Lär känna Gud och bevara freden
”Lär känna honom, det ber jag dig, och bevara freden; därigenom skall goda ting tillfalla dig.” — Job 22:21, NW.
1. Hur kom det sig att Elifas från Teman uttalade textens ord här ovan till Job?
NÄR Elifas från Teman uppmanade sin vän Job att lära känna Jehova Gud, befann sig Job av allt att döma inte i fred med Gud eller bevarade inte freden med honom. Goda ting tillföll uppenbarligen inte Job. Från välgångens höjder hade han störtats ned i den eländiga fattigdomens djup. Han hade förlorat sin omfattande egendom, hade fråntagits sina tio vackra barn och hade sedan fallit offer för en vedervärdig sjukdom som gav honom sår från huvud till fot. Hans misströstande hustru hade dåraktigt uppmanat honom att förbanna Gud och dö. Jobs tre vänner, bland dem denne Elifas från södern, hade fått höra om Jobs exempellösa olycka och kom för att trösta honom. Sedan de här tre förmenta tröstarna i sju dagar under tystnad hade suttit och granskat Job och därpå hört honom förbanna sin födelsedag, började de angripa Jobs ostrafflighet inför Gud. (Job 1:1—4:1) Under det meningsutbyte som sedan följde sade Elifas till Job: ”Lär känna honom, det ber jag dig, och bevara freden; därigenom skall goda ting tillfalla dig.” — Job 22:21, NW; AT; AS.
2. Vad är det, enligt vad som antyds i Elifas’ ord, som den nutida världen inte inser vara nödvändigt för att det skall råda fred människor emellan?
2 Elifas’ ord, som visserligen uttalades på grund av en missuppfattning om hur det förhöll sig med Job och var missriktade då de yttrades till honom, var likväl goda ord i sig själva. Nu på 1900-talet inser inte världens människor att det är omöjligt för människor att ha fred inbördes och att få framgång, om de inte först lär känna Gud och blir förtrogna med hans vilja och kommer i ett fredligt förhållande till honom på hans sätt. Men hur kan människor på jorden lära känna en Gud som är en osynlig andevarelse? Så här uttryckte sig en student för en tid sedan: ”Hur kan jag få erfarenhet av Gud?” Detta i en tid då studentoroligheterna har gripit omkring sig runt hela jorden.
3. a) Hur kan vi lära känna Gud? b) Hur gjorde Gud sig känd för en hel nation, och hur blev några människor fördenskull gynnade?
3 Genom att lära känna bibeln kan en människa lära känna Gud, dess författare, ty bibeln berättar om människor som lät Gud utgöra en del av sin dagliga erfarenhet. I den berättas det om forntidens män, Hanok (Enok) och Noa, som sades vandra med Gud. (1 Mos. 5:22; 6:9) Känner du till att denne Gud gjorde sig känd för en hel nation och förde den i förtrolig gemenskap med sig och att dessutom enskilda personer i denna nation fick mirakulösa syner, i vilka de såg Gud? Känner du till att människor i denna nation åt och drack tillsammans med Gud på jorden? Den man som skrev boken Job och de fem första böckerna i bibeln berättar för oss om ett gudomligt kontrakt med denna nation, ett kontrakt med honom som medlare mellan Gud och människor. Den här mannen var profeten Mose. Kontraktet eller förbundet ingicks vid ett berg på halvön Sinai, som är en del av Arabien. Det inträffade på våren år 1513 f.v.t., och Gud hade fört Mose folk dit, sedan han hade befriat dem ur Egypten, varigenom han gjorde sitt namn Jehova känt för dem såsom deras förfäder aldrig hade känt det. — 2 Mos. 6:3.
4. Hur kom det sig att mer än sjuttio män i Israel åt och drack tillsammans med Gud här på jorden?
4 Sedan förbundet hade ingåtts med Jehova Gud över djuroffer, gick Mose och hans bror och två av hans brorsöner jämte sjuttio andra män i nationen upp på Sinai berg. I 2 Moseboken 24:9—11 läser vi: ”Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel stego ditupp. Och de fingo se Israels Gud; och under hans fötter var likasom ett inlagt golv av safirer, likt själva himmelen i klarhet. Och han räckte inte ut sin hand mot Israels söners framstående män, utan de fick en syn av den sanne Guden och åt och drack.” — V. 11 enl. NW.
