Änkor och änklingar – Vad behöver de? Hur kan du hjälpa dem?

I den dunkla belysningen i köket i sin lilla lägenhet dukade Jeanne bordet utan att tänka på vad hon gjorde. Hon måste ju äta någonting, trots allt. Och så får hon plötsligt se att hon har satt fram två tallrikar, ... och hon börjar gråta. Av ren vana har hon dukat bordet för två – trots att det är två år sedan hennes man dog!

DEN som inte har förlorat sin äktenskapspartner kan inte förstå hur hemskt det är. Det är svårt att mentalt acceptera något så fruktansvärt. Det tar tid att göra det. Beryl, som är 72 år, kunde inte acceptera att hennes man plötsligt var död. ”Det kändes så overkligt”, säger hon. ”Jag kunde inte få in i min hjärna att han inte skulle komma in genom dörren igen.”

De som har amputerat en arm eller ett ben ”känner” ibland den förlorade lemmen. På liknande sätt kan änkor och änklingar ibland uppleva att de ”ser” sin partner i en folkmassa eller upptäcker att de pratar med någon som inte finns mer.

Släktingar och vänner vet sällan hur de ska reagera när någon har förlorat sin äktenskapspartner. Känner du någon som har gjort det? Vad kan du då göra för att hjälpa och stödja honom eller henne? Vad bör du känna till för att kunna hjälpa någon i den situationen att bearbeta sin sorg? Hur kan du hjälpa honom eller henne att successivt få tillbaka livsglädjen?

Vad man inte bör göra

Släktingar och vänner kan lida med den som blivit ensam och kan därför i all välmening försöka göra sorgearbetet så kort som möjligt för den här personen. Men en forskare som gjort en undersökning, i vilken 700 änkor och änklingar ingick, skriver: ”Det finns ingen ’rätt’ längd på sorgearbete.” Så i stället för att försöka få den sörjande att sluta sörja, bör man låta honom eller henne göra det så länge han eller hon själv vill. (1 Moseboken 37:34, 35; Job 10:1)

Det kan vara bra om man kan hjälpa till med olika formaliteter i samband med begravningen, men tänk på att man inte ska ta för givet att man ska sköta allt som har med begravningen att göra. Paul, en 49-årig änkling, säger: ”Jag tror att det var bra att de som erbjöd sig att hjälpa till med det praktiska ändå lät mig ha huvudansvaret för begravningen. Det betydde mycket för mig att min frus begravning blev värdig och fin. Jag kände att det var det sista jag kunde göra för att hedra henne.”

Naturligtvis uppskattas en del hjälp. Eileen, en 68-årig änka, säger: ”Att ordna med begravningen och sköta allt pappersarbete i samband med den var svårt, eftersom jag inte kunde tänka klart. Som tur var fick jag hjälp av min son och sonhustru.”

Var inte heller rädd för att tala om den döde. Beryl, som nämndes tidigare, säger: ”Mina vänner var oerhört hjälpsamma, men jag märkte att många av dem undvek att tala om min man, John. Det var precis som om han aldrig hade funnits, och det kändes lite jobbigt.” Änkor och änklingar kan med tiden vilja tala om sin man eller hustru. Kan du påminna dig någon vänlig gest eller något roligt som hände i samband med den bortgångne? Berätta i så fall det för den efterlevande, och låt inte rädsla hålla dig tillbaka. Om du märker att det du säger tas emot bra, kan du tala om vad du särskilt uppskattade hos den sörjandes äktenskapspartner eller vad du saknar nu när han eller hon är borta. Det kan hjälpa den sörjande att förstå att andra också sörjer den döde. (Romarna 12:15)

När du erbjuder dig att hjälpa den sörjande, kom då inte med en massa råd om vad han eller hon ska eller inte ska göra. Pressa inte heller den sörjande till att fatta beslut för fort.a Bruka i stället urskillning och fråga dig själv: ”Finns det något positivt som jag kan göra för att hjälpa min vän eller släkting att komma över en av de svåraste prövningarna i livet?”

Vad du kan göra

Dagarna omedelbart efter dödsfallet är säkert änkan eller änklingen tacksam för praktisk hjälp. Du kanske skulle kunna laga mat, låta släktingar som kommer på besök bo hos dig eller hålla den sörjande sällskap.

Det är också bra att känna till att män och kvinnor hanterar sorg och ensamhet olika. I vissa delar av världen gifter mer än hälften av alla änklingar om sig inom 18 månader efter sin frus bortgång. Så gör sällan en kvinna. Vad beror skillnaden på?

