Jehova har alltid skapat en utväg

Något som min familj alltid kommer att vara tacksamma för är att min morbror och hans fru hälsade på oss 1976. Min morbror hade börjat studera med Jehovas vittnen, och han ville berätta något för mina föräldrar som han hade lärt sig från Bibeln. Först berättade han vad Jesus hade sagt om de religiösa ledarna på den tiden, något man kan läsa om i Matteus, kapitel 23. Sedan förklarade han vilka likheter det fanns mellan de religiösa ledarna på Jesus tid och de som finns nu. Min mamma, som var en djupt troende katolik, kunde inte tro att Jesus skulle ha varit så rak och tydlig med vad han tyckte om de religiösa ledarna. Så hon bestämde sig för att själv ta reda på vad som stod i Bibeln.

Vi bodde i Litauen, som på den tiden var en del av Sovjetunionen. Eftersom religionsfriheten var kraftigt begränsad var det väldigt få som hade en bibel. Så mamma gick till en kyrka och lånade en bibel där. När hon läste i den kunde hon se att det som min morbror hade sagt stämde: Jesus hade kritiserat de religiösa ledarna för att de var sådana hycklare. Det här gjorde mamma nyfiken på vad mer som stod i Bibeln, så hon såg till att hon fick litteratur från vittnet som min morbror studerade med.

Snart började vår familj vara med på Jehovas vittnens möten. Eftersom vittnena var förbjudna hölls mötena på olika ställen varje gång, och ibland hölls de i en skog i närheten. Mamma blev döpt 1978, och jag och min tvillingsyster Danguolė blev döpta samtidigt. Då var vi 15 år gamla. Pappa döpte sig några år senare.

Jehova skapade en utväg när jag var ung

Bara en månad efter att jag och Danguolė hade döpt oss fick vi uppleva motstånd. Under en samling i skolans aula ställde vi oss inte upp när den sovjetiska nationalsången spelades, eftersom vi ville hålla oss neutrala. Lärarna märkte det och berättade det för rektorn, som i sin tur underrättade säkerhetspolisen, KGB. Det dröjde inte länge förrän kom de hem till oss och förhörde oss.

Jag och min syster behövde också hantera att lärarna hela tiden försökte övertyga oss om att det inte finns en Gud. När vi var 16 till exempel fick vår klass i uppgift att skriva en uppsats med temat ”Varför jag inte tror på Gud”. Jag höll ju inte med om temat, så därför skrev jag ”Jag tror på Gud” på ett papper som jag lade på mitt bord. När läraren såg det blev hon arg och skrek: ”Men skriv då varför du tror!” Jag blev glad, för nu fick jag ju skriva om min tro. Och min syster började skriva om sin tro också. När två flickor i klassen såg vad vi höll på att skriva om, så började de också skriva om varför de trodde på Gud. Det här är bara ett exempel på hur Jehova har skapat en utväg i en svår situation. (1 Korinthierna 10:13)

Under en månads tid fick vi låna boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset, som gavs ut av Jehovas vittnen. Såvitt jag vet fanns det bara fyra eller fem exemplar av den boken i hela Litauen på den tiden. Jag och Danguolė sa till varandra: ”Tänk om vi bara kunde få behålla den här boken!” Men eftersom vi förstod att vi inte kunde det, gjorde vi det näst bästa – vi skrev av den för hand! Vi hade så ont i händerna av allt skrivande, men vi var otroligt glada att vi hade en kopia av boken som vi kunde läsa och bygga upp vår tro.

År 1982, strax efter att jag blivit 19, blev jag dömd till två års fängelse för att jag vägrade militärtjänst. Det var väldigt tufft att vara i fängelse och vara omgiven av brottslingar. Men jag var glad att jag ibland kunde prata med ett annat vittne som satt i samma fängelse. Jag avtjänade mitt straff, men det var inte sista gången som jag skulle se ett fängelse från insidan.

Välsignad med en fru som älskar Jehova

Efter att jag blivit frisläppt från fängelset 1984 så träffade jag Lidija, en vacker och andlig syster som bodde i Ukraina. Vi gifte oss, och Lidija flyttade till mig i Litauen. Hon och hennes familj var Jehovas vittnen, så hon hade också fått uppleva förföljelse under tiden hon gick i skolan. Något som hjälpte henne att hålla ut var att tänka på olika vittnen som hade klarat av att vara i koncentrationsläger eller att bli förvisade till Sibirien.

