En gud av kärleksfull godhet
”O, frambär tacksägelse till Jehova, ni människor, ty han är god; ty hans kärleksfulla godhet varar till obestämd tid.” — Ps. 107:1, NW.
1, 2. Vad menar somliga om Gud i rak motsats till vad David skrev?
VAD menar du om Gud? Menar du att han är en vänlig, välvillig gudom, men att han förmodligen inte befattar sig med de mänskliga angelägenheterna och problemen? Eller tror du kanske att han tar del i världens angelägenheter som en partisan och ger sin välsignelse åt nationernas krig och blodsutgjutelse, om de kämpar för en ”rättfärdig” sak? Du kanske rentav tänker dig honom som en Gud som godtyckligt utsläcker en kär anförvants liv för sina egna outgrundliga syften!
2 Men detta låter inte som om det gällde den Gud, som psalmisten David beskrev så här: ”God och rättrådig är Jehova. Därför undervisar han syndare om vägen. Han skall komma de ödmjuka att vandra enligt hans rättsliga beslut, och han skall lära de ödmjuka sin väg. Alla Jehovas stigar äro kärleksfull godhet och sannfärdighet för dem som hålla hans förbund och iakttaga hans påminnelser.” — Ps. 25:8—10, NW.
3, 4. Vilken inställning bör vi ha till Skaparen? Ge skäl för svaret.
3 David hade varit fredlös, hade måst fly för sitt liv från sina egna landsmän, men han klandrade inte Gud för sin svåra belägenhet. I stället bad han: ”Gör så att jag lär känna dina vägar, o Jehova; lär mig dina stigar. Gör så att jag vandrar i din sanning, och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Till dig har jag satt mitt hopp hela dagen. Kom ihåg dina barmhärtiga gärningar, o Jehova, och dina uttryck för kärleksfull godhet, ty de äro från obestämd tid.” — Ps. 25:4—6, NW.
4 Många människor i mindre svåra belägenheter har klandrat Skaparen. De har inte kunnat förstå varför han inte personligen ingriper i deras fall, och de är böjda för att kasta skulden för alla sina svårigheter på Gud, vad dessa än kan bero på. Men det är klokt och förståndigt av oss att vi undersöker vad Jehovas ord säger om detta. Är Jehova en Gud som kännetecknas av godhet, vänlighet och kärlek, såsom David förklarade, eller är han en kärlekslös, blodtörstig Gud, som till och med somliga prästmän har gjort gällande?
5. Vilket råd från Jehovas ord följde David i sin vishet?
5 David blev falskeligen anklagad och plågad av konung Saul, som Jehova hade anförtrott ledarskapet av sitt folk åt. Men David blev inte bitter mot Jehova för att Saul uppträdde så avundsjukt, och David vägrade att ta saken i egna händer och slå ned ”Jehovas smorde” (NW). Han påminde sig Israels lag: ”Du får icke hata din broder i ditt hjärta. Tillrättavisa ovillkorligen din medbroder, på det att du icke må bära på synd tillsammans med honom. Du får icke taga hämnd, ej heller hysa agg mot ditt folks söner; och du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är Jehova.” — 3 Mos. 19:17, 18, NW.
6. a) Vad var Israels krig en förebild till, men vilken slutsats bör vi inte dra? b) Hur lönade Jehova David rikligen?
6 Längre fram tog David ledningen i den kamp Israel förde mot kananéerna för att driva ut dem ur det land som hade blivit utlovat åt Israels förfader Abraham. Denna åtgärd var en profetisk bild av hur Jehova i vår tid skall rena jorden från alla som uppreser sig mot hans suveränitet och ge arvet åt dem som älskar och tjänar honom, ”dem som hålla hans förbund och iakttaga hans påminnelser”. Skriften antyder emellertid inte alls att Jehova i denna tid skulle strida för den ena eller den andra nationen. Tvärtom förutsade Jesaja att Guds folk skulle smida sina svärd till plogbillar och inte mer lära sig att strida. David förvägrades äran att uppföra templet där Jehovas tillbedjan skulle försiggå, eftersom han hade varit en krigsman. Men David hade i sin tid utfört det som då var Jehovas vilja, och därför lovade Jehova att konungadömet inte skulle tas ifrån Davids ätt. (Apg. 13:36) Härom sade Jesaja profetiskt: ”Böj edert öra och kom till mig. Lyssna, så skall eder själ förbliva vid liv, och jag skall med eder beredvilligt sluta ett till obestämd tid bestående förbund angående de uttryck för kärleksfull godhet som lovats David och som äro trovärdiga.” Inte underligt då att David förklarade: ”För min del har jag förtröstat på din kärleksfulla godhet; må mitt hjärta glädja sig i din frälsning. Jag skall sjunga till Jehova, ty han har handlat mot mig på ett sätt som innebär belöning.” — Jes. 55:3; Ps. 13:6; NW.
