Jag fann något som var bättre än guld

BERÄTTAT AV CHARLES MYLTON

En dag sade far: ”Låt oss sända Charlie till Amerika, där pengar växer på träd. Han kunde skaffa lite och skicka till oss!”

MÄNNISKOR trodde faktiskt att gatorna i Amerika var belagda med guld. På den tiden var livet oerhört svårt för dem som bodde i östra Europa. Mina föräldrar hade en liten lantgård och födde upp några få kor och några höns. Vi hade ingen elektricitet och inga sanitära anordningar inomhus. Men det hade inga andra i grannskapet heller på den tiden.

Den 1 januari 1893, för nästan 106 år sedan, föddes jag i Hoszowczyk. Vår by låg i Galizien, en provins som då var en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Nu återfinns Hoszowczyk i östra Polen, inte långt från Slovakien och Ukraina. Vintrarna var hårda, och snön låg djup. När jag var omkring sju år, gick jag cirka en halv kilometer till bäcken och slog hål i isen med en yxa för att få tag på vatten. Jag bar hem vattnet, och mor använde det till matlagning och rengöring. Hon tvättade kläder vid bäcken och använde de större isbitarna som tvättbräde.

I Hoszowczyk fanns inga skolor, men jag lärde mig tala polska, ryska, slovakiska och ukrainska. Vi uppfostrades i den grekisk-ortodoxa läran, och jag tjänade som korgosse. Men redan i tidiga år blev jag arg på prästerna, som sade till oss att vi inte skulle äta kött på fredagar men ändå gjorde det själva.

En del av våra vänner hade återvänt från arbeten i USA med pengar som de använde till att snygga upp sina hem och köpa jordbruksmaskiner. Det var detta som fick far att tala om att sända mig till Amerika med några grannar som planerade att göra ännu en resa dit. Detta var år 1907, då jag var 14 år.

Desorienterad i Amerika

Snart var jag ombord på ett fartyg, och på två veckor hade vi korsat Atlanten. På den tiden behövde man ha 20 dollar, annars sändes man tillbaka till sitt hemland. Jag hade ett 20-dollars silvermynt, och jag blev därför en av de miljoner som passerade genom Ellis Island i New York, inkörsporten till Amerika. Pengar växte naturligtvis inte på träd, och gatorna var inte belagda med guld. Många av dem hade i själva verket ingen beläggning alls!

Vi tog ett tåg till Johnstown i Pennsylvania. Männen som jag följde med hade varit där förut och kände till ett pensionat där jag kunde bo. Meningen var att jag skulle hitta min äldre syster som bodde i Jerome i Pennsylvania, som jag senare fick reda på låg bara omkring 25 kilometer därifrån. Men jag sade ”Jarom” i stället för ”Djerom”, i enlighet med uttalet på mitt modersmål. Ingen hade hört talas om Jarom. Där var jag alltså nu i ett främmande land, talade knappt någon engelska och hade inte mycket pengar.

Jag använde varje förmiddag till att söka efter arbete. Vid arbetsförmedlingens kontor var det av alla som stod i kö utanför bara två eller tre som blev anställda. Varje dag återvände jag därför till pensionatet för att studera engelska med hjälp av böcker för självstudium. Ibland fick jag ströjobb, men månaderna gick, och mina pengar var nästan slut.

Förenade med syskon

En dag gick jag nära järnvägsstationen förbi ett hotell med en bar. Maten luktade verkligen gott! Smörgåsarna, korvarna och de andra rätterna i baren kostade inget, om man köpte öl, och det kostade fem cent för ett stort glas. Bartendern tyckte synd om mig och serverade mig en öl, trots att jag var minderårig.

Medan jag åt kom några män in och sade: ”Skynda dig och drick upp! Tåget till Jerome kommer.”

”Menar ni Jarom?” frågade jag.

”Nej, Jerome”, sade männen. Det var då jag fick reda på var min syster bodde. I baren träffade jag faktiskt en man som bodde bara tre hus ifrån henne! Jag köpte en tågbiljett och hittade till slut min syster.

Min syster och hennes man drev ett pensionat för kolarbetare, och jag bodde hos dem. De ordnade så att jag fick ett arbete med att vakta en pump som höll vattnet borta ur gruvan. Närhelst den stannade, skulle jag hämta en mekaniker. Arbetet gav 15 cent per dag. Därefter arbetade jag vid järnvägen och vid ett tegelbruk och även som försäkringsagent. Senare flyttade jag till Pittsburgh, där min bror Steve bodde. Där arbetade vi i stålverken. Jag tjänade aldrig tillräckligt med pengar för att kunna skicka hem någonting.