Många tror att män gifter om sig bara för att tillfredsställa sina fysiska eller sexuella behov, men så är det inte alltid. Faktum är att en man ofta anförtror sig enbart åt sin fru, vilket gör att han känner sig fruktansvärt ensam när hon dör. En kvinna som mister sin man har däremot lättare att finna känslomässigt stöd, även om hon ibland glöms bort av mannens vänner. Det här förhållandet förklarar till en del varför många änklingar upplever att deras enda möjlighet att slippa ensamheten är att gifta om sig – trots risken att de ger sig in i en ny relation för snabbt. Änkor kan därför vara bättre rustade att klara ensamheten, även om den är svår.

Vad kan du då göra för att din vän eller släkting, oavsett om det är en man eller kvinna, inte ska känna sig så ensam? Helen, en 49-årig änka, säger: ”Många vill hjälpa, men gör det inte i själva verket. De säger ofta: ’Om jag kan göra något för dig, så säg bara till.’ Men jag blev väldigt glad när någon sade: ’Jag ska ut och handla. Följer du med?’” Paul, som miste sin fru i cancer, förklarar varför han uppskattade att bli bortbjuden. Han berättar: ”Ibland har man ingen lust att umgås med någon eller tala om sin situation. Men efter en kväll tillsammans med vänner känner man sig mycket bättre. Man känner sig inte så ensam. Man vet att människor bryr sig om en, och det gör situationen lättare.”b

När empati uppskattas särskilt mycket

Helen märkte att det var när de flesta av hennes släktingar hade återgått till sina dagliga rutiner som hon var i störst behov av att få känslomässigt stöd. Hon säger: ”Du har vänner och släktingar omkring dig i början, men sedan återgår livet till det normala för dem, men inte för dig.” Sanna vänner är medvetna om att det är så och ser därför till att de kan ställa upp och ge fortsatt stöd.

En änka eller en änkling kan behöva ha sällskap i synnerhet på vissa årsdagar, till exempel bröllopsdagen eller årsdagen av sin partners död. Eileen, som nämndes tidigare i artikeln, säger att hennes vuxne son fyller ut det tomrum hon känner på sin bröllopsdag. Hon säger: ”Varje år bjuder min son Kevin ut mig den dagen. Vi äter lunch tillsammans – bara vi två, mor och son.” Varför inte anteckna de dagar som är svåra för en vän eller nära släkting som blivit ensam? Du kan då ordna så att du eller någon annan kan vara tillsammans med den här personen sådana svåra dagar. (Ordspråksboken 17:17)

En del har märkt att de som själva har mist sin äktenskapspartner kan vara till stor tröst för andra. Annie, som blev änka för åtta år sedan och som umgås med en annan änka, säger om henne: ”Hennes beslutsamhet har gjort ett starkt intryck på mig och har uppmuntrat mig att kämpa vidare.”

Ja, när de som har mist sin äktenskapspartner har kommit över den värsta sorgen kan de bli en inspirationskälla för andra och kan ingjuta hopp i dem. Två änkor som nämns i Bibeln, den unga Rut och hennes svärmor, Noomi, gav varandra stöd och hjälp. Den rörande skildringen visar hur de tog hand om varandra och hur detta hjälpte dem att komma över sin sorg och klara av den situation de befann sig i. (Rut 1:15–17; 3:1; 4:14, 15)

En tid att läka såren

För att kunna leva ett mer fullödigt liv igen måste de som mist sin äktenskapspartner hitta den rätta balansen mellan att bevara minnet av den döde och att tillfredsställa de behov de själva har just nu. Den vise kung Salomo sade att det finns ”en tid att gråta”, men han sade också att det måste finnas ”en tid att läka”. (Predikaren 3:3, 4)

Paul, som nämndes nyss, är ett exempel på hur svårt det kan vara att låta bli att leva kvar i det förgångna. Han säger: ”Min fru och jag var som två unga träd som hade växt ihop. Men när det ena trädet dog och togs bort, blev det andra kvar och såg missbildat ut. Det kändes så främmande att stå där ensam.” En del vägrar att börja ett nytt liv – av lojalitet mot den döde. Andra känner det som att de sviker den döde om de roar sig. De stannar därför hemma och vill inte träffa andra. Hur kan man då hjälpa dem som mist sin äktenskapspartner att sakta läka såren för att så kunna leva vidare på egen hand?