Under 80-talet var Jehovas vittnen fortfarande förbjudna i Litauen. Så när några vittnen skulle gifta sig brukade man passa på att kombinera bröllopet med en två dagars sammankomst. Så var det med vårt bröllop. Våra gäster firade oss, men vi lyssnade också på flera tal, sjöng sånger och tittade på fyra olika bibeldraman med vänner i full kostym. Som jag minns det var det ungefär 450 närvarande, däribland släktingar från hela Sovjetunionen och även en del oinbjudna KGB-agenter, som några av vännerna kände igen.

Inför rätta igen

Om ett vittne inte ändrade sina åsikter efter ett fängelsestraff, kunde staten ibland döma honom igen. Så mindre än ett år efter vårt bröllop var jag tillbaka i rättssalen. Medan jag var där låg Lidija, som var gravid, inlagd på ett sjukhus i närheten. Under rättegången fick jag inte besöka henne, men under en av rasterna kunde jag promenera bort till sjukhuset och ställa mig utanför hennes fönster. Hon öppnade fönstret, och vi fick en liten stund tillsammans där vi kunde uppmuntra varandra. Senare samma dag blev jag dömd till tre års fängelse.

Tragiskt nog fick Lidija missfall två dagar senare. Hon brukar beskriva det som att det kändes som att bli sliten mitt itu. Förutom att behöva hantera den fruktansvärda förlusten av ett barn, så behövde hon också anpassa sig till ett nytt land och att bo tillsammans med mina föräldrar. De kunde bara väldigt lite ukrainska och ryska, som var de språk som Lidija pratade. Men Lidija höll sig nära Jehova, och mina föräldrar gjorde sitt allra bästa under den här svåra tiden för att ge henne känslomässigt stöd och för att hon skulle känna sig som hemma.

Jehova skapar en utväg igen

Det jag hade upplevt under min första fängelsevistelse hjälpte mig nu under min andra. En sak som hjälpte mig att hålla ut var att predika. Jag minns till exempel när jag blev transporterad till fängelset. Man brukade klämma in fångarna i fordon och tåg, och ibland var det 15 till 20 personer i ett utrymme som var tänkt att rymma fem eller sex stycken. Vid det här tillfället passade jag på att prata med andra fångar om Bibeln. Jag förklarade varför jag inte gick ut i krig och varför jag var neutral i politiska frågor och att det var orsaken till att jag sattes i fängelse. Jag berättade också varför jag trodde att det finns en Gud.

Jag avtjänade mitt straff i ett fängelse i Marijampolė.a Vad jag vet så var jag det enda vittnet bland 2 000 förhärdade brottslingar. Jag blev bara allvarligt skadad en gång under min tid där, men det var vanligt att fångar blev hotade, slagna och till och med dödade. Det var en otroligt tuff miljö. Men jag försökte alltid uppmuntra dem som inte mådde bra och visa empati, och det var något som fångarna sällan fick uppleva.

KGB-agenter försökte också sätta psykisk press på oss i fängelset. På något sätt så visste de vad min familj pratade om hemma, och de brukade berätta vad de hade sagt. Men de utelämnade vissa saker, så att det skulle verka som att de var osams eller bråkade. Även om jag inte litade på agenterna, så var det inte förrän efter att jag hade lämnat fängelset som jag kunde jämföra det som KGB hade sagt med det som min familj verkligen hade sagt. (Matteus 10:16)

En gång frågade en syster sin granne, en fängelsevakt som hon kände väl, om han kunde smuggla in en liten rysk bibel till mig. Han gick med på det. På nätterna brukade jag sitta och skriva av några verser från Jesus bergspredikan på en liten lapp, och nästa dag, när jag jobbade i fabriken i fängelset, läste jag verserna om och om igen när ingen såg. På det sättet lyckades jag memorera hela bergspredikan på ryska, även om ryska inte är mitt förstaspråk. Så småningom hittade vakterna min bibel och tog den. Men då hade jag redan Jesus ord i både tankarna och hjärtat.

Jag fick också stöd från Lidija, och det var helt ovärderligt. Hon skrev uppmuntrande brev till mig nästan varje dag. Men jag fick bara skriva tillbaka två gånger i månaden. Hon har sagt att breven jag skickade gjorde henne säker på tre viktiga saker: att jag levde, att jag var lojal mot Jehova och att jag fortfarande älskade henne.

Jehova skapar en utväg med hjälp av bönen

Vid ett tillfälle var det en grupp fångar som började strejka och krävde att ledningen skulle ordna bättre arbetsförhållanden. De blev såklart hårt straffade för det här. Ledningen informerade sedan mig och några andra personligen om att vi skulle ersätta den här gruppen fångar och göra deras jobb.

