Levnadsskildring

Glädjen att få undervisa i Bibeln på olika håll i världen

BERÄTTAT AV ANNA MATHEAKIS

Färjan brann! Om det 171 meter långa fartyget sjönk, skulle jag dras ner i djupet och drunkna. Jag simmade desperat för att komma i säkerhet och kämpade mot de höga vågorna. Enda sättet att hålla mig flytande var att hålla mig fast i en flytväst som en annan kvinna hade på sig. Jag bad till Gud om styrka och mod. Det var allt jag kunde göra.

DET här hände 1971, då jag var på väg tillbaka till Italien, mitt tredje missionärsdistrikt. I den här fartygsolyckan förlorade jag nästan allt jag ägde. Men jag förlorade inte det betydelsefullaste – mitt liv, det underbara kristna brödraskapet och förmånen att få tjäna Jehova. Den tjänsten hade redan fört mig till tre kontinenter, och fartygsolyckan var bara en av de upplevelser som jag har haft i mitt händelserika liv.

Jag föddes 1922. Vår familj bodde då i Ramallah, omkring 15 kilometer norr om Jerusalem. Båda mina föräldrar var från ön Kreta, men min far var uppvuxen i Nasaret. Vi var fem syskon, tre pojkar och två flickor, och jag var yngst. Det var ett hårt slag för vår familj när min näst äldste bror drunknade i Jordan under en skolutflykt. Efter den här tragiska händelsen vägrade min mor att bo kvar i Ramallah, och när jag var tre år flyttade vi till Athen i Grekland.

Bibelns sanning når vår familj

Bara en kort tid efter det att vi kommit till Grekland träffade min äldste bror, Nikos, som då var 22 år, bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Den kunskap han fick i Bibeln gjorde honom mycket glad, och han brann av iver att få ta del i den kristna tjänsten. Det gjorde min far rasande, och han tvingade Nikos att flytta hemifrån. Men när min far reste till Palestina, följde min mor, min syster och jag med Nikos till bibelforskarnas möten. Jag minns fortfarande hur entusiastiskt min mor talade om det hon fick höra vid de här mötena. Men kort därefter drabbades hon av cancer och dog 42 år gammal. Under den här svåra tiden tog min syster, Ariadne, på ett kärleksfullt sätt hand om familjen. Trots att hon var så ung var hon som en mor för mig under många år.

Min far tog alltid med mig till ortodoxa kyrkan när han var i Athen, och efter hans död fortsatte jag att gå till kyrkan, även om det inte var så ofta. Men eftersom jag inte såg något tecken på hängivenhet för Gud i kyrkan, slutade jag till sist att gå dit.

Efter min fars död fick jag ett fast arbete vid finansdepartementet. Min bror däremot ville ägna sitt liv åt att predika om Guds kungarike, och han tjänade i många år i Grekland. År 1934 flyttade han till Cypern. Då fanns det inga döpta Jehovas vittnen på ön, så han fick förmånen att se till att predikoarbetet hölls i gång och gick framåt där. Han gifte sig sedan med Galatia, som då började som heltidsförkunnare och fortsatte att vara det i många år.a Nikos skickade ofta bibelförklarande böcker och tidskrifter till oss, men vi tittade nästan aldrig i dem. Han blev kvar på Cypern till sin död.

Jag gör Bibelns sanning till min egen

År 1940 fick vi besök av en vän till Nikos, George Douras, som var en nitisk förkunnare i Athen. Han inbjöd oss att komma hem till honom och studera Bibeln tillsammans med en liten grupp. Vi tackade med glädje ja till inbjudan, och det dröjde inte länge förrän vi började berätta för andra om det vi hade lärt oss. Den kunskap vi fick från Bibeln gjorde att jag och min syster överlämnade oss åt Jehova. Ariadne blev döpt 1942 och jag 1943.

När andra världskriget var slut bad Nikos oss komma till Cypern. År 1945 flyttade vi därför till Nicosia. Där var predikoarbetet inte förbjudet, som det var i Grekland. Vi vittnade inte bara från hus till hus, utan också ute på gatorna.