5. Såg dessa gynnade män Guds gestalt, och varför var det passande att de befann sig ”under hans fötter”?
5 I själva verket såg de där sjuttiofyra männen ingen skepnad eller gestalt av Gud. Vad de såg i en syn var en vördnadsbjudande uppvisning av ”Israels Guds” härlighet. Under den härliga manifestationen av honom, ”under hans fötter”, så att säga, såg dessa gynnade män något som ”var likasom ett inlagt golv av safirer, likt själva himmelen i klarhet”, dvs. likt den klara, blå skyn utan ett moln. De här männen befann sig på jorden och nedanför Guds ”fötter” helt i överensstämmelse med Guds egna ord: ”Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall.” Hur skulle då något av människor uppfört tempel eller någon av människor byggd kyrka kunna rymma en sådan bländande härlig Gud? Det går helt enkelt inte. — Jes. 66:1; Apg. 7:48, 49.
6. Utsattes dessa sjuttiofyra män för fara, då de fick denna syn av Gud, och av vilket slag var den måltid de åt tillsammans med honom?
6 En människa befinner sig verkligen i en farofylld situation, när hon får se en syn av den ende levande och sanne Guden. En människa av kött och blod är så bräcklig och ömtålig, när hon kommer i närheten av en uppvisning av Guds persons härlighet. Det finns en oöverskridlig gräns för hur långt människan kan gå, när det gäller att betrakta den osynlige Gudens härliga manifestation. Inte utan välgrundad orsak heter det i 2 Moseboken 24:11 om dessa sjuttiofyra män på Sinai berg: ”Och han [dvs. Gud] räckte inte ut sin hand mot Israels söners framstående män, utan de fick en syn av den sanne Guden och åt och drack.” (NW) Naturligtvis åt och drack de inte på ett vanvördigt, alltför familjärt sätt; de gjorde detta såsom vid en offermåltid. Det som de åt kan ha varit den del av de djuroffer som var avsedda för de offrande att äta av de gemenskapsoffer som hade blivit framburna till Gud vid foten av Sinai berg. Vin, som användes till drickoffer åt Gud, var förmodligen vad de drack. På så sätt höll dessa vördnadsfulla män en gemenskapsmåltid med Gud. Eftersom de räknades för att vara värdiga, dödade Gud dem inte. — 2 Mos. 24:1—11.
7. Hur kom Mose att betrakta den plats där han hade nära gemenskap med Gud?
7 När profeten Mose efteråt var ensam med Gud på berget, varken åt eller drack han på hela fyrtio dygn. Han ansåg den plats, där han hade nära gemenskap med Gud, vara heligt område. Några månader tidigare, när Mose sändes åstad till Egypten för att befria sitt folk, visade sig Guds ängel för honom mitt i en brinnande buske nära foten av Sinai berg och sade till honom: ”Drag dina skor av dina fötter, ty platsen, där du står, är helig mark.” — 2 Mos. 3:1—5.
Vad Mose såg av Gud
8. Hur framgick det av de tillrättavisande ord som Gud uttalade till Aron och Mirjam att Mose intog en gynnad ställning hos Gud, och varför var detta passande?
8 Såg Mose, i sin egenskap av medlare mellan Jehova Gud och hans utvalda folk, Gud mera direkt än någon annan i hela nationen? Var det möjligt att se Gud mera direkt? Hur gynnad Mose var i fråga om detta framhöll Gud för Aron, Mose bror, och för hans syster, Mirjam, när dessa klagade på Mose. Gud sade: ”Var goda och hör mina ord. Om det skulle uppstå en profet bland er för Jehova, skulle det vara i en syn som jag skulle ge mig till känna för honom. I en dröm skulle jag tala till honom. Icke så min tjänare Mose! Han är betrodd med hela mitt hus. Mun mot mun talar jag med honom och visar honom sålunda, och inte genom gåtor; och Jehovas framträdande är vad han skådar. Varför fruktade ni då inte att tala mot min tjänare, mot Mose?” (4 Mos. 12:1—8, NW) Allt detta var synnerligen passande i fråga om Mose, ty han var en profetisk bild av Guds Son, Jesus Kristus, den utlovade profeten som skulle vara större än Mose. — 5 Mos. 18:15—18; Apg. 3:19—23; 7:37, 38.
9, 10. a) När människor sägs tala ”mun mot mun”, vad antyder då detta om dem som talar, och vilken fråga uppstår med avseende på Mose i detta sammanhang? b) Vilket löfte fick Mose av Gud efter det att den israelitiska nationen hade gjort sig skyldig till avgudadyrkan vid Sinai berg?
