”Din kärleksfulla omtanke är bättre än liv”
Berättat av Calvin H. Holmes
Det var december 1930, och jag hade just mjölkat korna, när far kom hem från ett besök hos grannen. ”Jag fick låna den här boken av Wyman”, sade han och tog fram en blå publikation ur fickan. Den hette Befrielse och var utgiven av Sällskapet Vakttornet. Far brukade sällan läsa något, men den här boken läste han till långt inpå natten.
SENARE lånade far andra böcker, till exempel Ljus och Försoningen, av samma utgivare. Han hittade sin mors gamla bibel och satt uppe sent om nätterna och läste i skenet från en fotogenlampa. Far genomgick en stor förändring. Den vintern kunde han tala med oss i timtal — min mor, mina tre systrar och mig — när vi satt hopkurade runt vår gamla vedspis.
Far berättade att de som gav ut dessa böcker kallades bibelforskare och att vi enligt dem levde i ”de sista dagarna”. (2 Timoteus 3:1–5) Han förklarade att världens ände inte innebar att jorden skulle förstöras, utan att den under Guds kungarike skulle förvandlas till ett paradis. (2 Petrus 3:5–7, 13; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Det lät mycket intressant.
Far brukade tala med mig om det här, när vi arbetade tillsammans. Jag minns att vi höll på att skala majs, när han förklarade att Guds namn är Jehova. (Psalm 83:18) På våren 1931, då jag var bara 14 år, tog jag därför ståndpunkt för Jehova och hans kungarike. Bland äppelträden bakom huset bad jag till Jehova och lovade högtidligt att tjäna honom för evigt. Redan då rördes jag i mitt hjärta av vår underbare Guds kärleksfulla omtanke. — Psalm 63:3.
Vi bodde på en bondgård cirka 30 kilometer från Saint Joseph i Missouri i USA och mindre än 65 kilometer från Kansas City. Min far föddes i en timmerstuga, som min farfarsfar byggt på gården i början av 1800-talet.
Övning i tjänsten
Sommaren 1931 lyssnade vi i vår familj, via radion, på det offentliga föredraget ”Riket som är världens hopp”, som Joseph Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, höll vid en sammankomst i Columbus i Ohio. Det rörde mitt hjärta, och jag var glad att tillsammans med min far få dela ut broschyren med detta viktiga offentliga föredrag till våra bekanta.
På våren 1932 besökte jag mitt första möte hos Jehovas vittnen. Vår granne inbjöd min far och mig att lyssna på ett föredrag i Saint Joseph. Det skulle hållas av George Draper, en resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen. Halva mötet hade redan gått när vi anlände, men jag fann en sittplats bakom en bred och kraftig rygg som tillhörde J. D. Dreyer, en man som skulle komma att spela en viktig roll i mitt liv.
I september 1933 var min far och jag med vid en sammankomst i Kansas City, och där tog jag för första gången del i det offentliga predikoarbetet. Far gav mig tre broschyrer och instruerade mig att säga följande: ”Jag är ett Jehovas vittne, och jag predikar de goda nyheterna om Guds rike. Säkert har ni hört domare Rutherford på radion. Hans tal sänds ut från mer än 300 stationer varje vecka.” Sedan erbjöd jag en broschyr. Väl hemma på bondgården, när jag på kvällen mjölkade korna, tänkte jag att detta hade varit den mest minnesvärda dagen i mitt liv.
Snart kom vintern, och möjligheterna för oss att resa begränsades. Men då kom broder Dreyer och hans hustru på besök och frågade om jag ville komma hem till dem på lördag kväll och sova över. Det var väl värt mödan att gå en mil för att komma till familjen Dreyer, eftersom jag dagen efter fick möjlighet att följa med dem ut i tjänsten och vara med vid Vakttornsstudiet i Saint Joseph. Sedan den dagen har jag sällan missat att ta del i tjänsten på söndagarna. Den övning och de råd broder Dreyer gav mig har visat sig vara ovärderliga.
