Slaveri var en del av vardagslivet i romarriket. Förhållandet mellan slavar och deras herrar var till viss del reglerat i romersk lag. Rika familjer som bodde runt omkring i romarriket hade ofta slavar. Slavarna skötte en stor del av arbetet i hemmet, till exempel lagade de mat, städade och tog hand om barnen. Det fanns också slavar som arbetade med hantverksproduktion, i gruvor eller på gårdar. Mer utbildade slavar kunde vara läkare, lärare eller sekreterare. Det fanns slavar inom alla yrken, förutom inom militären. En slav kunde bli frigiven. (Se Ordförklaringar under ”Fri, frigiven”.) De kristna under det första århundradet tog inte ställning mot slaveri, och de försökte inte få slavar att göra uppror. (1Kor 7:21) De respekterade att andra, även andra kristna, hade rätt att äga slavar. Det var därför aposteln Paulus skickade tillbaka slaven Onesimos till sin herre. Onesimos hade blivit kristen och reste frivilligt tillbaka till sin herre, som också var kristen, för att vara hans slav. (Flm 10–17) Paulus uppmanade slavar att vara ärliga och samvetsgranna. (Tit 2:9, 10)