Sarajevo — från 1914 till 1994

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SVERIGE

Det är nu 80 år sedan de ödesdigra skotten i Sarajevo avlossades den 28 juni 1914. Skotten dödade ärkehertig Frans Ferdinand och hans hustru, ärkehertiginnan Sophie. Fiendskapen mellan Österrike-Ungern och Serbien kom sedan att stegras och mynnade ut i första världskriget. Av de 65 miljoner unga män som skickades ut på slagfälten skulle omkring nio miljoner aldrig återvända. Totalt, med de civila offren, dödades 21 miljoner människor. Än i dag talar man om augusti 1914 som den tid då ”världen blev vansinnig”.

NU DÅNAR återigen skotten i Sarajevo. Och inte endast i Sarajevo, utan också i flera av den tidigare federationen Jugoslaviens sex republiker.a I boken Jugoslavien — Ett land i upplösning heter det: ”Det är ett inbördeskrig där granne slåss mot granne. Gammalt groll och misstänksamhet har övergått i hat. Hatet har lett till strider och striderna till mer dödande och mer skadegörelse. ... Det hela är som en ond cirkel, eller kanske snarare en spiral av växande hat, misstänksamhet och dödande.”

Det är inte svårt att förstå att många tänkte tillbaka på skotten i Sarajevo i juni 1914, när striderna i Jugoslavien bröt ut i juni 1991. Skulle denna nya konflikt få samma förödande resultat? Skulle freden i Europa hotas? Kunde den etniska rensningsaktionen som förekom sprida sig till andra delar av världen? Internationella påtryckningar har därför gjorts för att få slut på striderna. Men vad ligger egentligen bakom oroligheterna i Jugoslavien? Har det som händer i Sarajevo i dag något att göra med morden 1914?

Jugoslavien och första världskriget

Motsättningarna är inte nya. Redan vid seklets början talade man om Balkanhalvön som ”Europas oroliga hörn”. I boken Jugoslavien — Ett land i upplösning heter det: ”Det handlar om en upplösning av en union, där spänningarna har växt under mycket lång tid. I praktiken fanns motsättningarna där redan från allra första början, när serbernas, kroaternas och slovenernas kungadöme [Jugoslaviens tidigare benämning] skapades efter första världskrigets slut.” En kort historisk bakgrund kan belysa hur de nuvarande motsättningarna går tillbaka till första världskriget.

När Frans Ferdinand mördades år 1914, var de sydslaviska rikena Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina provinser i kejsardömet Österrike-Ungern. Serbien var däremot ett självständigt rike och hade så varit sedan 1878 med Ryssland som mäktigt stöd. Det bodde emellertid många serber i de områden som behärskades av Österrike-Ungern, och Serbien ville därför att Österrike-Ungern skulle ge upp alla sina erövringar på Balkanhalvön. Även om det fanns motsättningar mellan Kroatien och Serbien, förenades de i en gemensam önskan: att bli av med de förhatliga utländska herrarna. Nationalister drömde om att förena alla sydslaver till ett rike. Serberna var den starkaste pådrivande kraften för att bilda en sådan självständig stat.

Den härskande kejsaren, Frans Josef, var vid den tiden 84 år gammal. Snart skulle ärkehertig Frans Ferdinand komma att bli den nye kejsaren. Nationalisterna såg i Frans Ferdinand ett hinder för deras dröm om att förverkliga ett sydslaviskt rike.

Bland serberna fanns vid den här tiden unga studenter som var besatta av tanken på ett fritt Sydslavien och villiga att offra sig för saken. Flera ungdomar valdes för att utföra ett attentat mot ärkehertigen. De fick vapen och övning av en hemlig serbisk nationaliströrelse som kallades Svarta Handen. Två av dessa ungdomar gjorde ett attentatsförsök, och en av dem lyckades. Hans namn var Gavrilo Princip, 19 år gammal.

Mordet tjänade förövarnas avsikt. När första världskriget var slut, hade monarkin Österrike-Ungern upplösts, och Serbien kunde ta ledningen i att förena slaverna i ett kungarike. Från 1918 hette detta rike Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. År 1929 ändrades namnet till Jugoslavien. Emellertid visade det sig, när dessa olika grupper inte hade fiendskapen till Österrike-Ungern att förenas kring, att det fanns starka motsättningar dem emellan. Där finns nära 20 olika folkgrupper, fyra officiella och flera mindre språk, två olika alfabet (latinska och kyrilliska) och tre stora religioner — katoliker, muslimer och serbisk-ortodoxa. Religionen har fortsatt att vara en av de främsta orsakerna till oenigheten. Med andra ord var det många gamla söndrande faktorer, som fanns med i den nya statsbildningen.

