Du inbjuds att tjäna som pionjär — kommer du att tacka ja?

VILKEN del vi än har i att predika de goda nyheterna om Guds rike är det en källa till glädje. Oavsett hur folk på vårt distrikt reagerar för budskapet, har vi glädjen att veta att vi gör Jehovas vilja. Och om vår predikan om Guds rike rör vid uppskattande människors hjärtan, har vi dessutom glädjen att se dem göra framsteg på rättfärdighetens väg. Ju mer tid vi avsätter för tjänsten på fältet, desto större glädje får vi följaktligen. Detta stämmer med följande bibliska princip: ”Den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse.” — 2 Kor. 9:6.

Därför inbjuder vi så många som möjligtvis kan det att ägna sig åt den reguljära pionjärtjänsten eller feriepionjärtjänsten. När vi gör det vet vi att det finns många som mycket väl skulle vilja vara pionjärer men vilkas nuvarande omständigheter och ansvarsuppgifter inte tillåter det. Dessa trogna Jehovas tjänare kan känna sig uppmuntrade av det förhållandet att Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus, är medvetna om deras begränsningar. Kom ihåg att Jesus i en av sina liknelser framhöll att hjärtats jordmån kunde producera frukt i varierande mängd och ändå i vart och ett av fallen utgöra god jordmån. (Matt. 13:23) Det beror på att detta att bära frukt har med förkunnandet om Guds rike att göra och därför står i direkt relation till hur mycket tid man använder till att tala med andra om sanningen.

Det är därför nyttigt för oss alla att begrunda våra förhållanden och ansvarsuppgifter. Skulle vi kunna bära mera frukt, dvs. i större utsträckning förkunna om Guds rike för andra, till och med för våra egna familjemedlemmar? Är vi i sådan belägenhet att vi kan utöka förkunnandet genom att bli pionjärer? Ja, kan du göra förändringar i ditt nuvarande levnadssätt så att du kan bli pionjär?

Nödvändiga kvalifikationer — äger du dem?

Det är bra att tänka på att pionjärer förordnas av Sällskapet Vakttornet, som leds av Jehovas vittnens styrande krets. Ens möjligheter att ägna åtminstone hundra timmar i månaden åt tjänsten på fältet betraktar Sällskapet som en viktig förutsättning, men det är inte det viktigaste i sammanhanget. Pionjärer bör vara människor vilkas föredöme i kristet uppförande är värt att efterfölja. De bör kunna betraktas av andra såsom varande personer som ådagalägger Guds andes frukt.

De bröder som har ansvaret att föreslå personer till att tjäna som pionjärer måste därför vara särskilt samvetsgranna, när de avbördar sig sitt ansvar. De vet att en pionjär representerar deras församling som en förordnad evangelist. En person som klär sig opassande och lägger sig till med extrema vurmar i fråga om frisyren kan knappast representera församlingen i detta avseende. Och en person som fortfarande är slav under den orena vanan att bruka tobak kan självfallet inte tjäna som pionjär.

Andra krav som måste uppfyllas innan förordnande kan ske finns angivna i boken ”Lyktan”, sidorna 192—199. Man måste vara döpt sedan minst sex månader, och sedan man förordnats förväntas det att man använder i medeltal hundra timmar i månaden i tjänsten på fältet — dvs. inalles 1.200 timmar om året.

Feriepionjärtjänsten är en idealisk anordning för dem som kan vara pionjärer bara i begränsad utsträckning, till exempel under en, två eller flera månader av året. En person kan faktiskt vara feriepionjär i bara två veckor, varvid han använder sjuttiofem timmar till tjänst på fältet under månaden. En person som vill bli feriepionjär behöver inte vänta sex månader sedan han blivit döpt innan han kan lämna in en ansökan, utan han kan göra det omedelbart efter dopet, såvida han har varit regelbunden förkunnare de senaste sex månaderna.

