Vi fick ett mål i livet
Berättat av Russell Cantwell
JAG har lagt märke till att det egentligen inte är många ungdomar i våra dagar som tycks veta vad de vill göra med sitt liv. De har ingen särskild karriär i tankarna eller något annat mål som de arbetar hän emot. Jag är tacksam mot mina föräldrar att det aldrig varit så för mig.
Mina föräldrar lever fortfarande, trots att pappa är nittionio och mamma är över åttio. De har tillsammans använt mer än nittio år i ”pionjärtjänsten”, som Jehovas vittnen kallar den bibliska predikoverksamheten på heltid.
Det var omkring år 1908 som pappa och mamma började studera bibeln på allvar. Ett av mina tidigaste minnen är att jag såg Skapelsedramat i bilder, en film- och ljusbildsförevisning av bibelns berättelse. Det var i den lilla lantskolan i Arkansas där pappa undervisade. Jag måste ha varit omkring tre år gammal då.
År 1924, när jag var fyra år, flyttade vi till östra Tennessee. Där började pappa genast tala med grannarna om sin tro på Gud. Familjen Kamer blev intresserad, och bibliska möten anordnades varje vecka.
Ett annat av mina tidiga minnen är besöken av ”pilgrimerna”, som Jehovas vittnens resande representanter kallades på den tiden. Vi tre pojkar lämnade våra sängar till våra systrar och sov på golvet, så att besökaren kunde få våra systrars sovrum. Den omtänksamma uppmärksamhet och uppmuntran som dessa män gav oss barn lämnade ett hälsosamt, bestående intryck.
DE ANDLIGA TINGENS VIKT OCH BETYDELSE
Genom sitt sätt att undervisa oss och genom det föredöme pappa och mamma gav oss inpräglade de outplånligt i våra unga sinnen hur viktigt det var att studera bibeln och komma tillsammans med våra medkristna. En händelse som jag tydligt kommer ihåg belyser detta; jag var bara sex eller sju år då.
Det var en söndagsförmiddag, och när vi var på väg till Kamers hus för vårt regelbundna bibelstudium, mötte vi tre billaster släktingar. Trots att pappa inte hade träffat dem på flera år återvände han inte hem tillsammans med dem, utan inbjöd dem i stället att följa med oss på studiet eller fortsätta till vårt hem och vänta tills vi kom tillbaka. Jag tror säkert att hela sällskapet kunde ha gett sig i väg i vredesmod, och pappa skulle inte ha bekymrat sig nämnvärt över det, eftersom han kände en stark andlig förpliktelse mot sin familj och familjen Kamer att leda det där bibelstudiet.
Pappa övade oss också att tala med andra om det som vi fick lära oss om Guds rike. Så långt tillbaka som jag kan minnas tog han oss barn med sig när han besökte människor i deras hem. År 1927 tyckte pappa att jag var gammal nog att gå ensam från dörr till dörr.
VÅRT FAMILJELIV
Det fanns mycket hårt arbete att utföra på gården, och vi var också upptagna med kristen verksamhet. Men samtidigt såg våra föräldrar till att vi fick rekreation. Pappa lärde oss simma. Familjen gjorde också utflykter och kom tillsammans med andra familjer, så att vi alla fick hälsosam rekreation och samvaro.
Något annat som bidrog till att familjen hölls så sammansvetsad var att pappa och mamma alltid höll ihop och alltid hade tid med oss barn. Jag är säker på att de ibland hade delade meningar, men de tvistade aldrig så att vi hörde det och motsade aldrig varandra. På så sätt lärde vi oss att respektera föräldramyndigheten.
I skolan blev vi ofta hånade av barn som tillhörde andra religioner. De kallade oss till exempel ”helveteslösa”, därför att vi inte trodde att Gud pinade människor i ett brinnande helvete. Men pappa och mamma tog sig tid att hjälpa oss att förbereda svar från bibeln som vi kunde ha med oss tillbaka till skolan. Detta styrkte oss och övertygade oss om att vi kände sanningen från Guds ord, och vi kom att finna glädje i att vara annorlunda, precis som Guds tjänare i gången tid.
Flera år tidigare sade en av våra farbröder, som inte uppskattade pappas religion, till honom: ”Barnen har tillräckligt svårt under uppväxtåren utan att du skall behöva tuta i dem den där religionen också.” Flera år senare, när vi besökte den här farbrodern, sade han till pappa med tårar i ögonen: ”Newt, jag önskar att mina barn vore som dina.” Men när pappa påminde honom om vad han tidigare sagt och att det var vår bibliska uppfostran som gjorde att vi var annorlunda, så tyckte vår farbror inte alls om det. Han förbjöd rentav pappa att nämna Gud eller bibeln i hans hem mera!
