När någon kallar, svarar du då?
BERÄTTAT AV SHINICHI TOHARA
UNDER första delen av mitt liv frågade jag aldrig efter Gud och sökte inte heller hans vägledning. Mina farföräldrar hade emigrerat från Japan till Hawaii, och mina föräldrar var buddister. De var inte särskilt aktiva i sin tro, så jag tänkte inte mycket på Gud, då jag växte upp.
Sedan blev jag undervisad om evolutionen och tänkte att det var dåraktigt att tro på Gud. Men ju mer undervisning jag fick i skolan, desto mer insatt blev jag i astronomi, fysik och biologi under lektionerna i vetenskapliga ämnen. På kvällen brukade jag titta upp mot himlen och undra hur alla stjärnorna hade kommit dit. En svag röst inom mig började fråga: ”Kan det finnas en Gud som styr allt detta?” Jag kände mer och mer att det måste finnas Någon där ute. Mitt hjärta började ropa ut: ”Vem är den Guden?”
När jag hade slutat gymnasiet och fått min examen, fann jag att jag var bunden av mitt arbete som mekaniker vid ett bryggeri där man framställde japanskt risbrännvin, och jag hade inte tid att fundera över frågan om Gud. Jag träffade snart Masako, som blev min hustru år 1937, och så småningom välsignades vi med tre barn. Vilken trogen kamrat och hårt arbetande mor Masako har visat sig vara!
Nu när jag hade familj, tänkte jag allvarligt på vår framtid. Jag började gå ut igen och titta på stjärnorna. Jag var övertygad om att det fanns en Gud. Jag visste inte vem den Guden var, men jag började söka honom på något sätt. Jag bad: ”Om du finns där ute någonstans, hjälp då min familj att finna en väg att vandra på i lycka.”
Jag fick till sist svar på mitt rop
Vi hade bott hos mina föräldrar ända sedan vi gifte oss, men år 1941 fick vi ett eget hem i Hilo på ön Hawaii. Vi hade nätt och jämnt hunnit flytta in i vårt nya hem, då japanerna anföll Pearl Harbor den 7 december 1941. Då blev det en spänd situation, och alla oroade sig för framtiden.
Vid ett tillfälle en månad efter det att Pearl Harbor hade anfallits höll jag på att polera bilen, då en man kom fram till mig och erbjöd mig en bok som hette Barnen. Han presenterade sig som Ralph Garoutte, ett Jehovas vittne och en ordinerad Ordets förkunnare. Jag förstod inte vad han sade, men jag var intresserad av Gud, så jag tog emot boken. Efter en vecka kom Ralph tillbaka och erbjöd mig ett bibelstudium i mitt hem. Jag hade visserligen hört talas om Bibeln, men det här var faktiskt första gången jag såg en bibel. Jag tackade ja till bibelstudiet, och min hustru och hennes yngre syster ville också vara med.
Sanningen att Bibeln var Guds ord gjorde verkligen intryck på mig. (2 Timoteus 3:16, 17) Att Jehova hade ett uppsåt var ännu mer fantastiskt. Han var Skaparen som jag hade sökt! (Jesaja 45:18) Vi tyckte att det var spännande att få veta att det ursprungliga paradiset som hade gått förlorat skulle återställas här på jorden och att vi kunde bli en del av det. (Uppenbarelseboken 21:1—4) Här var svaret på mitt rop till Gud!
Vi talade med varenda en om dessa nyfunna sanningar. Mina föräldrar trodde att vi var tokiga, men vi blev inte missmodiga för det. Efter tre månaders intensivt bibelstudium lät min hustru och jag döpa oss den 19 april 1942 som symbol av vårt överlämnande åt vår Gud, Jehova. Masakos yngre syster, Yoshi, och hennes man, Jerry, som också hade varit med vid vårt bibelstudium, döptes samtidigt med oss. Vi hade visserligen bara begränsad kunskap om de heliga Skrifterna, men den var nog för att driva oss till att vilja tjäna Gud.
