Jag vann frihet i fängelset!

JAG drog ett djupt andetag för att få frisk luft, en luft som föreföll så annorlunda i jämförelse med luften i det fängelse som jag nyss hade lämnat bakom mig. Det var nästan omöjligt att tro. ... Jag var äntligen fri! Fri att lämna fängelset i Villeneuve-sur-Lot i Frankrike. Fri att återvända till mitt hemland, Spanien.

Jag hamnade i fängelse vid 23 års ålder och kom ut när jag var 28 år gammal, år 1976.

När jag åkte i väg från fängelset, blev den välbehagliga känslan av återvunnen frihet mer och mer uttalad. Ännu en gång vände jag mig om för att kasta en lång blick på dessa skrämmande murar. Det fanns en tanke som dominerade mitt sinne — jag hade redan uppnått frihet medan jag ännu satt i fängelse!

Under mina år som straffånge hade jag varit internerad på fem olika fångvårdsanstalter. Men hur hade jag hamnat i franska fängelser? Det var sannerligen inte av någon ädel orsak. Jag var en brottsling. En eländig barndom i ett söndrat hem och en motsägande religiös fostran hade kraftigt bidragit till att forma min upproriska och stridslystna personlighet. Jag kunde verkligen inte försona mig med tanken på en kärleksfull Gud som i en outsläcklig eld torterar de människor han skapat. Jag blev ett problembarn. Jag avstängdes från fem olika lågstadieskolor.

Jag föddes i Barcelona och växte upp i en fientlig omgivning. När jag var sex år gammal, skildes mina föräldrar, och min far fick vårdnaden om mig. Han gav mig emellertid inte den fasta vägledning som jag behövde, och till följd av min upproriska och opålitliga läggning placerade han mig slutligen på uppfostringsanstalt.

Jag kunde inte undgå att gripas av bittert agg mot min far. Jag kände mig övergiven. Det behöver knappast sägas att jag inte var väluppfostrad, när jag lämnade uppfostringsanstalten.

Franska främlingslegionen eller spanskt fängelse?

Två gånger blev jag arresterad för vanliga förbrytelser. Därefter blev jag inblandad i smuggling och måste fly till Frankrike. Jag var då 20 år gammal. Jag greps av det franska gendarmeriet (polisen), som gav mig ett val — jag kunde antingen välja franska främlingslegionen eller överlämnas till den spanska polisen. Jag valde legionen.

Tre års tjänst i legionen bidrog inte på något positivt sätt till min personlighetsutveckling. Efter att ha fullbordat mitt första militära uppdrag beviljades jag tre månaders permission. Under den perioden kom jag i lag med ett gäng andra legionärer som ville slå sig loss en tid. För att få pengarna att räcka till och för att få medel till vårt bohemiska och nöjesinriktade levnadssätt var vi tvungna att stjäla och råna. Jag var väl insatt i denna ”hantering”. Några månader senare blev vi arresterade av polisen.

Jag blev åtalad för flera brott, däribland dokumentförfalskning och, det allvarligaste av allt, väpnat rån och kidnappning. Den här gången kom min längtan efter frihet och oberoende att stå mig dyrt — en åttaårig fängelsedom! Jag fördes till militäravdelningen i fängelset Les Baumettes i Marseille i södra Frankrike. Där fick jag till uppgift att servera måltider till fångarna från cell till cell, 63 celler allt som allt. Det ingick också i min uppgift att städa cellerna och korridorerna.

Ett märkligt sammanträffande

En dag höll jag på att dela ut måltiderna vid vissa celler, när fångvårdaren som var med mig påpekade: ”De här fångarna är vittnen.” Just då kunde jag inte se dem, eftersom måltiderna snabbt räcktes över genom en lucka i varje celldörr. Min första tanke var emellertid: ”Om de är vittnen till något brott, hur kommer det sig då att de är i fängelse?” De var naturligtvis Jehovas vittnen och vapenvägrare.

När min arbetskamrat några dagar senare städade deras celler, fann han en bok på franska med blå pärmar. Vittnena hade flyttats till andra celler, och någon måste ha lämnat den kvar. Han gav den till mig, och jag lade den bland mina tillhörigheter. Senare under en av dessa trista, enformiga dagar började jag läsa den. Det var Sanningen som leder till evigt liv. Halvvägs genom andra kapitlet blev jag trött. Men innan jag skulle till att lägga den ifrån mig, bläddrade jag igenom ytterligare några sidor. Bilden på sidan 95 föll mig i ögonen: ”1914”, ”Generation”, ”Slut”. Jag blev nyfiken och läste hela kapitlet.