9 Särskilt vid ett tillfälle såg Mose ”Jehovas framträdande”. Såg han då Guds gestalt direkt? När människor sägs tala ”mun mot mun” med varandra, får man det intrycket att de talar ansikte mot ansikte, men såg Mose verkligen Guds ansikte där på Sinai berg? År 1513 f.v.t. hade ännu inte löpt ut. Nationen hade visserligen fått de tio buden, men den hade gjort sig skyldig till avgudadyrkan. Läget var kritiskt. Därför ansåg Mose det nödvändigt att framställa en särskild vädjan till Gud på Sinai berg. Av Jehova Gud fick då Mose det löftet att Jehovas närvaro skulle följa honom, till dess han hade fört sitt folk till det utlovade landet. Mose säger:
10 ”Och Jehova sade vidare till Mose: ’Också detta, som du har talat om, skall jag göra, eftersom du har funnit ynnest för mina ögon och jag känner dig vid namn.’
11, 12. Vad bad Mose att få se, men vad svarade Gud?
11 Därvid sade han [dvs. Mose]: ’Om så är ditt behag, så låt mig se din härlighet.’
12 Men han sade: ’Jag skall själv låta all min godhet passera förbi inför ditt ansikte, och jag skall kungöra namnet Jehova inför dig; och jag skall gynna den som jag kan komma att gynna, och jag skall visa barmhärtighet mot den som jag kan komma att visa barmhärtighet mot.’ Och han tillade: ’Du är inte i stånd till att se mitt ansikte, ty ingen människa kan se mig och ändå leva.’ Och Jehova sade ytterligare: ’Här är en plats hos mig, och du skall ställa dig på klippan. Och det måste ske att medan min härlighet passerar förbi, skall jag ställa dig i en håla i klippan, och jag skall lägga min hand över dig som en skärm, till dess jag har passerat förbi. Därpå skall jag ta bort min hand, och du skall i sanning se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan inte bli sett.’” — 2 Mos. 33:17—23, NW.
13. Innebar denna manifestation att Gud skulle materialisera sig, och varför måste särskilda försiktighetsmått vidtas beträffande Mose?
13 Detta innebar inte att den osynlige Guden skulle materialisera sig och framträda i mänsklig gestalt på det sätt som den grekiska mytologins gudar påstods ha framträtt för människor. (Apg. 14:11—13) Det skulle bli en manifestation av gudomlig härlighet av sådan omfattning som inte skulle bli för mycket för en människa att se och erfara utan att göras blind, dödas och upplösas till intet. Barmhärtigt lovade Jehova att vidta särskilda försiktighetsmått beträffande Mose. Dagen därpå inträffade den utlovade manifestationen, vars like ingen människa före Mose någonsin hade sett. Enligt Guds föreskrifter gick Mose upp på Sinai berg med två stentavlor, på vilka Gud skulle inrista de tio buden. Vad hände nu?
14, 15. Vad gjorde Gud, då han passerade förbi Mose, och vad gjorde Mose?
14 ”Och Jehova företog sig att stiga ned i molnskyn och ställa sig där hos honom och kungöra Jehovas namn. Och Jehova passerade förbi inför hans ansikte och kungjorde: ’Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet och sanning, som bevarar kärleksfull godhet åt tusenden, överser med förseelse och överträdelse och synd; men ingalunda skall han frita från straff utan skall låta straff för fäders förseelse komma över söner och över sonsöner, över det tredje släktledet och över det fjärde släktledet.’
15 Genast skyndade sig Mose att böja sig djupt ned mot jorden och kasta sig ned.” — 2 Mos. 34:1—8, NW.
16. Hur påverkades Mose ansikte av det som han fick se, och hur lärde han genom denna erfarenhet känna Gud bättre?
16 Mose säger oss inte att han såg Guds gestalt direkt. Allt han såg var efterglansen av Guds förbipasserande manifestation. Men trots detta utgick det en strålglans från Mose eget ansikte, när han kom ned från berget och trädde fram inför folket. (2 Mos. 34:29, 30) Hur mycket bättre lärde inte Mose också känna Jehova Gud! Hur underbart blev inte Guds personlighet kungjord för Mose! Vilken så kallad gud skulle kunna jämföras med Jehova?
17. Vilket slags Gud säger sig Jehova själv vara, och vad förtjänar en sådan personlighet att förbindas med?
17 Jehova försäkrar oss om att han är en kärlekens Gud, men också rättvisans; egenskaper som han förbinder med självbehärskningens makt eller kraft, när han handlar med det syndiga människosläktet. Och när han då handlar med det ofullkomliga människosläktet, ser han till att det råder fullkomlig jämvikt mellan hans kärleksfulla handlingssätt mot dem och ett rättvist handlingssätt, varigenom han ådagalägger en häpnadsväckande vishet i alla varierande omständigheter och förhållanden. Vilken Gud utan like! En Gud som kännetecknas av fullkomlig kärlek, fullkomlig rättvisa, fullkomlig makt och kraft och fullkomlig vishet. En sådan dyrkansvärd personlighet förtjänar att förbindas med en härlighetens strålglans, som var för lysande för svaga mänskliga ögon att se på eller för en skör människokropp att komma nära.