Andra världskriget rasade fortfarande, och det gjorde att jag förmodade att slutet för den här ordningen var mycket nära. Min hustru och jag kände att vi måste varna människor för detta. Familjen Garoutte var vårt föredöme i det här avseendet. Både Ralph och hans hustru tjänade som pionjärer, dvs. de var heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. Jag jämförde vår situation med Ralphs. Han hade hustru och fyra barn. Jag hade hustru och bara tre barn. Om han kunde vara pionjär, då borde jag också kunna det. Månaden efter vårt dop ansökte vi därför om att få bli pionjärer.
Redan innan jag antogs som pionjär gjorde jag mig av med allt onödigt, däribland min gitarr, saxofon och violin. Jag hade varit en stor musikentusiast, men jag gjorde mig av med allt utom mitt lilla munspel. Dessutom kändes arbetet vid brännvinsbryggeriet inte så lockande längre. (Filipperna 3:8) Jag byggde en liten husvagn och väntade för att se om Jehova skulle besvara mina böner om att få bli använd. Jag behövde inte vänta länge. Vi antogs som pionjärer från den 1 juni 1942. Vi gick rakt ut i heltidstjänsten för Jehova och har aldrig ångrat det beslutet.
Pionjärer på Hawaii
Tillsammans med familjen Garoutte bearbetade vi hela ön Hawaii, den så kallade Stora ön, inklusive Kona, det berömda kaffedistriktet, och Kau. På den tiden arbetade vi med grammofon. Den var ganska tung, men vi var fortfarande unga och starka. Med grammofonen i ena handen och en bokväska i den andra följde vi varje spår som kunde leda oss till hörande öron på kaffefälten, plantagerna och alla andra ställen. När vi sedan hade arbetat igenom hela ön, blev vi förordnade till Kohala. Kohala var en liten sockerrörsodling där det bodde kaukasier, filippinare, kineser, ursprungliga öinvånare, japaner och portugiser. Varje grupp hade sina seder, uppfattningar, smaker och religioner.
Jag har aldrig haft något förvärvsarbete sedan vi började som pionjärer. En tid levde vi på mina besparingar, och när vi behövde pengar, gick jag ut och fiskade med ljuster. Förvånansvärt nog kom jag alltid hem med någon fisk. Vi plockade vilda grönsaker och örter som växte vid vägkanterna, och detta prydde våra tallrikar vid kvällsmaten. Jag gjorde en ugn av galvaniserad plåt, och Masako lärde sig att baka bröd. Det var det bästa bröd jag någonsin ätit.
När vi begav oss till Honolulu för att vara med vid en kristen sammankomst år 1943, frågade Donald Haslett, som då var tillsyningsman för avdelningskontoret på Hawaii, oss om vi ville flytta dit och bo i en liten våning som var byggd över Sällskapet Vakttornets garage. Jag fick i uppdrag att arbeta som fastighetsskötare för avdelningskontorets fastighet och hade glädjen att få tjäna som pionjär där i fem år.
En oväntad kallelse
År 1943 hörde vi att Sällskapet hade startat en skola för utbildning av missionärer som skulle tjäna i främmande länder. Så glada vi skulle ha varit, om vi hade fått möjlighet att gå igenom den! Men familjer med barn inbjöds inte, så vi tänkte inte vidare på det. År 1947 berättade broder Haslett emellertid att Sällskapet ville veta om det fanns några på Hawaii som ville flytta till Japan för att tjäna där. Han frågade oss vad vi trodde, och likt Jesaja sade jag: ”Sänd mig.” (Jesaja 6:8) Min hustru kände det på samma sätt. Vi tvekade inte, utan svarade ja på Jehovas kallelse.
Vi blev därför inbjudna att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead för att bli utbildade som missionärer. Inbjudan gällde också våra barn. Fem andra — Donald och Mabel Haslett, Jerry och Yoshi Toma och Elsie Tanigawa — blev också inbjudna, och vi begav oss i väg tillsammans till New York vintern 1948.
Vi for över hela kontinenten med buss. När vi hade suttit i bussen i tre dagar, var vi alla trötta, och broder Haslett föreslog att vi stannade och tog in på ett hotell över natten. När vi steg av bussen, kom en man fram till oss och skrek: ”Japaner! Jag går hem och hämtar mitt gevär, och så skall jag skjuta dem!”