Senare gick jag till biblioteket, där jag visste att jag skulle finna vittnena. Jag vände mig till en av dem och bad: ”Visa mig i din bibel vad det sägs där om år 1914.” Vittnet, som blev lite förvånad, sade till mig: ”Läs först den här andra boken, så kommer du att själv finna svaret.” Han räckte mig boken ”Må din vilja ske på jorden”. En del punkter var ganska oklara för mig, men jag tyckte om dess historiska analys.

Nästa dag under motionsstunden bad jag dem att få veta mera. Ett bibelstudium kom i gång — det hölls dagligen! Det var ingen ände på mina frågor: ”Hur förhåller det sig med hasardspel?” ”Det hör ihop med girighet och lystnad, och dessa egenskaper är inte kristna”, löd svaret. (Kolosserna 3:5) Och så fortsatte det, fråga efter fråga, om vanor, moral och lärofrågor. Vartenda svar understöddes med hjälp av bibeln.

Jag hade känslan av att jag höll på att befria mig från rep och kedjor eller som om jag höll på att ta mig ur en gjutform som hade hållit på att krossa mig under större delen av mitt liv. Jag tyckte att fängelsemurarna inte längre höll på att knäcka mig. Dessa bibliska sanningar öppnade en ny horisont för mig. Jag fick veta att det mänskliga samhället, ”denna tingens ordning”, som nu existerar kommer att ersättas av ett nytt samhälle av människor som älskar Guds lag och rättvisa. Min personlighet förändrades. I fängelset började jag känna mig fri! — Matteus 24:3; 2 Petrus 3:13.

En predikokampanj från cell till cell

Det var förbjudet att värva proselyter i fängelset. Men när allt kommer omkring var jag utsedd att dela ut måltider till cellerna. Jag kände mig manad att få göra andra delaktiga av samma känsla av frihet som jag själv upplevde. (Johannes 8:32) Och vare sig jag höll på att sopa golvet eller dela ut måltider, stack jag därför in tidskrifter under de tunga metalldörrarna. Jag gjorde till och med anteckningar från cell till cell, för att jag skulle kunna komma ihåg vilka nummer av tidskrifterna jag hade lämnat. En angenäm tid hade börjat.

Från detta fängelse förflyttades jag till flera andra, däribland ett fängelse i Paris. Jag hölls där under observation en tid för att man skulle kunna avgöra i vilken grad jag var farlig. Eftersom jag väntade mig ett fängelsebyte, ansökte jag om att få bli sänd till Eysses i sydvästra Frankrike. Jag hade fått veta att det fanns vittnen där.

Det fanns verkligen en broder där, men under de tre år jag var i detta fängelse korsades aldrig våra vägar. Han befann sig på en avdelning som jag inte hade tillträde till. Men jag organiserade min verksamhet så gott jag kunde. Jag började sprida tidskrifter i fängelset och startade flera bibelstudier. Jag var till och med i stånd att leda ett studium i Vakttornet med två av internerna varje söndag. Så småningom hade jag tre bibelstudier — ett med en fransman, ett annat med en spanjor och ett tredje med en marockan.

Neutralitetsprov i fängelset

I varje fängelse är andan av solidaritet en del av en straffånges etik. Det finns stunder då ens tidigare liv, ras och nationalitet kommer i skymundan, och varje intern tycker sig vara förenad genom en gemensam ”navelsträng” med en kollektiv ”moderkaka” — fängelset. Det är som om man genom att ha kommit in på brottets bana upptas som medlem i ”Straffångarnas ordenssamfund”. Detta gemensamma intresse gör att man är förpliktad att engagera sig i fängelseupplopp — att sticka cellen i brand, ta del i aggressioner och strejker — närhelst det stora flertalets vilja så dikterar. Men nu hade jag brutit med ”ordenssamfundet”. Jag var tvungen att förbli neutral och inte bli invecklad i de andra straffångarnas aktiviteter.

Till följd av min neutralitet fick jag utstå en del repressalier. Tre gånger fick jag stryk, vid ett tillfälle hällde man en hink vatten i min säng, jag utsattes för flera mordhot. Men jag var förvånad, för detta var verkligen det minsta jag kunde vänta mig. Andra hade stuckits ner eller blivit svårt misshandlade, därför att de hade vägrat att delta i revolterna. Varför kom jag så lindrigt undan? Allteftersom tiden gick, kom jag att inse att jag hade en beskyddare. Hur kom det sig?