Till att börja med kan man hjälpa den som blivit ensam att berätta hur det känns. Herbert, som blev ensam för sex år sedan, säger: ”Vad jag särskilt har uppskattat är de stunder då de som besökt mig bara suttit tysta och lyssnat på mig, medan jag berättat vilka minnen och tankar som ligger och mal i huvudet på mig. Jag förstår att det inte alltid var så roligt att vara tillsammans med mig, men jag uppskattade den empati de visade.” Det som Paul speciellt kände sig rörd av var när en mogen vän med jämna mellanrum kom och frågade honom hur han klarade av situationen känslomässigt. Paul säger: ”Jag uppskattade hans uppriktighet och hans milda, vänliga sätt och berättade därför ofta hur jag kände mig för tillfället.” (Ordspråksboken 18:24)

Genom att ge uttryck åt sådana motstridiga känslor som ånger, skuld eller vrede blir det lättare för den som blivit ensam att acceptera sin nya situation. Det som till exempel gjorde att kung David kunde acceptera att hans lille son hade dött, var att han utgöt sitt hjärta för sin förtroligaste vän, Jehova Gud. (2 Samuelsboken 12:19–23)

Även om det till att börja med känns svårt måste den som blivit ensam med tiden återgå till vardagen med dess rutiner. Du kanske kan ta med honom eller henne när du gör något vardagligt, till exempel går och handlar eller tar en kvällspromenad. Eller så kan du fråga om han eller hon skulle vilja hjälpa dig med en sak. Det är ett sätt att få den sörjande att inte isolera sig. Du skulle också kunna fråga den som blivit änka om hon kan sitta barnvakt eller om hon kan visa hur man lagar en viss maträtt som hon är duktig på. Eller så skulle du kunna fråga den som blivit änkling om han kan hjälpa dig med vissa reparationsarbeten i och kring huset. Det här kan stimulera den som blivit ensam att komma i gång och att se att han eller hon har en uppgift att fylla i livet.

Genom att tala med andra om sina känslor kan den som blivit ensam undan för undan få tillbaka livsglädjen och till och med sätta upp nya mål i livet. Det fick Yonette, en 44-årig änka och mor, uppleva. Hon berättar: ”Jag hade så svårt att återgå till de vanliga rutinerna. Det var verkligen jobbigt att utföra de dagliga sysslorna, att sköta ekonomin och att ta hand om tre barn.” Men med tiden lärde sig Yonette att organisera sin tillvaro och att kommunicera bättre med sina barn. Hon lärde sig också att ta emot den hjälp som hennes nära vänner erbjöd henne.

”Livet fortsätter att vara en dyrbar gåva”

För att kunna hjälpa på ett effektivt sätt måste vänner och släktingar vara realistiska. De behöver tänka på att den som har blivit ensam kan pendla i månader, ja, i flera år, mellan att känna sig relativt lugn och avspänd och att känna sig djupt deprimerad. ”Hjärtats plåga” kan sannerligen vara svår. (1 Kungaboken 8:38, 39)

Det är under sådana perioder av nedstämdhet som änkan eller änklingen behöver en lätt knuff i rätt riktning för att inte bli avskuren från verkligheten och isolera sig. Många män och kvinnor har på så sätt fått hjälp att inrikta sig på något nytt i livet. Claude, en 60-årig änkling som nu är heltidsförkunnare i Afrika, säger: ”Livet fortsätter att vara en dyrbar gåva, även efter den svåra upplevelsen att bli ensam.”

Livet är inte detsamma efter en äktenskapspartners död. Men de som lever kvar har ändå mycket att ge. (Predikaren 11:7, 8)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 11]

Sanna vänner ser till att de kan ställa upp och ge fortsatt stöd.

[Ruta/Bild på sidan 12]

Hinder eller dyrbara minnen?

”Jag sparade många av min mans saker”, säger Helen, vars man dog för bara några år sedan. ”Jag upplever att de väcker minnen som gör mig gladare och gladare ju längre tiden går. Jag ville inte göra mig av med någonting med detsamma, för känslorna kan ju förändras så mycket efter en tid.”

Claude, som förlorade sin fru för drygt fem år sedan, säger däremot: ”Jag behöver inte ha kvar hennes saker för att minnas henne. Jag tror att det var bra för mig att göra mig av med hennes saker, för det har hjälpt mig att acceptera verkligheten och har gjort sorgearbetet lättare.”

De här två uttalandena visar hur olika man tänker när det gäller frågan om man ska göra sig av med den avlidnes saker eller vad man ska göra med dem. Vänner och släktingar bör därför inte försöka tala om för den efterlevande vad de tycker att han eller hon ska göra. (Galaterna 6:2, 5)

[Bilder på sidan 9]

Finns det några särskilda dagar då din hjälp skulle uppskattas extra mycket?

[Bild på sidan 9]

Glöm inte att fråga om de vill följa med ut.

[Bilder på sidan 10]

Låt änkor och änklingar vara med när du gör något vardagligt eller när du kopplar av.