”Hans kärleksfulla omtanke har visat sig vara mäktig”

BERÄTTAT AV JOSÉ VERGARA OROZCO

Tror du att ditt liv skulle kunna fyllas med ny kraft vid 70 års ålder? Det hände mig. Det skedde för mer än 35 år sedan.

Genom kärleksfull omtanke från Jehova har jag sedan 1962 tjänat som reguljär pionjär och sedan 1972 som tillsyningsman i El Carrizal-församlingen av Jehovas vittnen i delstaten Jalisco i Mexico. Låt mig först berätta lite om min bakgrund.

JAG föddes den 18 augusti 1886 i delstaten Michoacán i Mexico. Min far var frimurare, så vår familj gick inte till katolska kyrkan. Vi deltog inte heller i några katolska religiösa fester och hade inga religiösa bilder hemma.

När jag var 16 år for min far till Förenta staterna för att arbeta där. Han avtalade med en man att denne skulle lära mig ett yrke. Men två år senare förde den mannen mig till Mexico City för att jag där skulle bli utbildad vid en militärhögskola. När jag hade gått igenom den, blev jag yrkesmilitär i mexikanska armén.

Min tid i armén och därefter

Jag deltog i den mexikanska revolutionen som började år 1910. Alla vi ynglingar som kom från militärhögskolan stödde Francisco I. Madero, som var revolutionär motståndare till Porfirio Diaz’ diktatur. Vi stod på Maderos sida fram till hans död år 1913. Därefter stödde vi Venustiano Carranza, som var republikens president från år 1915 till år 1920. Vi kallades carranzistas.

Vid fyra olika tillfällen försökte jag bli frikallad från armén utan att lyckas. Till sist deserterade jag och flydde. Följden blev att min far, som hade återvänt till Mexico, sattes i fängelse. En dag besökte jag honom i fängelset och låtsades vara hans brorson. Vi ”samtalade” genom att skriva till varandra på små papperslappar, så att vakterna inte kunde höra oss. För att hindra att någon upptäckte vem jag var åt jag upp papperslapparna.

När min far hade kommit ut från fängelset, besökte han mig och sade till mig att jag skulle anmäla mig hos myndigheterna. Jag gjorde det, och till min förvåning arresterade inte generalen mig. Han föreslog i stället att jag skulle flytta till Förenta staterna, vilket jag också gjorde, och jag bodde där från år 1916 till år 1926.

År 1923 gifte jag mig med en mexikanska som också bodde i Förenta staterna. Jag blev byggnadsingenjör, och vi adopterade en liten flicka. När hon var 17 månader, återvände vi till Mexico och bosatte oss i Jalpa i delstaten Tabasco. Det var då Cristero-upproret började, och det varade från år 1926 till år 1929.

Cristero-rebellerna ville att jag skulle gå med på deras sida. Men min familj och jag föredrog att fly till delstaten Aguascalientes. Vi bodde sedan på många olika platser i Mexico, men år 1956 slog vi oss ner i Matamoros i delstaten Tamaulipas där jag fick arbete som ansvarig byggarbetsledare.

Mitt liv förändrades

Det var då mitt liv började förändras. Min dotter, som vid den här tiden var gift och bodde på andra sidan gränsen i Brownsville i Texas i USA, kom ofta och hälsade på. En gång sade hon: ”Pappa, det är en massa människor som har ett möte i föreningshuset. Kom så går vi dit och ser vad det är för något.” Det var Jehovas vittnens sammankomst. Min dotter, hennes man, deras son, min fru och jag var med vid sammankomsten alla fyra dagarna.

Från och med då gick vi på Jehovas vittnens kristna möten. Jag gjorde andliga framsteg i Mexico, medan min dotter gjorde framsteg i Förenta staterna. Inom kort började jag berätta för mina arbetskamrater om de bibliska sanningar som jag fick lära mig. Jag fick tio exemplar av varje nummer av Vakttornet och Vakna! som jag spred bland mina arbetskamrater. Fem som arbetade på kontoret, tre ingenjörer och några andra arbetare blev vittnen.

Den 19 december 1959 döptes jag i floden. Å, vad det var kallt! Alla som döptes den dagen blev sjuka därför att det var så extremt kallt i vattnet. Min dotter döptes före mig, och min fru, som visserligen aldrig blev döpt, kom ändå så långt att hon lärde känna Bibelns sanning, och hon var mycket samarbetsvillig.

Heltidstjänsten

Jag kände att jag stod i skuld till Gud för all hans stora kärleksfulla omtanke. Därför började jag i heltidstjänsten som pionjär. Det var i februari 1962, och jag var då 75 år. Några år senare, år 1968, dog min fru. Jag ville då tjäna i ett annat land, men på grund av min ålder avrådde bröderna mig. År 1970 blev jag emellertid förordnad som pionjär i Colotlán i delstaten Jalisco, där det fanns en liten församling.

I september 1972 föreslog kretstillsyningsmannen att jag skulle flytta till den lilla staden El Carrizal, inte långt från Colotlán. I november samma år bildades en församling där, och jag förordnades som äldste. Det är en mycket isolerad plats, men det kommer ändå omkring 30 personer på församlingens möten.

Trots att jag nu är gammal, är jag fortfarande aktiv i tjänsten och försöker verkligen hjälpa människor att resonera om sin tro. Jag kan till exempel gå till väga så här: Enligt rosenkransen (radbandet) upprepar uppriktiga katoliker Ave Maria: ”Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig.” Bönen tillägger: ”Heliga Maria, Guds moder.” Då frågar jag: ”Hur går det här ihop? Om Gud är den som frälser Maria, hur kan han då samtidigt vara hennes son?”

Jag är nu 105 år och har tjänat som äldste och reguljär pionjär i El Carrizal i Jalisco i närmare 20 år. Jag upplever det som att det har varit Jehovas vilja att jag har fått leva så här länge, eftersom jag på så sätt kan ta igen den tid som jag förlorade då jag inte tjänade honom.

Det är särskilt en sak som jag har lärt mig, och det är att vi alltid bör lita på att vår suveräne Domare vakar över oss från sin rättfärdighets tron och ger oss vad vi behöver. Psalm 117:2 (NW) uttrycker det med orden: ”Gentemot oss har hans kärleksfulla omtanke visat sig vara mäktig.”