1914 — året som skakade världen
”Det stora kriget 1914—1918 ligger likt ett band av svedd jord som skiljer den tiden från vår. Genom att utplåna så många människoliv ..., rasera trosuppfattningar, förändra tankemönster och efterlämna oläkliga sår av besvikelse och missräkning skapade det en fysisk såväl som psykologisk klyfta mellan två epoker.” — Ur boken The Proud Tower—A Portrait of the World Before the War 1890—1914, av Barbara Tuchman.
”Det hör nästan — men inte riktigt än — till en svunnen tid,för tusentals människor som var unga i början av detta ödesdigra sekel är fortfarande i livet.” — Ur boken 1914, av Lyn MacDonald, utgiven år 1987.
VARFÖR vara intresserad av år 1914? ”Det är framtiden som intresserar mig”, kanske du säger, ”inte gammal historia.” Med tanke på sådana problem som den globala föroreningen, familjelivets sammanbrott, ökningen av brott och våld, mentalsjukdomar och arbetslöshet kan människans framtid verka ganska dyster. Många människor som har undersökt den verkliga innebörden av året 1914 har emellertid fått skäl att hoppas på en bättre framtid.
Tidskriften Vakttornet har i många decennier förklarat att mänskligheten år 1914 fick uppleva något som kallas ”början till nödens våndor”. Detta uttryck är en del av Jesu Kristi stora profetia om de händelser som skulle föregå slutet på den nuvarande onda världsordningen. — Matteus 24:7, 8.
En liten del av mänskligheten minns fortfarande de dramatiska händelser som inträffade år 1914. Kommer denna till åren komna generation att dö ut innan Gud räddar jorden från ödeläggelse? Inte enligt Bibelns profetior. ”När ni ser allt detta”, förklarade Jesus, ”[då skall ni veta] att han är nära vid dörrarna. Jag säger er i sanning att denna generation visst inte skall försvinna förrän alla dessa ting inträffar.” — Matteus 24:33, 34.
För att bättre förstå varför året 1914 var ett så betydelsefullt år i historien kan vi tänka på den situation som rådde i världen fram till mitten av det året. Före den tiden hade sådana monarker som tsar Nikolaus av Ryssland, kejsar Wilhelm av Tyskland och kejsar Frans Josef av Österrike-Ungern utövat stor makt. Var och en av dessa män kunde mobilisera över fyra miljoner soldater och skicka ut dem i strid. Deras förfäder hade emellertid undertecknat den så kallade Heliga alliansen, i vilken de deklarerat att Gud hade bemyndigat dem att styra olika delar av ett och samma ”kristna folk”.
Detta dokument kom enligt The Encyclopædia Britannica att på ett ”kraftfullt sätt påverka den europeiska diplomatin under 1800-talet”. Det användes för att bekämpa varje tendens till demokratisering och understryka att kungarna härskade ”med Guds nåde”. ”Vi kristna konungar”, skrev kejsar Wilhelm till tsar Nikolaus, ”har en helig plikt, som ålagts oss av Himmelen, nämligen att upprätthålla principen om [kungarnas gudomliga rätt].” Innebar detta att Europas kungar hade något med Guds rike att göra? (Jämför 1 Korintierna 4:8.) Och hur var det med de kyrkor som stödde dessa kungar? Var deras kristna bekännelse äkta? Dessa frågor skulle komma att besvaras under åren närmast efter 1914.
Upptakten
”Våren och försommaren 1914 kännetecknades av en ovanligt lugn stämning i Europa”, skrev den brittiske statsmannen Winston Churchill. Människor var i allmänhet optimistiska beträffande framtiden. ”Världen av år 1914 var full av hopp och framtidstro”, sade Louis Snyder i sin bok World War I (Första världskriget).
Visserligen hade det under många år rått en intensiv rivalitet mellan Tyskland och Storbritannien. Historikern G. P. Gooch förklarar emellertid i sin bok Under Six Reigns (Under sex regeringar): ”En europeisk konflikt föreföll mindre sannolik år 1914 än åren 1911, 1912 eller 1913. ... Relationerna mellan de två staterna var bättre än de hade varit på åratal.” Och Winston Churchill, som själv var medlem av den brittiska regeringen år 1914, skriver: ”Tyskland tycktes vara fredligt stämt mot oss.”
I och med mordet på tronföljaren i kejsardömet Österrike-Ungern den 28 juni 1914 i Sarajevo började emellertid mörka moln torna upp sig vid horisonten. En månad senare förklarade kejsar Frans Josef krig mot Serbien och beordrade sina trupper att invadera det landet. Ungefär samtidigt, natten till den 3 augusti 1914, marscherade en stor tysk här plötsligt in i Belgien och tågade vidare mot Frankrike. Följande dag förklarade Storbritannien krig mot Tyskland. Vad tsar Nikolaus beträffar hade han gett order om mobilisering av den väldiga ryska armén för att strida mot Tyskland och Österrike-Ungern. Den Heliga alliansen hade inte lyckats hindra Europas kungar från att störta kontinenten i ett formligt blodbad av ömsesidigt slaktande. Men de verkliga problemen hade ännu inte börjat.
Slut före jul?