7. Hur förknippade Paulus Guds kärleksfulla godhet mot David med Jesu tid?
7 Aposteln Paulus förknippade förbundet med David med händelserna på Jesu tid, då han gav denna förklaring: ”Och därför kungöra vi nu för eder de goda nyheterna angående det löfte, som gavs åt förfäderna, att Gud helt och hållet har uppfyllt det åt oss, deras barn, i det att han har upprest Jesus, som det ju är skrivet i den andra psalmen: ’Du är min son, i dag har jag blivit din Fader.’ Och det förhållandet att han uppreste honom från de döda, bestämd till att icke mera återvända till förgängelse, har han tillkännagivit på detta sätt: ’Jag skall giva eder de uttryck för kärleksfull godhet som lovats David och som äro trovärdiga.’” Löftet till David blev alltså uppfyllt, och Jesus blev såsom Davids arvinge och Jehovas enfödde Son upprest för att bli konung i Jehovas nya tingens ordning vid den fastställda tiden. — Apg. 13:32—34, NW.
8. Ge några bevis för att Jehova är en Gud av kärleksfull godhet.
8 Alltifrån början har en ständigt ökande rad av händelser vittnat om Jehovas godhet och kärleksfulla omtanke om människorna. Jehovas uppsåt att rättfärdiga människor skulle få leva på jorden under paradisiska förhållanden skulle inte hindras. När Jehova danade jorden till att vara ett vackert hem åt människorna, frambragte han inte bara det som de absolut behövde, utan han klädde markytan med fruktbärande träd och blommande buskar till deras glädje och behag. Mitt i lustgården planterade han livets träd och tänkte på den tid, då det första människoparet skulle bevisa sin trohet och utvidga den paradisiska trädgården intill jordens ändar. Också efter det att upproret hade skett och domen över dem blivit verkställd, gav Jehova i profetiska ordalag uttryck åt sin oförtjänta godhet, då han förutsade den framtida återlösningen av dem som utövar tro på honom.
9. Vilket behov talade David om, och hur blev sådana framtidsutsikter möjliga?
9 Hur skulle dessa paradisiska förhållanden kunna återställas? Jehova hade gett Abraham detta löfte: ”Förmedelst din säd skola alla jordens nationer förvisso välsigna sig.” Denna Abrahams säd skulle bevisa sig vara en välsignelse genom att tillhandahålla medlet till återlösningen. David hade talat om ett sådant behov, då han bad: ”O, kom icke ihåg min ungdoms synder och mina upproriska handlingar. Kom ihåg mig efter din kärleksfulla välvilja, för din godhets skull, o Jehova. För ditt namns skull, o Jehova, måste du också förlåta min förseelse, ty den är ansenlig.” (1 Mos. 22:18; Ps. 25:7, 11; NW) David förstod att det behövdes något mer än djuroffer för att en tillfredsställande försoning skulle kunna åstadkommas, och han litade på att Jehova i sin kärleksfulla godhet skulle åstadkomma detta. Jehovas förbund med David var ännu ett steg hänemot förverkligandet av Jehovas uppsåt. (2 Sam. 7:16) Hur förhöll det sig med detta? Jo, Paulus sade så här om Jesus: ”Till allt det, vartill ni icke kunde förklaras utan skuld förmedelst Mose lag, blir var och en som tror förklarad utan skuld förmedelst denne.” Vilken utsikt till välsignelse för alla nationer öppnades inte härmed, tack vare Jehovas oförtjänta godhet, ja, till och med förlåtelse för sådana synder och förseelser som David talade om! — Apg. 13:38, 39, NW.
