Att växa upp med Jehovas organisation i Sydafrika

Berättat av Frans Muller

NÄR min bror David och jag kom fram till det tåg som vi brukade ta varje kväll från centralstationen i Kapstaden, blev vi förvånade över att se en skylt med texten ”Endast för vita”. Nationalistpartiet hade vunnit 1948 års val och hade infört sin apartheidpolitik.

Rasåtskillnad hade visserligen tillämpats länge i Sydafrika, liksom i de flesta andra afrikanska länder under kolonialtiden. Men nu blev denna politik lag, och vi tilläts inte längre dela kupé med sydafrikaner av mörkare hudfärg. Fyrtiofem år senare håller apartheidsystemet på att upplösas.

Under hela den period då lagen föreskrev rasåtskillnad, någonting som gjorde det svårare för oss att utföra vår tjänst på det sätt som vi skulle ha velat, tjänade jag som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. Nu, vid 65 års ålder, kan jag se tillbaka på en fantastisk tillväxt inom Jehovas organisation i södra Afrika, och jag är tacksam över privilegiet att ha fått växa upp tillsammans med den.

Ett kristet arv

Som ung måste min far tidigt varje morgon högläsa ur Bibeln för min farfar. Med tiden utvecklade min far djup kärlek till Guds ord. År 1928, när jag föddes, satt han med i kyrkorådet i den reformerta kyrkan i Potgietersrus. Det året gav min farbror honom ett exemplar av boken Guds Harpa.

Min far sade emellertid till min mor att boken kom från en sekt och att hon måste bränna den. Men hon behöll den, och en dag när far råkade få tag i den, slogs den upp vid underrubriken ”Pinar Gud någon?” Även om han kände sig säker på att bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades då, hade fel, tog hans nyfikenhet överhanden, och han började läsa. Han kunde inte lägga ifrån sig boken. När han gick och lade sig framåt morgonen, sade han: ”Jag är rädd för att de har sanningen, mamma.”

Nästa dag cyklade min far fem mil för att skaffa fler böcker av närmaste bibelforskare. Han läste regelbundet och brukade läsa till sent på natten. Han försökte till och med övertyga prästen i den reformerta kyrkan om de bibliska sanningar han höll på att lära sig, i hopp om att kyrkan skulle vidta förändringar. Hans ansträngningar var förgäves, så han utträdde ur kyrkan och började predika nitiskt. Bibelns sanning blev det viktigaste i hans liv och i vårt hem. Det var i denna miljö jag växte upp.

Senare blev min far pionjär, eller heltidsförkunnare. Han körde långa sträckor med en gammal T-Ford för att predika. Efter några år måste han, för att kunna försörja vår växande familj, sluta som pionjär, men han fortsatte att vara mycket aktiv i predikoarbetet. På söndagarna brukade vi ibland färdas upp till nio mil för att predika tillsammans i staden Pietersburg.

En framgångsrik affärsverksamhet

Så småningom öppnade min far en liten diversehandel. Snart växte den till dubbla storleken, och ytterligare en affär öppnades. Några rika farmare blev kompanjoner till min far, och med tiden kom de att tillsammans driva en grossistfirma och en kedja av sex detaljhandelsföretag utspridda över ett stort område.

Några av mina äldre bröder blev delägare i affärsföretaget och hade nu framtidsutsikten att bli rika. Vår andlighet började emellertid ta skada. Vi blev mer accepterade av världsliga vänner och grannar, och de började bjuda oss till sina fester. Min far insåg faran, kallade samman hela familjen och beslöt att vi skulle sälja firman och flytta till Pretoria, så att vi kunde uträtta mer i Jehovas tjänst. Han behöll endast en affär, och den sköttes av anställda.

Mina bröder Koos och David började som pionjärer och förenade sig så med min storasyster, Lina. Under en månad år 1942 använde vår familj på tio personer sammanlagt 1.000 timmar i predikoarbetet. Det året symboliserade jag genom vattendop att jag hade överlämnat mitt liv åt Jehova.

Varför jag slutade skolan tidigt

År 1944, medan andra världskriget fortfarande pågick för fullt, frågade Gert Nel, en av Jehovas vittnens resande tillsyningsmän, om jag planerade att sluta mig till pionjärernas led. ”Ja”, svarade jag, ”om två år, när jag har gått ut gymnasiet.”

