2:1

pingstdagen: Det grekiska ordet för pingst, pentēkostẹ̄ (som betyder ”femtionde [dagen]”), används i de kristna grekiska skrifterna om det som kallas ”skördehögtiden” (2Mo 23:16) och ”veckohögtiden” (2Mo 34:22) i de hebreiska skrifterna. Den här högtiden inträffade i slutet av en sju veckor lång skördeperiod som började med kornskörden och avslutades med veteskörden. Pingsten firades den femtionde dagen efter den 16 nisan, den dag då den första kärven av kornskörden frambars som ett offer. (3Mo 23:15, 16) Enligt den judiska kalendern inföll pingsten den 6 sivan. (Se Tillägg B15.) Anvisningarna för hur den här högtiden skulle firas finns i 3Mo 23:15–21; 4Mo 28:26–31 och 5Mo 16:9–12. Under pingsten vallfärdade många judar och proselyter från avlägsna platser till Jerusalem. Tanken med högtiden var att uppmuntra till gästfrihet och omtänksamhet mot människor från alla samhällsställningar och bakgrunder – oavsett om de var fria, slavar, fattiga, faderlösa, änkor, leviter eller invandrare. (5Mo 16:10, 11) Med tanke på det var pingsten år 33 v.t. i Jerusalem ett ypperligt tillfälle för bildandet av den kristna församlingen, eftersom de kristna skulle vittna för alla människor om ”Guds storslagna gärningar”. (Apg 1:8; 2:11) Enligt judisk tradition infaller pingsten vid samma tid på året som lagen gavs vid berget Sinai och Israel blev Guds utvalda folk. Det var i början av den tredje månaden (sivan) som israeliterna samlades vid Sinai och mottog lagen. (2Mo 19:1) Precis som Mose blev använd som medlare för att föra in Israel i lagförbundet, förde Jesus Kristus nu som medlare för det andliga Israel in denna nya nation i det nya förbundet.