Hur man bär fram de goda nyheterna — Där vi inte genast får gensvar
1 Vad kan man göra för att avsluta ett besök på ett behagligt sätt, när man inser att den besökte definitivt inte är intresserad? (Ords. 15:23; 25:11) Bör man göra fortsatta ansträngningar för att stimulera intresset eller placera litteratur, ända tills dörren stängs igen, eller vore det bättre om man avslutade besöket och respekterade den besöktes önskemål vid detta tillfälle? — Pred. 3:7.
2 Förkunnare med urskillning vet att det är skillnad mellan att å ena sidan bära fram budskapet om Riket på ett klart och förståeligt sätt, och sedan låta den besökte besluta vilket gensvar han skall ge, och att å andra sidan försöka tvinga budskapet på någon med hjälp av sådana påtryckningsmetoder som världsliga försäljare använder. Jehova tvingar inte någon att dyrka honom, utan låter i stället var och en välja vem han vill tjäna. (Jos. 24:15) Om vi har lagt fram saken klart och tydligt, så att den besökte vet vad som erbjuds honom och han sedan visar att han inte är intresserad, kan vi känna tillfredsställelsen av att veta att vi har gjort vårt bästa för att ge en klar och begriplig framställning av budskapet, inte sant?
3 När en person avböjer den litteratur eller det bibelstudium som erbjuds, behöver vi inte börja betrakta honom som en ”fiende”. Människor kan förändras, som vi vet. Vi kan ändå vara vänliga och kanske säga: ”Det var roligt att vi kunde talas vid några minuter. Vi kanske kan språka några minuter, nästa gång jag besöker er också.”
4 Vad åstadkoms om man gör på detta sätt? Den besökte kommer för det första att lägga märke till att du har tagit hänsyn till hans inställning, respekterat hans rättighet att själv fatta beslut i sådana viktiga ting. Han kanske kommer att vara mera benägen att lyssna vid andra besök som görs längre fram, just på grund av den resonlighet du visade när du gjorde honom till viljes i stället för att driva saken ända därhän att han blev irriterad och kände sig tvungen att bryskt avsluta besöket.
5 När det inte är möjligt att ens få i gång ett kort samtal, därför att den besökte säger att han är upptagen, kan vi vänligt ta hänsyn till hans invändning och kanske säga: ”Ja, det är verkligen allt svårare att få tillräckligt med tid att sköta om allt som vi skulle önska.” Sedan kan du lämna en löpsedel och säga: ”När ni har några minuter till övers kanske ni vill ta del av den tanke som framhålls på baksidan av den här löpsedeln (nämn i korthet vad den handlar om), så kanske vi kan talas vid om det nästa gång jag besöker er.”
6 Det kan vara så att den besökte verkligen var upptagen, men i många fall säger människor så för att inte bli indragna i ett långdraget samtal, vilket kan ha hänt tidigare när ett vittne eller en världslig försäljare besökt dem. Den besökte kan också mena att hans bästa försvar är att inte ens låta dig komma i gång. Till följd av den förståelse och hänsyn du visar kan han till och med visa sig villig att fortsätta samtalet just då. Men i så fall måste du bruka urskillning för att avgöra när du skall avsluta samtalet.
7 Att vi följer dessa förslag innebär inte att vi inte gör några ansträngningar för att bemöta invändningar eller att vi lätt ger upp i våra ansträngningar att övertyga människor om att de bör ta emot budskapet om Riket. (2 Kor. 5:20) Tid och omständigheter kan avgöra en persons intresse eller gensvar, så vi är därför noga med att inte döma en människa på grundval av hennes gensvar till vår framställning vid ett enda besök. Men när vi lägger märke till att den besökte har stängt igen sitt sinne, vet vi att vi inte behöver fortsätta att tala tills dörren stängs, om detta kan undvikas. Vi kan i stället åstadkomma mycket gott genom att använda urskillning, när det gäller hur vi avslutar ett besök där vi inte finner något verkligt intresse.