Fortsätt att så ut säden — Jehova kommer verkligen att få det att växa

BERÄTTAT AV FRED METCALFE

MEDAN jag i början av 1948 gick i tjänsten från hus till hus, gjorde jag ett besök i en liten gård i närheten av Cork på södra Irland. När jag presenterade mig för bonden, blev han alldeles röd i ansiktet av ilska. Han skrek åt mig att jag var kommunist och sprang efter sin högaffel. Jag tvekade inte ett ögonblick, utan rusade i väg från gårdsplanen och kastade mig upp på cykeln vid vägkanten. Där var en brant nerförsbacke, men jag trampade så fort jag någonsin kunde utan att se mig om, eftersom jag trodde bonden skulle kasta högaffeln efter mig som ett spjut.

Jag hade hunnit vänja mig vid sådana reaktioner under de två år som gått sedan 1946 då jag som pionjär med särskilt uppdrag kom till Irländska republiken från England. Den lilla grupp av Rikets förkunnare som jag slöt mig till bestod bara av omkring 24 personer, och de hade redan fått uppleva salvor av fientlighet och okvädinsord. Men jag var övertygad om att Jehovas ande till slut skulle ge resultat. — Galaterna 6:8, 9.

Innan jag berättar om hur det gick skall jag emellertid säga något om mitt tidigare liv och den fostran som gjorde mig rustad att klara av sådana svåra förhållanden.

Mina föräldrars goda föredöme och fostran

Min far kom i kontakt med sanningen i början av år 1914. Han var på väg hem från en fotbollsmatch i Sheffield i England när han läste en traktat som handlade om de dödas tillstånd. Han hade redan tidigare besökt ett antal kyrkor för att få svar på sina frågor, men det hade varit utan framgång. Vad han nu läste i den här traktaten fyllde honom med iver. Han skickade efter de sex banden av Studier i Skriften som traktaten annonserade, och han läste dem entusiastiskt, ofta till långt fram på natten. Far kände med detsamma att detta var sanningen.

Han sökte sig snart till den närmaste församlingen av Jehovas vittnen, och han kom att tillhöra den i mer än 40 år. Största delen av den tiden var han presiderande tillsyningsman. Till min fars glädje kom två av hans bröder och alla hans tre systrar att omfatta sanningen. En av hans bröder vittnade för en ung kvinna, som arbetade i en affär. Både hon och hennes syster blev överlämnade, smorda kristna. Min far och hans bror gifte sig med dessa två systrar.

Vi var fyra pojkar i min familj, och vi uppfostrades i ”Herrens tukt och förmaning”. (Efesierna 6:4, 1917) Jag är glad att mina föräldrar inte sparade någon möda när det gällde att inplanta sanningen i oss. På den tiden fanns inga publikationer som var särskilt anpassade för att hjälpa föräldrar att lära sina barn sanningen från bibeln. Men vi hade regelbundna familjestudier två gånger i veckan och använde boken Guds Harpa. Vi dryftade också regelbundet dagens text. — 5 Moseboken 6:6, 7; 2 Timoteus 3:14, 15.

Mina föräldrar var också föredömen i sin uppskattning av mötena och i sitt nit för tjänsten. Min far förenade sina goda andliga egenskaper med ett sinne för humor, som också gått i arv till hans barn. Mina föräldrars arbete ledde till goda resultat. Alla vi fyra pojkar, som nu är mellan 60 och 70 år, tjänar fortfarande Jehova med glädje.

Pionjärtjänsten

När jag var 16 år, slutade jag skolan och blev pionjär. Det var i april 1939. Min far blev också pionjär och gav mig den bästa träningen. Vi färdades på cykel och bearbetade grundligt ett område inom ett avstånd av cirka 12 kilometer från vårt hus. Varje dag tog vi med oss 50 broschyrer var, och vi vände inte hem förrän vi hade placerat samtliga.

Två år senare fick jag privilegiet att vara med bland de första pionjärer med särskilt uppdrag som förordnades i Storbritannien. Jag var mycket glad över denna välsignelse, samtidigt som det var chockartat att lämna den lyckliga tryggheten i ett teokratiskt hem. Med tiden och med Jehovas hjälp anpassade jag mig.