Om du tänker tacka ja till inbjudan att bli pionjär, bör du först ställa dig några rannsakande frågor: Vad driver mitt hjärta mig i själva verket till att göra? Känner jag behov av att tala med andra om Riket på grund av kärlek till Jehova Gud? Känner jag sorg och medlidande för de människors skull som befinner sig i ett andligen sett utmärglat tillstånd? Manar mig denna kärlek och detta medlidande till att använda tio, tjugo, hundra eller fler timmar i tjänsten på fältet varje månad? Eller betraktar jag pionjärtjänsten som något slags status, något som i viss utsträckning ger mig prestige och ära? Planerar jag att gå ut som pionjär därför att mina föräldrar eller min äktenskapspartner uppmanat mig att göra det? Tänker jag bli pionjär för att slippa undan någon icke önskvärd förpliktelse eller sysselsättning? Betraktar jag pionjärtjänsten som en ”räddningsplanka”, det lindrigaste av två onda ting?

Att man har rätta motiv är oerhört viktigt. Att man har den rätta synen på pionjärtjänsten är en förutsättning för att man skall kunna fortsätta att finna verklig glädje i denna tjänst. ”Det som drev mig till att bli pionjär var min önskan att behaga Jehova”, skriver en förkunnare som har varit pionjär sedan 1956, ”och jag ville att andra skulle lära känna sanningen på samma sätt som jag lärt känna den. Jag fann att jag kunde göra det bättre genom att tjäna som pionjär.”

Tillåter mig mina förhållanden att bli pionjär?

Sedan du granskat dina motiv, bör du se närmare på dina personliga förhållanden. Hur är det med din hälsa, till exempel? Om du inte har fysiska möjligheter att ägna hundra timmar i månaden åt tjänsten på fältet, bör du självfallet inte ansöka om att bli reguljär pionjär. Som en förkunnare uttryckte det: ”För närvarande tillåter inte min hälsa att jag tjänar som pionjär hela min tid. Men jag försöker vara en så god församlingsförkunnare som möjligt, och ibland tjänar jag som feriepionjär, när jag är i stånd till det. Ständigt har jag pionjärtjänsten i tankarna och talar om den i bön till Jehova.”

Men det kanske bara är så att du inte är säker på vad du kan göra. Om så är, kan du försöka använda hundra timmar i tjänsten på fältet någon månad. Då kan du bättre avgöra om din hälsa tillåter dig att vara feriepionjär en månad eller två åt gången. Ja, du kanske rentav blir förvånad över dig själv! Du kanske som så många andra finner att din hälsa blir bättre av att du använder fler timmar i tjänsten. En syster som hade fått lungkollaps och vars ena njure var i olag, beslöt sig för att vara feriepionjär varannan månad. Och vad hände? Hon blev inte bara bättre till hälsan, utan hon fick också glädjen att se en person som hon studerat med låta döpa sig och höra två andra uttrycka sin önskan att bli Jehovas vittnen.

En syster som drabbades av gikt uppmanades av sin läkare att gå mycket. Därför började hon som pionjär. Hon har fortfarande gikt, men den plågar henne inte så mycket längre. Denna syster kan också nå målen. Till och med hennes inställning till livet förändrades. Hon säger: ”När man tjänar Jehova, glömmer man sig själv och tänker på honom och fullgörandet av hans vilja.” En annan skriver: ”Trots att jag varit en aktiv förkunnare i 26 år, har jag varit reguljär pionjär i bara ett år. I många år har jag fått behandling för perniciös anemi. Till sist bestämde jag mig för att trots allt tjäna som pionjär. Då inträffade något som liknar ett underverk — jag började bli bättre. Mitt blodvärde började stiga, och nu klarar jag mig med obetydlig medicinering. Jag känner mig också mycket starkare i andligt avseende.”