18. a) För vad isolerades Mose då den gudomliga närvaron passerade förbi honom? b) Hur kan vi som en följd av detta bättre lära känna denne Gud, Jehova?
18 Det är inte att undra på att särskilda försiktighetsmått måste tas för att ge Mose tillräcklig ”isolering”, så att han inte skulle skadas eller rentav tillintetgöras, när Jehovas härlighet passerade förbi och Jehova kungjorde sitt oförlikneliga namn, medan Mose lyssnade i hålan i en klippa. Varken Mose eller någon annan människa skulle någonsin ha kunnat se Guds ansikte och förbli vid liv! Den som bara är människa skulle ha dött innan Guds härlighets ”ansikte” eller fullständiga manifestation hade nått henne. Mose drevs till att böja sig djupt ned och kasta sig ned i tillbedjan, då den strålande gudomliga närvaron passerade förbi. Hur löjligt är det då inte av en rysk astronaut att säga att det inte finns någon Gud, eftersom han inte träffade på Gud när hans rymdfarkost kretsade runt jorden ute i den yttre rymden! Men vi som nu i denna tid tror på och godtar Mose syn av den gudomliga härligheten, vi lär känna denne underbare Gud, Jehova, mycket bättre.
Jesaja ser Gud i en syn
19, 20. a) På vilken plats fick profeten Jesaja sin syn av Gud? Efter vilket vanhelgande av templet fick han den? b) När fick Jesaja denna syn, och vilka detaljer av den beskriver han?
19 Mose förblev inte den ende bland människor som fick en syn av Jehova Gud och på så sätt lärde känna honom bättre. Det förgick 736 år, och skådeplatsen skiftade från Sinai berg i Arabien till det forntida Jerusalems höjder. Det låg ett praktfullt tempel på Moria berg där i staden. Men en fruktansvärd olycka hade upprört nationen. Den framgångsrike konung Ussia eller Asarja hade dristat sig att gå in i det främre heliga rummet i templet för att frambära rökelse där i likhet med en präst och hade drabbats av spetälska, som slutligen ledde till att han dog såsom en utstött. Under den tid Ussia led av sin vedervärdiga sjukdom fick hans trogne son Jotam fungera som konung på Jerusalems tron. I det år då Ussias ömkliga död inträffade (777 f.v.t.) och förmodligen efter hans död fick profeten Jesaja en syn av Gud. Den var annorlunda än den syn Mose fick. Jesaja själv berättar för oss:
20 ”I det år, då konung Ussia dog, såg jag Herren [Jehova, NW] sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: ’Helig, helig, helig är HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW]; hela jorden är full av hans härlighet.’ Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd: och huset blev uppfyllt av rök.” — Jes. 6:1—4; 2 Krön. 26:1—23.
21. Hur framgår det av synen att Jehova är sitt folks konung?
21 Här ges ingen beskrivning av Guds person, eftersom Gud inte kan liknas vid en skapad människa. Släpet på hans majestätiska skrud uppfyllde templet. Hans tempel är ett palats, och han är sitt folks osynlige, himmelske konung. Hans tron vilar alltså inte på marken, utan jämte det att den är hög är den också upphöjd.
22. Hur visade seraferna att de respekterade Guds närvaro och platsens helgd?
22 Seraferna, vilkas framträdande liknar flammande eld, sitter inte ned i Jehovas närvaro, utan de står, och i det att de tjänstgör såsom hans uppvaktning, är de alltid redo till tjänst. Profeten Jesaja betraktade då med ohöljt ansikte denna syn av Gud, men dessa himmelska serafer dristade sig inte till att rikta blicken framåt utan betäckte sina ansikten med det övre vingparet. Som om seraferna hade stått på en helig plats betäckte de sina fötter med det lägre vingparet, med tillbörlig aktning för den himmelske konungen, ”härskarornas Jehova”. Med det mellersta vingparet flög seraferna såsom himmelska skapelser.
