Gud är min tillflykt och min styrka

BERÄTTAT AV CHARLOTTE MÜLLER

”Jag hyser all aktning för era nio år under Hitler”, sade den kommunistiske domaren. ”Då var ni verkligen emot kriget, men nu är ni emot vår fred!”

DET han syftade på var att jag tidigare hade suttit fängslad under nazisterna och på socialismen i Östtyskland (DDR). Först blev jag mållös, men sedan svarade jag: ”En kristen kämpar inte för freden på människors sätt. Det enda jag bemödar mig om är att lyda Bibelns bud och att älska Gud och min nästa. Guds ord är till hjälp att i ord och handling hålla sann fred.”

Den dagen, den 4 september 1951, dömde kommunisterna mig till åtta års fängelse, ett år mindre än vad nazisterna hade dömt mig till.

Det som skänkte mig tröst, när vi Jehovas vittnen blev förföljda av nationalsocialisterna och kommunisterna, var orden i Psalm 46:1: ”Gud är för oss en tillflykt och styrka, en hjälp som är lätt att finna under trångmål.” Det var Jehova som gav mig styrka att uthärda, och ju mer jag tog till mig av hans ord, desto starkare blev jag.

Styrkt för framtiden

Jag föddes år 1912 i Gotha-Siebleben i Thüringen i Tyskland. Mina föräldrar var protestanter, men min far sökte Bibelns sanning och önskade en rättfärdig regering. När mina föräldrar såg ”Skapelsedramat i bilder” blev de hänförda.a Pappa hade funnit det han hade sökt, nämligen Guds kungarike.

Den 2 mars 1923 begärde pappa och mamma och vi sex barn vårt utträde ur kyrkan. Vi anslöt oss till bibelforskarna i Chemnitz i Sachsen, där vi bodde. (Tre av mina syskon blev Jehovas vittnen.)

Vid bibelforskarnas möten inskärptes skriftställen och dyrbara sanningar i mig, något som fyllde mitt unga hjärta med glädje. Det var i synnerhet på söndagarna som vi kristna ungdomar, över 50 stycken, fick undervisning, och under en tid deltog min syster Käthe och jag i den. I vår grupp hade vi den unge Konrad Franke, som organiserade fotvandringar och övade oss att sjunga. Längre fram, mellan år 1955 och 1969, tjänade broder Franke som tillsyningsman för Vakttornets avdelningskontor i Tyskland.

Nittonhundratjugotalet var en stormig tid, tidvis också bland Guds folk. Några som inte ville predika från hus till hus ville inte längre ta emot Vakttornet som ”mat i rätt tid”. (Matteus 24:45) Detta ledde till att de avföll. Men det var just den här ”maten” som gav oss den styrka som vi då var i så desperat behov av. Som exempel kan nämnas följande artiklar i Vakttornet: ”Saliga äro de som icke frukta” (1919; på svenska 1921) och ”Vem vill ära Jehova?” (1926) Jag ville ära Jehova genom att vara modigt verksam, och därför spred jag många av broder Rutherfords böcker och broschyrer.

I mars 1933 blev jag döpt som ett Jehovas vittne. Samma år blev vår förkunnarverksamhet förbjuden i Tyskland. Det råd inför framtiden som gavs vid mitt dop var orden i Uppenbarelseboken 2:10: ”Var inte rädd för de ting du skall komma att få lida. Se! Djävulen skall fortsätta med att kasta några av er i fängelse, för att ni må bli fullständigt provsatta och för att ni må ha vedermöda i tio dagar. Bevisa dig trogen ända till döden, så skall jag ge dig livets krona.” Jag tog den här versen till hjärtat, för jag tvivlade inte på att svåra prövningar väntade mig, och det visade sig bli så.

På grund av att vi förblev politiskt neutrala betraktade flera av våra grannar oss med misstänksamhet. Efter ett politiskt val ropade en delegation uniformerade SS-män utanför vårt hus: ”Här bor förrädare!” Artikeln ”Frukten icke för dem!”, som fanns i den tyska upplagan av Vakttornet i december 1933 (på svenska 1 januari 1934), var särskilt uppmuntrande för mig. Jag ville förbli ett troget Jehovas vittne också under de mest ogynnsamma förhållanden.

Fiendens svar — fängelse

Ända fram till hösten 1935 gick det att framställa Vakttornet i hemlighet i Chemnitz. Därefter måste den stencilapparat som användes flyttas till Beierfeld i Erzgebirge, där den fram till augusti 1936 användes till att framställa litteratur. Käthe och jag levererade tidskriftsexemplar till de bröder som pappa gav oss adresser till. Under en tid gick allt bra. Men sedan blev jag skuggad av Gestapo, och i augusti 1936 grep de mig i mitt hem och satte mig i häkte i väntan på rättegång.

I februari 1937 inställde sig 25 bröder och 2 systrar, av vilka jag var den ena, inför en specialdomstol i Sachsen. Man påstod att Jehovas vittnens organisation var samhällsomstörtande. De bröder som hade framställt Vakttornet dömdes till fem års fängelse, och jag dömdes till två år.

När jag hade avtjänat mitt straff, blev jag inte frigiven, utan greps i stället av Gestapo. Man ville att jag skulle skriva under en förklaring där jag uppgav att jag inte längre var ett aktivt Jehovas vittne. Jag vägrade ståndaktigt, vilket gjorde tjänstemannen rasande, och han rusade upp och utfärdade en häktningsorder för att få mig internerad. Häktningsordern syns här på bilden. Utan att först få träffa mina föräldrar fördes jag till ett litet koncentrationsläger för kvinnor i Lichtenburg vid floden Elbe. Kort därefter träffade jag Käthe. Hon hade varit i koncentrationslägret i Moringen sedan december 1936, men när det koncentrationslägret stängdes kom hon tillsammans med många andra systrar till Lichtenburg. Min far var också internerad, och det dröjde ända till år 1945 innan jag träffade honom igen.

I Lichtenburg

Jag fick inte träffa de andra kvinnliga vittnena med detsamma, eftersom de av olika orsaker straffades. I en av salarna såg jag två grupper fångar — kvinnor som vanligtvis satt vid bord och vittnena som hela dagen måste sitta på pallar och inte fick något att äta.b

Jag utförde villigt alla arbetsuppgifter jag fick i förhoppningen att någonstans träffa på Käthe. Och det var precis vad som hände. Vi stötte ihop när hon och två andra fångar var på väg till sitt arbete. Överlycklig gav jag henne en stor kram. Men detta rapporterades omedelbart av den kvinnliga vakten. Vi blev förhörda, och från och med då hölls vi avsiktligt isär, vilket var oerhört svårt.

Det är två andra händelser i Lichtenburg som jag heller aldrig kan glömma. Vid ett tillfälle skulle alla fångar församlas på gårdsplanen för att lyssna till ett av Hitlers politiska radiotal. Men eftersom patriotiska ceremonier ingick i programmet, vägrade vi Jehovas vittnen. Då jagades vi försvarslösa kvinnor ner på gårdsplanen från fjärde våningen genom att vakterna riktade en kraftig vattenstråle mot oss med hjälp av en vattenslang från en vattenpost. Där nere fick vi sedan stå genomvåta.

Vid ett annat tillfälle blev jag, Gertrud Oehme och Gertel Bürlen befallda att pynta kommendantens högkvarter med ljus, eftersom Hitlers födelsedag närmade sig. Vi vägrade, eftersom vi kände igen Satans taktik att genom kompromisser i små ting försöka manövrera oss att bryta vår ostrafflighet. De tre följande veckorna måste vi tre unga systrar sitta i en liten mörk isoleringscell. Men också på en så hemsk plats visade Jehova sig vara en tillflykt genom att vara nära oss.

I Ravensbrück

I maj 1939 förflyttades fångarna i Lichtenburg till koncentrationslägret i Ravensbrück. Där fick jag tillsammans med flera andra systrar arbeta i tvättstugan. Kort efter krigsutbrottet ville man att vi skulle hämta hakkorsflaggan, vilket vi vägrade att göra. På grund av det sattes två av oss, Mielchen Ernst och jag, i straffbaracken. Detta var en av de värsta formerna av straff och innebar att vi varje dag, även på söndagarna, i ur och skur måste arbeta hårt. I normala fall var maximistraffet tre månader, men vi blev kvar där i ett år. Det är något jag aldrig hade överlevt utan Jehovas hjälp.

