Tungomålstalande — en växande religiös företeelse
”EN MÄKTIG kraft hade tagit herraväldet över min tunga, och orden flödade fram som vatten. Vilken glädje jag kände! Det var en känsla av renhet som inte går att beskriva. Jag har inte varit densamma sedan dess”, utropade en person som hade varit med om den ovanliga upplevelsen att tala på ”ett okänt tungomål”.
Dessa ord visar hur den här personen själv upplevde det. ”Men vad är egentligen tungomålstalande?” kanske någon undrar. Att ”tala med tungor” är en sedvänja eller trosyttring som förekommer inom vissa religiösa samfund och som innebär att män och kvinnor påstår sig drivas av Guds ande till att tala på okända eller främmande språk som de inte förstår.
Denna företeelse blir allt vanligare i den religiösa världen. Från att tidigare så gott som uteslutande ha förekommit inom pingströrelsen har tungomålstalandet nu spritt sig också till mer traditionella trosriktningar, till exempel anglikaner, baptister, lutheraner, metodister, presbyterianer och romerska katoliker. De som ”talar med tungor” sägs befinna sig i ett tillstånd av extas eller trance. Somliga betecknar rentav sådana upplevelser som hysteriskt betingade. Ja, tungomålstalande eller glossolali är en företeelse som är förbunden med en viss mystik eller karisma.
Varför är tungomålstalandet så populärt i våra dagar?
Cyril G. Williams skriver i sin bok Tongues of the Spirit (Andens tungomål) att det kan finnas ”ett samband mellan en känsla av misslyckande och en önskan att kunna ’tala med tungor’”. Han beskriver tungomålstalandet som en utlösningsmekanism som har ”terapeutiskt värde när det gäller att minska spänningar” och ”lösa inre konflikter”. Missräkningar i församlingslivet, känslomässiga påfrestningar, problem på arbetsplatsen, en kär anförvants död, besvärliga hemförhållanden eller sjukdom i familjen sägs vara faktorer som bidrar till sådant extatiskt tal.
John P. Kildahl framhåller likaså i sin bok The Psychology of Speaking in Tongues (Tungomålstalandets psykologi) att ”oro och ängslan är nödvändiga förutsättningar för att utveckla förmågan att tala med tungor”. Genom personliga efterforskningar och ingående intervjuer fann man att ”mer än 85% av tungomålstalarna hade upplevt en klart definierad kris någon tid innan de talade med tungor”. En mor ville till exempel få förmågan att tala med tungor för att kunna be för sin son som led av cancer. En man började tala med tungor under en period av villrådighet på grund av ett erbjudande om bättre arbete. En kvinna började tala med tungor veckan efter det att hennes man hade gått med i AA (Anonyma Alkoholister).
Hur går det till?
En annan person, som hade talat med tungor för första gången, berättade: ”Jag kände en våg av hetta strömma genom min kropp, jag fick frossbrytningar och svetten pärlade, jag darrade i hela kroppen och kände mig alldeles knäsvag.” Tungomålstalandet är ofta förknippat med ett bisarrt beteende som somliga finner oroande. Det berättas till exempel om en flicka att hon ”nästan kvävdes av sin egen saliv, där hon låg utsträckt på en stol med huvudet mot ryggstödet och hälarna mot golvet och benen alldeles stela”. Från ett annat religiöst möte rapporteras det att ”en man slog volter från den ena änden av kyrkan till den andra”.
”För somliga är tungomålstalande ett villkor för att bli döpt med den heliga anden”, förklarar professor William J. Samarin. Utan denna förmåga ”får de en känsla av ofullständighet”. Den betraktas också ”som ett bönesvar och en försäkran om Guds kärlek och godkännande”. Andra har sagt att den ger dem en känsla av inre harmoni, glädje och frid eller en ”större känsla av makt” och ”en starkare känsla av identitet”.
Är extatiskt tal verkligen ett bevis på att den heliga anden är i verksamhet? Är upplevelsen ett tecken på att någon är en sann kristen? Är tungomålstalande en del av den sanna tillbedjan i våra dagar? Dessa frågor kräver mer än ett ytligt begrundande. Varför det? Därför att vi vill att vår tillbedjan skall få Guds godkännande och välsignelse.