Krigsutbrottet dämpade emellertid inte människors optimism. Många trodde att kriget skulle åstadkomma en bättre värld, och överallt i Europa samlades stora folkskaror för att ge det sitt stöd. A. J. P. Taylor skriver i sin bok The Struggle for Mastery in Europe—1848-1918 (Kampen om herravälde i Europa — 1848—1918): ”Det var ingen år 1914 som tog farorna med kriget på allvar, utom på det rent militära planet. ... Ingen räknade med att det skulle bli en social katastrof.” I stället var det många som förutsade att det skulle ta slut inom några månader.
Långt innan européerna kunde fira julen 1914 hade konflikten trots detta stelnat till ett blodigt ställningskrig utmed en linje skyttegravar som sträckte sig över 700 kilometer från Schweiz i söder till den belgiska kusten i norr — den så kallade ”västfronten”. Den tyske författaren Herbert Sulzbach skrev beträffande detta i sin dagbok på nyårsaftonen 1914: ”Detta fruktansvärda krig fortsätter utan uppehåll, och trots att man till en början trodde att det skulle vara över på några få veckor, kan man nu inte skönja något slut på det.” I andra delar av Europa rasade samtidigt häftiga strider mellan trupper från Ryssland, Tyskland, Österrike-Ungern och Serbien. Konflikten spred sig snart till länder utanför Europa, och blodiga slag utkämpades till havs, i Afrika, i Mellersta Östern och på öarna i Stilla havet.
Fyra år senare låg Europa i ruiner. Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern hade förlorat mellan en och två miljoner soldater vardera. Ryssland hade till och med förlorat sitt kungahus i den bolsjevikiska revolutionen 1917. Vilken chock för Europas kungar och deras understödjare bland prästerskapet! Moderna historiker uttrycker fortfarande sin förvåning över det som hände. I sin bok Royal Sunset (Solnedgång för kungahusen) ställer Gordon Brook-Shepherd frågan: ”Hur kan det komma sig att dessa regenter, som i de flesta fall var nära släkt genom blodsband eller ingifte och som alla var mycket angelägna om att bevara kungadömet, lät sig bli indragna i ett inbördes blodbad som utplånade flera av dem och försvagade alla de överlevandes ställning?”
Republiken Frankrike förlorade också över en miljon soldater, och det brittiska imperiet, vars monarki hade försvagats redan långt före kriget, förlorade över 900.000 man. Allt som allt dödades mer än 9 miljoner soldater, och ytterligare 21 miljoner sårades. Beträffande förluster bland civilbefolkningen sägs det i The World Book Encyclopedia: ”Ingen vet hur många civila som dog av sjukdom, svält och andra krigsrelaterade orsaker. Vissa historiker tror att lika många civila som soldater förlorade livet.” Spanska sjukan, som rasade år 1918, skördade ytterligare 21.000.000 människoliv runt om i världen.
Genomgripande förändringar
Världen blev sig aldrig lik efter ”det stora kriget”, som det då kallades. På grund av kristenhetens aktiva engagemang i kriget var det många i den desillusionerade efterkrigsgenerationen som vände ryggen åt all religion och blev ateister. Andra började jaga efter materiella rikedomar och nöjen. Som professor Modris Eksteins skriver i sin bok Rites of Spring (Vårens riter) fick 1920-talet ”bevittna en hedonism och narcissism av ansenliga proportioner”.
”Kriget undergrävde de moraliska värderingarna”, förklarar professor Eksteins. Människor på båda sidor hade av de religiösa, militära och politiska ledarna fått lära sig att betrakta massmord som något moraliskt försvarbart. Detta, erkänner Eksteins, ”var i själva verket en synnerligen grov kränkning av ett moraliskt system som gjorde anspråk på att vara rotat i en judisk-kristen etik”. Han tillägger: ”På västfronten kom bordeller snart att höra till standardutrustningen vid militärbaserna. ... Också på hemmafronten började både män och kvinnor kasta alla moraliska skrupler åt sidan. Prostitutionen ökade drastiskt.”
Ja, året 1914 medförde stora förändringar. Det lyckades inte skapa en bättre värld, och inte heller visade sig första världskriget bli ”kriget som skulle göra slut på alla krig”, som många människor hade hoppats. I stället blev det som historikern Barbara Tuchman skriver: ”Illusioner och förhoppningar som florerade fram till 1914 sjönk långsamt ner i ett hav av fullständig desillusion.”
Somliga av dem som bevittnade denna tragedi blev emellertid inte förvånade över de händelser som inträffade år 1914. Faktum är att de, redan innan kriget bröt ut, hade väntat sig ”en tid av fruktansvärda svårigheter”. Vilka var de? Och vad visste de som andra inte visste?
[Ruta på sidan 5]
Brittisk optimism år 1914
”På närmare hundra år hade ingen fiende visat sig i farvattnen runt vår ö. ...Det var svårt att ens tänka sig möjligheten att något skulle kunna hota dessa fridfulla stränder. ... Aldrig hade London verkat gladare och mer blomstrande. Aldrig hade det funnits så mycket som var värt att göra, se och höra. Varken unga eller gamla kunde misstänka att det de bevittnade under det där oförlikneliga året 1914 i själva verket var slutet på en era.” — Geoffrey Marcus: Before the Lamps Went Out (Innan lamporna slocknade).