Jehova har lärt oss nya saker hela livet

MINA FÖRÄLDRARS FINA EXEMPEL

I slutet av 50-talet flyttade mina föräldrar från Italien till Kindersley, som ligger mitt i Kanada. Där fick de ganska snabbt kontakt med sanningen, och tjänsten för Jehova blev det viktigaste i vårt liv. När jag var liten brukade vår familj ofta gå heldagar i tjänsten. Så jag brukar ibland säga att jag började som hjälppionjär när jag bara var åtta!

Mina föräldrar var fattiga, men de gjorde mer än gärna uppoffringar för Jehova. När det till exempel var internationell sammankomst i Pasadena i Kalifornien 1963 sålde de många av sina saker för att ha råd att vara med. 1972 flyttade vi omkring 100 mil västerut till Trail i British Columbia i Kanada för att vittna för människor som pratade italienska. Pappa jobbade som vaktmästare. Han tackade nej till mer välbetalda jobb för att kunna fokusera på tjänsten för Jehova.

Jag är väldigt tacksam för att mina föräldrar var så fina exempel för mig och mina tre syskon. Man kan säga att de gav mig grundläggande träning i tjänsten för Jehova. Jag lärde mig något av dem som jag haft med mig hela livet: Om jag sätter Guds rike främst i livet så kommer Jehova alltid att ta hand om mig. (Matt. 6:33)

VI FÅR SMAK PÅ HELTIDSTJÄNSTEN

År 1980 gifte jag mig med Debbie, en vacker syster som hade tydliga andliga mål. Vi ville börja som pionjärer, och Debbie började tre månader efter att vi hade gift oss. När vi hade varit gifta ett år flyttade vi till en liten församling där det var behov, och då började jag också som pionjär.

Efter ett tag tappade vi glädjen och bestämde oss för att flytta därifrån. Men vi ville prata med kretstillsyningsmannen först. På ett snällt men rakt sätt sa han: ”Ni är en del av problemet. Ni fokuserar på det som är jobbigt. Om ni istället letar efter det som är positivt kommer ni att hitta det.” Det här var precis vad vi behövde höra. (Ps. 141:5) Vi började tillämpa det här rådet direkt och insåg att det faktiskt fanns mycket som var positivt. Till exempel var det flera i församlingen som ville göra mer för Jehova, bland annat några barn och några systrar som var gifta med män som inte var vittnen. Det här var en otroligt viktig lärdom för oss. Vi lärde oss att leta efter det som är bra och att ha tålamod och låta Jehova lösa saker i sin tid. (Mik. 7:7) Vi fick tillbaka glädjen, och saker och ting blev faktiskt bättre.

Lärarna i vår första pionjärskola hade haft uppdrag inom organisationen utomlands. De visade bilder och pratade om både välsignelserna och utmaningarna, och det här gjorde oss nyfikna på missionärstjänsten. Så vi bestämde oss för att sätta upp det som mål.

För att få en känsla av hur det livet skulle vara flyttade vi 1984 till Quebec, där man pratar franska. Det var en flytt på mer än 400 mil. När vi kom dit behövde vi lära oss en helt ny kultur och ett nytt språk. Dessutom hade vi ofta väldigt lite pengar. Under en period så hade vi bara potatis att äta, som vi själva fick plocka hos en bonde. Men Debbie var kreativ och lagade till väldigt många goda potatisrätter. Trots att det inte var så lätt alla gånger försökte vi bevara glädjen, och vi märkte verkligen hur Jehova tog hand om oss. (Ps. 64:10)

En dag fick vi ett oväntat telefonsamtal. Vi fick en inbjudan att få börja på Betel i Kanada. Vi hade ju ansökt till Gilead, så vi kände oss lite kluvna. Men vi bestämde oss ändå för att tacka ja. När vi kom till Betel frågade vi broder Kenneth Little, en av medlemmarna i avdelningskontorets kommitté, om vad som skulle hända om vi blev inbjudna till Gilead. Då sa han: ”Oroa er inte. Om det skulle hända, så tar vi det då.”

En vecka senare hände det! Vi fick en inbjudan till Gilead. Så vi hade ett val att göra. Broder Little sa: ”Oavsett vad ni väljer så kommer ni vissa dagar att önska att ni hade valt det andra. Det ena är inte bättre än det andra. Vad ni än väljer så kan Jehova välsigna det.” Vi tackade ja till Gilead. Och under årens lopp har vi märkt att det broder Little sa stämmer. Vi har ofta citerat hans ord när vi har träffat andra som har behövt välja mellan olika uppdrag i Jehovas organisation.