10. Hur har människor i allmänhet förhållit sig till Jehovas föranstaltningar, och vad uppenbaras på så sätt?
10 Men ännu i denna dag har människorna inte lärt sig och inte tillämpat den lektion i godhet och vänlighet som Jehova och hans Son lärt ut. Världen utöver finner man i stället att folk utsätts för hat för nationalitetens skull, fördomsfullhet för religiösa meningsskiljaktigheters skull, skymflig och ovänlig behandling för rasens skull. De som visar sig fientliga på sådant sätt ger till känna att de befinner sig i mörker beträffande sin Skapares syn på tingen, och mörkret har förblindat deras ögon. (1 Joh. 2:9—11) Om man följer godhetens och vänlighetens väg, vandrar man i förening med Jehova, vandrar framåt i ljuset. Detta ljus från Guds ord uppenbarar vidare skillnaden mellan dem som är Guds barn och dem som följer den sataniska väg som kännetecknas av ovänlighet, split och hat. ”Här är skillnaden mellan Guds barn och djävulens barn: den som inte gör det rätta och inte älskar sina bröder, han är inte Guds barn. Ty det budskap ni har hört från början är detta: vi skall älska varandra. Vi skall inte likna Kain, som var ett djävulens barn och slog ihjäl sin bror.” — 1 Joh. 3:10—12, Hd.
11. a) Vilken liknelse, som handlade om godhet och vänlighet, framställde Jesus? b) Hur visade han likadan opartiskhet som sin Fader?
11 Denna kärlek till bröderna skall inte heller begränsas till dem som hör till den egna familjen eller den egna rasen. Det är såsom Jesus sade: ”Min moder och mina bröder äro dessa, som höra Guds ord och göra det.” (Luk. 8:21) Han gjorde alltså inte någon åtskillnad för blodsbandens eller rasens skull. Han visste att hans Fader hade visat oförtjänt godhet mot människor av alla slag och att Gud är opartisk när det gäller alla människor. Han har gjort alla människor av ett blod, och han har gett alla samma hopp om liv genom sin Son i sitt rike, där hans Son skall härska som konung. En lagkunnig man, som kände till Jehovas bud att man skall älska nästan som sig själv, frågade Jesus: ”Vem är i själva verket min nästa?” (NW) Jesus svarade genom att beskriva hur en man på väg från Jerusalem till Jeriko blev överfallen och slagen och lämnad halvdöd. Sedan en präst och en levit, som färdades där förbi, hade behandlat honom som luft, tog sig slutligen en godhjärtad samarit an honom. Jesus ställde därpå frågan: ”Vilken av dessa tre synes dig nu hava bevisat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?” Naturligtvis var det den barmhärtige mannen som visade sig vara en sann nästa. Jesus anbefallde ett sådant handlingssätt, då han sade till frågeställaren: ”Gå du och gör på samma sätt!” (Hd) — Luk. 10:29—37.
12. a) Vad bör man inte klandra Gud för? b) Hur framgår detta av Skriften?
12 Fastän många människor inte nöjer sig med att bara gå förbi dem som är deras nästa och behandla dem som luft, när de behöver hjälp, utan därtill handlar upproriskt mot sin Skapare, har Jehova fortsatt att vara långmodig, tålmodig, god och kärleksfull mot mänskligheten. (Ps. 107:11—13) Det är inte Jehova som skall klandras då tusentals människor, både unga och gamla, plötsligt, när man minst väntar det, drabbas av bråd död genom olyckshändelse, krig eller farsoter. Tvärtom är det han som öppnar vägen till liv för dem som längtar efter det. Både han och hans Son anbefaller och tillämpar oförtjänt godhet. — Pred. 9:11; Hebr. 2:14.
13. a) Vilket tillstånd hade Israel råkat i enligt Hoseas ord? b) Vilket slags Gud skulle Jehova bevisa sig vara om folket ångrade sig och gjorde bättring?
13 Men Jehovas uttryck för kärleksfull godhet mot människorna ned genom århundradena betyder inte att han ser genom fingrarna med allt som är orätt eller att han av ren känslosamhet kommer att förlåta allt orätt. Så här beskrev han sig för Israel: ”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet och sanning, som bevarar kärleksfull godhet åt tusenden, överser med förseelse och överträdelse och synd; men ingalunda skall han fritaga från straff utan skall låta straff för fäders förseelse komma över söner och över sonsöner, över det tredje släktledet och över det fjärde släktledet.” (2 Mos. 34:6, 7, NW) Med tiden gjorde sig Israel förtjänt av att bli tuktat. Hosea sade att den kärleksfulla godheten hos folket var ”lik morgonskyn, lik daggen, som tidigt försvinner”. Juda hade i trolöshet överträtt förbundet med Jehova. I stället för att utöva sin Guds kärleksfulla godhet blev Gilead ”en stad av ogärningsmän, ... full med blodiga spår. Och lik en rövarskara, som ligger i försåt för människor, är prästernas hop. De mörda på vägen till Sikem, ja, vad skändligt är göra de.” Israel var besudlat. När det rådde sådana förhållanden i landet, måste det ringa mått av kärleksfull godhet som fanns där ha försvunnit tidigt på morgonen likt daggen. På goda grundar vädjade Hosea till israeliterna: ”Kom, ni människor, och låt oss verkligen vända tillbaka till Jehova, ty han själv har slitit sönder, men han skall hela oss. Han har slagit oss beständigt, men han skall förbinda oss.” (NW) Jehova begärde deras lojala kärlek hellre än offer, han önskade att de skulle inse värdet av Guds kunskap hellre än brännoffer. (Hos. 6:1—10) Om folket ångrade sig och gjorde bättring, då skulle Jehova visa sig vara en Gud som var ”sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet” men som ”ingalunda ... [skulle] fritaga från straff”.