Två år senare var Ariadne tvungen att återvända till Grekland. Där träffade hon sin blivande man, som också var ett Jehovas vittne, och det gjorde att hon stannade kvar i Athen. Inte lång tid därefter uppmuntrade min svåger och min syster mig att också återvända till Grekland och börja som heltidsförkunnare där i huvudstaden. Eftersom det hela tiden hade varit mitt mål att vara pionjär, for jag tillbaka till Athen, där behovet var större.

Nya dörrar med nya möjligheter öppnas

Den 1 november 1947 började jag som pionjär och var ute och predikade 150 timmar i månaden. Vår församlings distrikt var vidsträckt, och jag fick gå mycket. Men jag blev rikt välsignad. Eftersom polisen ofta grep de Jehovas vittnen som de fann predika eller vara med vid kristna möten, dröjde det inte länge förrän de grep mig.

Jag anklagades för proselytvärvning, ett allvarligt brott på den tiden. För det dömdes jag till två månaders fängelse, som jag skulle avtjäna i kvinnofängelset Averof i Athen. Där satt redan ett annat Jehovas vittne, och trots att vi var inlåsta fick hon och jag uppleva ett underbart och uppbyggande kristet kamratskap. När jag hade avtjänat mitt straff fortsatte jag glad i hågen som pionjär. Många av dem som jag då studerade Bibeln med tjänar fortfarande troget Jehova, och det är till stor glädje för mig.

År 1949 fick jag en inbjudan att gå igenom den 16:e klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead i USA, där heltidsförkunnare utbildas till missionärer. Både mina släktingar och jag tyckte att det var spännande. Jag planerade då att vara med vid en internationell sammankomst i New York på sommaren 1950 innan jag började vid Gilead.

När jag kom till USA fick jag förmånen att tjäna några månader som städerska vid Jehovas vittnens huvudkontor i New York. Allt var så rent och snyggt, ja hela miljön var så trivsam och uppbyggande med glada, leende bröder och systrar överallt. Jag kommer aldrig att glömma de underbara sex månader som jag fick vara där. Efter det var det dags att börja vid Gileadskolan, där det blev fem månaders intensiva studier, en studietid som gick oerhört snabbt. Vi elever kom då att inse hur dyrbar och fantastisk kunskapen i Bibeln är, vilket ledde till att vår glädje ökade, liksom vår önskan att dela med oss av denna livgivande kunskap om sanningen åt andra.

Mitt första missionärsdistrikt

Vid Gileadskolan fick vi själva välja vem vi ville tjäna tillsammans med som missionär innan vi fick veta vart vi skulle åka. Ruth Hemmig (numera Bosshard), en enastående syster, blev min missionärskamrat. Vi blev överlyckliga när vi fick veta att vi skulle få tjäna som missionärer i Istanbul i Turkiet – på gränsen mellan Asien och Europa. Vi visste att predikoarbetet inte ännu var lagligen erkänt i det landet, men vi litade på att Jehova skulle hjälpa oss.

Istanbul är en vacker storstad. Där fann vi mängder av basarer, en blandning av världens bästa kök, intressanta museer, charmiga omgivningar och närhet till vatten som alltid fascinerar. Men där fanns också något viktigare, nämligen uppriktiga människor som ville lära känna Gud. Den lilla grupp av Jehovas vittnen som fanns i Istanbul på den tiden bestod huvudsakligen av armenier, greker och judar. Men där fanns också människor av många andra nationaliteter, och därför var det bra att kunna tala flera olika språk, inklusive turkiska. Det var verkligen en glädje att få träffa människor av olika nationaliteter som törstade efter sanningen, och många av dessa har fortsatt att troget tjäna Jehova.

Sorgligt nog kunde Ruth inte förnya sitt uppehållstillstånd och fick därför lämna landet. Hon fortsätter i heltidstjänsten i Schweiz. Jag saknar henne fortfarande efter alla dessa år. Hon var så trevlig och uppbyggande.