En familj och en begravning

När jag gick till arbetet en dag, såg jag ett ungt hembiträde stå utanför det hem där hon arbetade. Jag tänkte för mig själv: ”Å, hon är verkligen söt.” Tre veckor senare, år 1917, gifte jag mig med Helen. Under de följande tio åren fick vi sex barn, varav ett dog i späd ålder.

År 1918 anställde Pittsburgh Railways mig som spårvagnsförare. I närheten av spårvagnsstallet fanns ett kafé där man kunde få sig en kopp kaffe. De två grekiska män som ägde kaféet verkade inte bry sig om ifall man beställde något, så länge de kunde predika för en från Bibeln. Jag sade: ”Menar ni verkligen att hela världen har fel och att ni två är de enda som har rätt?”

”Ta reda på det i Bibeln!” brukade de säga. Men på den tiden kunde de inte övertyga mig.

Sorgligt nog blev min kära Helen sjuk år 1928. För att barnen skulle få bättre omvårdnad fick de bo hos min syster och hennes man i Jerome. Vid det här laget hade de köpt en lantgård. Jag besökte ofta barnen och lämnade pengar varje månad för att betala för deras mat. Jag sände också kläder till dem. Tyvärr försämrades Helens tillstånd, och hon dog den 27 augusti 1930.

Jag kände mig ensam och förkrossad. När jag gick till prästen för att ordna med begravningen, sade han: ”Du tillhör inte den här kyrkan längre. Du har inte betalt några avgifter på mer än ett år.”

Jag förklarade att min hustru hade varit sjuk under en lång tid och att jag gav alla extra pengar till barnen, så att de kunde lämna bidrag till kyrkan i Jerome. Innan prästen gick med på att ta hand om begravningen var jag emellertid tvungen att låna 50 dollar för att betala kyrkan det jag var skyldig. Prästen ville ha ytterligare 15 dollar för att förrätta mässan i min svägerskas hem, där vänner och familjen hade tänkt samlas för att hedra Helens minne. Jag kunde inte få tag på 15 dollar, men prästen gick med på att hålla mässan, om jag gav honom pengarna när jag fick lön.

När avlöningsdagen kom, var jag tvungen att använda pengarna till att köpa skor och kläder till barnen att ha i skolan. Omkring två veckor senare steg prästen på min spårvagn. ”Du är fortfarande skyldig mig de där 15 dollarna”, sade han. När han sedan steg av vid sin hållplats, hotade han: ”Jag går till din chef och ser till att pengarna dras från din lön.”

Efter arbetsdagens slut gick jag till min chef och berättade vad som hade hänt. Trots att han var katolik, sade han: ”Om den prästen kommer hit, skall jag säga honom några väl valda ord!” Den kommentaren fick mig att tänka: ”Prästerna vill bara ha våra pengar, men de lär oss aldrig något från Bibeln.”

Jag lär känna sanningen

Nästa gång jag var inne på kaféet som de två grekiska männen hade, resonerade vi om min erfarenhet med prästen. Det ledde till att jag började studera tillsammans med bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Jag var uppe hela nätterna och läste Bibeln och biblisk litteratur. Jag fick reda på att Helen inte plågades i skärselden, som prästen hade sagt, utan att hon sover i döden. (Job 14:13, 14; Johannes 11:11–14) Jag hade verkligen funnit något mycket bättre än guld — det var sanningen!

Några veckor senare, vid mitt första möte med bibelforskarna i Garden Theatre i Pittsburgh, räckte jag upp handen och sade: ”Jag har lärt mig mer om Bibeln i kväll än under alla mina år i kyrkan.” När de senare frågade vilka som ville ta del i predikoverket nästa dag, räckte jag återigen upp handen.

Den 4 oktober 1931 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom dop i vatten. Ungefär samtidigt kunde jag hyra ett hus och ta hem barnen så att de kunde bo hos mig, och jag anställde en hushållerska för att ta hand om dem. Trots mina familjeförpliktelser tog jag, från januari 1932 till juni 1933, del i en form av pionjärtjänst som så kallad förstärkningsman, och jag använde 50 till 60 timmar varje månad till att tala med andra om Bibeln.