14. Hurudant var tillståndet i Israel på apostlarnas tid, och vilken föranstaltning gjorde Jehova för hedningarna?
14 Flera hundra år senare talade aposteln Paulus om den jämvikt som kännetecknar Jehova såsom en godhetens Gud, som likväl visar sin stränghet mot dem som gjort sig förtjänta härav. Paulus citerade Jehovas ord till Jesaja: ”Hela dagen har jag sträckt ut mina händer mot ett folk som är olydigt och fallet för motsägelse.” (NW) Elia hade rentav klandrat Israel inför Jehova och sagt: ”Jehova, de hava dödat dina profeter, de hava grävt upp dina altaren, och jag ensam är kvar.” (NW) Men Jehova förkastade inte sitt folk. Han visste att det förutom Elia fanns sju tusen människor kvar som hade tro. Så fastän nationen ofta felade, gick israeliterna inte helt miste om Jehovas ynnest, och i likhet med de sju tusen som vägrade att tillbedja Baal på Elias tid visade sig en kvarleva av Israel vara trogen vid tiden för Jesu förkunnargärning. Paulus skrev: ”På detta sätt har därför också i närvarande tid en kvarleva trätt upp enligt ett utväljande, tack vare oförtjänt godhet.” (NW) Flertalet i Israel handlade emellertid som om de sov djupt och tungt. Med ögonen såg de nämligen inte, och med öronen hörde de inte, och de gav därför inte akt på de underbara möjligheter som Jehova i sin oförtjänta godhet öppnade för dem. Deras misslyckande öppnade vägen för hedningarna, folk av nationerna, att komma in i det nya förbund som Jesus hade instiftat. Judarna var nu inte längre avskilda från alla de andra nationerna såsom ett utvalt folk, utan skiljemuren hade brutits ned, och nu stod vägen öppen för andra att komma i åtnjutande av Jehovas ynnest såsom hans förbundsfolk. — Rom. 10:21—11:11; 1 Petr. 2:10.
15. Hur beskrev Paulus Jehovas åtgärd, och vilken varning innehöll hans ord?
15 Paulus beskrev detta genom att likna Jehovas förbundsfolk vid grenarna i ett olivträd. Eftersom det visade sig att Israel som en nation inte bar någon frukt, blev de andligen döda grenarna borthuggna, och nya grenar från ett vilt olivträd, som föreställde människor med tro i hednanationerna, blev inympade, för att de skulle få ta emot Jehovas rikedomar och de välsignelser som han skulle ge. Paulus framhåller att detta inte berodde på några särskilda gärningar å deras sida som blev inympade, utan berodde på bristen på tro hos dem som först fick tillfället. Han påminner dem om detta och säger till en varning: ”Har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke heller skona dig. Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.” (Rom. 11:21, 22) Tro och lydnad måste till, om man skall förbli i Jehovas godhet. Det är inte en fråga om nationalitet eller ras. Så här uttrycker Paulus saken: ”Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek, ty det är samme Herre över alla, som är rik för alla som åkalla honom. Ty Var och en som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst’.” — Rom. 10:12, 13, NW; 2:7—11.