Jugoslavien och andra världskriget

Under andra världskriget invaderade Tyskland Jugoslavien, och enligt boken Jasenovac—das jugoslawische Auschwitz und der Vatikan ”mördades systematiskt mer än 200.000 människor, huvudsakligen ortodoxa serber”, av katolska kroater som samarbetade med nazisterna. Kroaten Josip Tito kunde emellertid, med sina kommunistiska partisaner och i samarbete med britter och amerikaner, driva bort tyskarna. När kriget var över, framstod han som landets självklare ledare och började styra landet med järnhand. Han var en självständig man. Inte ens Stalin kunde förmå honom att inordna Jugoslavien i det övriga kommunistblocket.

Många från det tidigare Jugoslavien har sagt: Hade det inte varit för Tito, hade upplösningen av unionen kommit långt tidigare. Bara han hade den vilja och auktoritet som krävdes för att hålla samman unionen. Detta har visat sig vara sant. Efter Titos död år 1980 började motsättningarna återigen komma i öppen dag och stegrades fram till inbördeskriget 1991.

Kulorna som förändrade världen

I boken I elfte timmen, Wien 1913—1914 skriver författaren Frederic Morton: ”Den kula som slet sönder hans [Frans Ferdinands] halspulsåder blev startskottet för första världskriget, den grymmaste människoslakt som världen dittills hade upplevt. Den satte därmed också de krafter i rörelse som skulle leda till andra världskriget. Många av trådarna i den väv som utgör vår tid spanns vid Donau under det halvtannat år som föregick skottet i Sarajevo.” — Kursiverat av oss.

Händelserna i det tidigare Jugoslavien är emellertid inte de enda ”trådarna i den väv som utgör vår tid” och som kan spåras tillbaka till 1914. Historikern Edmond Taylor uttrycker vad många historiker är ense om: ”Första världskrigets utbrott inledde en det tjugonde århundradets ’tid av svårigheter’. ... Alla våldsamma utbrott under det senaste halvseklet går direkt eller indirekt tillbaka till året 1914.”

Försök har gjorts att förklara varför skotten i Sarajevo kunde få sådana enorma konsekvenser. Hur kunde två skott från en ”skolpojke” sätta hela världen i brand och införa en period av våld, förvirring och illusionslöshet som pågått ända fram till vår tid?

Försök att förklara 1914

I boken I elfte timmen, Wien 1913—1914 söker författaren förklara det som skedde genom att peka på vad han kallar ”den nya makt” som påverkade nationerna år 1914. Denna ”makt”, menar han, bestod av flera faktorer som alla samverkade. De få sansade röster som höjdes drunknade i ett ständigt tilltagande krigslarm. Ett lands mobilisering accelererade alla andras. Makten flyttades över från regenterna till generalerna. Många människor såg också i kriget en välkommen möjlighet att få uppleva ”ett storslaget nationellt äventyr” och komma bort från vardagslunken. ”På samma sätt som människor en kvalmig sommardag längtar efter ett befriande åskväder, trodde 1914 års generation att ett krig skulle skänka lättnad”, skriver en tjänsteman senare. Den tyske författaren Hermann Hesse sade att det skulle göra många gott att ryckas upp ur ”en trist kapitalistisk fred”. Uttalandet att kriget är ”en rening, en befrielse, ett stort hopp” har tillskrivits den tyske nobelpristagaren i litteratur, Thomas Mann. Även Winston Churchill kände av krigsberusningen och skrev: ”Krigsförberedelserna inger mig en otäck fascination. Jag ber till Gud att förlåta mig sådana förfärliga känslor av upprymdhet.”

Det var denna ”nya makt” som gjorde att det utspelades livliga scener över hela Europa, när soldaterna tågade ut i kriget. Gröna kvistar stacks in i soldaternas uniformsmössor, rosor hängde i girlander kring kanonerna, orkestrar spelade, hemmafruar vinkade med näsdukar från fönstren, barn skuttade skrattande fram bredvid soldaterna. Det var som om människorna firade och hurrade krigets ankomst. Världskriget kom maskerat till fest.