Han gav uttryck åt en uppfattning som många Jehovas vittnen hade på den tiden, när han varnade mig: ”Ta dig i akt så att inte Harmageddon överraskar dig medan du sitter på skolbänken.” Eftersom jag inte ville att det skulle hända, slutade jag skolan och började i pionjärarbetet den 1 januari 1945.

Mitt första förordnande var i Vereeniging, nära Johannesburg, och mina pionjärkamrater var Piet Wentzel och Danie Otto. Jag brukade ofta använda mer än 200 timmar i månaden i predikoarbetet. Med tiden fick Piet ett nytt förordnande i staden Pretoria, och Danie måste sluta som pionjär för att hjälpa sin till åren komne far med gården. Det här gjorde att jag lämnades kvar som det enda vittnet att ta hand om 23 bibelstudier i Vereeniging.

Kort därefter fick jag ett brev från avdelningskontoret med ett förordnande att tjäna i Pretoria. Även om jag då inte förstod varför jag fick det nya förordnandet, insåg jag senare att det inte skulle ha varit så klokt att lämna en oerfaren 17-åring ensam. Jag behövde fortfarande mycket övning och skulle lätt ha kunnat bli modfälld.

Sedan jag tjänat i Pretoria och fått den nödvändiga erfarenheten, inbjöds jag att bli pionjär med särskilt uppdrag. Piet Wentzel och jag ordnade sedan så att vi kunde ge praktisk övning i tjänsten åt ungdomar som kom till Pretoria för att tjäna som pionjärer. Vid det laget hade Piet blivit förordnad som resande tillsyningsman i det området. Han gifte sig senare med min syster Lina, och de tjänar nu tillsammans på avdelningskontoret i Sydafrika.

Bland dem som kom för att tjäna som pionjärer i Pretoria var Martie Vos, en tilldragande ung kvinna som hade växt upp i en familj där alla var vittnen. Vi kände oss dragna till varandra, men vi var fortfarande i tonåren, alltför unga för att gifta oss. När vi blev förordnade till andra platser, upprätthöll vi emellertid kontakten per brev.

Beteltjänst och Gileadskolan

År 1948 inbjöds jag att tjäna vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Kapstaden. På den tiden fanns det ingen gemensam bostad för oss 17 som arbetade i tre hyrda kontor och en intilliggande liten fabrikslokal. En del av oss var inhysta hos familjer, och andra bodde på pensionat.

Varje arbetsdag samlades Betelfamiljens 17 medlemmar i den lilla fabrikens omklädningsrum för morgontillbedjan. Många av oss fick själva ordna lunchen. Sedan, efter en full arbetsdag, färdades vi till våra login i skilda delar av Kapstaden. Det var på en av dessa tidigare nämnda resor som min bror David och jag blev förvånade över att se en skylt med texten ”Endast för vita”.

När jag kom till avdelningskontoret insåg jag att jag fortfarande hade mycket att lära, så jag frågade broder Phillips, avdelningskontorets tillsyningsman: ”Vad skall jag göra för att komma i kapp?”

”Frans”, svarade han, ”bekymra dig inte om att komma i kapp. Försök bara hänga med!” Jag har alltid försökt göra det, och jag har lärt mig att den som följer med i det som Jehovas organisation förser oss med i form av andlig föda och vägledning kommer att fortsätta att växa med den.

År 1950 inbjöds jag att delta i den 16:e klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead för utbildning av missionärer. På den tiden låg skolan i South Lansing, omkring 40 mil norr om Brooklyn. Medan jag tjänade tillfälligt vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn, fick jag en inblick i själva hjärtat av Jehovas synliga organisation. De ledande brödernas helhjärtade hängivenhet fyllde mig med djup uppskattning av Jehovas organisation.

Min fortsatta tjänst

När jag hade återvänt till Sydafrika, blev jag förordnad att tjäna som resande tillsyningsman i norra Transvaal, där jag hade växt upp. Sedan Martie och jag hade brevväxlat i sex år, gifte vi oss i december 1952, och hon förenade sig med mig i resetjänsten. Det var hjärtevärmande att se hur mycket våra kristna bröder uppskattade våra besök.