Den 2 september 1935 kunde jag till slut symbolisera mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop vid en sammankomst i Kansas City.
Början på en livslång bana
I början av år 1936 ansökte jag om att få tjäna som pionjär, dvs. heltidsförkunnare, och jag sattes upp på en lista över sådana som sökte en pionjärkamrat. Strax därefter fick jag ett brev från Edward Stead i Arvada i Wyoming. Han förklarade att han var rullstolsburen och behövde hjälp i pionjärtjänsten. Jag tackade genast ja till hans erbjudande och blev förordnad som pionjär den 18 april 1936.
Innan jag gav mig av för att förena mig med broder Stead, hade min mor ett samtal på tumanhand med mig. ”Är du säker på att det här är vad du vill ägna dig åt?” frågade hon.
”Livet vore inte värt att leva annars”, svarade jag. Jag hade kommit att inse att Jehovas kärleksfulla omtanke är viktigare än någonting annat.
Att vara pionjär tillsammans med Ted, som broder Stead kallades, gav utmärkt övning. Han var uppfylld med nitälskan och hade ett mycket tilltalande sätt att lägga fram Rikets budskap på. Ted kunde dock bara skriva och tala; alla hans leder var stela på grund av ledgångsreumatism. Jag brukade stiga upp tidigt, tvätta och raka honom och sedan mata honom. Därefter klädde jag på honom och gjorde honom i ordning för tjänsten. Den sommaren var vi pionjärer i Wyoming och Montana. Vi sov ute, Ted i den specialbyggda förarhytten på vår lilla lastbil och jag på marken. Senare det året flyttade jag söderut för att vara pionjär i Tennessee, Arkansas och Mississippi.
I september 1937 var jag med vid min första stora sammankomst — i Columbus i Ohio. Där gjordes anordningar för att vi med hjälp av grammofonen skulle gå i spetsen för predikoarbetet. Varje gång vi fick spela upp vårt budskap för någon rapporterade vi det. En månad rapporterade jag över 500 ”spelningar”. Över 800 personer hade lyssnat. Efter att ha vittnat i många av städerna i östra Tennessee, Virginia och West Virginia inbjöds jag att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag, nu tillsammans med zontjänaren, som de resande tillsyningsmännen då kallades.
Jag besökte församlingar och isolerade grupper i West Virginia — varje besök varade två till fyra veckor — och jag tog ledningen i tjänsten. Därefter, i januari 1941, förordnades jag som zontjänare. Vid den tiden hade min mor och mina tre systrar — Clara, Lois och Ruth — tagit ståndpunkt för Riket. Därför var hela vår familj närvarande vid den stora sammankomsten i Saint Louis den sommaren.
Strax därefter fick zontjänarna besked om att zonarbetet skulle upphöra i slutet av november 1941. Månaden därpå gick USA med i andra världskriget. Jag blev förordnad som pionjär med särskilt uppdrag, vilket innebar att jag skulle använda 175 timmar i tjänsten varje månad.
Särskilda tjänsteprivilegier
I juli 1942 fick jag ett brev i vilket det frågades om jag var villig att tjäna utomlands. Efter att ha svarat ja blev jag inbjuden till Betel, Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York. Cirka 20 ogifta bröder hade vid det här tillfället blivit kallade för att få särskild utbildning.
Nathan H. Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, förklarade att predikoverksamheten hade minskat och att vi skulle få övning för att stärka församlingarna andligen. ”Vi vill inte bara veta vad som är fel i församlingen”, sade han, ”utan också vad ni har gjort åt det.”
Medan vi var på Betel höll Fred Franz, som 1977 efterträdde broder Knorr som Sällskapets president, ett tal i vilket han sade: ”Andra världskriget kommer att ta slut, och ett stort predikoarbete kommer att sättas i gång. Utan tvivel kommer miljoner människor att samlas in i Jehovas organisation!” Det talet förändrade min syn på framtiden helt. När vi sedan fick våra förordnanden, fick jag veta att jag skulle besöka alla församlingar i staterna Tennessee och Kentucky. Vi kallades ”tjänare för bröderna”, en benämning som senare ändrades till kretstillsyningsman.