ETT MÅL STÄLLS UPP FÖR OSS
Pappa ville ägna mer tid åt arbetet att vittna, och 1929 flyttade vi därför till West Plains i Missouri. Där kunde vi ge logi åt två heltidsförkunnare av Riket. Dessa vittnens föredöme fick vår familj att börja tänka på pionjärtjänsten.
På grund av den stora depressionen flyttade vi tillbaka till gården i Tennessee, men vi gav inte upp tanken på att bli pionjärer. År 1931 hjälpte en pilgrimbroder vid namn Louis Larson pappa att räkna ut hur han ekonomiskt skulle kunna sörja för familjen i pionjärtjänsten.
Sex av oss barn bodde fortfarande hemma, och tre av oss gick i skolan. Vi höll ett familjerådslag, och sedan vi under bön övervägt saken kom vi överens om att sälja gården och sätta full förtröstan till att Jehova skulle dra försorg om oss. Det beslöts att vi tre yngsta skulle fortsätta vår skolgång, medan de äldre skulle vara pionjärer.
Mina föräldrars tro och förtröstan på Jehova kom att utöva ett starkt inflytande i mitt liv. Den kvällen överlämnade jag mig åt Jehova under bön och lovade att jag skulle göra hans vilja, precis som resten av familjen, och vandra i Kristi fotspår. Vilken hänförelse kände jag inte när jag någon tid senare blev döpt av pappa som symbol av att jag överlämnat mig åt Jehova!
Gården lämnades till försäljning, men på grund av depressionen såldes den till hälften av det pris vi ursprungligen begärt för den. En olyckshändelse och svår sjukdom i familjen lämnade oss helt utblottade. Men pappa sade att det bara fanns en sak att göra, och det var att stanna kvar i heltidsförkunnartjänsten. Denna beslutsamhet och orubbliga fasthet och pappas och mammas ständiga hängivenhet stärkte min åstundan att tjäna Jehova.
BÖRJAN PÅ EN LEVNADSBANA
År 1934 flyttade vi till ett distrikt i västra Tennessee, där vi fått i uppdrag att predika. Där beslöt jag att sluta skolan och börja i heltidsförkunnartjänsten. Pappa gick med på det, dvs. om det inte bara var för att slippa ifrån skolan, utan för att göra pionjärtjänsten till min levnadsbana. Vid fjorton års ålder påbörjade jag alltså min levnadsbana med att vittna för människorna på gårdarna i trakten av Waverly i Tennessee.
Det var ibland prövosamma tider under den stora depressionen på 1930-talet. Ibland kunde vi äta samma slags mat flera dagar i följd och ville ha något annat. Men pappa påpekade att vi hade gett upp jakten efter pengar, och vi behövde aldrig sakna en måltid, men nästan varje dag stannade familjer vid vår dörr och tiggde om mat åt deras barn som grät av hunger, och dessa familjer försökte ändå arbeta för att tjäna pengar.
I de trakter där vi var pionjärer över hela södra Förenta staterna fanns det sällan några andra vittnen i närheten. Vår nära samvaro i familjen var därför ett skydd mot att söka umgänge med icke troende. (1 Kor. 15:33; 2 Kor. 6:14) Och vi fick spara våra slantar i flera månader för att kunna fara 150 kilometer eller mer för att träffa andra ungdomar bland vittnena och ägna oss åt kontradans tillsammans eller någon annan trevlig form av samvaro, till exempel en fotvandring i Smoky Mountains.
NYA UPPDRAG
Vid konventet i Columbus i Ohio 1937 hörde vi pappas namn ropas upp i högtalarna tillsammans med omkring 200 andra, som blivit utvalda för att börja i den nya verksamheten som pionjärer med särskilt uppdrag. Pappa tog genast emot detta nya tjänsteprivilegium, och hela vår familj inbjöds sedan att få del av det. Vi blev sända till New Haven i Connecticut.
En lag, som antogs av delstaten Connecticut, gav polischefen censurbefogenheter när det gällde religiös verksamhet från dörr till dörr inom hans ansvarsområde, och till följd härav blev Jehovas vittnen arresterade i hela Connecticut. I maj 1938 blev jag arresterad tillsammans med pappa och min yngre bror Jesse, medan vi besökte hemmen och talade med människorna om bibeln. Trots att hundratals av våra kristna bröder och systrar blivit arresterade vid olika tillfällen beslöt Sällskapet Vakttornet att använda vårt fall för att pröva denna lags giltighet. Fallet togs slutligen upp i Förenta staternas högsta domstol, där Jehova gav oss segern.
Därefter blev vi förflyttade som pionjärer med särskilt uppdrag till Staten Island i New York, där vi hade privilegiet att samarbeta med dem som tjänade vid Sällskapet Vakttornets radiostation WBBR. I januari 1939 blev vi sedan ombedda att bistå en nyligen organiserad församling i Mount Vernon i New York, som Milton Henschel, Lyman Swingle och andra medlemmar av Betelfamiljen också fått i uppdrag att samarbeta med. Föreställ dig vår förvåning när mina båda bröder och jag följande månad blev inbjudna att hjälpa till vid Sällskapets tryckeri i några veckor. Det visade sig bli mer än sex års tjänst där. Något som inträffade på kvällen den 8 september 1943 ledde till att jag fick ett annat uppdrag.