23. Hur gav seraferna eftertryck åt Jehovas helighet och profeterade om hans härlighet?
23 I den här synen av Gud i templet var det dessa serafer som kungjorde Guds helighet och härlighet. För att framhäva ”härskarornas Jehovas” suveräna helighet uttalade de ordet ”helig” tre gånger, i det att de tre gånger kungjorde detta växelvis för varandra. Guds härlighet fyllde inte endast huset eller templet utan skulle också fylla ”hela jorden”. Vi kan redan se Jehova Guds härlighet i hela hans mästerliga skaparverk, när det gäller både de levande och de livlösa tingen. Men den tid närmar sig, då alla jordens inbyggare kommer att förena sig med oss i att urskilja Jehovas härlighet i de ting som han har skapat, och de skall inte längre göra vår jord till en ohelig plats genom att vanhelga den, besudla den. Det är inte förgäves som det blivit förutsagt: ”Jorden skall uppfyllas med kunskapen om Jehovahs härlighet, såsom vattnet betäcker havets botten.” (Hab. 2:14, My) Det högstämda rop som seraferna lät höra i Jehovas tempel var profetiskt.
24. Varför hade Jesaja, enligt vad han själv sade, orsak att känna fruktan då han fick se synen?
24 När profeten Jesaja fick se denna syn av Jehova på tronen i sitt tempel, blev han förskräckt. Vid ljudet av de till varandra ropande serafernas röster började fästena till templets dörrtrösklar darra, och varför skulle då inte Jesaja bäva, eftersom han var en levande skapelse med lätt påverkbara religiösa känslor? Fastän han redan var en Jehova Guds profet, kände han sig oren, då han fick se en sådan helig tablå. Han fruktade till och med för sitt liv! ”Ve mig”, ropade han. ”Jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot”, härskarornas Jehova! — Jes. 6:5.
25. Hur kom det sig att Jesaja, med serafens hjälp, förblev vid liv, så att han kunde berätta om vad han fått uppleva?
25 Hur kom det sig då att Jesaja förblev vid liv, så att han kunde berätta om vad han fått uppleva? Det gick till så här: Från templet, som nu var uppfyllt av mirakulös rök, kom en av de där bevingade seraferna till hans hjälp. ”Men en av seraferna”, berättar Jesaja vidare, ”flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: ’Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.’”
26. a) Vad fick Jesaja, som nu blivit renad, tillfälle att anmäla sig till att utföra? b) Hur var Jesaja med rätta en förebild till Messias, och hur kan vi ta lärdom av honom?
26 Jesaja kände sig nu ren i den gudomliga närvaron, ja, tillräckligt ren för att erbjuda sig att i fortsättningen utföra profetisk tjänst för Jehova. ”Och”, säger han, ”jag hörde rösten av alla herrars Herre [Jehova, NW] säga: ’Vilken skall jag sända, och vilken vill gå för oss?’ Och jag sade: ’Se här är jag, sänd mig’. Och han sade: ’Gå och säg till detta folket’.” (My) Omedelbart sändes Jesaja åstad i ett profetiskt ärende, som utgjorde en förebild till den kommande Messias’ verk, mer än 800 år längre fram i tiden. Jesaja glömde aldrig denna syn av hur Jehovas härlighet uppfyllde templet. Såsom en exakt förebild till Messias visade sig Jesaja trogen det uppdrag han fått av Jehova. (Jes. 6:6—13; Matt. 13:10—15) Men hur förhåller det sig med oss? Erbjuder vi oss villigt att utföra Guds tjänst, sedan vi lärt känna Jehova Gud bättre, alldeles som Jesaja gjorde? Ja, större förtrogenhet med Gud sporrar oss att säga till honom: ”Se, här är jag, sänd mig.”
Profeten Hesekiels syn
27. När började profeten Hesekiel se syner av Gud?
27 Innan Messias, den Smorde, framträdde, fick ännu en man se mirakulösa syner av den levande och sanne Guden. Det var profeten Hesekiel, som levde mer än hundra år efter Jesaja. Den förödelse, som enligt Jesajas förutsägelse var bestämd att komma över israeliterna, skulle bara låta vänta på sig i ytterligare sex år, när Hesekiel fick sin första vördnadsbjudande syn. Han befann sig då i landsförvisning i det hedniska Babylonien. Han säger att det hände sig, ”medan jag var mitt ibland de landsförvista vid floden Kebar, att himlarna öppnade sig, och jag började se syner av Gud”. Han fastställer tiden till den 5 Tammus det året enligt den judiska almanackan, dvs. ”i fjärde månaden, på femte dagen i månaden”, och ”i femte året av konung Jojakins landsförvisning”, dvs. år 613 f.v.t. — Hes. 1:1—4, NW.
28. Vad var det som Hesekiel i sin första syn fick se röra sig framåt, och vad var det som drev det här föremålet framåt?
