Den tusenåriga freden närmar sig

”De ... skall härska som konungar med honom de tusen åren.” — Upp. 20:6, NW.

1. Vilket tycks människor föredra, planetarisk fred på månen eller fred här på jorden? Ge skäl för svaret.

NÄR de tre astronauterna julen 1968 for tio varv runt månen i sitt av människor konstruerade rymdskepp, lade de märke till att månen, som bara var 110 kilometer borta, såg mycket fridfull ut. När de välbehållna landade på vår jord, trädde de åter in i en värld där krig rasade och där man uttryckte fruktan för att ett tredje världskrig, ett kärnvapenkrig, skulle bryta ut. Men trots allt var de innerligt glada över att få återvända till vår förvirrade jord. Och varför skulle de inte vara det? Vem vill egentligen fara till månen för att få uppleva planetarisk fred? Vad normala människor önskar är världsomfattande fred här på jorden, där vi hör hemma. Och en sådan innerlig önskan är inte missriktad, därför att det är just här på vår jord som människorna skall få uppleva en tusenårig fred, en fred som mycket snart är här. Vad skulle du tycka om att få leva för att se den börja? Du skulle verkligen skatta dig lycklig då.

2, 3. a) Varför har människor förlorat förtroendet för världens styresmäns förmåga att lyckas åstadkomma världsfred? b) Hur förhåller det sig med befolkningsexplosionen, och hur inverkar den på freden?

² Men världsförhållandena i vår tid får dig säkert att fråga: ”Vem skall införa och bevara en sådan tusenårig fred?” Efter allt vad världens ledande män har visat sig kunna åstadkomma som fredsstiftare och fredsbevarare är det inte underligt att du har förlorat förtroendet för människors förmåga att lyckas med en sådan enorm uppgift. Du tycker att de hinder som ligger i vägen för att bestående världsfred skall kunna upprättas är oöverkomliga för människor. Du känner till att jordens befolkning ökar explosionsartat. På sina håll i världen kan man i tidningarna läsa helsidesannonser med rubriken ”Befolkningsbomben hotar världsfreden”. Sådana annonser har då och då publicerats av en organisation som propagerar för stävjandet av befolkningsexplosionen. (New York Times för 9 februari 1969) I en artikel under den skakande rubriken ”Engelsman förutser ett helvete på jorden” återges ett uttalande som ordföranden i Naturskyddsföreningen, lord Ritchie-Calder, gjorde i London den 23 november 1968, i vilket han bland annat sade:

³ ”Jag blir alltid bestört när jag hör människor förnöjsamt tala om befolkningsexplosionen som om den hörde framtiden till, eller världssvälten som om den var hotande, när hundratals millioner kan betyga att den redan är här — ja, svära på det med darrande stämma. ... Vad jag är angelägen om är att bevara människoanden, inte från helvetet efter detta, utan från helvetet på jorden.” — New York Times för 24 november 1968.

4. Vad ansåg Huxley vara världens mest påfrestande problem, och vilken fråga kan nu beröva oss sinnesfriden?

⁴ Detta bekräftar bara vad Julian Huxley, tidigare generalsekreterare i Förenta nationernas organisation för undervisning, vetenskap och kultur, sade fjorton år tidigare (7 september 1954) vid en konferens som förespråkare för en världsregering höll i London. Han framhöll att ”världens mest påfrestande problem var befolkningstillväxten, som hotar att ställa livsmedelstillgångarna i skuggan”. (New York Times för 8 september 1954) Varje tänkande människa frågar sig därför: Hur kommer befolknings- och livsmedelssituationen att vara om ytterligare fjorton år? De slutsatser som vi har all anledning att dra är sannerligen inte lugnande.

5. Varför kommer inte helhetsbilden att ändras, även om man lyckas få bukt med mindre krig, och vilken oroande händelseutveckling äger rum i Fjärran Östern?