Om jag vägrade göra det skulle jag bli hårt straffad. Men om jag gick med på det skulle de andra intagna se mig som en förrädare och hämnas, vilket ofta innebar att bli slagen eller knivhuggen till döds. Jag kände mig otroligt stressad och visste inte vad jag skulle göra. (2 Krönikeboken 20:12) Så jag bad intensivt till Jehova.

Plötsligt kom en fånge från min vanliga arbetsgrupp fram till mig och bad att vi skulle gå till arbetsledaren tillsammans. Den här fången var ingen vän, vi hade bara jobbat ihop. Men han krävde i alla fall att jag skulle vara kvar i min vanliga arbetsgrupp. Det ledde till att han och arbetsledaren rök ihop ordentligt. Men det slutade med att arbetsledaren, som aldrig brukade ge sig, skickade ut oss från kontoret och sa att jag skulle vara kvar i min vanliga arbetsgrupp. Jag var så lättad! (2 Petrus 2:9) Under alla mina år i fängelse så har jag aldrig upplevt att en fånge har stått upp för en annan fånge på det sättet. Den här händelsen lärde mig att Jehova kan använda vem som helst för att svara på våra böner.

Jehova skapar en utväg för Lidija

Det var inte lätt för Lidija när jag var i fängelse. Hon behövde hitta ett jobb, men eftersom jag satt i fängelse så var det många arbetsgivare som inte vågade anställa henne. De var helt enkelt rädda för att få KGB efter sig. Men till slut hittade hon ett jobb där hon jobbade tolv timmar om dagen med att ta hand om trettio barn. Hon var helt slut efter en arbetsdag. Men Jehova gav henne kraft att orka gå till jobbet varje dag. Dessutom kom bröder och systrar från hela Litauen på besök för att uppmuntra och trösta henne, och de brukade ha med sig litteratur på ryska. Så hon kände sig aldrig ensam.

Vi tjänar Jehova tillsammans som familj

När jag släpptes från fängelset började jag hjälpa till med att organisera översättningen av vår litteratur till litauiska, som gjordes i hemlighet. Några år senare föll Sovjetunionen, och Jehovas vittnen blev lagligt registrerade i Litauen. Så småningom upprättades ett översättningskontor där man översatte till litauiska. Vi bodde över en och en halvtimme från kontoret, men jag körde gärna dit för att hjälpa till med översättningen. Och det gjorde jag varje vecka under fem års tid.

I augusti 1997 fick jag och Lidija frågan om vi kunde tänka oss att börja på avdelningskontoret, eller Betel, i Litauen. Vi blev både förvånade och glada! Vi hade två döttrar, Oksana, som var nio år, och Svajūnė, som var fem år. Vi fick tre dagar på oss att flytta till en lägenhet nära Betel och att få in Oksana på en ny skola.

Hur fick vi ihop uppgifterna på Betel med att ta hand om våra barn? Tidigt på morgonen åkte jag till Betel. Lidija stannade hemma tills flickorna hade gått till skolan, och sedan åkte hon också till Betel. Sedan åkte Lidija hem lagom till att flickorna kom hem från skolan igen. Så flickorna kom alltid hem till en trygg och varm hemmiljö.

Alla i familjen såg fram emot fredagskvällarna. Vi lagade mat, städade, studerade Bibeln och gjorde roliga saker ihop. Vi gjorde också utflykter till bergen och till havet, och vi besökte andra betelhem i Europa, så att våra flickor fick uppleva både Jehovas vackra skapelse och vår fantastiska världsvida familj. Lidija och jag är så stolta över våra döttrar. De började båda som pionjärer när de var 15. Idag är Oksana och hennes man, Jean-Benoit, på översättningskontoret i Litauen, och Svajūnė och hennes man, Nicolas, är på Betel i Frankrike.

Jag och Lidija har verkligen blivit ”ett” med åren, och det beror till stor del på att tjänsten för Jehova har varit det viktigaste i vårt liv. (Efesierna 5:31; Predikaren 4:12) Även om vi fått utstå förföljelse och många gånger varit ”pressade på alla sätt”, så har vi aldrig känt oss övergivna. (2 Korinthierna 4:8, 9) Vi har gång på gång upplevt hur Jehova har skapat en utväg för oss, och vi är helt säkra på att han alltid kommer att göra det i framtiden också.