28 Vid den tiden ryckte himmelens och jordens Skapare framåt för att låta verkställa sitt rättsliga beslut mot sitt otrogna folk i Juda rike med dess huvudstad, Jerusalem. Hesekiel såg följaktligen något som rörde sig framåt. Det påminde om en vagn så stor att den fick honom att känna sig som en myra. Det här föremålet hade ingen bensinmotor, ingen elektrisk eller atomdriven motor, som drev det framåt, men det rörde sig snabbt, i det att det rullade fram över allting som var i dess väg. Denna vagn hade ingen synlig styrinrättning och inga bromsanordningar, och likväl kunde den ändra riktning från att ha rört sig framåt till att gå i sidled, och detta ögonblickligen, utan att sakta in för att hejda vagnens fart. Vad var det som drev denna kolossala vagn framåt? Det var tydligen dens aktiva kraft eller ande som färdades i vagnen.
29. Vad var det som var så egendomligt beträffande den här himmelska vagnens hjul?
29 Den här vagnen var inte tvåhjulig. Den hade fyra hjul. Vad hjulen själva beträffar, så var de egendomligt konstruerade. De kunde av allt att döma se vart de var på väg, eftersom lötarna var fullsatta med ögon runt omkring. Inne i varje hjul, som rörde sig framåt, fanns det vidare ett annat hjul som var insatt i rät vinkel, lodrätt, vilket satte vagnen i stånd att röra sig sidledes utan att hjulen behövde vända sig, såsom hjulen måste göra när man viker om ett hörn. Lägg märke till Hesekiels beskrivning av den här vagnens rörelseförmåga:
30. Hur beskriver Hesekiel vagnshjulens rörelseförmåga?
30 ”Och det såg ut, som om hjulen voro gjorda av något som liknade krysolit, och alla fyra voro likadana; och det såg vidare ut, som om de voro så gjorda, att ett hjul var insatt i ett annat. När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna; de behövde icke vända sig, när de gingo. Och deras lötar voro höga och förskräckliga, och på alla fyra voro lötarna fullsatta med ögon runt omkring.” — Hes. 1:16—18.
31. Vilka ledsagade vagnen såsom löpare?
31 I forna tider hade de kungliga vagnarna löpare som löpte före och vid sidan av dem för att ge värdighet åt den person som färdades i vagnen. (1 Kon. 1:5; 18:44—46) Fyra keruber åtföljde den himmelska vagn som profeten Hesekiel såg i sin syn. De här keruberna svarar mot löpare. Först kallar Hesekiel dem levande ”väsen” eller skapelser. De var sannerligen inte mänskliga skapelser, även om de hade vissa drag som påminde om en människas. (Hes. 1:5, 15; 10:9—13) Profeten Hesekiel hjälper oss att för vårt inre öga se hur synen av de fyra levande väsendena och vagnen på den tiden plötsligt framträdde för honom med sin nästan obeskrivliga skönhet:
32. Hur såg keruberna ut enligt Hesekiels beskrivning?
32 ”Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och ett sken omgav det; och mitt däri, mitt i elden, syntes något som var såsom glänsande malm. Och mitt däri syntes något som liknade fyra väsenden, och dessa sågo ut på följande sätt: de liknade människor, men vart väsende hade fyra ansikten, och vart och ett av dem hade fyra vingar, och deras ben voro raka och deras fötter såsom fötterna på en kalv, och de glimmade såsom glänsande koppar. Och de hade människohänder under sina vingar på alla fyra sidorna. Och med de fyras ansikten och vingar förhöll det sig så: deras vingar slöto sig intill varandra; och när de gingo, behövde de icke vända sig, utan gingo alltid rakt fram.”
33. Vad slags ansikten hade de kerublika levande väsendena?
33 Profeten Mose beskrev inte hur de keruber såg ut som blev satta vid ingången till Edens lustgård mer än 3.400 år tidigare, när det syndiga människoparet, Adam och Eva, drevs ut därifrån. (1 Mos. 3:24) Men profeten Hesekiel ger oss den nyss återgivna beskrivningen av de kerublika levande väsendena och säger vidare: ”Och deras ansikten liknade människoansikten, och alla fyra hade lejonansikten på högra sidan, och alla fyra hade tjuransikten på vänstra sidan, och alla fyra hade ock örnansikten. Så var det med deras ansikten. Och deras vingar voro utbredda upptill; vart väsende hade två vingar, med vilka de slöto sig intill varandra, och två, som betäckte deras kroppar.” — Hes. 1:4—11.
34. Vilken samstämdhet, när det gällde rörelse, rådde mellan hjulen och keruberna?
34 Vilken samstämdhet i fråga om rörelse rådde mellan den himmelska vagnens hjul och de löparelika keruberna? Profeten Hesekiel berättar vidare för oss: ”Och när väsendena gingo, gingo ock hjulen invid dem; och när väsendena lyfte sig upp över jorden, lyfte sig ock hjulen. Vart anden ville gå, dit gingo de, ja, varthelst anden ville gå; och hjulen lyfte sig jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen. När väsendena gingo, gingo ock dessa; när de stodo stilla, stodo ock dessa stilla; när de lyfte sig upp över jorden, lyfte sig ock hjulen jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen.” — Hes. 1:19—21.
