Hur man bevarar glädjen i heltidstjänsten
UPPFYLLELSEN av Bibelns profetior visar tydligt att vi lever i de sista dagarna för den nuvarande gudlösa ordningen. Medvetna om detta använder Jehova Guds tjänare så mycket tid de rimligtvis kan i spridandet av de goda nyheterna om hans kungarike. Mer än 600.000 Jehovas vittnen har ordnat sitt liv så att de kan ta del i heltidstjänsten. En del av dem är heltidsförkunnare av Guds kungarike — pionjärer. Andra är beteliter och tjänar vid Sällskapet Vakttornets huvudkontor eller vid dess avdelningskontor. Ytterligare andra är missionärer eller resande tillsyningsmän.
Bibeln visar att i de sista dagarna skulle det vara ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1–5) Den grekiska bibeltexten använder ett uttryck som skulle kunna översättas med ”vilda [eller: våldspräglade] fastställda tider”. Ingen bör därför förvänta ett problemfritt liv i vår tid. För en del kristna tjänare kan problemen verka så allvarliga att de kanske frågar sig: ”Kan jag fortsätta i heltidstjänsten, eller måste jag sluta?”
Vilka omständigheter kan få någon att ompröva sin situation som pionjär, betelit, resande tillsyningsman eller missionär? Det kanske föreligger ett allvarligt hälsoproblem. En gammal eller skröplig släkting kanske behöver ständig vård. Det kan vara att ett gift par bildar familj. En person som slutar heltidstjänsten av någon sådan orsak och på grund av skriftenliga förpliktelser behöver inte skämmas över att göra en sådan förändring.
Men hur är det om någon planerar att sluta heltidstjänsten på grund av minskande glädje? En pionjär kanske inte får så stor framgång i tjänsten och frågar sig: ”Varför skall jag fortsätta med min självuppoffrande livsstil, när det är så få som lyssnar?” En betelit kanske inte är så glad över sin arbetsuppgift. Eller det skulle kunna vara så att ett molande hälsoproblem, även om det inte utesluter pionjärtjänsten, till sist undergräver en persons glädje. Hur kan sådana personer bevara glädjen? Låt oss begrunda vad några erfarna förkunnare säger.
Hur man kommer till rätta med besvikelse
Anny, som kommer från Schweiz, gick år 1950 igenom Vakttornets Bibelskola Gilead. Hon såg fram emot ett missionärsförordnande utanför Europa. När Anny förordnades till Beteltjänst i Europa, blev hon besviken. Likväl tog hon emot sitt förordnande på översättningsavdelningen, och hon arbetar fortfarande där. Hur kunde hon komma över sin besvikelse? ”Det var och är mycket arbete som skall utföras. Mina känslor och önskningar är inte lika viktiga som arbetet”, förklarar Anny.
Om vi är besvikna över vårt förordnande, kanske vi kan utveckla samma inställning som Anny. Vad vi själva föredrar är inte allra viktigast. Det som är viktigast är att alla olika uppgifter som har att göra med spridandet av Rikets budskap sköts väl. Ordspråken 14:23 talar om för oss att ”av allt slags möda kommer en fördel”. Att vi troget utför vilket förordnande vi än har fått bidrar till fullbordandet av Rikets verk. Och man kan finna stor tillfredsställelse — ja, glädje — i ett sådant gudagivet arbete. — Jämför 1 Korinthierna 12:18, 27, 28.
Att komma överens med andra
Heltidstjänsten innebär nära kontakt med människor av alla slag — i tjänsten på fältet, på Betel, i ett missionärshem eller då man besöker den ena församlingen efter den andra som resande tillsyningsman. Glädjen beror därför i stor utsträckning på att man kommer väl överens med andra. Men de ”vilda [eller: våldspräglade] ... tider” som förutsagts för dessa sista dagar utsätter mänskliga relationer för stor press. Hur kan en Guds tjänare undvika att förlora glädjen, även om någon har gjort honom upprörd? Vi kan kanske lära något av Wilhelm.
År 1947 blev Wilhelm medlem av en Betelfamilj i Europa. Sedan dess har han tagit del i pionjärtjänsten och i tjänsten som resande tillsyningsman. ”Om min hustru och jag ser saker som vi menar inte är rätta och riktiga eller som oroar oss personligen, berättar vi för Jehova hur vi känner det, och sedan lämnar vi åt honom att ta hand om det”, förklarar Wilhelm. — Psalm 37:5.