Det var då Evie Sullivan presenterade mig för Gladys i vestibulen till Betel och frågade om jag ville visa henne och hennes pionjärkamrat till deras logi några kvarter längre bort. Deras bil var i stort behov av att repareras, så jag tillbringade flera timmar den kvällen med att arbeta på den, medan flickorna satt på trottoarkanten och berättade sina erfarenheter i predikoarbetet. Det gav mig stora möjligheter att lägga märke till deras fina anda av hängivenhet för Jehova.
På våren 1944 var Gladys med i Gileadskolans tredje klass, medan jag fortfarande tjänade vid Betel, och följande år gifte vi oss, och jag förenade mig med Gladys i pionjärtjänsten. År 1950 blev jag inbjuden att tjäna i kretsverksamheten som resande representant för Sällskapet Vakttornet. Vår dotter, Darla Lynn, föddes den 30 januari 1956, men man gjorde kärleksfulla anordningar för att vi skulle kunna fortsätta i kretsverksamheten.
ATT GE ANDRA ETT MÅL I LIVET
Vi vände oss i bön till Jehova och bad honom hjälpa oss att uppfostra vår dotter, precis som våra föräldrar hade uppfostrat oss, genom att alltid sätta Rikets intressen främst men ändå bevara balansen och inte försumma våra familjeförpliktelser. Jag ledde varje vecka vårt familjestudium, och Gladys använde några minuter varje dag till att undervisa vår dotter i Guds ord, och allteftersom hon blev äldre längre och längre stunder.
Innan vi hade hunnit fatta det, hade Darla kommit upp i skolåldern. Vi talade alltid öppet och uppriktigt med henne också om intima angelägenheter, och när hon blev äldre var det därför aldrig svårt att samtala med henne, och på så sätt undvek vi den så kallade ”generationsklyftan”. Omsorgsfulla råd beträffande umgänget förhindrade att hon skaffade sig dåliga kamrater, som kunde förmå henne att handla orätt. Vi var också glada över att hon ville tala med sina klasskamrater om Guds rike. Sitt första bibelstudium satte hon i gång med en klasskamrat, då hon gick i tredje klass i Chino i Kalifornien. Det ledde till att flickan överlämnade sig åt Jehova när hon var sexton år.
I juni 1972, när vi bodde i San Francisco i Kalifornien, fick vi ett brev med posten. Förvånande nog var det från vår dotter, som fortfarande bodde hos oss. Hon ville uttrycka sin uppskattning men var rädd att hon inte skulle kunna säga allt hon ville ansikte mot ansikte.
”Jag vill tacka er”, löd hennes brev, ”för att ni har uppfostrat mig som ni gjort. Ni har alltid satt Jehova främst i livet. Ni har alltid låtit ert ’ja betyda ja och ert nej nej’. ... Jag vill tacka er för all den kärlek och omtanke ni visar mig. Ni lyssnar när jag har något att säga. Ni förstår hur jag känner det. Ni har tålamod med mina skiftande sinnesstämningar och känslor. ... Tack så mycket för det underbara exempel ni ger mig, så att jag verkligen kan ’följa er som ni följer Kristus’.”
Det brevet värmde vårt hjärta, och vi tackar Jehova för att vi kunde ge vår dotter samma mål som mina föräldrar gav mig — att sätta Jehovas tjänst främst i livet. Vår dotter och hennes kamrat tjänar nu som pionjärer tillsammans med Hendersonförsamlingen i North Carolina. De blev hänförda, och det blev vi också, när sjutton personer som de ledde bibelstudier med var närvarande vid Herrens aftonmåltid förra våren.
Jag har nu varit i heltidstjänsten i fyrtiotre år. För närvarande är jag instruktör i en skola i Rikets tjänst, som ger utbildning åt kristna äldste. En av mina bröder är i kretstjänsten i Förenta staterna, och den andre tjänar som samordnare vid avdelningskontoret i Dominikanska republiken i Karibiska havet. Och båda mina föräldrar är fortfarande kvar i pionjärtjänsten!
Vad vi personligen fått uppleva förmår oss att kraftigt uppmuntra ungdomar att göra heltidsförkunnartjänsten till sitt mål, ja, att göra tjänsten för Jehova Gud till sin levnadsbana. Och till er som är föräldrar vill vi säga: Era barn kommer inte automatiskt att tjäna Jehova. Ni måste ge dem det målet i livet. Om ni gör det, kan jag försäkra er om att de kommer att vara er evigt tacksamma.
[Bild på sidan 524]
Min hustru och jag studerar tillsammans