LIVET SOM MISSIONÄRER

I april 1987 började den 83:e gileadklassen, och vi var två av de 24 eleverna. Vi var så glada över att äntligen vara där! Skolan hölls i Brooklyn i New York, och våra lärare var bröderna Ulysses Glass och Jack Redford. Fem månader gick otroligt fort, och avslutningen hölls den 6 september 1987. Vi skickades till Haiti tillsammans med John och Marie Goode.

Det hade inte funnits gileadmissionärer i Haiti sedan 1962, då de sista missionärerna var tvungna att lämna landet. Vi kom fram till vårt missionärsdistrikt tre veckor senare och fick tillhöra en liten församling på 35 förkunnare långt uppe i bergen. Vi var unga och oerfarna, och det var bara vi på missionärshemmet. Många människor var väldigt fattiga och de flesta kunde inte läsa. Vår första tid i Haiti präglades av oroligheter, våldsamma upplopp, statskupper och tropiska stormar.

Vi hade mycket att lära oss av vännernas uthållighet och positiva inställning. Trots att många hade det väldigt svårt älskade de Jehova och tjänsten. Till exempel fanns det en äldre syster som inte kunde läsa, men hon hade lärt sig ungefär 150 bibelställen utantill. Alla de här problemen och utmaningarna gjorde oss ännu mer motiverade att fortsätta berätta för andra om Guds rike och att det är den enda lösningen på alla problem. Och när vi tänker på att några av dem som vi studerade Bibeln med på den tiden senare blev pionjärer, specialpionjärer och äldste, så blir vi alldeles varma om hjärtat.

I Haiti träffade jag en ung kille som hette Trevor. Han var missionär för mormonerna, och vi pratade några gånger om olika bibliska ämnen. Flera år senare fick jag plötsligt ett brev från honom där han skrev: ”Jag ska bli döpt på nästa sammankomst! Och jag vill åka tillbaka till Haiti och bli specialpionjär i samma område där jag predikade när jag var mormon.” Och det var precis vad han gjorde. Han och hans fru åkte tillbaka till Haiti och var där i många år.

EUROPA OCH AFRIKA

År 1992 fick vi uppdraget att flytta till en del av Europa där det hade öppnats upp och blivit lättare att predika. Vi kom till Ljubljana i Slovenien, som ligger nära den plats där mina föräldrar hade bott innan de flyttade till Italien. Vid den tiden var det fortfarande krig i vissa delar av det forna Jugoslavien. Avdelningskontoret i Wien i Österrike och kontoren i Zagreb i Kroatien och Belgrad i Serbien hade haft hand om verksamheten i området. Men nu var det dags för varje land att få sitt eget betelhem.

Och för oss innebar det att vi behövde lära oss ännu ett nytt språk och en ny kultur. Människorna där sa ofta ”jezik je težek”, vilket betyder ”språket är svårt”. Och det var det verkligen. Något som gjorde intryck på oss var vännernas lojalitet och hur villigt de anpassade sig till förändringar i organisationen, och vi märkte hur Jehova välsignade dem för det. Det blev än en gång tydligt hur Jehova på ett så fint sätt rättar till saker och ting i precis rätt tid. Under våra år i Slovenien hade vi stor nytta av sådant vi hade lärt oss tidigare, samtidigt som vi lärde oss många nya saker.

Men fler förändringar väntade. År 2000 blev vi förordnade till Elfenbenskusten i Västafrika. Men på grund av inbördeskrig var vi i november 2002 tvungna att fly till Sierra Leone. Där hade ett elva år långt inbördeskrig precis tagit slut. Det var svårt att behöva lämna Elfenbenskusten så fort, men allt vi hade lärt oss hjälpte oss att kunna fortsätta vara glada.

Vi försökte fokusera på människorna som ville lära känna sanningen och på våra älskade vänner som hade uthärdat många år av krig. Trots att de var fattiga så ville de dela med sig av det de hade. En gång ville en syster ge Debbie några kläder. Först ville Debbie inte ta emot dem, men systern stod på sig och sa: ”Under kriget hjälpte vännerna i andra länder oss. Nu är det vår tur att hjälpa.” Vi bestämde oss för att försöka efterlikna dem.