16. Hur blev det möjligt för människor att vinna hopp om evigt liv?
16 Jehova har slagit upp dörren till livet genom sin oförtjänta godhet, i det att han har låtit rättvisans vågskål vägas upp genom att ge sin Son till en lösen, så att vi kan undslippa den fördömelse och död som vi har ärvt av Adam. Paulus framhävde detta i Titus 3:4—7 (NW), då han sade: ”Men när godheten och kärleken till människan å vår Frälsares, Guds, sida lades i dagen, frälste han oss — icke på grund av några gärningar i rättfärdighet, som vi hade utfört, utan enligt sin barmhärtighet — genom det bad, som förde oss till liv, och genom att vi blevo gjorda nya genom helig ande. Denna ande utgöt han rikligen över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare, för att vi, sedan vi blivit förklarade rättfärdiga i kraft av dennes oförtjänta godhet, skulle bliva arvingar enligt ett hopp om evigt liv.” Jehova är sannerligen en Gud av kärleksfull godhet. Det är inte för våra egna rättfärdiga gärningars skull som vi får rätt till livet, utan därför att Jehova har visat oförtjänt godhet genom att föranstalta om en lösen, som Jesus tillhandahöll genom att ge sitt mänskliga liv såsom offer. ”Så blev Ordet kött och bodde ibland oss, och vi fingo en syn av hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader; och han var full av oförtjänt godhet och sanning. Ty vi erhöllo alla av hans fullhet, ja, oförtjänt godhet på oförtjänt godhet.” I detta återspeglade Jesus sin Faders egenskaper godhet och välvilja. — Joh. 1:14, 16, NW.
17. Hur kom den oförtjänta godheten att härska som konung?
17 Det är alltså uppenbart att det inte beror på någon handling av den enskilda människan att hon har hoppet om evigt liv, eftersom alla har syndat; men Gud ger denna förhoppning om att man kan bli förklarad rättfärdig genom tro på Kristi Jesu lösenoffer såsom en fri gåva genom hans oförtjänta godhet. (Rom. 3:23, 24) Fram till Kristi tid utgjorde den lag, som Gud hade givit, en påminnelse för Israel om deras ofullkomlighet och syndfullhet, men Jesu lösenoffer öppnade den väg man kan gå för att få gagn av Guds oförtjänta godhet. Fram till den tiden var det så att synden härskade som konung med döden, men sedan öppnade Jehova vägen för att ”den oförtjänta godheten [måtte] härska som konung genom rättfärdighet med evigt liv i sikte”. (Rom. 5:21, NW) Jesus hade kommit som ledare och befälhavare för att välsigna alla folkgrupperna i uppfyllelse av Guds ”förbund angående de uttryck för kärleksfull godhet som lovats David”. — Jes. 55:3, 4, NW.
18. Hur skjuter somliga Guds oförtjänta godhet åt sidan?
18 De kristna i våra dagar befinner sig inte i det mosaiska lagförbundet med Gud, utan eftersom de har blivit upptagna i det nya förbundet, blir de ledda av Guds ande. (Rom. 6:14) Men våra utsikter att kunna uppnå en rättfärdig ställning inför Gud beror i alla fall inte på våra gärningar. Aposteln Paulus framhöll detta med stor kraft, då han sade att ingen kan vinna liv genom egna bemödanden: ”Jag skjuter icke Guds oförtjänta godhet åt sidan; ty om rättfärdighet kommer genom lag, då har Kristus i själva verket dött förgäves.” (Gal. 2:21, NW) Ja, Paulus sade rentav vidare: ”Ni äro skilda från Kristus, vilka ni än äro som försöka bliva förklarade rättfärdiga förmedelst lag; ni hava avfallit från hans oförtjänta godhet.” — Gal. 5:4, NW; Rom. 11:5, 6.
19. Vilket privilegium har Jehova gett de kristna i våra dagar?
19 Men även om det inte är genom egna bemödanden utan genom Kristi offers förtjänst som vi kan äga det underbara hoppet om evigt liv, antingen i himmelen eller här på jorden, innebär detta inte att Jehova inte har gett oss ett uppdrag att tjäna. Paulus påminde galaterna om detta: ”Gud, som ... kallade mig genom sin oförtjänta godhet, fann för gott att uppenbara sin Son i samband med mig, för att jag skulle kungöra de goda nyheterna om honom för nationerna.” (Gal. 1:15, 16, NW) Genom att hörsamma denna kallelse att kungöra de goda nyheterna kan också de kristna i våra dagar ta del i förkunnarverksamheten och visa att de sätter värde på Jehovas oförtjänta godhet. Såsom Guds söner bör vi återspegla hans egenskaper godhet och vänlighet i vårt förhållande till andra, och vilket bättre sätt finns väl att göra detta än att delge dem sanningen som leder till liv! Jesus gjorde det. Han lät andra få del av såväl oförtjänt godhet som sanning genom sin förkunnargärning. — Joh. 1:17, 18.