Hur förhåller det sig med dina skriftenliga förpliktelser? Tillåter dina omständigheter att du är pionjär? Är du gift, och har du barn? Ett gift par säger: ”Vi är pionjärer, fastän vi har en pojke på två år. Vårt schema är ganska strängt, men inte så strängt att det tar bort glädjen med pionjärtjänsten.”

Är din äktenskapspartner en icke troende eller rentav en motståndare till sanningen? ”Många menar att det är svårt att vara pionjär, när man har en man som inte är i sanningen”, säger en syster, ”men det är inte så. Jag går ut i tjänsten, när min man är på arbetet. Det är förstås absolut nödvändigt med ett schema. Jag måste ha ett schema för att kunna hinna med tvätten och allt annat hushållsarbete. Min man stiger upp klockan 4, och därför börjar min dag också vid den tiden.”

Är du en mor med flera barn? ”På hösten 1968”, skriver en sådan mor, ”bestämde jag mig för att tjäna som pionjär, sedan jag hade beräknat kostnaden. Jag har tre flickor, som är 10, 9 och 7 år gamla. Jag är änka med pension, och jag har bil. Först var jag feriepionjär i tre månader, och under den tiden utarbetade jag ett schema som fungerade. Med hjälp av bön och studium och Jehovas ande har det varit möjligt.” En annan skriver: ”Jag kan säga att det har varit den mest glädjerika, uppbyggande och lyckliga tiden i mitt liv. Var och en som har barn [hon har fyra som är mellan 4 och 12 år gamla] och som kan få erfarenhet av den välsignelse som pionjärtjänsten ger bör utnyttja möjligheten. Det har verkligen varit en välsignelse från Jehova.”

Hur är det med ekonomiska förpliktelser, t. ex. inteckningar och skulder som man har ansvar för? Sådana omständigheter tillåter kanske inte att du är pionjär. Men en del har även lyckats lösa sådana problem och så blivit pionjärer. Det finns vänner som har sålt sina hus och därigenom fått de kontanter de behövt för att komma i gång i pionjärtjänsten och sedan fortsätta i den tjänsten. När de gjort detta med den rätta förståelsen och motivet, har de aldrig ångrat det. De har i stället erfarit stor tillfredsställelse och glädje.

Detta är naturligtvis bara några av de erfarenheter som pionjärerna haft, och det är bara några exempel på hur de har löst sina problem. Men en annan persons lösning kanske inte passar på dina omständigheter. Därför måste du vara realistisk, när du granskar din situation. Det är dina egna problem du måste bemästra. Om du redan har vissa skriftenliga förpliktelser, kan de förpliktelser som följer med pionjärtjänsten bli för mycket för din förmåga, och då är det inte praktiskt eller lämpligt att du är pionjär. Men det kan också hända att det enda som behövs för att du skall klara av dina förpliktelser i båda dessa avseenden är att du gör vissa tillrättalägganden och förändringar i ditt levnadssätt. Försök att organisera din tid och att utveckla effektivare arbetsvanor.

Så här skriver en syster: ”Jag har lärt mig att hinna med det arbete som behövs för varje dag. Vi stiger upp klockan sex, och när barnen går till skolan och jag går ut i tjänsten, är huset städat. Och vad som är verkligt förvånande är att det inte är svårt alls. Vi har mera tid över för personligt studium. Till och med människor som har sitt liv mycket illa organiserat, som det var med mig, kan alltså bli pionjärer och få bättre organisation på sina förhållanden och göra mera nytta. Det som behövs är att man önskar tjäna Jehova. Mitt första år som pionjär har lärt mig mycket, och jag ser fram emot att få lära mig mera.”

