En ovärderlig skatt att få del av
BERÄTTAT AV GLORIA MALASPINA
När Siciliens kust försvann utom synhåll började min man och jag inrikta oss på vår destination: ön Malta i Medelhavet. Vi hade spännande dagar framför oss. Medan fartyget korsade havet tänkte vi på det aposteln Paulus fick uppleva på Malta i det första århundradet. — APOSTLAGÄRNINGARNA 28:1—10.
ÅRET var 1953, och Jehovas vittnens predikoverksamhet var inte lagligen erkänd på Malta vid den tiden. Året innan hade vi utexaminerats från Vakttornets Bibelskola Gilead och blivit sända till Italien. Efter att ha läst italienska bara en kort tid var vi ivriga att se vad som väntade oss på Malta.
Hur kom det sig att jag, en ung kvinna, blev missionär i ett främmande land? Låt mig förklara.
Min mors inspirerande exempel
År 1926, när vår familj bodde i Fort Frances i Ontario i Canada, fick min mor broschyren Millioner som nu lefva skola aldrig dö av en bibelforskare (som Jehovas vittnen då kallades). Hon läste den ivrigt, och samma vecka var hon med vid ett bibelstudium där man använde tidskriften Vakt-Tornet. Min mor var en entusiastisk bibelläsare, och hon tog emot budskapet om Guds kungarike som den skatt hon hade sökt. (Matteus 6:33; 13:44) Trots våldsamt motstånd från min far och fast hon hade tre små flickor att ta hand om tog hon ståndpunkt för det hon fick lära sig.
Min mors orubbliga tro under de 20 följande åren höll mig och mina två äldre systrar, Thelma och Viola, vakna för det underbara hoppet om evigt liv i en rättfärdig ny värld. (2 Petrus 3:13) Mor ställdes inför många svåra prövningar, men vi tvivlade aldrig på det rätta i den kurs hon hade valt.
År 1931, när jag var bara tio år, flyttade vi till en farm i norra Minnesota i USA. Där var vi avskurna från det regelbundna umgänget med Jehovas vittnen, men inte från mors undervisning från Bibeln. Hennes hängivna tjänst som kolportör, eller heltidsförkunnare, inspirerade mig att vilja ta del i samma arbete. År 1938 symboliserade mina två systrar och jag vårt överlämnande åt Jehova genom att bli döpta vid en sammankomst i Duluth i Minnesota.
När jag hade gått ut high school år 1938 uppmuntrade mor mig att ta en kontorskurs, så att jag skulle kunna försörja mig i tjänsten som pionjär (det nya namnet för kolportör). Det visade sig vara ett gott råd, i synnerhet som far bestämde sig för att lämna oss och låta oss klara oss själva.
Vi delar med oss av vår skatt som heltidsförkunnare
Så småningom flyttade jag till Kalifornien, och år 1947 började jag som pionjär i San Francisco. När jag arbetade i förarbetet för sammankomsten ”Utvidgad verksamhet inom alla nationer” i Los Angeles, träffade jag Francis Malaspina. Vi hade båda missionärstjänsten som mål, och det blev början på ett kärt förhållande. Vi gifte oss år 1949.
I september 1951 blev Francis och jag inbjudna att delta i Gileadskolans 18:e klass. Efter fem månaders intensiv undervisning kom avslutningsdagen, den 10 februari 1952. De länder som vi skulle skickas till lästes upp i alfabetisk ordning av skolans president, Nathan H. Knorr. När han sade: ”Italien, broder och syster Malaspina”, började vi redan resa i våra tankar!
Några veckor senare gick vi ombord på ett fartyg i New York för den tio dagar långa resan till Genua i Italien. Giovanni DeCecca och Max Larson från högkvarteret i Brooklyn stod på kajen och vinkade av oss. I Genua togs vi emot av missionärer som kände till den invecklade immigrationsproceduren.
Begeistrade över allt omkring oss satte vi oss på tåget till Bologna. Det vi såg när vi kom fram var en stad som fortfarande var förstörd av bombningarna under andra världskriget. Men det fanns också angenäma saker, till exempel den oemotståndliga aromen av nyrostat kaffe som fyllde morgonluften och den pikanta doften av de utsökta såserna som man tillredde till de otaliga pastarätterna.
Vi uppnår ett mål
Vi satte i gång i tjänsten med en framställning som vi hade lärt oss utantill, och vi framförde den tills man tog emot budskapet eller stängde dörren. Vår önskan att kunna uttrycka oss med egna ord sporrade oss att studera språket flitigt. Efter fyra månader fick vi flytta till ett nytt missionärshem i Neapel.
Den här stora staden är känd för sitt vackra läge. Vi gladde oss åt tjänsten där, men efter ytterligare fyra månader blev min man förordnad att arbeta i kretstjänsten, eller resetjänsten, och besöka församlingarna från Rom till Sicilien. Med tiden besökte vi också Malta och Libyen i Nordafrika.
Tågresorna mellan Neapel och Sicilien på den tiden satte den fysiska uthålligheten på prov. Vi brukade stiga på ett fullsatt tåg och stå i fullpackade gångar, ibland mellan sex och åtta timmar. Det gav oss emellertid ett utmärkt tillfälle att studera människorna omkring oss. Många gånger tjänade en stor damejeanne med hemgjort vin som sittplats för dess ägare, som då och då lät innehållet släcka törsten under den långa resan. Vänliga passagerare delade ofta med sig av bröd och salami åt oss, en gästfri och värmande gest som vi uppskattade.
På Sicilien brukade vänner möta oss och bära våra resväskor uppför den oavbrutna stigningen till församlingen på bergstoppen, en sträcka som det tog tre och en halv timme att tillryggalägga. Våra kristna bröders hjärtliga välkomnande fick oss att glömma tröttheten. Ibland red vi på mulåsnor som var säkra på foten, men vi tittade aldrig nedför stupen som vi skulle ha fallit utför om mulan hade klivit fel en enda gång. Våra bröders fasta ståndpunkt för Bibelns sanning trots umbäranden styrkte oss, och den kärlek de visade oss gjorde oss tacksamma att få vara hos dem.
Malta och Libyen
Med minnena av våra bröder på Sicilien i bagaget tog vi båten till Malta. Aposteln Paulus hade mött vänliga människor där, och det gjorde också vi. En storm i S:t Pauls-bukten fick oss att förstå vilka faror som mindre båtar mötte i det första århundradet. (Apostlagärningarna 27:39—28:10) Libyen stod nu på tur. Hur skulle det gå i det afrikanska landet där vårt arbete var förbjudet?
Än en gång upplevde vi en helt annorlunda kultur. Medan vi promenerade längs gatorna med kolonnader i centrala Tripoli fängslades jag av det vi såg och hörde. Männen bar kläder av kamelhår för att skydda sig mot den brännande hettan från Saharaöknen på dagen och mot kölden på natten. Vi lärde oss att förstå och respektera människors olika sätt att anpassa sig till klimatförhållandena där de bor.
Bröderna var försiktiga, men ändå nitiska, och det lärde oss mycket i fråga om att helt och fullt förtrösta på Jehova och följa anvisningar från bröder med större erfarenhet av att predika under sådana förhållanden. Våra kristna bröder var av flera nationaliteter, men trots det arbetade de endräktigt i tjänsten för Jehova.
Ett nytt predikofält
På grund av motstånd mot predikoarbetet var vi tvungna att lämna Italien, men vi var glada över att få ett nytt predikofält, Brasilien, år 1957. Francis och jag anpassade oss efter livet och sederna där, och efter åtta månader blev Francis inbjuden att arbeta i kretstjänsten. Vi färdades med buss, flyg och till fots. Detta väldiga, vackra land öppnade sig för oss som en lektion i geografi.
Vår första krets omfattade tio församlingar i staden São Paulo samt tio mindre städer i delstaten São Paulo inåt landet och i södra kustområdet. På den tiden fanns det inga församlingar i dessa mindre städer. Vi brukade leta reda på ett lämpligt ställe där vi kunde bo, och sedan vi hade installerat oss gick vi från hus till hus med budskapet om Riket. Vi lämnade också löpsedlar med inbjudan till en visning av en av Sällskapet Vakttornets undervisningsfilmer.
Att stiga på en buss med filmer, projektor, transformator, register, litteratur, löpsedlar och utrustning som vi behövde för att stämpla löpsedlarna med tid och plats för filmförevisningen var ingen lätt uppgift. Vår resväska med kläder var liten i jämförelse med det övriga bagaget. Vi var tvungna att ha projektorn i knät för att den inte skulle skaka sönder när vi färdades på de knaggliga vägarna.
Sedan vi fått tag i en plats där vi kunde visa filmen, gick vi från dörr till dörr och lämnade löpsedlar med inbjudan till filmförevisningen. Ibland fick vi visa filmen i någon restaurang eller på något hotell. Vid andra tillfällen spände vi ett lakan mellan två stolpar ute i det fria. Den uppskattande publiken — många hade aldrig tidigare sett rörlig film — brukade stå och lyssna uppmärksamt medan Francis läste den berättande texten. Efteråt delade vi ut biblisk litteratur.