Min pionjärtjänst avbröts under världskriget, då jag sattes i fängelse tillsammans med andra unga vittnen på grund av neutralitetsfrågan. I Durhamfängelset klassades jag som ”minderårig intern”, vilket medförde att jag fick gå i kortbyxor — en avgjord nackdel i kyligt väder. Tänk er Wilf Gooch (nu samordnare i kommittén för avdelningskontoret i Storbritannien), Peter Ellis (medlem av samma kommitté), Fred Adams och mig — alla fyra omkring 180 centimeter långa — stå där tillsammans iförda kortbyxor som skolpojkar!

Förordnad att tjäna på Irland

Sedan jag kommit ut från fängelset var jag under tre år pionjär i olika områden i England. Därefter fick jag ett förordnande som skulle visa sig både prövande och ofantligt tillfredsställande: Irländska republiken. Allt jag då visste om södra Irland var att nästan alla var katoliker. Jag brydde mig inte om de negativa kommentarer som jag fick höra, och jag tvekade inte att ta emot förordnandet. Det här var en tid då den sanna tillbedjan skulle utvidgas, och jag var säker på att Jehova skulle hjälpa mig genom sin heliga ande.

De flesta vittnen i Irländska republiken bodde i huvudstaden Dublin. Det fanns bara några få spridda på andra håll. Därför hade nästan ingen träffat ett Jehovas vittne. Jag började mitt arbete i staden Cork tillsammans med tre andra pionjärer med särskilt uppdrag. Det var inte lätt att finna någon som ville lyssna. Prästerna varnade ständigt för oss från predikstolen. De kallade oss ”kommunistdjävlar”. Också tidningarna varnade för vår verksamhet.

En dag satt jag hos frisören som putsade mitt hår med en rakkniv. Han frågade vad jag gjorde i Cork. När jag berättade det blev han rasande och svor åt mig. Hans händer skakade av ilska, och jag fick en vision av att jag skulle komma ut från rakstugan med huvudet under armen. Jag drog en suck av lättnad när jag kom välbehållen därifrån.

Folkupplopp

Ibland mötte vi rena folkupplopp. I mars 1948 var vi en dag ute i tjänst från hus till hus när en folkhop anföll min kamrat Fred Chaffin. Fred sprang till busshållplatsen med folkhopen efter sig och bad föraren och konduktören om hjälp. Men även de anföll honom. Fred sprang vidare neråt gatan och lyckades gömma sig bakom en hög mur som omgav prästgården.

Under tiden hade jag gått efter min cykel. För att komma tillbaka till stadens centrum tog jag en sidogata, men när jag kom ut på huvudgatan igen mötte jag hopen som väntade på mig. Två män tog min portfölj och kastade dess innehåll i luften. Sedan började de slå mig och sparka mig. Plötsligt dök en man upp. Han var civilklädd polis, och han hejdade anfallet och tog med mig och mina antagonister till polisstationen.

Attacken visade sig ge grunden till ”att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. (Filipperna 1:7) När målet kom upp inför rätten, vittnade polismannen som hade räddat mig och som själv var katolik, och sex personer dömdes för överfallet. Domstolsutslaget visade att vi hade rätt att gå från hus till hus, och det avskräckte andra som kanske avsåg att ta till våld.

Till en början ansågs det alltför farligt att sända systrar som pionjärer till sådana platser som Cork. Det var emellertid många gånger bäst att det var systrar som besökte kvinnor som visat intresse. Strax innan den här attacken inträffade hade därför Sällskapet sänt två pionjärsystrar till Cork. Den ena, Evelyn MacFarlane, blev senare missionär och utförde ett utomordentligt arbete i Chile. Den andra, Caroline Francis, som hade sålt sin bostad i London för att bli pionjär på Irland, blev min hustru.

