Frågor från läsekretsen

● Varifrån är budet att ”hata din ovän” hämtat, vilket omtalas i Matteus 5:43? — A. H., England.

Det var när Jesus höll sin bergspredikan som han sade: ”Ni hava hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Emellertid säger jag till eder: Fortsätt att älska edra fiender och att bedja för dem som förfölja eder; på det att ni må bevisa eder vara söner till eder Fader som är i himlarna, ty han låter ju sin sol gå upp över både onda människor och goda och låter det regna över både rättfärdiga människor och orättfärdiga.” — Matt. 5:43—45, NW.

Jesus sade, att judarna hade hört det sägas: ”Du skall älska din nästa och hata din fiende”, men han sade inte att de hade hört allt detta från Mose lag. Den första delen, som handlade om att älska sin nästa, var en del av lagen. (3 Mos. 19:18) Men den andra delen, som handlade om att hata sin fiende, var ingen del av lagen. Detta bud var i själva verket i strid med lagen, som sade: ”Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som har kommit vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom. Om du ser din oväns åsna [åsnan som tillhör en som hatar dig, AT] ligga dignad under sin börda, så skall du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av bördan.” (2 Mos. 23:4, 5) De hebreiska skrifterna förbjöd skadeglädje över en fiendes olycka, och påbjöd till och med att man skulle ge honom hjälp, då han var i nöd: ”Om din fiende är hungrig, så giv honom bröd att äta, och om han är törstig, så giv honom vatten att dricka.” — Job 31:29; Ords. 24:17; 25:21, AT.

Den del av budet som handlade om hat mot fienden var tillagt av traditionens lärare, och det var detta tillägg, vilket gjorde Guds ord och bud om intet, som Jesus fördömde. Eftersom judarna hade fått budet att älska sin nästa, framhöll de judiska lärarna — som en naturlig följd enligt deras mening — att de skulle hata sina fiender. För dem betydde ”vän” eller ”nästa” en person som tillhörde det judiska folket, och alla andra betraktade de som naturliga fiender. Jesus använde en illustration för att taga en av de skriftlärda eller lagkloka, som levde på hans tid, ur denna villfarelse. Han beskrev en man som hade fallit i rövarhänder, blivit illa slagen och lämnad halvdöd. Såväl en judisk präst som en levit färdades förbi den lidande mannen utan att taga någon notis om honom, men en föraktad samarit, som kom förbi, kände medlidande med mannen, skötte om hans sår och tog honom med till ett härbärge och betalade för att man skulle taga ytterligare vård om honom. Denne icke-judiske samarit och inte den judiske prästen eller leviten blev därpå utpekad som den som i sann mening var den skadade mannens nästa. (Luk. 10:25—37) I betraktande av den gängse uppfattningen, att uttrycket ”nästa” åsyftade judar, dem som var av samma ras och folk som de själva, och i betraktande av deras välkända hat och fiendskap till hedningar är det inte svårt att förstå, hur det kom sig att de letts till att göra tillägget ”och hata din fiende” till Guds lag, som bjöd: ”Du skall älska din nästa.”

Jesus tillrättavisade dem alltså, och visade att de inte skulle älska bara sin nästa, utan också sin fiende. Ordet ”älska” (grekiska: agape), som användes här, betyder att visa kärlek eller att älska i moraliskt avseende, ”älska nästan”, alltså att ådagalägga en kärlek som grundar sig på en avsiktlig, medveten önskan att ge uttryck åt egenskapen kärlek, därför att det är en principsak, en plikt och något som man bör göra. Det innebär att man gör något, därför att det är rätt, och alltså handlar rent förnuftsmässigt enligt vad man resonerar sig fram till i sin hjärna. Uttrycken kärlek och älska återger i andra fall ett annat ord (grekiska: philéo), som syftar på en känslomässig, personlig tillgivenhet, som man brukar tänka sig kommer från hjärtat. I fråga om att följa rätta principer, kommer vi att visa denna kärlek, som grundar sig på vår moraliska känsla, även mot dem som kanske förföljer oss personligen. Vi kommer inte att låta personlig fiendskap hindra oss från att visa kärlek eller handla enligt rätta principer, utan kommer att ådagalägga sådan kärlek mot alla människor. Vi kommer till och med att bedja om att de som i okunnighet förföljer oss måtte få sina ögon öppnade till att se sanningen om Jehovas nya värld.

Men vi kommer inte att bedja för dem som Jehova har domfällt, för dem över vilka han har uttalat sin slutliga dom. Att göra det skulle innebära ett brott mot Guds bud och befallningar. (Jer. 7:16; 11:14) Att man älskar dem som är avgjorda fiender till Jehova är misshagligt för Gud: ”Skulle du väl så hjälpa den ogudaktige och älska dem som hata Jehova? Och fördenskull är Jehovas misshag kommet över dig.” (2 Krön. 19:2, Åkeson) Det är inte de människor som kanske är våra fiender av personliga hänsyn som vi hatar, utan dem som har visat sitt uppsåtliga hat mot Gud, och vi räknar dem som våra fiender därför att de är Guds fiender: ”Skulle jag icke hata dem som hata dig, Jehova, och känna leda vid dem som stå dig emot? Med starkaste [fullkomligt, AS] hat hatar jag dem; de äro mina fiender.” (Ps. 15:4; 139:21, 22, Åkeson) Men i alla förhållanden bör vi följa uppmaningen: ”Vedergäll ingen med ont för ont”, och således lämna åt Jehova att utkräva hämnd. — 5 Mos. 32:35; Rom. 12:17, 19, NW.