35, 36. a) Vad framställdes i symbol genom kerubernas drag? b) Vad såg Hesekiel strax över keruberna och hjulen, och vad hörde han?
35 Sådana skapelser som utmålas i denna beskrivning av de kerublika levande väsendena finns naturligtvis inte i himmelen, i den osynliga andevärlden. De olika dragen i deras skenbart groteska uppsyn utgjorde följaktligen symboler av goda egenskaper som är framträdande hos människan, lejonet, tjuren, örnen och andra bevingade skapelser. Även om dessa egenskaper är av stort intresse, intresserar vi oss just för stunden mera för det som syntes över de fyra kerublika levande väsendena och över hjulen vid sidan om dem. Vad såg profeten Hesekiel där uppe? Han beskriver det för oss:
36 ”Och över väsendenas huvuden syntes något som liknade ett himlafäste, till utseendet såsom underbar kristall [skräckinjagande is, NW], utspänt ovanpå deras huvuden. Och under fästet voro deras vingar utbredda rätt emot varandra. Vart särskilt väsende hade två vingar, med vilka det kunde betäcka sin kropp. Och när de gingo, lät dånet av deras vingar i mina öron såsom dånet av stora vatten, såsom den Allsmäktiges röst; ja, det var ett väldigt dån, likt dånet från en härskara. Men när de stodo stilla, höllo de sina vingar nedsänkta.” — Hes. 1:22—24.
37. Såsom vilken del av en vagn tjänar detta ”fäste”, och vilket ljud var kraftigare än alla de andra?
37 Ett ”himlafäste”! Det var denna himmelska vagns plattform. Det såg ut som genomskinlig kristall eller is, men det var skräckinjagande. Han som for fram i vagnen utmålades följaktligen såsom på väg till verkställandet av sitt rättsliga beslut, sittande på en fast plattform som såg ut att vara till is fruset vatten. Under denna skräckinjagande plattform var ljudet från den Allsmäktiges framrullande vagn likt dånet av stora vatten eller likt dånet från en härskara, som med stor iver vill gripa sig verket an att utrota den Allsmäktiges fiender. Men det fanns en röst som var starkare än alla dessa ljudeffekter under plattformen eller ”himlafästet”, vilket föreföll vara av is. Profeten Hesekiel hör dånet av denna röst tränga fram från platsen ovanför det skräckinjagande fästet. Det kom från den Allsmäktige, som for fram på denna vagnlika plattform. Vilket utseende hade han? Hesekiel berättar:
Han som satt i den himmelska vagnen
38. Hur beskriver Hesekiel den som färdas fram i vagnen och det ljus som omger honom?
38 ”Och ovan fästet som vilade på deras huvuden dånade det [hördes en röst, NW]; när de då stodo stilla, höllo de sina vingar nedsänkta. Och ovanpå fästet som vilade på deras huvuden syntes något som såg ut att vara av safirsten och som liknade en tron; och ovanpå det som liknade en tron satt en som till utseendet liknade en människa. Och jag såg något som var såsom glänsande malm och omgivet runt omkring av något som såg ut såsom eld, ända ifrån det som såg ut att vara hans länder och sedan allt uppåt. Men nedåt från det som såg ut att vara hans länder såg jag något som såg ut såsom eld; och ett sken omgav honom. Såsom bågen, som synes i skyn, när det regnar, så såg skenet ut där runt omkring. Så såg det ut, som tycktes mig vara HERRENS [Jehovas] härlighet; och när jag såg det, föll jag ned på mitt ansikte, och jag hörde rösten av en som talade.” — Hes. 1:25—28.
39. a) Vilket ord sammanfattar alla dessa ljuseffekter? b) Hur detaljrik är beskrivningen av honom som far fram i vagnen, och vad påminner hans tron om?
39 Den glänsande malmen (elektrum, en legering av guld och silver), elden, som helt omvärvde honom som satt i vagnen och angav hans konturer med ett omgivande, starkt sken, och den halvcirkelformiga bågen med regnbågens alla skiftande färger — allt detta har sammanfattats i ett enda beskrivande ord: ”härlighet”. ”Jehovas härlighet”! (NW) I synen framträdde en gestalt som liknade en människas, med något ”som såg ut att vara hans länder”. Men det ges inga detaljbeskrivningar av ansiktsdragen och själva gestalten. Den tron, på vilken den Allsmäktige, Jehova, sitter, liknar en safirsten, skickligt kluven och slipad, och dess djupblå färg för tanken till himmelen, där Jehova verkligen tronar. Från denna safirliknande tron talade Jehova till sin profet Hesekiel.
