Människan lever inte bara av bröd – hur jag överlevde nazisternas fångläger

Berättat av Joseph Hisiger

”Vad läser du?” frågade jag en medfånge. ”Bibeln”, svarade han och tillade: ”Du kan få den i utbyte mot en veckas brödranson.”

JAG föddes den 1 mars 1914 i Moselle, som då tillhörde Tyskland. Efter första världskrigets slut 1918 återlämnades Moselle till Frankrike. År 1940 blev det åter annekterat av Tyskland. När sedan andra världskriget slutade 1945 blev det en del av Frankrike igen. Vid varje tillfälle ändrades min nationalitet, så jag lärde mig både franska och tyska.

Mina föräldrar var hängivna katoliker. Varje kväll innan vi gick och lade oss föll vi på knä tillsammans och bad till Gud. På söndagar och helgdagar gick vi i kyrkan. Jag tog min religion på allvar och var med i en katolsk studiegrupp.

Jag blir ett Jehovas vittne

År 1935 fick mina föräldrar besök av två Jehovas vittnen. Samtalet handlade om religionens inblandning i första världskriget. Efter det samtalet ville jag veta mer om Bibeln, och året efter frågade jag en präst om jag kunde få en bibel. Han sade att jag skulle behöva studera teologi för att förstå Bibeln. Men det här gjorde bara att jag fick en ännu starkare önskan att få tag på en bibel.

I januari 1937 började en arbetskamrat som hette Albin Relewicz tala med mig om vad Bibeln lär, och han var ett Jehovas vittne. ”Har du en bibel?” frågade jag. Det hade han, och en kort tid därefter visade han mig Guds namn, Jehova, i den tyska Elberfelderbibeln, och jag fick ett exemplar av honom. Jag blev en ivrig bibelläsare och började vara med vid Jehovas vittnens möten i den närbelägna staden Thionville.

I augusti 1937 följde jag med Albin till en internationell sammankomst som vittnena höll i Paris. Där började jag predika från dörr till dörr. Strax därefter blev jag döpt, och i början av 1939 blev jag pionjär, en kristen heltidsförkunnare. Jag fick i uppgift att predika i staden Metz. I juli fick jag sedan en inbjudan att komma och arbeta vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Paris.

Krig och svårigheter

Jag arbetade inte mer än en kort tid vid avdelningskontoret, för i augusti 1939 blev jag inkallad till tjänstgöring i den franska armén. Mitt samvete tillät mig inte att vara med och kriga, så jag dömdes till fängelse. I maj året därpå, medan jag satt i fängelse, gjorde Tyskland en blixtattack mot Frankrike. I juni blev Frankrike besegrat, och jag var återigen tysk. När jag frigavs från fängelset i juli 1940 återvände jag till mina föräldrar.

Eftersom det var nazisterna som hade makten, tvingades vi träffas i hemlighet för att studera Bibeln. Vi fick Vakttornet genom Maryse Anasiak, en modig kristen kvinna som jag brukade träffa i en brödbutik som ägdes av ett vittne. Fram till 1941 klarade jag mig undan mycket av det som Jehovas vittnen i Tyskland drabbades av.

Men en dag kom Gestapo på besök. Officeren klargjorde för mig att Jehovas vittnen hade blivit förbjudna och frågade om jag tänkte hålla fast vid min tro. När jag svarade ”ja”, beordrade han mig att följa med. Min mor blev så chockad att hon svimmade. När Gestapoofficeren såg det, sade han åt mig att stanna kvar och ta hand om henne.

På fabriken där jag arbetade vägrade jag att säga ”Heil Hitler!” till chefen. Jag vägrade också att gå med i nazistpartiet. Så följande dag greps jag av Gestapo. Under förhören avslöjade jag inte några namn på medvittnen. Den som förhörde mig slog mig då våldsamt i huvudet med pistolkolven, och jag förlorade medvetandet. Den 11 september 1942 dömdes jag av specialdomstolen (Sondergericht) i Metz till tre års fängelse för att jag hade ”bedrivit propaganda för sammanslutningen av Jehovas vittnen och bibelforskarna”.

Två veckor senare flyttades jag från fängelset i Metz och hamnade så småningom i ett arbetsläger i Zweibrücken. Där fick jag ingå i en grupp som arbetade med underhåll av järnvägar. Vi bytte ut järnvägsräls, fäste rälsen med bultar och lade ut ny sten på spåret. Det var ett tungt arbete, och det enda vi fick att äta och dricka var en mugg kaffe och omkring 55 gram bröd på morgonen och en skål soppa mitt på dagen och på kvällen. Sedan förflyttades jag till ett fängelse i en stad i närheten, och där fick jag arbeta i ett skomakeri. Efter flera månader sändes jag tillbaka till Zweibrücken, och den här gången fick jag arbeta ute på åkrarna.