Sanningens säd växer

Man hade lätt kunnat tycka att vi slösade bort tiden genom att så Rikets säd under sådana omständigheter. Men genom att vi såg sanningen slå rot här och var stärktes vår tillit till Jehovas förmåga att få det att växa. Ett exempel: Sällskapet skickade namn och adress på en person som hade beställt ett exemplar av boken Låt Gud vara sannfärdig. Postadressen var Fermoy, en liten stad cirka 35 kilometer från Cork. Så jag gav mig i väg på min cykel en söndagsmorgon för att söka upp honom.

Då jag kom till Fermoy frågade jag en person jag mötte om vägen. Han sade: ”Det är ytterligare en 15 kilometer längre bort.” Jag fortsatte och kom så till sist till en bondgård vid en liten avtagsväg. Ynglingen som hade skickat efter boken stod vid grinden. När jag presenterade mig sade han: ”Den där boken är värd sin vikt i guld!” Vi hade ett givande samtal, och min hemresas femtio kilometers cykeltur gick som en dans. Ännu 40 år senare gläder jag mig mycket när jag träffar den ”unge” mannen, Charles Rinn, varje år på sammankomsterna. I dag finns det tio församlingar i staden Cork med omgivningar.

På 1950-talet spred Caroline och jag sanningens säd på mellersta Irland. Uppmuntran att hålla ut fick vi 1951, när ”farmor” Hamilton och hennes svärdotter gav ett snabbt gensvar. ”Farmor” Hamilton blev den första döpta förkunnaren i grevskapet Longford. — 1 Tessalonikerna 2:13.

Det var svårt att få bostad. Så snart värdfolket utsattes för påtryckningar bad de oss flytta. Sedan vi hade blivit av med vår bostad tre gånger i snabb följd, köpte vi ett tält, liggunderlag och sovsäckar som vi packade i vår gamla Ford. Vi slog upp tältet på någon lämplig plats efter varje dags vittnande. Senare skaffade vi en fyra meter lång husvagn. Den var trång och var utan bekvämligheter och isolering. Vi fick gå en halv kilometer för att hämta vatten. Men för oss var det en lyx. Mitt sinne för humor sattes på prov en dag när jag halkade på en våt trädrot och föll baklänges ner i en trång men inte särskilt djup brunn. Men vi inhyste kretstillsyningsmannen och hans hustru i husvagnen när de besökte oss.

Då och då visade godhjärtade personer oväntad vänlighet. År 1958 kom vi till Sligo på västra Irland. Det var åtta år efter det att ett annat pionjärpar hade blivit utkastat från staden. Vi bad om Jehovas hjälp att finna en plats för husvagnen, och sedan vi letat i flera timmar kom vi till ett övergivet stenbrott. En man som drev sin boskap neråt vägen sade att hans familj ägde stenbrottet. ”Kan vi slå oss ner där?” frågade vi och berättade att vi representerade ett bibelsällskap. Det gick bra.

Lite senare frågade han: ”Vilket bibelsällskap är det ni tillhör?” Det blev ett nervöst ögonblick. Vi berättade att vi var Jehovas vittnen. Till vår oerhörda lättnad fortfor han att vara vänlig. Några veckor senare gav han oss ett kvitto på en årshyra för platsen. ”Vi vill inte ha några pengar”, sade han. ”Men vi vet vilket motstånd ni möter, så om någon ifrågasätter er rätt att vara här så har ni beviset där.”

Medan vi var i Sligo hörde vi talas om en butiksinnehavare och fotbollsspelare som hade visat intresse medan de tidigare pionjärerna befann sig i staden. Han hade nästan inte haft någon kontakt under åtta år, så vi undrade hur det stod till med honom nu. Mattie Burns strålande leende när jag presenterade mig var tillräckligt svar. Sanningens säd som hade såtts många år tidigare hade inte dött. Han är fortfarande medlem av den aktiva lilla församlingen i Sligo.