En annan pionjär berättar hur hon gör upp ett schema för sin tid: ”När barnen går i skolan arbetar jag ihop timmar, så att jag under de två sommarmånaderna får mera tid till att vara med dem. Ett av barnen har också varje sommar kunnat vara feriepionjär tillsammans med mig. Jag önskar att varje mor skulle få glädjen att se sitt barn följa hennes föredöme som pionjär.” Om en annan pionjär berättas det: ”Hennes inkomst är begränsad; hon har ingen man men tre barn att sörja för; hon har ingen bil och bor ganska långt från Rikets sal. Men hon klarar sina timmar nästan varje månad. Hur gör hon det? Det är hennes schema som gör att hon kan vara kvar i pionjärtjänsten.”

Varför upphör somliga som pionjärer?

Om du tackar ja till denna inbjudan att tjäna som pionjär, kommer du att möta en del problem, och ett av de allvarligare problemen är förmodligen hur du skall kunna stanna kvar i detta heltidsarbete. Varje år är det några pionjärer som dör och några som måste upphöra på grund av hög ålder — somliga sedan de tjänat i tjugo, trettio eller fyrtio år. Andra blir offer för ”tid och oförutsedd händelse” — sjukdom, olyckor, sviktande hälsa hos föräldrar eller barn som är beroende av dem, ekonomiska svårigheter osv. (Pred. 9:11, NW) Men andra (en hel del, faktiskt) tycks bara ha sig själva att lägga skulden på, eftersom de svårigheter som fått dem att upphöra kunde ha undvikits. De som planerar för pionjärtjänst gör väl i att på förhand begrunda sådana fallgropar som kan undvikas. De som har varit pionjärer bör också se tillbaka samtidigt med att de begrundar följande punkter.

Personer som inte har någon organisation i sin verksamhet och som har föga initiativ eller förmåga att ta itu med problem kan finna det svårt att klara av vardagsrutinen i pionjärlivet. Om du av naturen är sådan, skulle det vara bra om du en tid arbetade tillsammans med en framgångsrik pionjär — en veteran i tjänsten, så att säga. I ett sådant fall är ordspråket verkligen tillämpligt: ”Bättre är att vara två än en. . . . Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder.” — Pred. 4:9—12.

Så här heter det i ett brev: ”Jag har varit reguljär pionjär i tre år, och när jag ser tillbaka, inser jag att det var samarbete med andra pionjärer som uppmuntrade mig. Jag var feriepionjär i tre månader innan jag blev reguljär pionjär, och under dessa månader samarbetade jag intimt med andra pionjärer, så att jag kunde ge akt på deras regelbundenhet i tjänsten. Den glädje de visade när de fullgjorde sin förkunnartjänst gjorde också verkligt intryck på mig. De lät mig förstå att det var heltidstjänsten för Jehova som gav dem denna glädje.”

För att kunna hålla fast vid pionjärarbetet måste man ha den rätta synen på livet. Man kan inte ha en överdriven längtan efter den lyx och de bekvämligheter som livet kan bjuda på och samtidigt finna förnöjsamhet i pionjärtjänsten. ”Erfarenheten har lärt mig att sinnesinställningen har mer att göra med att man förblir trogen i pionjärtjänsten än alla uppmuntrande ord man kan få höra.” Så har en pionjärsyster uttryckt det.

Pionjärtjänsten är inte för lättjefulla personer som vill spara sig själva. Inte heller är den för personer som lätt blir missmodiga och vill sluta upp när motgångens vågor går höga. En erfaren pionjär säger: ”Eftersom jag har gjort pionjärtjänsten till min levnadsbana, har jag funnit att den inte är för lata människor. Man måste göra stora ansträngningar och arbeta hårt i denna uppgift. Under mina tjugo år som pionjär har det varit tillfällen då jag verkligen måst anstränga mig för att kunna vara kvar bland pionjärerna. Ett år bröt jag vristen, och då måste jag göra stora ansträngningar för att kunna fortsätta.”