20. Vem är godhetens och vänlighetens sanna källa, och vilken inbjudan har han utfärdat?
20 Jehova själv är godhetens, kärlekens och vänlighetens ursprungliga källa. Så sade den åldrige aposteln Johannes: ”Vem skall icke verkligen frukta dig, Jehova, och förhärliga ditt namn, ty du allena är en Gud av kärleksfull godhet?” (Upp. 15:4, NW, 1950 års upplaga) Också för de människor som har handlat tvärtemot Guds föreskrifter kan det fortfarande finnas en möjlighet att bli försonade med Gud och vinna livets gåva, om de ändrar på sitt handlingssätt, såsom profeten Joel uppmanade de egensinniga israeliterna att göra: ”Kom tillbaka till Jehova, eder Gud, ty han är nåderik och barmhärtig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet.” — Joel 2:13, NW.
21. Vilka bemödanden gör sig Satan, men vad är det som kan medföra frälsning?
21 Satan däremot gör allt han kan för att motverka Jehovas godhet, eftersom han nu vet att han bara har en kort tid kvar att förblinda människornas sinnen för de goda nyheterna. (2 Kor. 4:4) Alla Satans bemödanden går ut på att svärta ned Skaparen som en Gud som inte bryr sig om människorna och inte tänker på dem i deras problem och prövningar, en Gud som tar ställning i de krig som människorna för och alltså är ansvarig för lidandet och sorgen ibland dem. (Joh. 8:44) Men Jesus visste på förhand att innan Jehova slutgiltigt gör ände på Satans bedrägeri och alla de svårigheter som han vållar, skulle en varning frambäras och Jehovas verkliga ställning som en Gud av kärleksfull godhet framstå klar och tydlig. Det skulle uppenbaras att det är han som skall välsigna sitt folk genom sitt rike med Kristus Jesus som konung. Fördenskull har han församlat människor med tro såsom hans vittnen i en världsomfattande organisation, för att de skall predika ”dessa goda nyheter om riket”. Att ta del i detta gudagivna arbete nu medför frälsning. — Rom. 10:9—11.
22. Vilket öde väntar dem som råkar i Satans snara?
22 Under mellanperioden, innan den slutliga, förödande vedermödan drabbar Satans organisation, får många människor tillfälle att höra budskapet om Riket, och de börjar i själva verket bedja samma bön som David: ”Gör så att jag lär känna dina vägar, o Jehova; lär mig dina stigar.” (Ps. 25:4, NW) De lär känna Jehova såsom en Gud som visar oförtjänt godhet mot ”dem som hålla hans förbund och iakttaga hans påminnelser”. De råkar inte mera i den snara, brist på tro, som Satan har lagt ut, och grubblar inte över de barbariska krigshandlingarna på senare år och ger inte Gud skulden för sådana ting. (Jak. 4:1, 2) Men i likhet med Israel i gamla tider visar kristenheten i allmänhet sådan godhet och kärleksfullhet som försvinner i nödens stund, såsom morgonens dagg i den heta solen, och som snabbt förjagas, eftersom man där saknar verklig tro på Jehova, hans ord och hans rike. Om sådana människor inte vänder tillbaka till Jehova och skaffar sig Guds kunskap, blir de avhuggna, såsom det sker under en skörd, då Jehova renar jorden från all ondska i Harmageddonstriden. Som Jesaja profeterade skall de människor som har tro då ”gå ut och se på liken av de människor, som avfalla från mig”. — Jes. 66:24, My.
23. a) Hur framhäver Skriften Jehovas rättvisa? b) Hur visar sig till och med Jehovas stränghet vara ett uttryck för godhet?
23 I sina rättfärdiga domar visar Jehova alltså både kärleksfull godhet och stränghet — välförtjänt stränghet mot dem som motstår sändebuden för hans rike och deras budskap och som vänder ryggen åt hans rättfärdiga uppsåt, men godhet mot trons människor som hoppas vinna evigt liv. (Luk. 20:9—18) Också nu i ”ändens tid” fortsätter Jehova att visa tålamod, eftersom han inte vill att någon skall förgås. (2 Petr. 3:9) Genom sitt handlingssätt avgör var och en om han skall få smaka Guds godhet eller stränghet. Jehova kommer i själva verket att visa godhet mot alla som förtröstar på honom, när han fullständigt renar jorden från all ondska. (Hebr. 10:26—29) Såsom aldrig förr skall därefter ”den oförtjänta godheten härska som konung genom rättfärdighet med evigt liv i sikte genom Jesus Kristus, vår Herre”. — Rom. 5:21, NW; Ps. 107:15.
[Bild på sidan 319]
Den barmhärtige samariten