Är jorden dömd?

DET tjugonde århundradet närmar sig nu sitt slut, och det tjugoförsta skall snart gry. Mot denna bakgrund har fler och fler människor som i normala fall knappast skulle ägna domedagsprofetior en tanke börjat undra om någon världsomskakande händelse möjligen kan vara i antågande.

Som du kanske har lagt märke till har många tidningar och tidskrifter tagit upp saken på senare tid, ja hela böcker har skrivits om ämnet. Vad sekelskiftet kommer att föra med sig vet vi dock inte — vi får vänta och se. Somliga påpekar att när år 1999 (eller år 2000) når sitt slut, betyder det bara att ett nytt år börjar, och det kommer förmodligen inte att ha någon större betydelse. Många oroar sig mycket mer för planetens långsiktiga framtid.

En typ av förutsägelser som dyker upp allt oftare nu för tiden är att jorden är dömd att gå under en dag — i en nära eller en mer avlägsen framtid. Låt oss se på några sådana domedagsprofetior.

I boken The End of the World—The Science and Ethics of Human Extinction, som kom ut år 1996, tar författaren och filosofen John Leslie upp tre möjliga slut för mänskligt liv på jorden. Först väcker han frågan: ”Skulle ett alltomfattande kärnvapenkrig kunna betyda slutet för människosläktet?” Sedan tillägger han: ”Ett sannolikare framtidsscenario ... är att slutet skulle komma genom verkningarna av den radioaktiva strålningen: olika slag av cancer, nedsatt immunförsvar, så att infektionssjukdomar skulle kunna grassera ohejdat, eller ett stort antal medfödda missbildningar. Det skulle också kunna bli så att de mikroorganismer som är nödvändiga för livet på jorden dör.” En tredje möjlighet som Leslie tar upp är att jorden skulle kunna träffas av en komet eller asteroid. Han skriver: ”Av kometer och asteroider vars omloppsbanor är sådana att de en dag skulle kunna kollidera med jorden tycks det finnas omkring två tusen som mäter mellan en och tio kilometer i diameter. Det finns också ett betydligt mindre antal ännu större himlakroppar (exakt hur många är omöjligt att veta) och ett mycket stort antal mindre.”

En målande domedagsbeskrivning

En annan forskare som har tagit upp det här ämnet är Paul Davies, som är professor vid University of Adelaide i Australien. Tidningen Washington Times betecknar honom som ”den bäste internationellt kände vetenskaplige skribenten”. År 1994 gav han ut boken De sista tre minuterna, som har kallats ”alla domedagsböckers moder”. Det första kapitlet har rubriken ”Domedagen” och beskriver vad som skulle kunna tänkas hända om en komet träffade planeten jorden. Här följer en del av den blodisande beskrivningen:

”Planeten skakas som av tiotusentals jordbävningar. En chockvåg av undanträngd luft sveper över klotets yta, utplånar alla byggnader och pulvriserar allt i sin väg. Den plana marken runt kollisionsplatsen stiger upp som en ring av flytande berg till en höjd av flera kilometer och avslöjar jordens inre i en krater med hundrafemtio kilometers diameter. ... En väldig pelare av dammiga spillror stiger mot atmosfären och stänger ute solljuset över hela planeten. Solljuset ersätts nu av det ödesdigra glimmande skenet från miljarder meteorer som steker marken under sig med sin svedande hetta när den utslungade materien störtar tillbaks från rymden ned i atmosfären.”

Professor Davies förknippar detta framtidsscenario med förutsägelsen att kometen Swift-Tuttle en dag kommer att kollidera med jorden. Även om det inte är särskilt troligt att något sådant kommer att inträffa inom den närmaste framtiden, säger han varnande: ”Förr eller senare kommer Swift-Tuttle eller något liknande föremål att träffa jorden.” Hans slutsats grundar sig på beräkningar som tyder på att 10.000 föremål med en diameter på en halv kilometer eller mer rör sig i banor som skär jordens.

Tror du att ett sådant skrämmande framtidsperspektiv är realistiskt? Förvånansvärt många människor gör det. Men de dövar vanligtvis sin oro genom att intala sig att det inte kommer att hända i deras tid. Men varför skulle planeten jorden någonsin bli tillintetgjord — oavsett om det skulle ske inom en nära framtid eller om tusentals år? Det är ju inte själva planeten som är orsaken till de svårigheter som drabbar dess invånare, både människor och djur. Är det inte snarare människan själv som bär ansvaret för de flesta av vår tids problem, däribland eventualiteten att hon fullständigt ”fördärvar jorden”? — Uppenbarelseboken 11:18.

