Rapport från förkunnare av Riket
Utmaningar övervinns i ”överraskningarnas land”
APOSTELN Paulus frågade de kristna i Korinth i det första århundradet: ”Om trumpeten ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till drabbning? På samma sätt är det också med er: om ni inte med tungan frambringar ett tal som är lätt att förstå, hur kan man då få veta vad som talas?” — 1 Korinthierna 14:8, 9.
I Papua Nya Guinea, som ibland kallas ”överraskningarnas land”, möter Jehovas vittnen nästan oöverstigliga hinder, när de basunerar ut Bibelns tydliga budskap. De predikar för människor som talar över 700 olika språk och har mycket skiftande sedvänjor. Dessutom måste de tampas med bergig terräng, dåliga vägar och växande brottslighet. Förutom dessa svårigheter möter de motstånd från vissa religiösa grupper och ibland även från skolmyndigheterna.
Tack vare god andlig undervisning och ett växande bibliotek av bibelförklarande litteratur på inhemska språk kan vittnena ändå basunera ut de goda nyheterna som en tydlig trumpetsignal. Många gånger är reaktionerna positiva, något som följande rapport visar:
• Vid början av ett nytt skolår ville en lärare veta varför barnen till Jehovas vittnen inte hälsade flaggan och sjöng nationalsången. Han ställde frågan till en elev vid namn Maiola som är 13 år och ett döpt Jehovas vittne. Maiola gav ett tydligt svar grundat på Bibeln. Läraren godtog hennes förklaring, eftersom den var grundad på Bibeln. Det hon sagt framfördes också till de övriga lärarna i skolan.
Vid ett senare tillfälle, när eleverna fick i uppgift att skriva en uppsats, valde Maiola att skriva om treenighetsläran. Hon fick det högsta betyget i klassen för sin uppsats, och läraren frågade henne var hon hade hittat sina upplysningar. Hon visade honom boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden på engelska. Läraren visade boken för hela klassen, och flera ville själva ha ett exemplar av den. Nästa dag lämnade Maiola 14 böcker och 7 lösnummer till sina skolkamrater, och hon började studera Bibeln med tre av dem. Maiolas mål är att bli heltidsförkunnare.
• En isolerad grupp av Jehovas vittnen i en by vid kusten i närheten av Port Moresby har mött motstånd sedan början av 1970-talet. Nyligen fick de emellertid hjälp från oväntat håll. Biskopen i United Church i den här byn är en infödd papuan som har fått sin utbildning utomlands. En dag bad han kyrkobesökarna ställa frågor till honom. En man frågade: ”Det finns två trossamfund i vår by — United Church och Jehovas vittnen. Vad skall vi göra när Jehovas vittnen kommer till vår dörr?” Efter en lång paus svarade biskopen: ”Du förstår, jag vet egentligen inte vad jag skall svara dig. För inte så länge sedan kom två unga vittnen till min dörr. De ställde en fråga till mig, men trots all min universitetsutbildning kunde jag inte svara på den. De däremot kunde med lätthet visa mig svaret från Bibeln. Så jag kommer inte att tala om för dig vad du skall göra — det får du bestämma själv. Du behöver ju inte lyssna på dem om du inte vill, men var inte oförskämd mot dem.”
En resande representant för Sällskapet Vakttornet som senare besökte gruppen av Jehovas vittnen skrev: ”Nästan alla i byn lyssnade till vittnena när de besökte dem i predikoarbetet. En del inbjöd dem till och med att komma in. Det är ett paradis att predika där nu.”