För att ta oss till byarna reste vi med buss. Eftersom en del floder saknade broar, måste bussen köras upp på en stor flotte och flottas över till andra sidan. Vi fick rådet att stiga av bussen och, om vi såg bussen glida ner i vattnet, hoppa av på andra sidan flotten för att inte dras med bussen ner. Lyckligtvis var vi aldrig med om att någon buss föll i floden — och det var tur, eftersom floderna var kända för sina köttätande pirayor!
Sedan vi hade varit med vid det internationella konventet i New York år 1958 återvände vi till Brasilien, där vi snart var tillbaka i resetjänsten. Vårt område sträckte sig till gränsen mot Uruguay i söder, Paraguay i väster, delstaten Pernambuco i norr och till Atlanten i öster.
Spetälskekolonin
I mitten av 1960-talet tackade vi ja till en inbjudan att visa en av Sällskapets filmer i en spetälskekoloni. Jag måste medge att jag var en smula ängslig. Vi visste inte så mycket om spetälska, förutom det vi hade läst i Bibeln. När vi kom in i det inhägnade området med de vitmålade byggnaderna, visades vi till en stor hörsal. Man hade spärrat av en sektion i mitten för oss och vår utrustning.
Elektrikern som hjälpte oss var 40 år och bodde i kolonin. Han hade förlorat händerna och en del andra kroppsdelar, vilket vanställde honom svårt. I början tyckte jag det var obehagligt, men hans glada humör och skickliga sätt att sköta arbetet på lugnade mig. Snart var samtalet i full gång, och vi resonerade om olika saker medan vi gjorde de nödvändiga förberedelserna klara. Av de ett tusen drabbade som fanns i området var mer än två hundra närvarande. När de haltade in lade vi märke till sjukdomens olika stadier. Det var verkligen en rörande och stark upplevelse för oss!
Vi tänkte på det Jesus sade till den spetälske mannen som bad: ”Herre, om du bara vill, kan du göra mig ren.” Jesus rörde vid mannen och försäkrade honom: ”Jag vill. Bli ren.” (Matteus 8:2, 3) Efter programmets slut kom många fram och tackade oss för att vi hade kommit. Deras skadade kroppar var ett levande vittnesbörd om mänsklighetens stora lidande. Förkunnare på orten studerade senare Bibeln med dem som ville veta mer.
År 1967 återvände vi till Förenta staterna för att få hjälp med en del allvarliga hälsoproblem. Medan vi fortsatte att kurera oss fick vi återigen privilegiet att arbeta i kretstjänsten. De 20 följande åren var jag tillsammans med Francis i resetjänsten i Förenta staterna. Under den tiden var han även instruktör för Skolan i Rikets tjänst.
Det var verkligen en källa till uppmuntran för mig att ha en kärleksfull man och trogen följeslagare som tog sig an vilken uppgift han än fick! Vi hade privilegiet att på fyra kontinenter tillsammans få dela med oss av den skatt som Bibelns sanning utgör.
Denna skatt uppehåller mig
År 1950 gifte sig min mor med David Easter, en trogen broder som blivit döpt år 1924, och de var tillsammans i heltidstjänsten i många år. Mot slutet av hennes liv började emellertid Alzheimers sjukdom sätta sina spår. Hon krävde mycket vård när sjukdomen gjorde henne alltmer förvirrad. Mina hjälpsamma systrar och David axlade det tunga ansvaret att sköta henne, eftersom de inte ville att vi skulle lämna våra särskilda privilegier i heltidstjänsten. Min mors trogna exempel ända till hennes död år 1987 påverkade vår livskurs i stor utsträckning, och det hopp om en himmelsk belöning som hon hyste var till tröst för oss.
År 1989 började jag märka att Francis inte var lika energisk som förr. Det vi inte visste var att snäckfebern, en vanlig sjukdom i många delar av världen, höll på att kräva sin tribut. År 1990 fick den obevekliga fienden övertaget, och jag förlorade min älskade make med vilken jag hade delat mer än 40 år i tjänsten för Jehova.
Anpassningar är en del av livet. En del är lätta och andra svåra. Men Jehova, som ger oss av den ovärderliga skatt som Bibelns sanning utgör, uppehöll mig genom sin organisation och genom uppmuntran och kärlek från min familj. Jag känner fortfarande tillfredsställelse i livet när jag ser framåt mot uppfyllelsen av alla Jehovas osvikliga löften.
[Bild på sidan 23]
När min man och jag var missionärer i Italien