Du kanske själv har varit bekymrad över uppförandet hos en medkristen som talade respektlöst eller tanklöst till dig. Kom ihåg att vi alla felar många gånger i vårt tal. (Jakob 3:2) Så varför inte ta vara på situationen för att komma närmare den ”som hör bön”? (Psalm 65:2) Tala med Jehova om saken, och lämna den sedan i hans hand. Om Gud vill göra förändringar, kommer han att göra det. De som lever i ett missionärshem kan behöva komma ihåg detta ifall liknande påfrestningar utvecklar sig, eftersom det kommer att hjälpa dem att bevara glädjen i Jehovas tjänst.
Då man har dålig hälsa
Det är få människor som åtnjuter god hälsa under hela livet. Även de som är i sina bästa år, som man säger, kan drabbas av depression eller sjukdom. Hälsoproblem gör det nödvändigt för en del att sluta i heltidstjänsten, men de utför sedan ett utmärkt arbete som församlingsförkunnare. Andra har emellertid möjlighet att fortsätta i heltidstjänsten trots dålig hälsa. Tänk till exempel på Hartmut och Gislind.
Hartmut och Gislind är ett gift par som har tillbringat 30 år i pionjär-, missionärs- och resetjänsten. Båda har drabbats av allvarlig sjukdom som ibland har gjort dem fysiskt och känslomässigt utmattade. Likväl har de uträttat ett utmärkt arbete och har kunnat uppmuntra andra som upplever liknande prövningar. Vilket råd ger de? ”Se framåt och inte tillbaka. Gör det bästa av varje situation. Varje dag ger kanske bara en möjlighet att lovprisa Jehova. Gör bruk av den möjligheten och gläd dig över den.”
Tänk till exempel på Hannelore. Hon har besvärats av återkommande sjukdom under sina 30 år som pionjär och missionär, i resetjänsten tillsammans med sin make och i Beteltjänst. Hannelore säger: ”Jag koncentrerar mig på stridsfrågan som väcktes av Satan — att människor tjänar Jehova bara när det är lätt för dem. Genom att uthärda prövningar kan jag ha del i att bevisa att Satan har fel.” Detta kan vara en stark motivation. Kom ihåg att din personliga lojalitet mot Jehova under prövning är viktig för honom. — Job 1:8–12; Ordspråken 27:11.
När du försöker fatta ett balanserat beslut beträffande din hälsa, tänk då på två drag i Jesu Kristi profetia om avslutningen på tingens ordning. Jesus förutsade att det skulle komma farsoter på den ena orten efter den andra. Han sade också: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden.” (Matteus 24:3, 14; Lukas 21:11) Jesus visste att i de sista dagarna skulle hans efterföljare få kämpa med sjukdomar. Men han insåg att predikoarbetet skulle utföras inte bara av människor som åtnjuter god hälsa, utan också av personer som drabbas av allvarlig sjukdom. Om vi har möjlighet att fortsätta i heltidstjänsten trots hälsoproblem, kommer Jehova inte att glömma den kärlek vi visar mot hans namn. — Hebréerna 6:10.
Att bevara glädjen trots allmän likgiltighet
Vår inställning kan påverkas av hur människor reagerar på arbetet med att förkunna om Guds kungarike. ”Även pionjärer tycker att det är svårt att sätta i gång samtal”, sade en erfaren förkunnare. ”Vi behöver alla kämpa för att bevara glädjen.” Ja, människors likgiltighet kan försvaga glädjen i tjänsten på fältet. Hur kan då en pionjär som regelbundet träffar på likgiltighet bevara glädjen? Erfarna förkunnare ger följande beprövade förslag.
Likgiltighet innebär en utmaning, men det behöver inte innebära ett nederlag. Utbredd likgiltighet är inte i sig självt en orsak till att sluta i heltidstjänsten. Vi kan bevara glädjen trots att vi möter likgiltighet, om vi avsätter tillräckligt med tid för flitigt studium av Bibeln. Den gör oss ”rustad för allt gott verk”, och det inbegriper att tala med dem som slår dövörat till för de goda nyheterna. (2 Timoteus 3:16, 17) Människor ville inte lyssna till profeten Jeremia, men det fick honom inte att upphöra. (Jeremia 7:27) När vi studerar Bibeln med hjälp av kristna publikationer, kan vi lära mycket om vi lägger märke till tankar som stärker vår tro och hjälper oss att handskas med likgiltighet.