⁵ Även om man lyckas få bukt med mindre krig, såsom i Vietnam och Mellersta Östern, ändrar inte det på helhetsbilden. Fiendskapen mellan de två stora maktblocken finns fortfarande kvar. I en artikel om Förenta staternas nationella angelägenheter sade New York Times för 6 december 1968 (sidan 96): ”Även om det kalla kriget har förändrats betydligt, är det långt ifrån slut. Farorna i samband med det är inte i avtagande. Om något, tilltar de i stället.” Tidningen visade att man fruktar för att om splittringen bland Sovjetblockets nationer fortsätter, kan detta fresta ryssarna att tillgripa nya och desperata åtgärder. Detta påminner oss om vilket stort problem Sovjetunionens grannland Kommunistkina är, inte bara för Sovjet, utan för stora delar av den övriga världen. Förutom att Kinas väldiga befolkning ger anledning till fruktan står man nu också inför det oroande faktum att Kommunistkina är en kärnvapenmakt i stånd att sända i väg långdistansrobotar. Om kineserna fortsätter sina framgångar inom robotvapnens område och kan börja lagra sådana vapen år 1972 och sedan hålla den takten, kan de ”vara rustade för att sätta in femton eller tjugo interkontinentala ballistiska robotar omkring år 1975”. — New York Times för 3 februari 1969.

6, 7. Vem erbjöd sig den 20 januari 1969 att ta itu med de problem som måste lösas för att man skall uppnå världsfred, och vad sade han då?

⁶ De problem som måste lösas för att världsfred skall kunna införas med mänskliga medel är verkligen överväldigande, och ändå finns det män som erbjuder sig att ta itu med dessa problem. Förenta staternas trettiosjunde president tycks vara en av dem. I det tal som han höll efter sin installation den 20 januari 1969 sade han:

⁷ ”Jag har i dag svurit en ed inför Gud och mina landsmän att upprätthålla och försvara Förenta staternas författning. Till denna ed lägger jag nu detta heliga löfte: Jag skall viga mitt ämbete, mina krafter och all den vishet jag kan uppbringa åt fredens sak. ... Den största ärebetygelse som historien kan förläna är titeln fredsstiftare. Denna heder ligger nu inom räckhåll för Amerika — möjligheten att hjälpa till att äntligen leda världen ut ur stridens dal och till de fredens höjder som människan har drömt om sedan civilisationens gryning. Lyckas vi, skall efterkommande generationer säga om oss som nu lever att vi var ögonblickets herrar och gjorde vårt för att göra världen säker åt mänskligheten. ... Vårt öde räcker oss inte förtvivlans kalk, utan möjligheternas bägare. Låt oss därför gripa den, inte med fruktan utan med glädje — och ’medpassagerare på jorden’, låt oss gå framåt, orubbliga i vår tro, fasta i våra föresatser, vaksamma mot farorna men stärkta i vår förtröstan på Guds vilja och människans löfte.” — New York Times för 21 januari 1969.

8. Vilken av Kristi saligprisningar kan presidenten, som nyss svurit ämbetseden, ha haft i tankarna, men vilken profetia i bibeln är det uppenbart att han hade i tankarna?

⁸ Det är möjligt att presidenten hade de berömda ord i tankarna som den man som han påstår sig följa en gång uttalade och som enligt Jesu levnadstecknare Matteus Levi lyder: ”Välsignade är fridsstiftarna: ty de skall bli kallade Guds barn.” (Matt. 5:9, AV) Åtminstone hade presidenten i tankarna en forntida profetia från 700-talet före den vanliga tideräkningens början. Hur kan vi vara säkra på det? Därför att han, när han med högra handen upplyft svor ämbetseden, lät den vänstra handen vila på två familjebiblar som hans hustru höll fram, den ena ovanpå den andra, och med den sida uppslagen där Jesajas profetia, kapitel två, vers fyra, står att läsa enligt Engelska auktoriserade översättningen: ”Och han skall döma bland nationerna och skall tillrättavisa många folk; och de skall smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation skall inte lyfta svärd mot nation, inte heller skall de mer lära sig att kriga.” (New York Times för 20 januari 1969) Att han höll vänstra handen på denna bibelvers var ingen tillfällighet. Det hade en särskild innebörd. Denna bibelvers ger uttryck åt vad ”Guds vilja” var för mer än två tusen år sedan, och nu fogade presidenten till den ”människans löfte”.