Verkningarna av människans vanskötsel kan repareras

Hur är det då med den faktiska möjligheten att människan själv kan komma att fullständigt fördärva eller ödelägga jorden genom sin vanskötsel och girighet? Det råder inget tvivel om att vissa delar av jorden redan har drabbats av omfattande förstörelse genom skogsskövling, ohämmad förorening av atmosfären och nedsmutsning av floder, sjöar och oceaner. Problemet sammanfattades på ett träffande sätt för omkring 25 år sedan av författarna Barbara Ward och René Dubos. De skrev i sin bok Den enda jord vi har: ”De tre vida föroreningsområden som vi måste granska — förorening av luft, vatten och jord — utgör naturligtvis de tre huvudelementen i vårt planetära liv.” Och situationen har i grund och botten inte förbättrats sedan dess, eller hur?

När vi begrundar möjligheten att människan skall fördärva jorden genom sin egen dårskap, kan vi fatta mod när vi tänker på planeten jordens fantastiska förmåga att återhämta sig och förnya sig. René Dubos beskriver denna häpnadsväckande återhämtningsförmåga i en annan bok, The Resilience of Ecosystems, och gör följande uppmuntrande iakttagelse:

”Många fruktar att medvetenheten om miljöförstöringen har kommit för sent, därför att en stor del av de skador som redan skett på jordens ekosystem inte går att reparera. Enligt min uppfattning är denna pessimism obefogad, eftersom ekosystemen har en fantastisk förmåga att återhämta sig från traumatiska händelser.

Ekosystemen har många olika mekanismer för självläkning. ... De gör det möjligt för ekosystemen att upphäva skadeverkningarna genom att successivt återställa den ursprungliga ekologiska jämvikten.”

Det går!

Ett exempel som tydligt visar att detta är möjligt är den rening som på senare år skett av den berömda floden Themsen i England. I boken The Thames Transformed dokumenterar författarna Jeffery Harrison och Peter Grant denna anmärkningsvärda bedrift, som visar vad som kan åstadkommas när människor samarbetar för allas bästa. Hertigen av Edinburgh (prins Philip) skriver i förordet till boken: ”Här har vi äntligen en framgångssaga som är av sådan storleksordning att den är värd att publicera, även om risken finns att den kan ge somliga människor uppfattningen att det inte är så svårt att återställa miljön som de hade trott. ... [Miljövårdare över hela världen] kan hämta mod och uppmuntran av det som skett med Themsen. Det visar att det går och att deras projekt också kan lyckas.”

I kapitlet ”Den stora upprensningen” skriver Harrison och Grant entusiastiskt om vad som har åstadkommits under de senaste 50 åren: ”För första gången i historien har en svårt förorenad och industrialiserad flod renats i sådan utsträckning att en rik mångfald av sjöfågel och fisk har återvänt. Att en sådan radikal förändring har kunnat ske så snabbt, trots att situationen till en början verkade hopplös, är till stor uppmuntran även för de mest pessimistiska naturvårdare.”

Författarna beskriver sedan den förändring som skett: ”Flodens tillstånd försämrades stadigt under en längre tid, och dödsstöten kom förmodligen under andra världskriget, då många reningsverk och avloppsledningar skadades eller förstördes. Under 1940- och 1950-talen var Themsens hälsotillstånd som sämst. Floden var som en öppen kloak; vattnet var svart och syrefattigt, och under sommarmånaderna kunde stanken från Themsen kännas vida omkring. Det en gång så rika fiskbeståndet hade till sist tvingats lämna floden, så när som på några få ålar, som lyckats överleva tack vare sin förmåga att andas luft vid vattenytan. Fågellivet i de inre, tättbebyggda områdena mellan London och Woolwich hade reducerats till en handfull gräsänder och knölsvanar, och de levde av säd som spilldes ut på kajerna vid lastning av spannmål snarare än av sin naturliga föda. ... Vem skulle då ha kunnat ana vilken dramatisk förändring som snart skulle ske? På mindre än tio år skulle just de delarna av floden komma att förvandlas från ett område som var praktiskt taget tomt på fåglar till en tillflyktsort för en mängd olika sjöfåglar och en övervintringsplats för uppemot 10.000 gäss och änder och 12.000 vadarfåglar.”

Denna beskrivning gäller naturligtvis bara en enda positiv förändring i en liten del av världen, men vi kan ändå dra vissa lärdomar av detta exempel. Det visar att planeten jorden inte behöver vara dömd till undergång på grund av människans vanskötsel, girighet och tanklöshet. Med lämplig utbildning och gemensamma ansträngningar för allas bästa kan människan hjälpa jorden att återhämta sig även från omfattande skador på dess ekologiska system, miljö och landyta. Men hur är det då med hotet från yttre krafter, till exempel från en komet eller asteroid?

Nästa artikel ger dig ett tillfredsställande svar på denna komplicerade fråga.

[Infälld text på sidan 5]

Med lämplig utbildning och gemensamma ansträngningar kan människan hjälpa jorden att återhämta sig även från omfattande skador