Många som varit pionjärer och som tänkt efter varför de upphörde, önskar kanske nu ta fasta på denna inbjudan att på nytt bli pionjärer. När en som var i den ställningen uppmuntrades att tänka över möjligheten att återinträda i pionjärtjänsten, svarade han: ”Jag har mottagit ert brev om min tidigare pionjärtjänst och om hur jag bör tänka på möjligheterna att återinträda i den. Jag håller verkligen med er om att det ligger stor glädje i att tjäna Jehova såsom pionjär, och jag rekommenderar av hela mitt hjärta pionjärtjänsten för allt Jehovas folk. Pionjärtjänsten gör att man i högre grad uppskattar organisationen. Nu hoppas jag, och det gör också min hustru, att vi än en gång kan bli pionjärer, och det snart. Vi håller på med de nödvändiga justeringarna för att kunna göra detta.”

Hur man beräknar kostnaden

Tänk inte bara på ditt hjärtas önskan och motiv utan också på dina omständigheter — din hälsa, din ekonomiska situation och dina skriftenliga förpliktelser. Alla dessa faktorer och många andra måste du beakta när du begrundar dina möjligheter att tjäna som pionjär.

Det var precis så en syster gjorde. Hon säger: ”Jag beslöt att tjäna som feriepionjär månad efter månad för att vara säker på att jag skulle klara av tjänsten och ändå ta god vård om min familj. Efter flera månader insåg jag att jag inte hade något skäl att avhålla mig från att ansöka om att bli reguljär pionjär.”

Man måste vara villig att uppoffra sig och finna sig i besvärligheter och knapphet. Nitälskan, beslutsamhet, tro, tålamod och djup kärlek till Jehova och medmänniskor är vad som behövs för att man skall bli en framgångsrik pionjär. Det var just dessa egenskaper som gjorde det möjligt för aposteln Paulus att fortsätta i det särskilda uppdrag han hade. — 2 Kor. 6:3—10; 11:23—27.

Om du brister i fråga om några av dessa punkter, kan feriepionjärtjänsten hjälpa dig att gå framåt. När det gäller att göra framsteg finns det ingenting som är bättre än övning. Lägg märke till vad två pionjärer säger om detta: ”Jag anser att pionjärtjänsten har hjälpt mig på ett storslaget sätt. Den har i mycket hög grad ökat min önskan att hävda och upphöja Jehovas namn och likaså att hjälpa andra in på frälsningens väg.” ”Pionjärtjänsten har hjälpt mig att uppnå den stabilitet som krävs för att man skall uthärda. Den har hjälpt mig att inse att vad vi än kan förlora eller vinna har vi ändå del i att hävda och upphöja Jehovas namn.”

När du nu har begrundat allting och finner att du verkligen inte kan vara pionjär, då bör du ändå fortsätta att följa Jesu råd, så att du kämpar eller bemödar dig kraftigt i de privilegier av tjänst som du nu åtnjuter. (Luk. 13:23, 24) Men om du är i stånd att på tillbörligt sätt sköta dina övriga skriftenliga förpliktelser och samtidigt vara reguljär pionjär eller feriepionjär, då bör du verkligen låta ditt hjärta driva dig till att bli det! Tacka ja till denna inbjudan, du kommer att bli lycklig om du gör det.

Den starkaste rekommendationen och bästa uppmuntran kommer från pionjärerna själva, det visar följande provkarta: ”Jag har varit reguljär pionjär i fyra månader nu, och jag är lyckligare än jag någonsin förut varit.” ”När jag nu börjar mitt tredje år som pionjär, ser jag fram emot många fler rika välsignelser i Jehovas tjänst.” ”Efter fem år i denna heltidstjänst kan jag säga att en ung människa går miste om en storslagen möjlighet, om hon inte tjänar som pionjär.” ”Inom kort är jag 69 år gammal, och jag saknar ord för att beskriva hur jag uppskattar dessa 23 år av privilegier i pionjärtjänsten.” ”Den djupa lycka som pionjärtjänsten ger är någonting som man måste erfara för att kunna förstå den.”