Jag började betjäna församlingarna den 1 oktober 1942, då jag var bara 25 år. Vid den tiden var enda sättet att nå en del församlingar att färdas antingen till fots eller på hästryggen. Ibland sov jag i samma rum som familjen jag bodde hos.
Medan jag tjänade i Greenevilleförsamlingen i Tennessee i juli 1943, fick jag en inbjudan att gå den andra klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead. Där fick jag lära mig vad det verkligen betyder att ”mer än vanligt ge akt på de ting vi har hört” och att ”alltid [ha] rikligt att göra i Herrens verk”. (Hebréerna 2:1; 1 Korinthierna 15:58) De fem månaderna i skolan gick i ett huj, och så kom avslutningsdagen den 31 januari 1944.
Canada och sedan till Belgien
Några av oss blev förordnade till Canada, där ett förbud mot Jehovas vittnens verksamhet nyligen hade upphävts. Jag fick ett förordnande i resetjänsten, vilket innebar att jag fick tillryggalägga långa sträckor mellan vissa församlingar. I resetjänsten var det en glädje att få höra erfarenheter om hur predikoarbetet hade fortsatt under förbudet i Canada. (Apostlagärningarna 5:29) Många berättade om de så kallade blixtaktionerna, då man under en enda natt lämnade en broschyr i praktiskt taget varje hem från den ena ändan av Canada till den andra. Det var också verkligen goda nyheter att få höra att kriget i Europa var slut i maj 1945!
Den sommaren, när jag besökte en församling i den lilla staden Osage i Saskatchewan, fick jag ett brev från broder Knorr, i vilket det stod: ”Jag erbjuder dig privilegiet att fara till Belgien. ... Det finns mycket arbete att utföra där. Det är ett krigshärjat land, våra bröder behöver hjälp, och det tycks vara lämpligt att skicka någon från USA för att ge dem den hjälp och tröst som de behöver.” Jag svarade genast att jag tog emot uppdraget.
I november 1945 var jag på Betel i Brooklyn och fick hjälp att lära mig franska av Charles Eicher, en äldre broder från Alsace i Frankrike. Jag fick också snabbutbildning i sådant som gäller rutinerna vid avdelningskontor. Före avfärden till Europa gjorde jag ett kort besök hos min familj och mina vänner i Saint Joseph i Missouri.
Den 11 december lämnade jag New York med fartyget Queen Elizabeth, och fyra dagar senare anlände jag till Southampton i England. Jag stannade en månad vid avdelningskontoret i Storbritannien, där jag fick ytterligare övning. Därefter, den 15 januari 1946, for jag över Engelska kanalen och landsteg i Oostende i Belgien. Därifrån tog jag tåget till Bryssel, där hela Betelfamiljen mötte mig vid stationen.
Ökad verksamhet efter kriget
Min uppgift var att ha tillsyn över Rikets verk i Belgien, fastän jag inte ens kunde tala språket. Efter cirka sex månader kunde jag dock tillräckligt med franska för att klara mig. Det var ett privilegium att få arbeta tillsammans med dem som hade riskerat livet för att kunna fortsätta predikoverket under den fem år långa nazistiska ockupationen. Några av dem hade suttit i koncentrationsläger.
Bröderna var ivriga att få arbetet organiserat och att ge andlig mat åt dem som hungrade efter Bibelns sanning. Anordningar gjordes därför för att hålla sammankomster och för resande tillsyningsmän att besöka församlingarna. Vi fick också uppmuntrande besök av Nathan Knorr, Milton Henschel, Fred Franz, Grant Suiter och John Booth — som alla representerade högkvarteret i Brooklyn. På den tiden tjänade jag som kretstillsyningsman, områdestillsyningsman och tillsyningsman för avdelningskontoret. Den 6 december 1952, då jag tjänat nästan sju år i Belgien, gifte jag mig med Emilia Vanopslaugh, som också arbetade vid det belgiska avdelningskontoret.
