Nytt predikodistrikt vid 80 års ålder
BERÄTTAT AV GWENDOLINE MATTHEWS
När jag var 80 år, bestämde min man och jag oss för att packa alla våra tillhörigheter i en hyrd skåpbil och flytta från England till Spanien. Vi talade inte spanska, och vi skulle till sydvästra Spanien, långt från de platser där de engelsktalande turisterna höll till. De flesta av våra vänner tyckte att vi var tokiga, men jag log för mig själv när jag tänkte på att Abraham var 75 år när han lämnade Ur.
VÅRA år här i Spanien, alltsedan vi kom hit i april 1992, har visat sig vara några av de mest givande i vårt liv. Men innan jag förklarar varför vi flyttade, vill jag berätta om hur vår tjänst för Jehova fick oss att fatta detta stora beslut.
Bibelns sanning förändrar våra liv
Jag uppfostrades i ett religiöst hem i sydvästra London. I sitt sökande efter andlig tillfredsställelse tog mor min syster och mig med till olika gudstjänstlokaler. Far brukade inte följa med, eftersom han var kroniskt sjuk. Han hade tuberkulos. Men han läste ivrigt Bibeln, och varje gång han stötte på en vers som han tyckte var bra strök han under den. Den slitna bibel som betydde så mycket för honom är nu en av mina dyrbaraste ägodelar.
År 1925, när jag var 14 år, hade någon stoppat in en traktat under vår dörr. På den fanns en inbjudan till ett bibliskt föredrag som skulle hållas i stadshuset i West Ham. Mor och en granne till oss bestämde sig för att vara med vid föredraget, och min syster och jag följde med. Genom detta föredrag, ”Millioner som nu leva skola aldrig dö”, såddes Bibelns sanning i mors hjärta.
Några månader senare dog far vid 38 års ålder. Det var ett fruktansvärt slag för oss. Vi var förkrossade av sorg och dessutom helt utblottade. Vid begravningen, som hölls i områdets anglikanska kyrka, blev mor chockerad över att få höra prästen säga att fars själ var i himlen. Hon visste att Bibeln lärde att de döda sover i gravarna, och hon trodde fullt och fast att far en dag skulle få uppstå till evigt liv på jorden. (Psalm 37:9–11, 29; 146:3, 4; Predikaren 9:5; Apostlagärningarna 24:15; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Mor insåg att hon måste ansluta sig till det folk som lärde det som står i Bibeln och bestämde sig för att ta kontakt med de internationella bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades.
Eftersom vi inte hade pengar till transportmedel, gick vi varje vecka till fots i två timmar för att komma till de möten som bibelforskarna höll. Efter mötenas slut traskade vi återigen i två timmar för att komma hem. Men vi uppskattade dessa möten oerhört mycket, och vi uteblev aldrig från ett enda möte, inte ens när staden var insvept i den beryktade Londondimman. Mor beslöt snart att överlämna sitt liv åt Jehova, och hon lät döpa sig. År 1927 blev också jag döpt.
Trots våra ekonomiska problem lärde mor mig att alltid sätta de andliga tingen först. Ett av hennes favoritbibelställen var Matteus 6:33, och hon sökte verkligen Guds kungarike först. När hon alltför tidigt dog i cancer år 1935, hade hon planerat att ansöka om att få tjäna som heltidsförkunnare i Frankrike, eftersom Sällskapet sökte efter heltidsförkunnare som kunde flytta dit.
Deras exempel ingav oss mod
Under dessa tidiga år ville en del av mötesbesökarna i London förkunna sina egna åsikter, och de vållade stridigheter och utlöste vredesutbrott. Men mor sade alltid att det skulle vara illojalt att överge Jehovas organisation efter allt som den hade lärt oss. De besök som Joseph F. Rutherford, som då var Sällskapet Vakttornets president, gjorde sporrade oss att lojalt fortsätta vår tjänst.
Jag minns broder Rutherford som en vänlig och tillgänglig man. När jag fortfarande var tonåring var han med på en utflykt som Londonförsamlingen gjorde. Han fick syn på mig — en ganska blyg ung flicka — och såg att jag hade en kamera, och han frågade mig om jag ville ta ett kort på honom. Det fotot blev ett kärt minne för mig.