Till andra sidan jordklotet

År 1963 fick jag inte mitt uppehållstillstånd i Turkiet förnyat. Jag hade svårt att lämna mina medkristna som jag hade sett gå framåt andligen samtidigt som de kämpade med att övervinna många problem och svårigheter. Som en uppmuntran bjöd mina släktingar mig på en resa till New York för att jag skulle kunna vara med vid en sammankomst där. Då hade jag fortfarande inte fått veta vart jag skulle flytta.

Efter sammankomsten fick jag besked om att jag skulle flytta till Lima i Peru. Jag och den unga syster som skulle bli min missionärskamrat for direkt från New York till vårt nya distrikt. Jag lärde mig spanska och fick bo i det missionärshem som låg ovanför Jehovas vittnens avdelningskontor. Det var mycket trevligt att predika där och få lära känna de peruanska bröderna och systrarna.

Ett nytt förordnande och ett nytt språk

Med tiden började mina släktingar i Grekland bli äldre och skröpligare. Men de bad mig aldrig sluta i heltidstjänsten och återvända till ett så kallat normalt liv för att kunna hjälpa dem. Men efter noggrant övervägande och många böner insåg jag att det skulle vara bättre att komma lite närmare dem. De ansvariga bröderna var mycket kärleksfulla och förstående och förordnade mig till Italien. Mina släktingar erbjöd sig att stå för utgifterna för flyttningen. Det visade sig att behovet av förkunnare var stort i Italien.

Nu fick jag lära mig ett nytt språk igen – italienska. Jag blev först förordnad att tjäna i staden Foggia. Sedan blev jag förflyttad till Neapel, där behovet var större. Det distrikt som jag skulle predika på var Posillipo, en av de vackraste delarna av Neapel. Det var ett stort distrikt, och där fanns bara en Rikets förkunnare. Det var mycket trevligt att predika där, och Jehova hjälpte mig att sätta i gång många bibelstudier. Så småningom blev det en stor församling i det området.

Bland de första som jag fick studera Bibeln med var en mamma och hennes fyra barn. Hon och hennes två döttrar är fortfarande Jehovas vittnen. Jag studerade också med ett gift par som hade en liten flicka. Hela familjen gick framåt i sanningen och blev döpta i vatten som ett tecken på sitt överlämnande. Nu är dottern gift med en trogen tjänare åt Jehova, och tillsammans tjänar de honom nitiskt. Medan jag studerade Bibeln med en stor familj, blev jag imponerad av kraften i Guds ord. Vid ett tillfälle läste vi flera bibelställen som visar att Gud inte godkänner att vi tillber honom genom bilder. Hustrun i familjen reagerade direkt. Hon kunde inte ens vänta tills studiet var slut, utan gick genast och slängde alla bilderna i huset.

Faror på havet

När jag skulle till eller från Grekland åkte jag alltid båt. Resan var i allmänhet mycket härlig. Men en gång, på sommaren 1971, var den inte det. Jag var på väg tillbaka till Italien med färjan Heleanna. Tidigt på morgonen den 28 augusti började det brinna i fartygets kök. Elden spred sig, och det gjorde också paniken bland passagerarna. Kvinnor svimmade, barn skrek och män röt och domderade. Folk sprang till livbåtarna på däck och försökte få tag i flytvästar, men det fanns inte tillräckligt många. Dessutom fungerade inte mekanismen som skulle sänka ner livbåtarna i havet som den skulle. Jag hade ingen flytväst, men eftersom eldsflammorna blev allt större hade jag inget annat val än att hoppa i vattnet.