”De är inga japaner”, sade broder Haslett. ”De är från Hawaii. Kan du inte se skillnaden?” Hans snabbtänkta svar räddade oss.
Var vi verkligen med i den 11:e Gileadklassen? Det var som en underbar dröm. Men verkligheten blev snart tydlig. I vår klass hade 25 elever valts ut av den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet, Nathan H. Knorr, för att bli utbildade för eventuell missionärstjänst i Japan. Eftersom jag var av japansk härkomst och talade lite japanska, fick jag i uppdrag att lära den här gruppen av elever japanska. Det var inte så lätt, eftersom jag inte behärskade det språket så bra, men hur som helst så överlevde vi alla!
Då var vår son, Loy, tio år, och våra döttrar, Thelma och Sally, var åtta respektive sex år. Vad gjorde de medan vi gick i skolan? De gick också i skolan! En buss hämtade dem på morgonen och körde hem dem senare på dagen. När barnen kom hem från skolan, arbetade Loy med bröderna på Sällskapets lantgård, och Thelma och Sally arbetade i tvätten, där de vek näsdukar.
Vi anpassar sinnet till det okända
När vi utexaminerades från Gilead den 1 augusti 1948, var vi ivriga att få komma till vårt missionärsdistrikt. Broder Haslett åkte i väg före oss för att hitta något ställe där missionärerna kunde bo. Till sist hittade han ett tvåvåningshus i Tokyo, och den 20 augusti 1949 begav vi i vår familj oss i väg till vårt nya framtida hem.
Jag tänkte ofta på detta orientaliska land, Japan, innan vi kom till det. Jag funderade på den lojalitet som japanerna visade sina mänskliga herrar och sin kejsare. Många japaner gav sitt liv för dessa mänskliga härskare. Under andra världskriget dog självmordspiloter för kejsaren genom att styra planen rakt mot skorstenarna på fiendens krigsfartyg. Jag kom ihåg att jag tänkte att om japanerna är så trogna mot mänskliga herrar, hur skall de då inte vara om de finner den sanne Herren, Jehova!
När vi kom till Japan, fanns det bara sju missionärer och en handfull andra förkunnare i hela landet. Vi satte alla i gång med arbetet, och jag strävade efter att lära mig språket bättre och kunde sätta i gång bibelstudier med många som sökte Gud i sitt hjärta. Ett antal av dessa som började studera Bibeln då har fortsatt att tjäna troget ända till denna dag.
Missionärstjänst tillsammans med våra barn
Hur skulle vi klara missionärstjänsten med tre små barn att ta hand om? Jo, Jehova var kraften bakom det. Vi fick ett litet bidrag från Sällskapet, och Masako sydde kläder åt barnen. Dessutom fick vi lite hjälp av mina föräldrar.
När Loy hade gått ut grundskolans högstadium, tjänade han en tid vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Japan. Men på grund av hälsoproblem beslöt han att åka tillbaka till Hawaii för att få behandling. Han och hans hustru tjänar nu Jehova troget i Kalifornien. Hans äktenskap har lett till att vi nu har välsignats med fyra trogna barnbarn. De är alla döpta, och ett av dem tjänar tillsammans med sin hustru vid Betel i Brooklyn, Jehovas vittnens världshögkvarter.
Mina döttrar, Thelma och Sally, fick missionärsstatus när de blev vuxna. Thelma tjänar för närvarande som missionär i staden Toyama. Sally gifte sig med en missionärsbroder, Ron Trost, och de har tjänat i Japan som missionärer och arbetat i resetjänsten i över 25 år.
Från norr till söder
Vi var två år i Tokyo och sändes sedan till Osaka, där vi också var i två år. Efter det fick vi i uppdrag att bege oss norrut till Sendai, där vi tjänade i omkring sex år. Dessa år i Sendai gjorde oss redo för ett förordnande på den nordligaste ön i Japan, Hokkaido. Det var på Hokkaido som våra döttrar fick missionärsstatus. Det var också där som vi fick vänja oss vid vintertemperaturer som ibland gick ner under noll. Det var en stor förändring för oss som levt på det tropiska Hawaii!