Ungefär vid den tiden började jag lägga märke till en viss söt ung kvinna som alltid verkade åka med min spårvagn på väg till och från sitt arbete. Våra blickar möttes i min backspegel. Det var så Mary och jag träffades. Vi började sällskapa och gifte oss i augusti 1936.

År 1949 kunde jag tack vare alla mina tjänsteår välja ett arbetsschema som gjorde det möjligt för mig att vara pionjär, dvs. heltidsförkunnare. Min yngsta dotter, Jean, hade börjat som pionjär år 1945, och vi arbetade tillsammans som pionjärer. Jean träffade längre fram Sam Friend, som tjänade vid Betel, Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York.a De gifte sig år 1952. Jag fortsatte som pionjär i Pittsburgh och ledde många bibelstudier, en tid med 14 familjer varje vecka. År 1958 blev jag pensionerad från mitt spårvagnsarbete. Efter det var det lätt att vara pionjär, eftersom jag inte behövde förvärvsarbeta åtta timmar om dagen.

År 1983 blev Mary sjuk. Jag försökte ta hand om henne på samma sätt som hon så väl hade tagit hand om mig under nästan 50 år. Men den 14 september 1986 dog hon slutligen.

Jag hittar min födelseort

År 1989 tog Jean och Sam mig med till sammankomster i Polen. Vi besökte också området där jag växte upp. När ryssarna tog över den delen av världen, ändrade de namnen på städerna och deporterade människor till andra länder. En av mina bröder blev deporterad till Istanbul och en syster till Ryssland. Och namnet på min by var obekant för dem som vi frågade.

Men några berg långt borta såg bekanta ut för mig. När vi kom närmare, blev andra orienteringspunkter synliga — en kulle, ett vägskäl, en kyrka och en bro över en flod. Till vår förvåning såg vi plötsligt en skylt med namnet ”Hoszowczyk”! Kort dessförinnan hade kommunisterna förlorat inflytandet, och de ursprungliga namnen på byarna hade återinförts.

Vårt hus fanns inte kvar, men vi såg ugnen som hade använts till matlagning utomhus, delvis begravd i marken. Sedan pekade jag på ett stort träd och sade: ”Titta på det trädet. Det planterade jag innan jag reste till Amerika. Se så stort det har blivit!” Därefter besökte vi begravningsplatser och letade efter namnen på familjemedlemmar, men vi hittade inte några.

Jag sätter sanningen främst

När Jeans man dog år 1993, frågade hon om jag ville att hon skulle lämna Betel för att ta hand om mig. Jag sade till henne att det var det sämsta hon skulle kunna göra, och min uppfattning är fortfarande densamma. Jag bodde i egen bostad tills jag var 102 år, men sedan måste jag flytta till ett vårdhem. Jag är fortfarande äldste i Bellevueförsamlingen i Pittsburgh, och bröderna kommer och hämtar mig till mötena i Rikets sal på söndagarna. Även om min predikoverksamhet numera är ganska begränsad, står jag fortfarande med på förteckningen över ålderspionjärer.

Under årens lopp har jag uppskattat de särskilda skolorna för att utbilda tillsyningsmän, vilka anordnas av Sällskapet Vakttornet. I december förra året var jag med vid några av lektionerna i Skolan i Rikets tjänst för församlingsäldste. Och den 11 april i år tog Jean mig med till åminnelsen av Kristi död, en högtid som jag satt högt värde på och som jag varje år sedan 1931 har deltagit i.

En del av dem som jag har studerat Bibeln med tjänar nu som äldste, andra är missionärer i Sydamerika, och ytterligare andra är far- och morföräldrar och tjänar Gud tillsammans med sina barn. Tre av mina egna barn — Mary Jane, John och Jean — och många av deras barn och barnbarn tjänar troget Jehova Gud. Min bön är att min andra dotter och de övriga av mina barnbarn och barnbarnsbarn en dag skall göra detsamma.

Nu vid 105 års ålder uppmuntrar jag fortfarande alla att studera Bibeln och att tala med andra om vad de har fått lära sig. Ja, jag är övertygad om att om du håller dig tätt intill Jehova, kommer du aldrig att bli besviken. Då kan du också glädja dig åt något som är bättre än guld som förgår — nämligen sanningen som gör det möjligt för oss att ha ett dyrbart förhållande till vår Livgivare, Jehova Gud.

[Fotnot]

[Bild på sidan 25]

Då jag körde spårvagn

[Bild på sidan 26]

På vårdhemmet där jag nu bor

[Bild på sidan 27]

Den vägskylt som vi hittade år 1989