När jag kom ner i vattnet, fick jag se en kvinna i närheten av mig. Hon hade en flytväst på sig, men eftersom hon inte verkade kunna simma, tog jag tag i hennes arm för att få bort henne från det sjunkande fartyget. Vågorna blev allt högre, och jag blev mycket trött av att försöka hålla mig flytande. Situationen verkade hopplös, men jag bad innerligt Jehova om mod, och det gav mig kraft och styrka. Jag kunde inte låta bli att tänka på aposteln Paulus och det skeppsbrott som han fick uppleva. (Apostlagärningarna, kapitel 27)

Jag höll mig fast vid kvinnan och kämpade mot vågorna i fyra timmar. När jag orkade, simmade jag en stund, och jag bad hela tiden Jehova om hjälp. Till sist såg jag en liten båt komma emot oss. Jag blev räddad, men kvinnan gick inte att rädda, eftersom hon redan hade dött. När vi kom till staden Bari i Italien, fördes jag till sjukhus, där jag fick vård. Jag fick stanna några dagar på sjukhuset, och många vittnen besökte mig och såg till att jag hade allt jag behövde. Deras kristna kärlek gjorde ett djupt intryck på andra på avdelningen.b

När jag var helt återställd blev jag förordnad att tjäna i Rom. Jag blev ombedd att bearbeta affärsdistriktet mitt i staden, och det gjorde jag i fem år – med Jehovas hjälp. Allt som allt var jag 20 år i Italien. Det var roligt att gå i tjänsten där, och jag tyckte mycket bra om italienarna.

Tillbaka där jag började

Ariadnes och hennes mans hälsa blev med tiden allt sämre. Jag insåg att om jag bodde lite närmare dem, skulle jag kunna återgälda åtminstone något av allt det som de så kärleksfullt hade gjort för mig. Jag måste erkänna att det sved i hjärtat att lämna Italien. Men de ansvariga bröderna gav sin tillåtelse, och jag har sedan sommaren 1985 varit pionjär i Athen, där jag började i heltidstjänsten 1947.

Jag predikade på det distrikt som min församling hade fått sig tilldelat, men jag frågade bröderna vid avdelningskontoret om jag dessutom kunde få predika på affärsdistriktet mitt i staden. Det fick jag, och det gjorde jag i tre år tillsammans med en annan pionjär. På så vis kunde vi vittna grundligt för sådana som var svåra att träffa hemma.

Min önskan att tjäna Jehova har inte minskat, men det har tyvärr mina fysiska krafter. Nu har min svåger somnat in i döden, och Ariadne, som har varit som en mor för mig, har förlorat synen. Själv har jag fått vara frisk under alla år som jag har varit i heltidstjänsten. Men så ramlade jag i en marmortrappa och bröt höger arm. Sedan föll jag och bröt bäckenbenet. Då åkte jag in för operation och fick ligga till sängs ganska länge. Nu kan jag inte röra mig så bra längre.  Jag måste gå med käpp och kan bara gå ut om någon följer med mig. Jag gör så gott jag kan och hoppas att hälsan skall bli bättre. Jag tar fortfarande del i att undervisa i Bibeln, även om jag gör det i begränsad omfattning, och det är främst det arbetet som skänker mig glädje och tillfredsställelse.

När jag tänker tillbaka på de underbara år som jag har fått vara i heltidstjänsten, flödar mitt hjärta över av tacksamhet mot Jehova. Han och den jordiska delen av hans organisation har hela tiden gett mig nyttig och värdefull hjälp och vägledning, vilket har gjort att jag fullt ut har kunnat utnyttja mina förmågor i hans tjänst. Min innerliga önskan är att Jehova skall ge mig den kraft jag behöver för att fortsätta i hans tjänst. Jag är så glad över att jag har fått möjlighet att undervisa människor i Bibeln och ha en ringa del i det världsomfattande arbete som han leder. (Malaki 3:10)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 9]

Jag och min svåger, Michalis, och min syster, Ariadne, när jag skulle åka till Gilead

[Bild på sidan 10]

Jag och Ruth Hemmig blev skickade till Istanbul i Turkiet

[Bild på sidan 11]

I Italien i början av 1970-talet

[Bild på sidan 12]

Min syster, Ariadne, och jag i dag