En dag ringde sedan en ny kallelse i mina öron. Den kom i form av ett brev från Sällskapet. Jag blev ombedd att öppna ett avdelningskontor på Okinawa, som fortfarande lydde under USA. Att flytta från den kalla nordliga spetsen av Japan till det som nu har blivit den sydligaste provinsen i Japan skulle visa sig bli en stor utmaning. Vad skulle jag göra? Jag kände mig inte vuxen uppgiften, men jag kom till Okinawa i november 1965 tillsammans med min ständiga följeslagerska, min trogna hustru. Skulle livet på Okinawa vara detsamma som livet i Japan? Hur var det med kulturen där? Hur skulle människorna reagera på Jehovas budskap om frälsning eller räddning?
När vi kom till Okinawa, fanns det knappt 200 förkunnare där. Nu finns det mer än 2.000. Under denna tidiga period tjänade jag delvis som kretstillsyningsman och delvis som tillsyningsman för avdelningskontoret. Genom att vi fick resa runt på öarna kunde vi bygga upp ett nära förhållande till vännerna där, och jag räknar det som ett privilegium att ha fått betjäna dem.
Problemfritt?
Vår missionärstjänst har inte alls varit problemfri. När vi var på semester i Förenta staterna år 1968, blev Masako sjuk och måste opereras. Hon hade en tumör som fick opereras bort från tarmarna, men hon tillfrisknade sedan på ett anmärkningsvärt sätt. Vi hade ingen sjukförsäkring och var därför oroliga att vi kanske inte kunde åka tillbaka till vårt missionärsdistrikt. Men till vår stora förvåning stod våra vänner i tron för allting.
För min egen del lever jag nu med de vanliga problem som diabetiker har. Även om jag inte är blind, är min syn mycket dålig. Men genom Jehovas kärleksfulla omtanke kan jag regelbundet inta den andliga maten genom att lyssna på kassettinspelningar av Vakttornet och Vakna! Bröder och systrar i tron hjälper mig också genom att läsa stoff av olika slag för mig.
Hur kunde jag fortsätta att hålla offentliga föredrag med så dålig syn? Först spelade jag in talen på band och mimade till dem, men sedan kom min dotter med ett bättre förslag, så nu spelar jag in talen på en liten bandspelare och kan sedan framföra dem genom att sätta på mig hörlurar och lyssna på mitt inspelade tal.
När vi fick verkliga problem, vände vi oss alltid till Jehova. De välsignelser som kom genom Jehovas lösning på problemen tycktes till slut alltid vara större än problemen i sig själva hade verkat vara. Att fortsätta i hans tjänst är det enda sättet vi kan visa vår tacksamhet på.
Efter 23 år på Okinawa blev vi förflyttade igen till samma geografiska plats som vi hade tjänat på när vi först satte vår fot i Japan. Sällskapets huvudkontor och dess största missionärshem ligger på just den tomt där det tvåvåningshus låg som broder Haslett köpte för så många år sedan i Tokyo.
Förutom oss båda tjänar nu 11 av våra släktingar som missionärer i Japan. Alla betraktar det som ett stort privilegium att få se den tillväxt som Jehova har gett detta land med sina så dominerande buddistiska och shintoistiska kulturer. Verket i Japan hade en ringa begynnelse, men Jehovas kraft har skapat en ”nation” med över 167.000 förkunnare av de goda nyheterna. — Jesaja 60:22.
När jag sökte Jehova, svarade han mig. När han inbjöd mig, svarade jag på ett positivt sätt. Min hustru och jag anser att vi bara har gjort det vi borde göra. Hur är det med dig? När din Skapare kallar, svarar du då?
[Bild på sidan 28]
Familjen Tohara med några i sin pionjärgrupp på Hawaii år 1942
[Bild på sidan 29]
Barnen Tohara vid Gilead år 1948
[Bild på sidan 31]
Shinichi och Masako Tohara är glada att de svarade på kallelsen, och de har nu varit missionärer i 43 år