En gång, när vi betjänade en församling i ett jordbruksdistrikt, bodde vi hos en familj som bad om ursäkt för att de inte hade någon mjölk till teet eller kaffet. Senare fick vi veta att de hade sålt sin enda mjölkko för att få tillräckligt med pengar att köpa bensin, så att de kunde ta oss med till avlägsna delar av sitt distrikt för att vi skulle vittna för farmarna. Vi kom verkligen att älska vänner som dessa!

Ibland kände jag mig otillräcklig för kretstjänsten, speciellt när jag måste ta itu med problem som gällde äldre personer. En gång kände jag mig så känslomässigt uttömd att jag sade till Martie att hon inte skulle bli förvånad, om vi blev förordnade som pionjärer igen på grund av min brist på erfarenhet. Hon försäkrade mig att hon skulle vara lycklig över att tjäna i vilken ställning som helst så länge som vi kunde fortsätta i heltidstjänsten.

Föreställ dig vår förvåning när vi kom till nästa församling och vår post innehöll ett brev med förordnande att verka i områdestjänsten! Under nästan två års tid färdades vi genom Sydafrika och Namibia, som då kallades Sydvästafrika. På grund av apartheidsystemet var emellertid vårt arbete ofta svårt. Vi blev ofta nekade tillstånd att komma in i svarta stadsdelar, och det hände att man inte gav oss tillstånd att hålla sammankomster.

År 1960 fick vi till exempel tillstånd att hålla en områdessammankomst i Soweto. Bröder med svart hudfärg från avlägsna församlingar hade redan köpt tåg- och bussbiljetter för att komma till sammankomsten, men myndigheterna fick höra talas om våra planer och upphävde tillståndet. Vi vände oss på ett diskret sätt till en vänligt inställd myndighetsperson i ett samhälle 20 kilometer på andra sidan av Johannesburg. Han var vänlig nog att ge oss ännu bättre lokaler, och vi hade en underbar sammankomst, som mer än 12.000 personer kunde njuta av!

Situationen har förändrats mycket de senaste åren. Nu, när apartheidsystemet håller på att upplösas, kan vi fritt komma tillsammans var som helst i svarta, vita, färgade eller indiska områden. Alla, oberoende av ras, kan sitta tillsammans och njuta av gemenskapen. Det är bara olikheter i språk som kan påverka var någon kan vilja sitta.

En smärtsam läxa

Om vi går tillbaka till år 1947, så begick min far det året ett allvarligt misstag. Hans affär, som låg mer än 20 mil från den plats där han och min mor bodde, blev olönsam på grund av oärlighet, så han flyttade ensam tillbaka för att sköta affären på egen hand. Han tillbringade långa perioder borta från min mor, vilket resulterade i att han föll i frestelse. Följden blev att han uteslöts ur församlingen.

Allt detta inskärpte på ett för mig personligen smärtsamt sätt att det inte räcker att nitälska för Bibelns sanning. Alla måste hålla fast vid Bibelns principer. (1 Korinthierna 7:5) Efter många år blev min far återupptagen som en del av den kristna församlingen och tjänade troget till sin död år 1970. Min kära mor förblev trogen till sin död år 1991.

Ytterligare välsignelser

År 1958 var Martie och jag med vid den största sammankomst som någonsin hållits av Jehovas vittnen — på Yankee Stadium och Polo Grounds i New York. Vi var överväldigade av glädje över att få vara en del av Jehovas underbara organisation. Att vara tillsammans med denna stora skara på mer än 253.000 människor på söndagseftermiddagen var en upplevelse vi aldrig kommer att glömma. Här, framför oss, fanns verkligen ”en stor skara ... ur alla nationer” fridfullt församlad. (Uppenbarelseboken 7:9, 10) Martie stannade i New York för att vara med vid Gileadskolan, och jag återvände till områdestjänsten i Sydafrika.

År 1959, när Martie återvänt efter att ha deltagit i Gileadskolans 32:a klass, inbjöds vi att tjäna vid avdelningskontoret i Sydafrika, som då låg nära Elandsfontein, öster om Johannesburg. Genom åren har jag fått se hur organisationen har gått framåt på så många olika sätt, speciellt hur den har växt till i kärlek och empati. Jag har fått erfara att Jehova leder sin organisation genom Jesus Kristus och använder dem som ställer sig till förfogande.