Förändrad inställning

Staden Athlone var en plats som förkroppsligade den antagonistiska inställningen mot oss. När ett massivt vittnande började där på 1950-talet, ordnade prästerna med att alla som bodde i en viss del av staden fick skriva på ett upprop att de inte önskade att Jehovas vittnen besökte dem. De skickade detta till stadens styrelse, vilket gjorde att arbetet i Athlone var mycket besvärligt i många år. En skara ungdomar kände en gång igen mig som ett vittne och började kasta sten på mig. När jag ställde mig framför ett butiksfönster, bad ägaren mig komma in, mest för att skydda sin fönsterruta, och så släppte han ut mig bakvägen.

I augusti 1989 höll jag begravningstalet för en trogen broder i Athlone, och då måste jag verkligen förundra mig över hur Jehova hade låtit det växa där. Förutom församlingsmedlemmar var det ett femtiotal personer som lyssnade respektfullt på talet i den fina Rikets sal som bröderna hade byggt.

Särskild utbildning vid Gileadskolan

År 1961 inbjöds jag till en tiomånaderskurs vid Vakttornets Bibelskola Gilead. Kursen var i huvudsak för bröder, så Caroline och jag övervägde inbjudan noga under bön. Vi hade inte varit skilda åt under tolv år. Och eftersom min fru också hyste en varm önskan att gå igenom Gileadskolan och bli missionär, var hon särskilt besviken över att inte ha fått någon inbjudan. Men hon satte ädelmodigt Rikets intressen främst, och vi kom överens om att jag skulle resa. Kursen var ett underbart privilegium. Det var emellertid också en stor glädje att återvända hem och börja arbeta vid Sällskapets avdelningskontor och ge uppmuntran åt de mer än 200 vittnen som planterade och vattnade på Irland i början av 60-talet.

Några år senare fick Caroline komma till Jehovas vittnens högkvarter i New York, när jag 1979 inbjöds till en särskild Gileadkurs för medlemmar av avdelningskontorens kommittéer. Det var en höjdpunkt av vad som skulle visa sig bli upptakten till slutet av hennes liv. Två år därefter dog hon. Under alla de 32 år som vi tjänade tillsammans i heltidstjänsten förlorade Caroline aldrig sitt nit för tjänsten för Jehova och inte heller sin förtröstan på att han får det att växa.

Jag saknade henne mycket. Jag fick hjälp i min situation genom en artikel i Vakna! med rubriken ”Att lära sig leva utan den man älskar”. (22 juni 1981) Mina ögon fylldes av tårar när jag tänkte på min förlorade livskamrat, men jag följde artikelns råd och var ivrigt sysselsatt i Jehovas verk.

Jehovas välsignelse fortsätter

Ett år tidigare, i april 1980, var jag med när broder Lyman Swingle i den styrande kretsen överlämnade det nya avdelningskontoret i Dublin. Det var verkligen stimulerande att vara med om att se 1.854 förkunnare vara verksamma på det fält som då också omfattade Nordirland. Och nu, tio år senare, rapporterar Årsboken att högsta antalet förkunnare är 3.451 under 1990!

Under denna tid har jag fått uppleva ytterligare välsignelser. Medan jag var instruktör för Skolan i Rikets tjänst träffade jag Evelyn Halford, en tilldragande och nitisk syster som hade flyttat till Irland för att tjäna där behovet var större. Vi gifte oss i maj 1986, och hon är ett verkligt stöd för mig i min teokratiska verksamhet.

Av mina 51 år i heltidstjänsten sedan jag slutade skolan har jag tillbringat 44 på Irland. Det gläder mitt hjärta att träffa många av dem som jag har hjälpt på vägen till att tjäna Jehova, några som äldste och andra som biträdande tjänare. Jag tvekar inte att säga att ett av de största glädjeämnen man har är att hjälpa en person att slå in på livets väg.

Det har varit trosstärkande att se hur sann tillbedjan blommat upp på den ena orten efter den andra på Irland, trots hätskt motstånd. Det finns nu omkring 3.500 förkunnare i mer än 90 församlingar. Det finns sannerligen inga gränser för vad Jehova kan göra. Han kommer verkligen att få det att växa, om vi planterar och vattnar flitigt. (1 Korintierna 3:6, 7) Jag vet att det är sant. Jag har sett det ske på Irland.