Beroende av politiska härskare?

9. Är förverkligandet av denna bibliska profetia beroende av ett visst villkor eller löfte, och vilka utsikter finns det i så fall till en värld som är fri från krig?

⁹ Om de profetiska orden i Jesaja, kapitel två, vers fyra, ger uttryck åt den allsmäktige Gudens vilja, kommer de ofelbart att uppfyllas, så att det en dag kommer att råda universell fred. Men är det något villkor förknippat med det slutliga förverkligandet av dessa profetiska ord? Är ”människans löfte” villkoret för att de skall förverkligas? Beror förverkligandet av dem på det ”löfte” som nationernas och folkens politiska ledare ger? Om så vore, skulle då en värld som är fri från krig någonsin kunna bli verklighet här på jorden?

10, 11. a) Hur menar världens människor att de skall förverkliga det tillstånd i världen som Gud har bestämt skall bli rådande? b) Vilken jämförelse gör Gud mellan deras vägar och hans vägar?

¹⁰ Denna världens framträdande och inflytelserika män kanske framför sig ser det slutliga tillstånd i världen som Gud har bestämt skall bli rådande. Drivna av religiös känslosamhet kanske de i all uppriktighet lovar att bruka sitt politiska ämbete och all den vishet de kan uppbringa för att arbeta för förverkligandet av det tillstånd i världen som Gud har bestämt skall bli rådande. Men hur blir det om sådana män, när de ger sina löften, har för avsikt att arbeta för det på sitt eget sätt enligt denna världens vishet och inte på Guds sätt enligt hans vishet som finns uttryckt i hans skrivna ord, bibeln? Har vi anledning att tro att Gud skall ge dem framgång, när de anstränger sig att uppfylla sitt ”löfte” på det sätt som de själva bestämt? Eller kan det vara så att de män som ger detta ”löfte” i själva verket motarbetar ”Guds vilja”? Har människan i sin strävan att införa varaktig universell fred hittills handlat enligt Guds sätt? Eftersom människans handlingssätt hittills inte alls har haft Guds välsignelse, måste svaret bli: Nej! Men Gud besvarar själv denna betydelsefulla fråga genom samme profet, Jesaja, när han säger:

¹¹ ”Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar. Ty ... så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” — Jes. 55:8—11.

12, 13. a) Hur gick människorna till väga efter första världskriget för att förhindra att ett nytt världskrig skulle uppstå? b) Hur godkände Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika denna anordning såsom något som var i överensstämmelse med Guds vilja?

¹² Guds muntliga och skrivna ord kommer aldrig att förfela sitt syfte. Men hur är det med de löftesrika ord som uttalas av män i politiska ställningar? Vid slutet av första världskriget år 1918 försökte sådana män förhindra att en ny världskonflikt uppstod. Vad beslöt politikerna som upprättade fredsfördraget att göra för att förhindra en sådan ny konflikt? De beslöt att i fredsfördraget innesluta den så kallade Nationernas förbunds-pakten. När fredsfördraget fick gällande kraft, fick också Nationernas förbund det. De människor som understödde detta Nationernas förbund lovade att uträtta mycket genom det. Nationernas förbund föreföll vara en anordning som var i överensstämmelse med Guds vilja, eftersom kristenhetens prästerskap gav förbundet sitt stöd. Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika sade, som om det talade på Guds vägnar:

¹³ ”Ett sådant förbund är inte enbart ett politiskt hjälpmedel; det är rättare sagt det politiska uttrycket för Guds rike på jorden. ... Kyrkan kan skänka en anda av god vilja, varförutan intet förbund av nationer kan bestå. ... Nationernas förbund har sin rot i evangelium. Det strävar efter att åstadkomma detsamma som evangelium, nämligen ’frid på jorden, till människor ett gott behag’.” — Federal Council Bulletin för januari 1919, sidorna 12—14.