Eftersom likgiltigheten är en utmaning, bör vi granska vår inställning till dem vi predikar för. Varför är de inte intresserade? En orsak till den utbredda likgiltigheten, i till exempel vissa delar av Europa, är den falska religionens beklagansvärda historia. Människor anser inte längre att religionen har någon plats i deras liv, och de vill inte heller ha något med den att göra. Vi behöver vara flexibla och tala med människor om sådant som verkligen berör dem, till exempel arbetslösheten, hälsan, brottsligheten, intoleransen, miljön och hotet om krig.
I de inledande orden till den besökte kanske vi kan ta upp ett ämne av lokalt intresse. Det var vad Dietmar försökte göra när han predikade i en by där han inte hade så stor framgång. En man nämnde att byn hade råkat ut för en tragedi dagen innan. Vid varje dörr därefter uttryckte Dietmar uppriktig ledsnad över tragedin. ”Plötsligt började människorna tala”, sade han. ”Tragedin var på allas läppar. Jag hade många fina samtal den dagen tack vare att jag visade intresse för deras liv.”
Vi behöver vittna om Guds kungarike för människor varhelst vi finner dem. Informellt vittnande kan vara fruktbärande, och vi kan öva oss i denna verksamhet genom att använda de förslag som finns i bibliska publikationer. Några få vänliga ord eller att man lämnar exemplar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! till den besökte kan skänka glädje. Om vi har gjort återbesök och börjat leda ett bibelstudium med en intresserad person, kan vi kanske få en hänvisning genom att fråga: ”Känner du till någon annan som skulle vilja studera Bibeln?” Det kan leda till att man kan sätta i gång ett annat bibelstudium. Hur som helst: låt oss vara positiva och med en bedjande inställning förtrösta på Jehova och inte låta likgiltighet göra oss modfällda.
Uppmuntran från andra
Jürgen och Christiane har varit pionjärer och tagit del i resetjänsten i mer än 30 år. De hade en gång ett distrikt där de flesta var likgiltiga och envisa. Jürgen och hans hustru längtade verkligen efter lite uppmuntran! Av någon orsak reagerade emellertid inte församlingen positivt på deras behov.
Jürgen vet därför av erfarenhet att ”somliga pionjärer har det svårt. De behöver mer uppmuntran från äldste och andra förkunnare.” Gud sade till Mose att uppmuntra och styrka Josua. (5 Moseboken 3:26–28) Och kristna bör vara källor till uppmuntran för varandra. (Romarna 1:11, 12) Förkunnare av Guds kungarike kan uppmuntra dem som är i heltidstjänsten genom uppbyggande ord och genom att emellanåt samarbeta med dem i tjänsten.
Jehovas glädje — vårt fäste
Kristna som har tillbringat större delen av sitt liv som pionjärer eller missionärer eller tjänat vid Betel eller besökt församlingar i resetjänsten har upptäckt att de flesta problemen är kortvariga, medan en del är bestående. De få problem som aldrig tycks försvinna bör emellertid inte beröva oss glädjen. Ramon, som har tjänat på ett utländskt distrikt i mer än 45 år, föreslår att närhelst problemen gör oss nedstämda ”bör vi tänka på alla välsignelser vi har och på att tusentals andra uthärdar större prövningar”. Ja, våra medtroende världen över upplever lidande, och Jehova bryr sig verkligen om oss alla. — 1 Petrus 5:6–9.
Alltså, om våra personliga förhållanden tillåter oss att ta del i heltidstjänsten och stanna kvar i den, låt oss bevara glädjen genom att förlita oss på vår himmelske Fader. Han styrker sina tjänare, och alla bör vi komma ihåg att ”Jehovas glädje” är vårt ”fäste”. — Nehemja 8:10.
[Bild på sidan 21]
”Mina känslor och önskningar är inte lika viktiga som arbetet”
[Bild på sidan 22]
”Vi berättar för Jehova hur vi känner det, och sedan lämnar vi åt honom att ta hand om det”
[Bilder på sidan 23]
”Gör det bästa av varje situation. Varje dag ger kanske bara en möjlighet att lovprisa Jehova”
[Bild på sidan 23]
”Genom att uthärda prövningar kan jag ha del i att bevisa att Satan har fel”
[Bilder på sidan 24]
”Somliga pionjärer har det svårt. De behöver mer uppmuntran från äldste och andra förkunnare”
[Bild på sidan 24]
”Vi bör tänka på alla välsignelser vi har”