Så småningom återvände vi till Elfenbenskusten. Men den politiska situationen gjorde att våldsamheter bröt ut igen, så i november 2004 blev vi evakuerade med helikopter. Och det enda vi kunde ta med oss var varsin väska på 10 kg. Den natten sov vi på golvet på en fransk militärbas, och nästa dag flögs vi till Schweiz. Vi kom fram till avdelningskontoret mitt i natten. Där stod bröderna i avdelningskontorets kommitté och lärarna vid Skolan för förordnade tjänare tillsammans med sina fruar och tog emot oss. Vi fick massa kramar, varm mat och mängder av schweizisk choklad, så vi kände oss verkligen omhändertagna.

Vi fick ett tillfälligt förordnande till Ghana, och när läget sedan hade lugnat ner sig i Elfenbenskusten kunde vi återvända dit. Det var verkligen inte lätt att evakuera och få tillfälliga förordnanden hela tiden, men vännerna var så omtänksamma och det hjälpte oss verkligen. Sådan här kärlek och omtanke är visserligen kännetecknande för Jehovas organisation, men Debbie och jag bestämde oss för att aldrig ta det för givet. Senare insåg vi att vi faktiskt hade lärt oss väldigt mycket av det vi hade gått igenom.

MELLANÖSTERN

År 2006 fick vi ett brev från huvudkontoret där det stod att vi hade fått ett nytt uppdrag i Mellanöstern. Det innebar än en gång nya äventyr, utmaningar, språk och kulturer. Det var stora politiska och religiösa motsättningar i det här området som vi behövde ta hänsyn till. Vi älskade att det fanns så många språk i församlingarna, och vi insåg att den starka sammanhållningen berodde på att man följde vägledningen från organisationen. Många av vännerna behövde utstå motstånd från familjemedlemmar, skolkamrater, kollegor och grannar. Och deras mod gjorde stort intryck på oss.

År 2012 var vi med vid specialsammankomsten i Tel Aviv i Israel. Det var första gången sedan pingsten år 33 som så många av Jehovas tjänare samlades i det här området. Det är något vi aldrig kommer att glömma!

Under de här åren fick vi också besöka ett land där vår verksamhet är begränsad. Vi tog med oss lite litteratur och kunde vara med i tjänsten och på några små sammankomster. Trots att det var beväpnad militär och vägspärrar överallt så kände vi oss trygga när vi försiktigt tog oss runt med de få vänner som fanns.

TILLBAKA TILL AFRIKA

År 2013 fick vi ett oväntat uppdrag. Vi skulle till Betel i Kongo-Kinshasa. Det är ett stort land med vacker natur, men det har också härjat många krig där och många är extremt fattiga. Vi tänkte: ”Vi har varit i Afrika, vi kan det här.” Men vi hade fel. I det här landet fanns det knappt några vägar och broar, så att resa var en utmaning. Men det fanns också många positiva saker att fokusera på, bland annat hur tålmodiga och glada vännerna var trots att de var fattiga och hur mycket de älskade tjänsten och ansträngde sig för att vara med på möten och sammankomster. Det var många som kom med i sanningen, och det märktes att Jehova välsignade verksamheten. De här åren i heltidstjänsten i Kongo lärde oss otroligt mycket och gav oss ännu fler vänner som är som familj nu.

I slutet av 2017 fick vi ett nytt förordnande igen, till Betel i Sydafrika. Vi hade aldrig varit på ett så stort betelhem innan, och vi fick också helt nya uppgifter på Betel. Det var mycket som var nytt, men vi hade stor nytta av det vi hade upplevt tidigare. Vi älskar alla bröder och systrar som har hållit ut i många årtionden. Och det är fantastiskt att se sammanhållningen i betelfamiljen, trots att vi är så många med olika bakgrund och kultur. När de som tjänar Jehova anstränger sig för att ta på sig den nya personligheten och tillämpa Bibelns principer så märks det att Jehova ger dem sin frid.

Debbie och jag har fått många spännande uppdrag genom åren. Vi har fått anpassa oss till olika kulturer och lärt oss nya språk. Det har inte varit lätt alla gånger, men vi har alltid känt att Jehova har visat oss lojal kärlek och stöttat oss genom organisationen och bröderna och systrarna. (Ps. 144:2) Vi är övertygade om att alla år i heltidstjänsten har slipat oss och gjort oss till bättre tjänare åt Jehova.

Jag är så tacksam för allt som mina föräldrar lärde mig och det stöd jag har fått av min kära fru, Debbie. Jag är också otroligt tacksam för alla bröder och systrar världen över som är så fina exempel. Debbie och jag vill fortsätta att låta vår store Undervisare lära oss nya saker, oavsett vad som kommer att hända i framtiden.