Några månader senare, den 11 april 1953, blev jag kallad till polisstationen, där jag fick veta att min närvaro i Belgien var en fara för landets säkerhet. Jag begav mig till Luxemburg för att vänta, medan mitt fall behandlades av regeringen.
I februari 1954 gav den belgiska regeringen stöd åt domen att jag var en säkerhetsrisk. Beviset som anfördes var att efter min ankomst till Belgien hade antalet vittnen i landet ökat dramatiskt — från 804 förkunnare år 1946 till 3.304 år 1953 — och detta var ett hot mot landets säkerhet, eftersom många unga Jehovas vittnen tog fast ståndpunkt för kristen neutralitet. Därför blev Emilia och jag förordnade till Schweiz, där vi började arbeta i kretstjänsten bland fransktalande.
Skolan i Rikets tjänst — en skola som ger kvalificerad utbildning åt kristna äldste — grundades år 1959 i South Lansing i staten New York. Jag inbjöds för att få utbildning, så att jag själv skulle kunna undervisa klasser i den här skolan i Europa. Medan jag var i USA, besökte jag också min familj i Saint Joseph i Missouri. Där träffade jag min kära mor för sista gången. Hon dog i januari 1962; min far hade dött i juni 1955.
Skolan i Rikets tjänst i Paris började i mars 1961, och Emilia följde med mig dit. Områdestillsyningsmän, kretstillsyningsmän, församlingstillsyningsmän och pionjärer med särskilt uppdrag kom från Frankrike, Belgien och Schweiz för att gå igenom skolan. Under de följande 14 månaderna ledde jag 12 klasser i den här fyraveckorskursen. Så, i april 1962, fick vi veta att Emilia väntade barn.
Anpassning efter omständigheterna
Vi återvände till Genève i Schweiz, där vi hade permanent uppehållstillstånd. Det var emellertid inte så lätt att hitta någonstans att bo, eftersom det rådde svår bostadsbrist. Att finna ett arbete var inte heller lätt. Till slut fick jag arbete på ett stort varuhus i centrala Genève.
Jag hade tillbringat 26 år i heltidstjänsten, så dessa förändrade omständigheter krävde att vi anpassade oss en hel del. Under de 22 åren jag arbetade på varuhuset och uppfostrade våra två döttrar, Lois och Eunice, har vår familj alltid satt Rikets intressen främst. (Matteus 6:33) När jag fått pension från mitt förvärvsarbete 1985, började jag tjäna som tillfällig kretstillsyningsman.
Emilia har haft svag hälsa, men hon gör vad hon kan i tjänsten. Lois tjänade som pionjär i cirka tio år. Det var en stor andlig höjdpunkt att, tillsammans med henne, få vara med på den mest fantastiska internationella sammankomsten — i Moskva sommaren 1993! Strax därefter, på en semesterresa i Senegal i Afrika, drunknade Lois i havet. Den kärlek och omtanke som våra afrikanska bröder och missionärerna visade var till stor tröst för mig, när jag reste till Senegal för att ordna med begravningen. Jag längtar verkligen efter att få träffa Lois i uppståndelsen! — Johannes 5:28, 29.
Jag är tacksam för det lojala stöd jag i mer än fyrtio år fått från en kärleksfull kamrat. Trots mina hjärtesorger och bekymmer har Jehovas kärleksfulla omtanke varit helt underbar och har gjort livet värt att leva. Mitt hjärta rörs till att utropa detsamma om vår Gud, Jehova, som psalmisten: ”Eftersom din kärleksfulla omtanke är bättre än liv, kommer mina egna läppar att lovorda dig.” — Psalm 63:3.
[Bild på sidan 26]
Med hjälp av grammofonen gick vi i spetsen för predikoarbetet
[Bild på sidan 26]
Mina föräldrar 1936
[Bild på sidan 26]
Gatuvittnande i Belgien 1948