År 1942 blev förhållandena för oss fångar lite drägligare, och jag fick i uppdrag att arbeta i hushållet hos en SS-familj som bodde inte så långt från lägret. Familjen gav mig ett visst mått av frihet. Som exempel kan nämnas att jag vid ett tillfälle kunde utbyta några uppmuntrande ord med Josef Rehwald och Gottfried Mehlhorn, två fångar med lila trianglar, vilka jag mötte när jag var ute på promenad med barnen.c

De svåra efterkrigsåren

År 1945, när de allierades trupper ryckte allt närmare, flydde familjen som jag arbetade för, och jag var tvungen att följa med dem. De bildade tillsammans med andra SS-familjer en stor konvoj som reste västerut.

De sista dagarna av kriget var kaotiska och farofyllda. Till slut träffade vi några amerikanska soldater som lät mig anmäla mig i nästa stad som en fri person. Vilka träffade jag på där? Jo, Josef Rehwald och Gottfried Mehlhorn. De hade fått veta att alla vittnena från koncentrationslägret i Sachsenhausen efter en farlig dödsmarsch hade kommit fram till Schwerin. Därför begav vi tre oss till den staden, som låg närmare åtta mil bort. Det var verkligen roligt att i Schwerin få träffa alla dessa trogna bröder, däribland Konrad Franke, som hade överlevt koncentrationslägren.

I december 1945 hade situationen i landet förbättrats så pass att jag kunde resa hem med tåg. Men under resan måste jag ibland ligga på järnvägsvagnens tak och ibland stå på fotsteget. När jag kom fram till järnvägsstationen i Chemnitz, begav jag mig till den plats där vi som familj hade bott. Men på den gata där SS-män tidigare hade stått och ropat: ”Här bor förrädare!” fanns det inte ett enda hus kvar. Hela det bostadsområdet var sönderbombat. Men till min lättnad fann jag mamma, pappa, Käthe och övriga syskon fortfarande i livet.

Den ekonomiska situationen i Tyskland var hemsk. Men över hela Tyskland började församlingar av Guds folk blomstra. Sällskapet Vakttornet sparade sig ingen möda för att rusta oss för predikoverksamheten. Nazisterna hade stängt Betel i Magdeburg, men nu återupptogs arbetet där. På våren 1946 blev jag inbjuden dit för att arbeta i köket.

Än en gång under förbud och i häkte

Magdeburg ligger i den del av Tyskland som kom att behärskas av kommunisterna. Den 31 augusti 1950 förbjöd de vår verksamhet och stängde Betel i Magdeburg. Därigenom slutade min tjänst vid Betel, som hade varit en tid av värdefull utbildning. Jag återvände till Chemnitz, fast besluten att även under kommunisterna hålla ett fast grepp om sanningen och förkunna om Guds kungarike som det enda hoppet för den betryckta mänskligheten.

I april 1951 reste jag och en broder till Berlin för att hämta exemplar av Vakttornet. När vi återvände till Chemnitz blev vi förskräckta över att finna järnvägsstationen omringad av civila poliser. Det var uppenbart att de väntade på oss, och vi blev omedelbart arresterade.

I det häkte där jag satt i väntan på rättegång behandlade vakterna mig med respekt, eftersom jag hade med mig dokument som visade att jag hade suttit fängslad flera år hos nazisterna. En av de högsta kvinnliga vakterna sade: ”Ni Jehovas vittnen är inte några brottslingar; ni hör inte hemma i fängelse.”

Vid ett tillfälle kom hon till min cell, där jag var tillsammans med två andra systrar, och lade i smyg något under en av sängarna. Vad var det? Hennes egen bibel som hon lät oss ha. Vid ett annat tillfälle gick hon hem till mina föräldrar, som bodde rätt nära fängelset. Hon fick exemplar av Vakttornet och lite mat, gömde alltsammans på sig själv och smugglade in det till min cell.