En senare händelse hjälpte mig att inse vilken skillnad det är mellan dem som har ledningen i den kristna församlingen och världens framstående män. Jag tjänstgjorde som husa i ett stort hus i London dit Franz von Papen, ett av Hitlers sändebud, hade blivit bjuden på lunch. Han vägrade att lägga av sin värja medan han åt, och jag snubblade på den och spillde ut soppan som jag bar. Han sade ilsket till mig att i Tyskland skulle sådant slarv ha lett till att jag blivit skjuten. Jag höll mig på avstånd från honom under återstoden av måltiden.
Vid en betydelsefull områdessammankomst, som hölls i Alexandra Palace år 1931, hörde jag broder Rutherford hålla tal. Vid den sammankomsten antog vi entusiastiskt namnet Jehovas vittnen. (Jesaja 43:10, 12) Två år senare, år 1933, började jag som pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Ett annat glädjeämne som jag minns från de åren var att jag fick tillfälle att lära känna många fina unga män som senare blev missionärer i fjärran länder runt om på jorden. Bland dem var Claude Goodman, Harold King, John Cooke och Edwin Skinner. Deras trogna exempel fick mig att önska tjäna på ett främmande distrikt.
Pionjärtjänst i östra England
Mitt pionjärdistrikt låg i östra England. Det krävdes både entusiasm och nit i predikotjänsten där. För att täcka det vidsträckta distriktet cyklade vi från stad till stad och från by till by. När vi skulle stanna på en plats brukade vi hyra ett rum. Det fanns knappast några församlingar i området, så varje vecka gick min pionjärkamrat och jag tillsammans igenom alla de programpunkter som skulle behandlas vid de olika mötena under veckan. I vårt predikoarbete lämnade vi hundratals böcker och broschyrer som förklarade Guds uppsåt.
Jag minns särskilt ett besök som vi gjorde i en prästgård, där vi talade med traktens kyrkoherde. På de flesta platser sparade vi de anglikanska kyrkoherdarna till sist, eftersom de ofta ställde till problem för oss när de hörde att vi predikade de goda nyheterna i området. Men i den här byn talade alla väl om kyrkoherden. De berättade att han besökte sjuka, lånade ut böcker till dem som var roade av läsning och till och med gjorde hembesök hos sina församlingsbor för att förklara Bibeln för dem.
När vi träffade honom var han mycket riktigt ytterst vänlig, och han skaffade sig flera böcker. Han sade till oss att om någon i byn ville ha några av våra böcker, men inte kunde betala för dem, så skulle han stå för kostnaderna. Vi fick veta att han på grund av de hemska upplevelser som han hade varit med om i första världskriget hade bestämt sig för att verka för fred och samförstånd i sin församling. Innan vi lämnade honom, välsignade han oss och uppmuntrade oss att fortsätta vårt goda arbete. Hans avskedsord till oss var orden i 4 Moseboken 6:24: ”Herren välsigne dig och bevare dig.” — King James Version.
När jag hade varit pionjär i två år dog mor, och jag återvände till London utan pengar och utan familj. Ett kärt skotskt vittne tog hand om mig, och hon hjälpte mig att komma över min mors död och uppmuntrade mig att fortsätta i heltidstjänsten. Så jag återvände till östra England tillsammans med Julia Fairfax, en ny pionjärkamrat. Vi gjorde i ordning en gammal husvagn som skulle tjäna som bostad åt oss. Med hjälp av en traktor eller en lastbil flyttade vi den från plats till plats. Vi fortsatte vårt predikoarbete tillsammans med ett äldre par, Albert och Ethel Abbott, som också hade en liten husvagn. Albert och Ethel var som föräldrar för mig.
När vi var pionjärer i Cambridgeshire, träffade jag John Matthews. Han var en fin kristen broder som redan hade bevisat sin ostrafflighet mot Jehova under svåra omständigheter. Vi gifte oss år 1940, inte så långt efter det att andra världskriget brutit ut.