Jag lever inte bara av bröd

I fängelset fick jag dela cell med en ung man från Nederländerna. Tack vare att jag lärde mig tala hans språk hjälpligt kunde jag berätta för honom om min tro. Han gjorde fina andliga framsteg och frågade mig efter en tid om jag kunde döpa honom i floden. När han kom upp ur vattnet kramade han om mig och sade: ”Joseph, nu är jag din broder!” Jag sändes sedan tillbaka för att arbeta på järnvägarna, och då skildes vi åt.

Den här gången fick jag dela cell med en tysk. En kväll började han läsa en liten bok – en bibel! Det var då han erbjöd mig sin bibel mot en veckas brödranson. ”Avgjort!” svarade jag. Det var en stor uppoffring att avvara en hel veckas brödranson, men jag ångrade det aldrig. Jag började förstå innebörden i Jesu ord: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” (Matteus 4:4)

Nu när jag hade en bibel var problemet att få behålla den. Till skillnad från andra fångar tilläts inte vittnena ha en bibel. Så jag läste den i smyg på natten under täcket. På dagen stack jag in den under skjortan och bar den med mig. Jag vågade inte lämna kvar den i cellen eftersom den genomsöktes.

En dag vid uppropet kom jag på att jag hade glömt min bibel. Den kvällen skyndade jag mig tillbaka till cellen, men bibeln var borta. Jag bad till Gud och sökte upp vakten. Jag förklarade att någon hade tagit en bok som tillhörde mig och att jag ville ha den tillbaka. Han var inte så uppmärksam, så jag fick min bibel. Jag tackade innerligt Jehova!

Vid ett annat tillfälle skickades jag i väg för att duscha. När jag tog av mig mina smutsiga kläder lät jag bibeln diskret falla till golvet, och medan vakten tittade bort föste jag i väg den mot duschen med foten. Där gömde jag den vid ena sidan medan jag duschade. När jag kom ut ur duschen föste jag tillbaka bibeln och stack in den i högen med rena kläder.

Glädjeämnen och sorger under fångenskapen

En morgon 1943 när fångarna ställde upp sig på gårdsplanen fick jag syn på Albin! Han hade också gripits. Han tittade igenkännande på mig och lade handen på hjärtat som ett tecken på broderskap. Sedan visade han med gester att han skulle skriva till mig. När han gick förbi dagen därpå släppte han ner en papperslapp. Men vakten såg det, och vi fick båda sitta i isoleringscell i två veckor. Vi fick bara gammalt bröd och vatten och fick sova på träplankor utan några filtar över oss.

Därefter förflyttades jag till fängelset i Siegburg, där jag arbetade i ett plåtslageri. Arbetet var mycket ansträngande, och matransonerna var små. På natten drömde jag om delikatesser – bakelser och frukt – och vaknade upp med kurrande mage och torr strupe. Jag vägde bara 45 kilo. Men varje dag läste jag i min lilla bibel och fick kraft att kämpa vidare.

Äntligen fri!

Plötsligt en morgon i april 1945 flydde vakterna från fängelset och lämnade portarna vidöppna. Jag var fri! Men först fick jag ligga en tid på sjukhus för att återhämta mig. I slutet av maj kom jag hem till mina föräldrar. De hade gett upp allt hopp om att jag var i livet. När mamma fick se mig började hon gråta av glädje. Sorgligt nog dog mina föräldrar kort därefter.

Jag återupptog kontakten med församlingen i Thionville. Vilken glädje det var att få träffa min andliga familj igen! Det var uppmuntrande att höra hur de hade bevarat sig trogna trots många prövningar. Min käre vän Albin hade dött i Regensburg i Tyskland. Senare fick jag reda på att min kusin Jean Hisiger hade blivit ett Jehovas vittne och avrättats som vapenvägrare. Jean Queyroi, som jag hade arbetat tillsammans med vid avdelningskontoret i Paris, hade uthärdat fem år i ett tyskt arbetsläger.a

Jag återvände snart till staden Metz för att predika där. Jag var ofta tillsammans med familjen Minzani. Deras dotter, Tina, döptes den 2 november 1946. Hon var flitig i tjänsten, och jag tyckte hon var söt. Vi gifte oss den 13 december 1947. I september 1967 började Tina som heltidsförkunnare, och hon fortsatte att vara det fram till sin död i juni 2003. Hon var då 98 år. Saknaden efter henne är stor.

Jag är nu långt över 90 år, och jag kan intyga att Guds ord alltid har gett mig kraft att uthärda och övervinna prövningar. Ibland har jag fått gå med tom mage, men Guds ord har alltid fyllt mitt sinne och hjärta. Och Jehova har gjort mig stark. Hans ord har bevarat mig vid liv. (Psalm 119:50)

[Fotnot]

[Bild på sidan 21]

Min käre vän Albin Relewicz

[Bild på sidan 21]

Maryse Anasiak

[Bild på sidan 22]

Bibeln som kostade mig en veckas brödranson

[Bild på sidan 23]

Jag och min fästmö, Tina, 1946

[Bild på sidan 23]

Jean Queyroi och hans hustru, Titica