Detta är en resumé av vad den tidigare citerade Frederic Morton kallar den nya ”makt” som skulle göra världskriget lättare att förstå. Men varifrån kom denna ”makt”? Historikern Barbara Tuchman skrev att det industriella samhället gav människosläktet såväl nya kraftresurser som nya spänningar. Sekelskiftet kännetecknades av ”nya spänningsförhållanden och ackumulerad kraft”, skriver hon. Stefan Zweig, en ung intellektuell i Wien vid den tiden, skriver: ”Den enda förklaring jag kan finna är denna överskottsenergi, en tragisk följd av den inre dynamism som hade ackumulerats under fyrtio års fred och som nu sökte sig ett våldsamt utlopp.” Uttrycket ”den enda förklaring jag kan finna” antyder dock att han själv finner förklaringen otillräcklig. Morton skriver i förordet till sin bok I elfte timmen: ”Vad var det egentligen som hände? Och varför hände det just då och just där? ... Går det överhuvud taget att förklara?”

Ja, många som försöker förklara 1914 känner att de djupast liggande orsakerna är svåra att förstå. Varför blev inte kriget begränsat till dem det berörde? Varför stegrades det till ett världskrig? Varför blev det så utdraget och förödande? Vad var det för märklig makt som grep tag i mänskligheten hösten 1914? I nästa artikel, på sidan 10, skall vi ta upp de bibliska svaren på de frågorna.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 6]

”På samma sätt som människor en kvalmig sommardag längtar efter ett befriande åskväder, trodde 1914 års generation att ett krig skulle skänka lättnad.” — Ernest U. Cormons, österrikisk diplomat

[Ruta/Bilder på sidorna 8, 9]

1914

Bibeln har förutsagt de fördärvbringande händelser som har inträffat sedan år 1914

”En annan kom ut, en eldfärgad häst; och åt honom som satt på den gavs det att ta bort freden från jorden, så att de skulle slakta varandra; och ett stort svärd gavs åt honom. Och när det bröt det tredje sigillet, hörde jag den tredje levande skapelsen säga: ’Kom!’ Och jag såg, och se! en svart häst; och han som satt på den hade en våg i sin hand. Och jag hörde en röst såsom i de fyra levande skapelsernas mitt, och den sade: ’En liter vete för en denar, och tre liter korn för en denar; och skada inte olivoljan och vinet.’ Och när det bröt det fjärde sigillet, hörde jag den fjärde levande skapelsens röst säga: ’Kom!’ Och jag såg, och se! en blek häst; och han som satt på den hade namnet Döden. Och Hades följde tätt efter honom. Och det gavs dem myndighet över fjärdedelen av jorden, att döda med ett långt svärd och med hungersnöd och med dödlig hemsökelse och genom vilddjuren på jorden.” Uppenbarelseboken 6:4—8 (Se också Lukas 21:10—24; 2 Timoteus 3:1—5.)

”Första världskriget ligger som en brandgata mellan den tiden och vår egen. Genom att kräva så många liv och döda så många människor som skulle ha kunnat vara verksamma under den efterföljande tiden, genom att rasera trosuppfattningar, förändra idéer och krossa illusioner på ett sätt som åsamkade obotliga skador skapade den en både konkret och psykologisk klyfta mellan två epoker.” Ur inledningen till Det stolta tornet, av Barbara W. Tuchman.

”De fyra år som ... följde [från 1914] har av Graham Wallas beskrivits som ’fyra år av den mest intensiva och heroiska kraftansträngning som människosläktet någonsin har gjort’. När kraftansträngningen var över sjönk de illusioner och den entusiasm, som hade varit möjliga fram till 1914, sakta ner i ett hav av total illusionslöshet. Ett högt pris hade erlagts för den vinst som människosläktet hade uppnått: den smärtsamma insikten om sin egen begränsning.” — Efterskrift till samma verk.

[Bildkälla]

The Bettmann Archive

The Trustees of the Imperial War Museum, London

National Archives of Canada, P.A. 40136

[Karta på sidan 7]

(För formaterad text, se publikationen)

Europa sådant det var — augusti 1914

1. Storbritannien och Irland 2. Frankrike 3. Spanien 4. Tyska riket 5. Schweiz 6. Italien 7. Ryssland 8. Österrike-Ungern 9. Rumänien 10. Bulgarien 11. Serbien 12. Montenegro 13. Albanien 14. Grekland

[Bild på sidan 5]

Gavrilo Princip

[Bild på sidan 6]

Tyskar får blommor när de drar ut i kriget

[Bildkälla]

The Bettmann Archive

[Bildkälla på sidan 3]

Culver Pictures