Krigstid och familj
Vårt hem som nygifta var en liten husvagn, ungefär så stor som ett mindre rum, och vi hade en hederlig gammal motorcykel som vi använde i predikotjänsten. Sedan vi hade varit gifta i ett år dömdes John till att arbeta som lantarbetare, eftersom han på grund av sin på Bibeln grundade övertygelse vägrade att göra militärtjänst. (Jesaja 2:4) Även om detta betydde slutet för vår pionjärtjänst, var det som hände en välsignelse. Jag väntade nämligen barn, och tack vare detta arbete kunde John försörja oss.
Under krigsåren gladde vi oss över de speciella möten som hölls trots svårigheterna. År 1941, när jag var gravid med vårt första barn, tog John och jag vår motorcykel och körde till Manchester, en sträcka på 30 mil. På vägen passerade vi många sönderbombade städer, och vi undrade hur man skulle kunna hålla något möte under dessa förhållanden. Det var faktiskt möjligt. Möteslokalen Free Trade Hall, som låg i centrala Manchester, var fullpackad med vittnen från många delar av England, och hela programmet framfördes.
Vid slutet av det avslutande talet uppmanade talaren åhörarna att omedelbart utrymma lokalen, eftersom man väntade ett flyganfall. Varningen kom verkligen i rätt tid. Vi hade inte hunnit långt från lokalen förrän vi hörde sirenerna och luftvärnskanonerna. När vi vände oss om kunde vi se dussintals plan fälla bomber över stadens centrum. På avstånd, bland eld och rök, såg vi lokalen som vi nyss hade suttit i; den var fullständigt förstörd! Lyckligtvis dödades inte en enda av våra kristna bröder och systrar.
Vi kunde inte vara pionjärer medan barnen växte upp, men vi öppnade vårt hem för resande tillsyningsmän och pionjärer som behövde inkvartering. Vid ett tillfälle bodde sex pionjärer hos oss under några månaders tid. Utan tvivel påverkade detta umgänge vår dotter Eunice och var en av anledningarna till att hon blev pionjär år 1961. Hon var då bara 15 år. Sorgligt nog fortsatte inte vår son, David, att tjäna Jehova när han blev äldre, och vår andra dotter, Linda, dog under tragiska omständigheter under kriget.
Vårt beslut att flytta till Spanien
Genom mors exempel och uppmuntran väcktes en önskan hos mig att bli missionär, och jag glömde aldrig detta mål. Vi var därför glada när Eunice år 1973 lämnade England för att resa till Spanien, där behovet av Rikets förkunnare var större. Naturligtvis var vi ledsna när hon åkte, men vi var också stolta över att hon ville tjäna i ett främmande land.
Under årens lopp besökte vi Eunice, och vi lärde känna Spanien väl. John och jag besökte henne på fyra olika ställen där hon hade sitt predikodistrikt. Med åren började våra krafter avta. Johns hälsotillstånd försämrades allvarligt sedan han hade ramlat, och jag hade hjärtproblem och sköldkörtelbesvär. Dessutom led vi båda av artrit. Även om vi verkligen var i behov av hjälp från Eunice, ville vi inte att hon skulle lämna sitt predikodistrikt för vår skull.
Vi resonerade med Eunice om olika alternativ för att lösa vårt problem, och vi bad Gud om vägledning. Eunice var villig att komma hem för att hjälpa oss. Men vi kom fram till att den bästa lösningen skulle vara att John och jag bodde nära henne i Spanien. Om jag själv inte kunde vara missionär, kunde jag åtminstone hjälpa min dotter och hennes två pionjärkamrater i deras heltidstjänst. Nuria och Ana har varit Eunices pionjärkamrater i omkring 15 år, och John och jag betraktade dem som våra egna döttrar. De var också glada över att vi skulle bo där de hade sitt predikodistrikt.
Det har nu gått över sex år sedan vi fattade vårt beslut. Vår hälsa har inte försämrats, och vårt liv har sannerligen blivit intressantare. Jag kan fortfarande inte tala så mycket spanska, men det hindrar mig inte från att ta del i predikoarbetet. John och jag känner oss hemma i vår lilla församling i Extremadura i sydvästra Spanien.
Livet i Spanien har lärt mig en hel del om den internationella karaktären i arbetet med att predika om Guds kungarike, och jag inser nu klart betydelsen av Jesu ord att ”åkern är världen”. — Matteus 13:38.
[Bilder på sidan 28]
I pionjärtjänsten på 1930-talet