Jag vill också gärna berätta att vi ibland på söndagsförmiddagarna sjöng teokratiska sånger så högt att de andra fångarna spontant applåderade varje sång.

Styrka och hjälp från Jehova

Under rättegången den 4 september 1951 sade domaren det som nämndes i inledningen till artikeln. Jag avtjänade först mitt fängelsestraff i Waldheim, därefter i Halle och slutligen i Hoheneck. En eller två små incidenter kan få belysa hur Gud var en tillflykt och en styrka för oss Jehovas vittnen och hur hans ord gav oss kraft.

I fängelset i Waldheim kom alla vi systrar regelbundet tillsammans i en sal, så att vi kunde hålla kristna möten. Det var inte tillåtet att ha papper och penna, men några systrar hade lyckats få tag på några tygbitar och göra ett litet baner med årstexten för 1953, som löd: ”Tillbedjen Jehova i helig skrud.” — Psalm 29:2, American Standard Version.

En av de kvinnliga vakterna kom på oss och rapporterade omedelbart händelsen. Chefen för fängelset kom och befallde två av oss systrar att hålla upp baneret. ”Vem har gjort det?” frågade han. ”Vad betyder det här?”

En av systrarna ville erkänna och ta på sig skulden, men viskande kom vi snabbt överens om att vi alla skulle ta på oss ansvaret, och därför svarade vi: ”Vi har gjort det för att stärka vår tro.” Baneret konfiskerades, och som straff fick vi inte någon mat på ett tag. Men under hela förhöret höll systrarna upp det så högt att vi alla kunde inskärpa det uppmuntrande skriftstället i vårt sinne.

När kvinnofängelset i Waldheim stängdes, förflyttades vi systrar till Halle. Här fick vi lov att ta emot paket, och vad var insytt i ett par tofflor som min far sände till mig? Jo, artiklar ur Vakttornet! Jag minns fortfarande artiklarna ”Sann kärlek är praktisk” och ”Lögner leder till livets förlust”. Dessa och andra artiklar var verkligen närande mat, och vi gjorde allesammans våra anteckningar, när vi läste dem, för att sedan i smyg vidarebefordra dem till nästa.

Under en razzia hittade en av vakterna mina anteckningar gömda i min halmmadrass. När hon senare kallade in mig till förhör, sade hon att hon absolut ville veta innebörden i artikeln ”Vilka utsikter de som fruktar Jehova har för 1955”. Hon var kommunist, och det hade tagit henne hårt att hennes ledare, Stalin, hade dött år 1953, och nu tyckte hon att framtiden såg mörk ut. När det gällde vår situation skulle förhållandena i fängelset komma att bli lite bättre, något som jag inte då var medveten om, men jag förklarade med övertygelse att utsikterna för Jehovas vittnen var de allra bästa. Varför det? Jag citerade temaskriftstället för artikeln, Psalm 112:7: ”Han skall icke rädas för onda tidender: hans hjärta är fast, det förtröstar på Jehova.” — American Standard Version.

Jehova fortsätter att vara min tillflykt och min styrka

Efter en allvarlig sjukdom blev jag släppt ur fängelset i mars 1957, två år innan straffet var avtjänat. På grund av min tjänst för Jehova utsattes jag återigen för press från de östtyska myndigheterna. Den 6 maj 1957 tog jag därför tillfället i akt att fly till Västberlin, och därifrån flyttade jag till Västtyskland.

Det tog flera år innan jag repade mig fysiskt. Men jag har fortfarande en sund andlig aptit, och jag ser fram emot varje nytt nummer av Vakttornet. Jag rannsakar emellanåt mig själv. Är jag fortfarande andligt sinnad? Har jag uppodlat goda egenskaper? Är den prövade äktheten hos min tro till ära och lovprisning för Jehova? Jag har som mål att behaga Gud i allt, så att han förblir min tillflykt och min styrka för evigt.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 26]

SS-kontoret i Ravensbrück

[Bildkälla]

Högst upp: Stiftung Brandenburgische Gedenkstätten

[Bild på sidan 26]

Mitt pass för att få arbeta utanför lägret