År 1962 återvände jag till Brooklyn för att delta i en tiomånaderskurs för personal vid avdelningskontoren. Detta var till stor hjälp för mig när jag år 1967 blev förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret i Sydafrika. År 1976 tillsatte man kommittéer för avdelningskontoren, så i Sydafrika är det nu fem erfarna kristna äldste som har ansvaret att fatta viktiga beslut.

Livet under apartheid

Apartheidlagarna påverkade verksamheten vid avdelningskontoret. När Betelhemmet i Elandsfontein byggdes år 1952, krävde lagen en extra byggnad på baksidan för inkvartering av de svarta och färgade bröderna. Lagen krävde också att de åt avskilt från vita i så kallade afrikanska avdelningar. Det gjordes senare anordningar så att de kunde äta i köket på Betel. Sådan var matordningen när vi kom till Betel år 1959. Hela mitt inre gjorde uppror mot denna uppdelning på grundval av rastillhörighet.

Med tiden upphävde myndigheterna våra svarta bröders tillstånd att bo i byggnaden bakom huvudbyggnaden på Betel. Dessa bröder var tvungna att bo i en svart stadsdel omkring två mil bort. En del bodde i hyrda bostäder och andra på ett ungkarlshotell. Denna obehagliga situation fortsatte att råda i många år.

Utvidgning vid Betel

Under tiden måste Betelhemmet i Elandsfontein utvidgas. Efter att ha byggt till tre gånger kunde vi inte bygga mer på tomten. Den styrande kretsen gav anvisningar om att vi skulle se oss om efter en ny tomt på en plats där myndigheterna förhoppningsvis skulle låta oss bygga en Betelanläggning där våra svarta bröder också kunde bo. Betelfamiljen bad varje morgon om att Jehova på något sätt skulle öppna vägen för detta.

Vi var mycket lyckliga den dag då vi till sist fann en lämplig tomt i utkanten av Krugersdorp, väster om Johannesburg! Men vi måste ännu en gång bygga en separat byggnad för våra svarta bröder. Vi gjorde som myndigheterna sade, men vi kunde inte få tillstånd att inkvartera fler än 20 svarta där. I mitten av 1980-talet började situationen glädjande nog att förändras. Regeringen lättade på sina strikta rasåtskillnadslagar, och fler svarta, färgade och indiska bröder kallades in för att tjäna med oss vid Betel.

Nu är vi en lycklig, enad Betelfamilj, där människor, oberoende av ras eller hudfärg, kan bo i vilken byggnad de än väljer. Efter många års kamp fick vi till sist också lagligt erkännande som religion. Ett lagligen inregistrerat sällskap har bildats, med namnet ”Jehovas vittnen i Sydafrika”. Nu har vi egna vigselförrättare, och i svarta bostadsområden skjuter Rikets salar upp som svampar ur jorden.

Jehovas organisation har verkligen gått framåt sedan de dagar för länge sedan då jag tjänade vid avdelningskontoret i Kapstaden. Från en liten Betelfamilj på 17 personer utan Betelhem har vi nu växt till över 460, och vi har en modern anläggning med sofistikerade datorer, rotationspressar och ett vackert Betelhem! Ja, jag har haft privilegiet att växa upp med Jehovas organisation i Sydafrika. Vi har ökat från omkring 400 förkunnare av Riket, när jag började i tjänsten för omkring 50 år sedan, till nästan 55.000 i dag!

Jag tackar Jehova för att jag, i 40 år nu, har haft en så lojal hustru vid min sida som stöttat mig. ”Min bägare är välfylld.” (Psalm 23:5) Martie och jag är tacksamma över att få vara en del av Jehovas organisation som leds av hans ande, och vi är fast beslutna att fortsätta att tjäna Jehova i hans hus, vid Betel, och att hålla jämna steg med hans framåtskridande organisation.

[Karta på sidan 19]

(För formaterad text, se publikationen)

ANGOLA

ZAIRE

ZAMBIA

ZIMBABWE

BOTSWANA

NAMIBIA

SWAZILAND

LESOTHO

SYDAFRIKA

Pretoria

Johannesburg

Kapstaden

Port Elizabeth

ATLANTEN

INDISKA OCEANEN

MOÇAMBIQUE-KANALEN

[Bild på sidan 20]

Piet Wentzel och Frans Muller (till vänster) som pionjärer år 1945

[Bild på sidan 23]

Frans och Martie Muller