40. Var befann sig den himmelska vagnen i den syn Hesekiel fick se följande år?
40 Följande år fick profeten Hesekiel en annan syn av Jehovas himmelska vagn med dess hjul, bredvid vilka de kerublika levande väsendena befann sig, men den här gången stod den framför det tempel, som konung Salomo hade byggt i Jerusalem. ”Och jag fick se”, säger Hesekiel, ”att på fästet som vilade på kerubernas huvuden fanns något som tycktes vara av safirsten, något som till utseendet liknade en tron; detta syntes ovanpå dem. ... Och keruberna stodo till höger om huset, när mannen gick ditin; och molnet uppfyllde den inre förgården. Men HERRENS [Jehovas] härlighet höjde sig upp från keruben och flyttade sig till husets tröskel; och huset uppfylldes då av molnet, och förgården blev full av glansen från HERRENS härlighet. Och dånet av kerubernas vingar hördes ända till den yttre förgården, likt Gud den Allsmäktiges röst, då han talar.” — Hes. 10:1—5; 8:1.
41. a) Varifrån hade vagnen kommit rullande, och vad vittnar dess nya belägenhet om? b) Varför var det som om Hesekiel själv skulle fördärva Jerusalem?
41 Jehovas himmelska vagn hade alltså färdats från den babyloniska floden Kebar, där Hesekiel först såg en syn av den, och hade rullat västerut till Jerusalem och dess tempel. Detta vittnade om att den tid kom allt närmare då Jehovas rättsliga beslut, att låta glödhet ödeläggelse drabba det otrogna Jerusalem och dess vanhelgade tempel, skulle verkställas. Staden, jämte dess tempel, skulle förstöras. (Hes. 10:6—22) I symbolisk mening förstörde eller fördärvade Hesekiel själv den otrogna staden Jerusalem. Hur då? Genom att han fick uppdraget från Jehova att vara profet och genom att därpå kungöra budskapet om nära förestående förintelse. Tjugo år efter det att Hesekiel hade sett Jehovas vagn vid strömmen Kebar, fjorton år efter det att Jerusalem verkligen hade blivit förstört, stimulerades Hesekiel till att tänka tillbaka på detta sitt uppdrag, som hade med förstöringen att göra. I det tjugofemte året av Hesekiels landsförvisning i Babylon fick han se en syn av Jehovas nya tempel i all dess fullständighet. En ängel, som såg ut som en människa, förde Hesekiel på en rundtur för att se det.
42. Vilken syn av Gud fick Hesekiel se i förbindelse med det nya templet, fjorton år efter Jerusalems förstöring?
42 ”Och han lät mig gå åstad till porten, den port, som vette åt öster”, säger Hesekiel. ”Då såg jag Israels Guds härlighet komma österifrån, och dånet därvid var såsom dånet av stora vatten, och jorden lyste av hans härlighet. Och den syn, som jag då såg, var likadan som den jag såg, när jag kom för att fördärva staden; det var en syn likadan som den jag såg vid strömmen Kebar. Och jag föll ned på mitt ansikte. Och HERRENS härlighet kom in i huset genom den port som låg mot öster.” — Hes. 43:1—4; 40:1—4.
43. Vad antyds beträffande Guds härlighet genom den verkan synen hade på Hesekiel?
43 Så strålande härlig var synen av den allsmäktige Guden Jehova att det var tillräckligt för att få en svag människa av kött att falla ned på sitt ansikte i tillbedjan. Jehova Guds härlighet får man inte betrakta vanvördigt, oförsynt, trotsigt. Hesekiels mirakulösa syner, i vilka han såg ”Jehovas härlighet”, var tillräckligt vördnadsbjudande för att få en människa att bäva och känna att hon måste falla ned i tillbedjan. Men Hesekiel överlevde dessa enastående upplevelser i överensstämmelse med Guds uppsåt beträffande honom.
44. Varför tillkommer det nu människor — med tanke på vad Hesekiel säg i sin syn — att lära känna Gud och söka uppnå fred med honom?
44 Jehova Gud är härlig, då han segerrikt färdas framåt i sin himmelska vagn med sina kerublika levande väsen som uppvaktning. Han färdas framåt på ett liknande sätt i dag för att verkställa sina domar. Det tillkommer nu oss människor att göra oss förtrogna med denne Gud, att uppnå fred med honom och att bevara denna fred.