14. a) Hur visade det sig att kyrkosamfunden hade fel i fråga om Nationernas förbund? b) Vilken inställning har religiöst sinnade människor nu till Förenta nationerna? Är detta någon garanti för att denna organisation skall bli bestående?

¹⁴ Kristenhetens kyrkosamfund hade tydligen fel i fråga om detta, eftersom Nationernas förbund inte blev varaktigt. Det som Nationernas förbund genom mänsklig vishet var avsett att förhindra var just det som satte det ur funktion, nämligen andra världskriget. Nationernas förbund överlät sin ”kvarlåtenskap” åt Förenta nationerna, den världsfredsorganisation som trädde i funktion den 24 oktober 1945. Ännu en gång kom en sådan internationell organisation för bevarandet av fred och säkerhet i världen att förefalla vara i överensstämmelse med ”Guds vilja”, åtminstone att döma av det stöd som kristenhetens prästerskap gav den. Till och med påvarna i Vatikanstaten har trätt fram för att stödja denna organisation, och vid ett tillfälle talade påven Paul VI personligen till den i dess huvudkvarter i New York. Nu är 126 nationer medlemmar av den, bland dem också den nation som nyligen installerade sin trettiosjunde president. Den nye presidenten har visat hur han skall uppfylla ”människans löfte”, det vill säga genom att samarbeta med Förenta nationerna och med andra, fastän mindre, internationella allianser. Men välsignelsen från kristenhetens prästerskaps sida utgör ingen större garanti för att Förenta nationerna skall bli bestående än den gjorde i fråga om Nationernas förbund.

15. Finns det några skäl till att historien skulle förläna Nationernas förbund och Förenta nationerna titeln fredsstiftare, och uppfylls bibelns profetiska ord, som är inhuggna på plazans mur, på Förenta nationerna?

¹⁵ Historien kan inte förläna Nationernas förbund ärebetygelsen att bli kallat fredsstiftare. Historien har heller ingen grund för att hedra Förenta nationerna med titeln fredsstiftare. Medan Förenta nationerna talar stora ord om fred och fortsätter att förhandla för att återställa eller bevara freden i olika delar av jorden, förbereder sig dess medlemmar för krig. De mäktigaste medlemmarna av Förenta nationernas säkerhetsråd är de starkast väpnade nationer som någonsin funnits i människans historia. Den fred som råder i världen i dag är i själva verket en fred som är föranledd av skräck, en fred som egentligen bara upprätthålls av fruktan för ett nukleärt, bakteriologiskt och radiologiskt krig som hotar att förinta hela den moderna civilisationen. Var skall man då finna uppfyllelsen av de ord som på ett så framträdande sätt är inhuggna i en mur vid 42:a gatan mitt för Förenta nationernas plaza i hjärtat av New York? Vilka ord? Jo, dessa: ”De skall smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation skall inte lyfta svärd mot nation, inte heller skall de mer lära sig att kriga.”

Inte beroende av ”människans löfte”

16. Vilket förstahandsvillkor, som omtalas i Jesaja 2:4, uppfyller inte de nationer som gör anspråk på att vara fredsstiftare?

¹⁶ Oavsett vad den mänskliga historien, skriven av människor som inte varit inspirerade av Guds ande, kan göra i fråga om att hedra människor och nationer med titlar, har inte Gud själv för avsikt att förläna någon politiker nu under denna 1900-talets andra hälft den ”största ärebetygelsen” att kallas fredsstiftare. Denna ärebetygelse, som han förlänar, ligger inte inom räckhåll för någon av Förenta nationernas medlemsnationer eller för någon nation som inte tillhör denna organisation. Inte en enda nation eller ett enda folk i denna världen godtar vad Gud, enligt profetian i Jesaja 2:4, säger skulle hända innan svärden skulle smidas om till plogbillar och spjuten till vingårdsknivar och innan nationerna skulle sluta upp med att lära sig att kriga. De inledande orden i denna profetiska vers lyder: ”Och han skall döma bland nationerna och skall tillrättavisa många folk.”

17, 18. a) Vilken snarlik profetia betonar också detta villkor? b) Hur reagerar nationerna för detta krav eller villkor, och vilken titel kommer den gudomliga historien inte att förläna dem?

¹⁷ En profetia som är av ungefär samma forntida datum som den som står skriven i Jesaja 2:4, nämligen profetian i Mika 4:3, lyder: ”Och han skall döma mellan många folk och skipa rätt åt [tillrättavisa, AV] mäktiga hednafolk [nationer, AV], ända bort i fjärran land. Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida.”

¹⁸ Nationerna låter sig inte dömas av Herren Gud. De överlämnar sina problem åt Förenta nationernas generalförsamling eller säkerhetsråd eller åt denna organisations internationella domstol i Haag. De följer inte de domar som finns uttryckta i Guds skrivna ord, bibeln. Nationerna — däribland de ”mäktiga” nationerna ”fjärran” från det land där profeterna Jesaja och Mika levde — låter sig inte tillrättavisas av Herren Gud genom det som står skrivet i hans ord eller genom det som hans språkrör återger ur detta ord. Om de verkligen erkände och hörsammade hans domar och tillrättavisning, skulle de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar och inte mer lyfta något krigiskt svärd mot varandra eller ens lära sig att strida. Men var och en vet att de inte kommer att göra det. Med eller utan ”människans löfte” kan en varaktig världsfred inte förväntas av nationerna, oavsett om de är förenade i en organisation eller agerar självständigt. Ingen politisk ledare eller nation skall någonsin träda fram för att bli den som den gudomliga historien skall förläna den storslagna ärebetygelsen att kallas fredsstiftare.

19. Är Jesaja 2:4 beroende av ”människans löfte”, och varifrån kan människor som längtar efter fred hämta tröst?

¹⁹ Ingenting sådant som en avrustad värld, där människor lär sig att leva i fred, kan förväntas av det ”människans löfte” som bygger på människans tillvägagångssätt och vishet och inte på Guds tillvägagångssätt och vishet, som står himmelshögt över människans. Den allsmäktige Guden, himmelens och jordens Skapare, är inte beroende av ”människans löfte”. Hans förutsägelse om framtiden är inte beroende av det. Det han säger i Jesaja 2:4 är en villkorslös profetia. Trots att folken och de mäktiga nationerna av i dag planerar och agerar emot denna profetia, kommer den att besannas. Det kommer Gud att svara för. Vilken människa, vilket folk, vilken mäktig nation kan ha framgång i kamp mot honom? Må alla människor som längtar efter den eviga universella fred som Guds ord har utlovat hämta tröst från denna försäkran.

20, 21. a) Varför har Gud inte ändrat sig i fråga om sitt tillkännagivna uppsåt? b) Med vilka ord i Jesaja 9:6, 7 förutsade Jehova sin fredsstiftares framträdande?

²⁰ Gud ändrar sig inte i fråga om sitt tillkännagivna uppsåt. I nästan två tusen år nu har han haft den hos sig som han har smort eller helgat till att tjäna som fredsstiftare för hela mänskligheten. Genom profeten Jesaja förutsade Gud att jordens inbyggare skulle avrusta och inte mer lära sig att kriga. Genom samme profet lät Gud förutsäga att denne fredsstiftare skulle komma. Vi har redan begrundat Jesaja, kapitel två, vers fyra. Slå nu upp kapitel nio, verserna sex och sju, och läs om denne fredsstiftares födelse och vad han skulle göra:

²¹ ”Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. Så skall herradömet varda stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike; så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.”

22. Vad får vi i den här profetian veta om honom som vi måste förvänta skall införa en tusenårig fredsregering?

²² Hör om igen de profetiska orden: ”Så skall herradömet varda stort och friden utan ände.” Dessa ord uttrycker Guds obrytbara löfte om ett beständigt herradöme av ändlös fred. Det herradömet tillhör ett barn som föddes i konung Davids ätt, en son som skulle kallas ”Fridsfurste”. Hans liv måste vara lika långt som hans fridfulla herradöme, nämligen evigt, odödligt. Det bekräftas av att han också skulle kallas ”Evig fader”. Detta måste innebära att han blir konung Davids beständige arvinge, eftersom den gudomliga profetian säger att detta fridfulla, eviga herradöme skulle vara ”över Davids tron och över hans rike” och att det skulle ”befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid”. Det är genom det herradömet, det som utövas av konung Davids bestående arvinge såsom fridsfurste, som vi kan vänta oss den tusenåriga freden som nu närmar sig. Denne, och inte någon av vårt århundrades politiker eller nationer, är det som Herren Gud förlänar ärebetygelsen att kallas fredsstiftare.

23. Varför får vi inte förlora tron på att Jesajas profetia skall besannas, även om den uttalades för så länge sedan?

²³ Visserligen är det två tusen fem hundra år sedan Gud uttalade denna profetia och profeten Jesaja upptecknade den, och vi upplever nu en tid när nationerna försöker avvärja det världskrig som skulle bli det största och mest fasansfulla i hela den mänskliga historien. Men vi får inte förlora tron på att Jesajas profetia om denne fredsstiftare och om evig fred på jorden skall bli besannad. Herren Sebaots nitälskan ger kraft åt denna profetia, som han själv har inspirerat med sin heliga ande. Profetian slutar med att säga: ”HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.” Hans nitälskan för denna profetia har inte hunnit svalna nu. Hans namn och rykte är ju förknippade med den. Han har aldrig ljugit i fråga om någonting annat; lika litet kommer han att visa sig vara en lögnare i fråga om denna profetia. Han är den ”Gud, som icke kan ljuga”. — Tit. 1:2; Hebr. 6:18.

En som är större än konung Salomo

24. Ger historien oss några upplysningar om huruvida någon av Jerusalems konungar, alltifrån Jesajas tid, visade sig vara den utlovade fridsfursten?

²⁴ Guds språkrör, profeten Jesaja, fortsatte att profetera också när Hiskia regerade i Jerusalem. Men Hiskia visade sig inte vara det utlovade ”barn” eller den ”son” som skulle förlänas ärebetygelsen att kallas fredsstiftare eller fridsfurste. Inte heller visade sig någon av de sju konungar som följde efter Hiskia och som satt på ”Davids tron” i Jerusalem vara den utlovade fridsfursten. I konung Sidkias elfte regeringsår blev i själva verket den heliga staden Jerusalem och det tempel som konung Salomo en gång hade byggt förstörda av det hedniska Babylons krigshärar. Och det besegrade folket fördes bort i fångenskap till det avlägsna Babylon. Först sjuttio år senare började frigivna fångar att bygga upp staden Jerusalem igen och uppföra ett nytt tempel för Guds tillbedjan.

25. När och var började Jesajas profetia uppfyllas genom att ett ”barn”, en ”son”, Davids beständige arvinge, föddes?

²⁵ Betyder detta att ”HERREN Sebaots nitälskan” blivit gäckad och svalnat? Inte alls! Fastän det kunde se ut som om Jesajas profetia hade slagit fel, var Guds nitälskan för att profetian skulle uppfyllas lika brinnande het som förut. ”Davids tron” upprättades aldrig mer i Jerusalem, men det betydde ingenting. Davids kungliga släktlinje utplånades inte utan fortsatte. Fem hundra trettiofem år efter det att Jerusalem hade börjat byggas upp igen började Jesajas profetia uppfyllas genom att det utlovade ”barnet” föddes, den ”son” som skulle bli konung Davids beständige arvinge. Detta skedde i det andra året före vår vanliga tideräknings början; med andra ord år 2 f.v.t. Det hände i konung Davids födelsestad, Betlehem-Juda, i uppfyllelse av Mikas profetia (5:2).

26, 27. Vilka var det, enligt Lukas, som Gud lät bli vittnen den natt barnet föddes?

²⁶ För att bevisa att denna forntida profetia hade blivit uppfylld såg den nitälskande Herren Sebaot sannerligen till att det fanns vittnen till denne utlovade fridsfurstes födelse. Först och främst lät han änglar bli vittnen till barnets födelse. Sedan lät han herdar från Betlehem bli vittnen till vad som hände. En natt på hösten år 2 f.v.t. uppenbarade sig Herren Guds ängel för herdar som vaktade sina får på fälten i närheten av Betlehem. En man som upptecknade en saklig redogörelse för händelserna kring födelsen, en läkare vid namn Lukas — som dock inte själv hjälpte till vid förlossningen — berättar följande: ”Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta. Men ängeln sade till dem: ’Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.’ I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade: ’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag!’” — Luk. 2:8—14.

²⁷ Läkaren Lukas berättar sedan för oss att herdarna gav sig åstad och fann det nyfödda gossebarnet. De blev därmed, tillsammans med de himmelska änglarna, ögonvittnen till Messias’ födelse. Läkaren Lukas slutar med att säga: ”Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det hade blivit dem sagt.” — Luk. 2:15—20.

28. Vilka blev vittnen till att barnet var fött fyrtio dagar senare?

²⁸ Fyrtio dagar senare fick först den gudfruktige mannen Simeon och sedan profetissan Hanna se och identifiera gossen, då han fördes till templet i Jerusalem. På så sätt blev också de vittnen till uppfyllelsen av Jesajas profetia om fridsfursten. — Luk. 2:22—38.

29. Vilket namn och vilka titlar fick det här barnet, och vad betyder det egennamn barnet fick?

²⁹ Ängeln talade om barnet såsom ”Messias, Herren” eller Herren Messias. Samtida grekisktalande judar skulle säga ”Herren Kristus”, eftersom ”Messias” och ”Kristus” betyder samma sak, nämligen ”den smorde”. Det vill säga Guds smorde. Enligt de anvisningar som Gud gav hans moder, jungfrun Maria, fick han egennamnet Jeschua; men de grekisktalande judarna, liksom läkaren Lukas, kallade honom Jesus. Med sin titel kallades han alltså Jeschua Messias eller Jesus Kristus. (Luk. 1:26—33; Matt. 1:1, 20—25) Eftersom han var en avkomling av konung David, kallades han också ”Davids son”. Varför fick han egennamnet Jesus? Doktor William Smiths bibliska ordbok Dictionary of the Bible (sidan 1346, 1894 års upplaga) säger att namnet Jeschua eller Jesus betyder ”Jehovas hjälp” eller ”frälsare”. Detta stämmer med vad Guds ängel sade till Jesu fosterfader, timmermannen Josef från Nasaret: ”Honom skall du giva namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.” — Matt. 1:18—25.

30. a) Varför var det inte konung Salomo som införde ett herradöme med tusenårig fred? b) Av vem var han en bild, medan han var trogen?

³⁰ Bland Jesu kungliga förfäder befann sig också forntidens visaste man, konung Salomo, Davids son. Hans namn betyder ”fridsam” eller ”frid”. Han regerade passande nog i Jerusalem som betyder ”besittning av dubbel frid”. Trots att namnen står i detta förhållande till varandra, införde inte Salomos herradöme någon tusenårig fred. På sin höjd åstadkom det en fyrtioårig fred. Trots att han började sitt styre som en mycket vis konung i Jerusalem, gjorde han på sin ålderdom vad orätt var. Han började förtrycka Israels folk, han gav efter för sina många utländska hustrurs påtryckningar och slöt sig till dem i att tillbedja andra gudar än Jehova Gud. Han förlorade därför sin frid med den ende levande och sanne Guden, som gav uttryck åt sin förtrytelse genom att avskilja tio av Israels tolv stammar från Salomos efterträdares rike. (1 Kon. 11:7—12:24; Neh. 13:26, 27) Men medan Salomo — under mer än hälften av sin fyrtioåriga regering — var trogen mot Jehova som Gud och skrev tre av bibelns böcker, användes han som en profetisk bild av den sanne Messias eller Kristus.

31. a) Varför kunde Jesus säga om sig själv: ”Se, här är vad som är mer än Salomo”? b) Varför fick han inte Davids tron på jorden?

³¹ I motsats till Salomo var Jesus Kristus, som fullkomlig människa på jorden, aldrig otrogen mot Gud. Han gjorde skäl för namnet Jeschua eller Jesus, som betyder ”Jehovas hjälp” eller ”Jehovas frälsning”. Hans förfader Salomo hade blivit smord med helig olja till att vara konung över hela Israel, men Jesus blev smord med helig ande från himmelen då han döptes i floden Jordan, varvid Johannes döparen hörde Guds röst säga: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” (Matt. 3:13—17) Därmed blev Jesus Guds Smorde eller Kristus i mera upphöjt avseende än Salomo. Jesus kunde därför, utan att förhäva sig eller överdriva, säga om sig själv: ”Se, här är vad som är mer än Salomo.” (Matt. 12:42) Genom att förbli trogen fick han behålla sin rätt till ”Davids tron” eller till konungavärdigheten över hela Israel, som denna tron var en symbol av. Men Gud gav aldrig den smorde Jesus denna ”Davids tron” på jorden. (Luk. 1:32, 33) Först prövade Gud Jesu lydnad till det yttersta genom att låta honom dö som ett fullkomligt mänskligt offer på en avrättningspåle, så att han därmed skulle kunna ”frälsa sitt folk ifrån deras synder”. — Matt. 1:21.

32. a) Vad är det som antyder om Jesus bevarade sin frid med Gud ända fram till den natt då han blev förrådd? b) Varför tog inte Jesus emot konungavärdighet av djävulen eller människor?

³² Den smorde Jesus bevarade sin frid med Jehova Gud ända till slutet av sitt jordiska liv. Kort innan han blev förrådd och överlämnad till dem som skulle avrätta honom sade han till de elva trogna av sina tolv apostlar: ”Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke giver jag eder den, såsom världen giver.” (Joh. 14:27) Då den fridsamme Jesus några timmar senare rannsakades inför den romerske landshövdingen Pontius Pilatus, sade han till denne: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. ... Mitt rike [har] inte detta ursprung.” Det var inte på Jesu begäran som Pontius Pilatus lät sätta upp på avrättningspålen över Jesu huvud den överskrift som löd: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” (Joh. 18:36, NW; 19:16—22) Jesus vägrade att ta emot konungavärdighet av djävulen eller människor. Han dog på avrättningspålen i väntan på att Gud Jehova skulle ge honom ”hans fader Davids tron”, som han var den beständige arvingen till. (Matt. 4:8—11; Luk. 1:32, 33; Joh. 6:14, 15) Han dog trogen och lojal gentemot det som han hade förkunnat, nämligen: ”Himmelriket är nära.” — