”De som sår med tårar skall skörda med jubel”
Berättat av Miyo Idei
”Jag dör! Jag dör! Hjälp!” Min far skrek allt vad han kunde. Luften genljöd av hans rop, när jag rusade ut ur huset. Det var midnatt, och min far hade fått en hjärtattack. Jag sprang till min farbror, som bodde i närheten, men när vi kom tillbaka och tog pulsen på far, gick det inte längre att känna den.
DETTA inträffade den 14 december 1918. Vid 13 års ålder blev jag lämnad föräldralös. Min mor hade dött när jag var sju år gammal. Eftersom jag så tidigt i livet hade förlorat båda mina föräldrar, började jag undra: ”Varför dör människor? Vad händer efter döden?”
Sedan jag gått ut en lärarhögskola, blev jag lärare i Tokyo och undervisade vid Shinagawas grundskola. Längre fram fick jag genom en bekant lära känna en ung man, Motohiro, som jag gifte mig med vid 22 års ålder. I 64 år har vi nu delat ljuvt och lett. Inom kort flyttade vi till Taiwan som då styrdes av Japan. Vid den tiden hade jag ingen aning om att jag skulle få orsak att jubla i det landet.
Vi lär känna sanningen
Våren 1932, då vi bodde i utkanten av Chiai i centrala Taiwan, kom en man som hette Saburo Ochiai och besökte oss. Han framhöll att bibelns profetior inbegriper löftet om att de döda skall få uppstå. (Johannes 5:28, 29) Vilken underbar framtidsutsikt! Jag önskade så starkt att få träffa min mor och min far igen. Hans ord hade en sanningens klang tack vare de logiska argumenten, förnuftiga förklaringarna och hållbara bibliska bevisen. Tiden bara flög i väg, så hela dagen gick åt till att samtala om bibeln. Den hade plötsligt blivit en fängslande bok för mig.
Snart gav sig Ochiai i väg till ett annat ställe men lämnade kvar i vår ägo sådana böcker som Skapelsen, Guds Harpa, Framtidens Regering, Profetiorna, Ljus och Försoningen, alla utgivna av Sällskapet Vakttornet. Jag gick helt upp i att läsa dem, och allteftersom jag läste kände jag en stark längtan att få berätta för andra om vad jag läste. Om Jesus började sin förkunnartjänst i sin hemstad Nasaret, varför skulle då inte jag börja där jag bodde? Jag besökte min närmaste granne. Ingen hade lärt mig hur jag skulle predika, så jag gick från hus till hus med min bibel och böckerna jag hade läst och predikade så gott jag kunde. Folk reagerade gynnsamt och tog emot tidskrifter. Jag bad Todaisha, som Sällskapet Vakttornet kallades i Japan på den tiden, sända mig 150 exemplar av en broschyr som hette Riket som är världens hopp, och jag spred dem.
En person som hade tagit emot litteratur kom en dag och berättade för mig att så fort jag hade gett mig i väg kom polisen och beslagtog böckerna. Kort därefter kom fyra poliser hem till mig och beslagtog alla mina böcker och tidskrifter. De lät mig bara behålla bibeln. Under fem år träffade jag inte någon enda av Jehovas folk, men sanningens eld fortsatte att brinna i mitt hjärta.
Så kom december 1937! Två kolportörer från Japan besökte oss. Häpen frågade jag: ”Hur har ni fått tag på oss?” De sade: ”Vi har ditt namn här.” Jehova hade kommit ihåg oss! De båda vittnena, Yoriichi Oe och Yoshiuchi Kosaka, hade trampat de 240 kilometerna från Taipeh till Chiai på sina gamla cyklar och med sina tillhörigheter högt upptravade på pakethållaren. När de talade med oss, kände jag det som den etiopiske eunucken som sade: ”Vad hindrar mig från att bli döpt?” (Apostlagärningarna 8:36) Samma kväll blev både min man och jag döpta.
Omsorg om fängslade bröder
År 1939 svepte en våg av arresteringar av Jehovas vittnen fram över Japan. Förföljelsestormen nådde snart Taiwan. Bröderna Oe och Kosaka blev båda två arresterade i april. Två månader senare blev vi det också. Eftersom jag var lärare, blev jag frisläppt dagen därpå, men min man kvarhölls i häktet i fyra månader. Sedan min man blivit släppt, flyttade vi till Taipeh. Det visade sig vara klokt, eftersom vi nu befann oss närmare fängelset där de båda bröderna satt.
Det rådde stränga säkerhetsbestämmelser i Taipehfängelset. Jag tog med mig mat och kläder och gav mig i väg för att träffa bröderna. Först visade sig broder Kosaka bakom en 30-centimeters glasruta med metallnät och i sällskap med en vakt och en polis. Han var blek med smultronröda läppar. Han hade drabbats av tuberkulos.
Sedan kom broder Oe fram med ett leende på läpparna. Gång på gång sade han glädjestrålande: ”Fantastiskt att du kunde komma.” Eftersom ansiktet var gult och svullet, frågade jag honom hur han mådde. ”Jag mår mycket bra!” svarade han. ”Det här är ett väldigt bra ställe. Inga löss alls. Jag får till och med bovetenudlar att äta. Jag bor som i ett palats”, sade han. Polisen och vakten kunde inte låta bli att skratta och sade: ”Å, den här Oe klarar vi inte av.”
Fängslad på nytt
Vid midnatt den 30 november 1941, några dagar efter det att jag hade kommit hem från besöket hos bröderna, var det någon som bankade på dörren. Jag såg skuggor av hattar som avtecknade sig som berg genom skjutdörren av glas. Jag räknade till åtta stycken. De var poliser. De trängde sig in i huset och vände upp och ner på varje liten sak — men allt förgäves. Sedan de hållit på en timme med att leta igenom huset, beslagtog de några fotoalbum och sade till oss att följa med dem. Jag tänkte på att Jesus blev arresterad mitt i natten. (Matteus 26:31, 55—57; Johannes 18:3—12) Jag kunde inte låta bli att dra på munnen när jag tänkte på hur åtta män kunde göra sig så mycket besvär enbart för oss båda.
Vi fördes till en för oss obekant, väldig och mörk byggnad. Senare upptäckte vi att det var Hichiseifängelset i Taipeh. Vi tog plats framför ett stort skrivbord, och förhöret började. Åter och åter frågade de: ”Vem känner ni?” och båda svarade vi: ”Jag känner inte någon.” Hur skulle vi kunna känna några bröder borta i Japan? Vi kände bara vännerna Oe och Kosaka, och våra läppar var förseglade när det gällde vilka andra namn vi än kanske hade fått höra indirekt.
Klockan blev snart fem på morgonen, och två kriminalare förde mig till min cell. Det dröjde ett tag innan jag kunde vänja mig vid de nya förhållandena. För första gången i mitt liv fick jag stifta bekantskap med vägglöss. Dessa små insekter, som är helt inriktade på att kalasa på nykomlingar, plågade mig obarmhärtigt men lämnade de båda andra kvinnorna i cellen i fred — trots att jag knäckte dem som kom i min väg. Till slut gav jag upp och lät dem sig väl smaka.
Maten bestod av en kopp halvkokt risvälling, men munnen envisades med att tycka att det var rått ris. Till vällingen fick man en gnutta saltade daikon (japansk rättika), ännu inte helt befriade från sand. Till att börja med fick jag inte ner maten, därför att den smakade illa och inte var ren, så de andra intagna kom och åt upp den. Så småningom anpassade jag mig naturligtvis för att kunna överleva.
Livet i fängelset var fyllt av tragik. En tid hörde jag en man som var misstänkt för spioneri skrika dag ut och dag in av tortyren. Jag såg också en person i granncellen dö under svåra plågor. När nu allt detta utspelades inför mina ögon, kände jag intensivt att den här gamla ordningen måste få ett slut, och mitt hopp i fråga om Guds löften blev allt starkare.
Förhör
Jag hölls inspärrad ungefär ett år och underkastades förhör fem gånger. En dag kom en åklagare för första gången, och jag fördes till ett mycket trångt förhörsrum. Det första han sade var: ”Vem är störst: Amaterasu Omikami [solgudinnan] eller Jehova? Säg mig det!” Jag tänkte efter en stund hur jag skulle svara.
”Tala om för mig vem som är störst, annars slår jag dig!” Han blängde ilsket på mig.
Jag svarade lugnt: ”I allra första början av bibeln står det: ’I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.’” Jag tyckte inte att jag behövde tillägga något. Han bara stirrade mig rakt i ansiktet utan ett ord. Sedan bytte han samtalsämne.
Vad var egentligen skälet till att jag hölls i häkte? I förhörsprotokollet hette det: ”Det befaras att hon kan vilseleda allmänheten genom sitt tal och sina handlingar.” Det var därför som jag hölls inspärrad utan rättegång.
Jehova var mig alltid nära medan jag gick igenom allt detta. Genom Jehovas omtanke fick jag ett exemplar av de kristna grekiska skrifterna i fickformat. En vacker dag var det en konstapel som kastade in boken i min cell och sade: ”Jag skall låta dig få ha den här.” Jag läste i denna bibel varje dag, så att jag nästan kunde innehållet utantill. De första kristnas frimodiga exempel i Apostlagärningarna blev en ständig källa till uppmuntran. Paulus’ 14 brev styrkte mig också. Paulus fick uppleva våldsam förföljelse, men den heliga anden uppehöll honom alltid. Vittnesbörd av det slaget gav mig kraft.
Jag blev mycket tunn och bräcklig, men Jehova uppehöll mig, ofta på oväntade sätt. En söndag kom en konstapel som jag aldrig hade träffat förut med ett paket inlindat i en sjalett. Han öppnade celldörren och tog ut mig på gården. När vi kom till ett stort kamferträd, öppnade han paketet. Hör och häpna! Det var bananer och bullar i paketet. Han sade till mig att äta dem på stället. Han sade: ”Ni är allesammans mycket bra människor. Ändå måste vi behandla er på det här sättet. Jag skulle vilja slippa det här jobbet snart.” Vakter och poliser började alltså behandla mig vänligt. De litade på mig och lät mig städa deras rum och gav mig olika andra slag av privilegierat arbete.
I slutet av 1942 blev jag inkallad av en av de poliser som hade arresterat oss. ”Fastän du förtjänar dödsstraff, kommer du att bli frigiven i dag”, förklarade han. Min man hade fått fara hem omkring en månad före min frigivning.
Vi får vara tillsammans med vittnena igen
Medan vi var i fängelse hade Japan gått med i andra världskriget. Därpå, år 1945, fick vi höra att Japan hade förlorat kriget, och vi läste i tidningarna att politiska fångar skulle släppas. Vi visste att broder Kosaka hade dött av sjukdom i fängelset, men jag skrev omedelbart till fängelserna i Taipeh, Hsinchu och andra städer och frågade var broder Oe befann sig. Men jag fick inget svar. Senare fick jag veta att broder Oe hade blivit avrättad av en exekutionspluton.
År 1948 fick vi oväntat brev från Shanghai. Det var från broder Stanley Jones, som hade blivit sänd till Kina från Gilead, Jehovas vittnens nyligen grundade missionärsskola. Jehova hade kommit ihåg oss igen! Jag var överlycklig att få ha denna kontakt med Jehovas organisation. Det hade gått sju år sedan vi hade sett broder Oe. Fastän jag hade stått alldeles ensam hela tiden, hade jag talat med andra om de goda nyheterna.
Det var en lycklig tid när broder Jones besökte oss för första gången. Han var mycket vänlig. Fastän vi aldrig hade träffat honom förut, kände vi det som om vi hälsade en mycket nära släkting välkommen till vårt hem. Kort därefter gav sig broder Jones i väg över bergen till Taitung och hade min man med sig som tolk. De återvände efter cirka en vecka, under vilken tid de hade hållit en endagssammankomst och döpt ungefär 300 av amifolket på östkusten.
Broder Jones’ besök var betydelsefullt för mig också på ett annat sätt. Jag hade predikat ensam fram till dess. Och nu döptes ett par, vår hyresvärd och hans maka, under broder Jones’ besök. Sedan dess har jag många gånger fått uppleva glädjen i att göra lärjungar förutom att ha glädjen av att förkunna Riket. Längre fram flyttade vi till Hsinchu, där broder Jones besökte oss tre gånger, två veckor åt gången. Den nyttiga samvaron gladde mig ofantligt. Vid det sista tillfället sade han: ”Nästa gång skall jag ta med mig min kamrat, Harold King.” Men denna ”nästa gång” blev aldrig av, för kort därefter blev båda fängslade i Kina.
År 1949 anlände Joseph McGrath och Cyril Charles, missionärer från Gileads elfte klass, till Taiwan. De utvidgade verket på Taiwan och använde vårt hem som bas. Deras exempel uppmuntrade mig verkligen. Den politiska situationen tvingade dem emellertid att ge sig i väg till Hongkong. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när de avreste tillsammans med en polisman. ”Gråt inte, Miyo”, sade Joe. Han tillade: ”Tack” och gav mig sin väl använda kulspetspenna som minne.
Vi ger oss i kast med barnuppfostran
Min man och jag hade inte några barn, så vi adopterade min mans brorsdotter när hon var fyra månader gammal. Hennes mor led av en livshotande astma.
Broder Lloyd Barry, som tjänade som missionär i Japan, besökte Taiwan år 1952 för att söka lagligt erkännande för Jehovas vittnens verksamhet. Han bodde hos oss och uppmuntrade oss mycket. Vid den tiden var vår dotter 18 månader gammal. Han tog henne i famnen och frågade henne: ”Vad heter Gud?” Förvånad frågade jag honom: ”Menar du att vi bör undervisa henne när hon är så liten?” ”Ja,” svarade han bestämt. Han talade sedan med mig om hur viktigt det är att uppfostra ett barn från mycket späd ålder. Hans ord: ”Hon är en gåva från Jehova för att trösta dig” etsades in i mitt sinne.
Jag satte omedelbart i gång med att fostra min dotter, Akemi, till att lära känna Jehova och älska honom och bli hans tjänare. Jag lärde henne fonetiska symboler och började med de tre bokstäverna e, ho och ba, vilka står för ordet ”Ehoba” — Jehova på japanska. När hon hade blivit två år kunde hon förstå vad jag berättade för henne. Så varje kväll innan hon somnade läste jag bibliska berättelser för henne. Hon lyssnade intresserat och kom ihåg dem.
När Akemi var tre och ett halvt år besökte broder Barry oss igen och gav henne en bibel skriven på vardagsjapanska. Hon gick omkring i rummet med bibeln och sade: ”Akemis bibel! Akemis bibel!” Några minuter senare slapp det ur henne: ”Akemis bibel har inte Jehova! Jag vill inte ha den!” Hon kastade den ifrån sig. Förskräckt gick jag igenom innehållet. Först slog jag upp Jesaja, kapitel 42, vers 8. Där var namnet Jehova ersatt med ordet ”Herren”. Jag slog upp andra skriftställen, men jag kunde inte finna Guds namn, Jehova. Akemi blev lugn igen när jag på nytt visade henne Jehovas namn i min gamla bibel, som var på ålderdomlig japanska.
Vi återvänder till Japan
Vi återvände till Japan år 1958 och kom att tillhöra Sannomiyaförsamlingen i Kobe. Eftersom jag hade så många orsaker till att vara tacksam mot Jehova, ville jag uttrycka denna tacksamhet genom att bli pionjär — en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. Jag gjorde mitt bästa i pionjärtjänsten. Som ett resultat kunde jag leda många bibelstudier i hem och fick erfara glädjen av att hjälpa mellan 70 och 80 människor in i sanningen. Under en tid fick jag rentav privilegiet att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag, då jag arbetade mer än 150 timmar varje månad på fältet, medan jag samtidigt tog hand om min man och min dotter.
Eftersom vi hade bott på Taiwan i mer än 30 år, blev det en kulturchock när vi kom till Japan, och jag gick igenom flera prövande erfarenheter. Vid sådana tillfällen blev Akemi min tröst och mitt stöd, alldeles som broder Barry hade sagt mig för flera år sedan. När jag var nedstämd, brukade hon säga till mig: ”Ta mod till dig, mamma. Jehova kommer att öppna en utväg.” ”Ja, visst kommer han att göra det”, brukade jag svara, och så kramade jag henne hårt. Vilken källa till uppmuntran! Hur kunde jag annat än tacka Jehova!
Jag offrar min dotter åt Jehova
Akemi blev förkunnare när hon var sju år och blev döpt när hon var 12 år gammal, på sommaren 1963. Jag försökte tillbringa så mycket tid som möjligt med henne. (5 Moseboken 6:6, 7) Ibland hade Akemi det svårt när hon var i tonåren, men med de utmärkta föredömen och den uppmuntran hon fick från pionjärer med särskilt uppdrag som hade sänts till vår församling gjorde hon det till slut till sitt mål att gå ut som pionjär på nya distrikt.
Vid områdessammankomsten 1968 spelade hon rollen som Jeftas dotter i det bibliska dramat. När jag såg dramat beslöt jag, alldeles som Jefta hade gjort, att offra min enda dotter, som jag hade vårdat ända till dess, åt Jehova i heltidstjänsten. Hur skulle jag nu kunna leva utan att ha min dotter hos mig? Det var en utmaning, eftersom jag redan var över 60 år gammal.
År 1970 kom det tillfälle då vår dotter skulle lämna oss. Hon fick min mans tillåtelse och begav sig till Kyoto för att tjäna som pionjär. Hon förstod våra känslor, och det föreföll som om hennes hjärta blödde när hon lämnade oss. Jag citerade Psalm 126:5, 6 som mina avskedsord till henne: ”De som sår med tårar skall skörda med jubel. De går ut gråtande och bär sitt utsäde, de kommer åter med jubel och bär sina kärvar.” De orden visade sig vara hjärtevärmande också för mig.
Akemi gifte sig längre fram och fortsatte att vara pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med sin man. Alltsedan 1977, då hennes man förordnades till kretstillsyningsman, har de varit i resetjänsten. Jag vecklar regelbundet ut en karta och ”reser” på kartan tillsammans med min dotter. Jag gläder mig åt att få höra deras erfarenheter och att bli bekant med många systrar genom min dotter.
Jag är redan 86 år gammal. De dagar som har gått tycks vara bara som en nattväkt. Jag kan inte arbeta lika mycket som förut, men tjänsten på fältet gläder mig fortfarande. När jag tänker tillbaka på de 60 år som har gått sedan jag lärde känna sanningen, väller Guds lugnande löfte upp i mitt hjärta. Ja, Jehova, som kommer att handla lojalt mot dem som är lojala, låter oss skörda riklig glädje. — Psalm 18:26, NW.