Under min förflyttning från Paris till Eyssesfängelset vittnade jag för en annan straffånge i gruppen. Han var en fånge med stort inflytande, en maffiamedlem. Vi startade ett bibelstudium. Budskapet om Riket gjorde intryck på honom men inte tillräckligt för att få honom att förändra sitt liv. Han upphörde med studiet. Han visade sig emellertid vara min beskyddare! Närhelst straffångarna fick för sig att organisera en demonstration, brukade han ingripa och uppmana dem att inte dra in mig. Men sedan blev han förflyttad till ett annat fängelse.

Ungefär vid den här tidpunkten planerade man ett nytt upplopp. Man ämnade sätta eld på fängelset. Jag begärde att få bli inlåst i isoleringscell för att kunna undgå eventuella hämndaktioner. Jag tillbringade nio dagar i denna isolering. På tionde dagen bröt ett allmänt tumult ut och kulminerade i en storbrand. Förödelsen var total, och säkerhetsstyrkor måste ingripa. Lyckligtvis hade jag inte lidit någon fysisk skada.

Det som var mest enastående för mig var det faktum att jag trots allt kunde organisera predikokampanjer i fängelset. Fastän det var förbjudet att värva proselyter, gav fängelsedirektören mig sitt stöd och sade: ”Dessa idéer kan inte skada någon.” Jag talade också med de betrodda fångarna på varje avdelning, för att de skulle sprida traktater som jag hade skrivit ut på maskin. De hade tillträde till områden som inte var öppna för mig. Jag betalade för deras hjälp med muggar med snabbkaffe.

Dop och fri för gott

Jag fick besök av bröder i den franska församlingen i staden. Så småningom gav jag till känna för bröderna min önskan att bli döpt. Men hur skulle vi kunna göra det? Det fanns ingen möjlighet i fängelset. Skulle man ge mig permission av ett sådant skäl? Tanken tycktes mig som en dröm. En kretssammankomst skulle hållas i staden Rodez, mycket nära fängelset. Jag tog tjuren vid hornen och begärde permission för att få vara med.

Tvärtemot alla förväntningar fick jag permission i tre dagar, och jag skulle inte behöva åtföljas av andra än bröder från församlingen i staden. En del fängelsefunktionärer satte sig emot beslutet. De var övertygade om att jag inte skulle återvända. Men permissionstillståndet var redan beviljat.

Den 18 maj 1975 symboliserade jag mitt överlämnande åt Gud genom vattendop. Jag var fri för gott! Naturligtvis återvände jag till fängelset — till mycket stor förvåning för dem som hade motsatt sig min permission. Efter detta fick jag ytterligare två permissioner på upp till sex dagar vardera. Jag använde dessa dagar till att predika och komma tillsammans med bröderna. Vilken känsla av sann frihet!

I januari 1976 släpptes jag slutligen fri från fängelset med tre års straffeftergift för gott uppförande. Äntligen passerade jag den fransk-spanska gränsen. Fem mycket intensiva år av mitt liv låg bakom mig. När jag anlände till Barcelona, tog jag omedelbart kontakt med en församling av Jehovas vittnen. Vilken törst jag hade efter ett normalt liv!

Vägen till sann fostran

Nu är jag gift. Vi har två unga söner och en dotter, och jag kan glädja mig åt det jag inte fick uppleva i min barndom — en endräktig och lycklig familj. Jag inser att Jehova har varit barmhärtig i överflöd mot mig. När jag läser i Psalm 103, verserna 8—14, att ”han handlar inte med oss efter våra synder, och vedergäller oss inte efter våra missgärningar” och ”väldig är hans nåd”, då förstår jag att endast en kärlekens Gud kan avlägsna den nuvarande fördärvade tingens ordning.

Enligt mina erfarenheter är det helt tydligt att fängelser inte har någon makt att ge fostran och aldrig kommer att ha det. Denna kraft måste komma av en inre styrka och drivkraft som påverkar sinnet. (Efesierna 4:23) Det finns så många som förnedrar sig själva ännu mer i fängelset, och efter sin frigivning är de nästan oåterkalleligt fördärvade, moraliskt och känslomässigt.

Lyckligtvis hade dessa oöverkomliga fängelsemurar i mitt fall rasat samman långt innan jag frigavs. Det finns ingenting som kan lägga hinder i vägen för sanningen i Guds ord, och inte heller kan den hållas instängd i ett fängelse. Jag vet att det är så, för jag vann frihet medan jag ännu satt i fängelse! — Berättat av Enrique Barber González.

[Bild på sidan 21]

Den förre brottslingen Enrique Barber González studerar bibeln tillsammans med sin hustru och sina barn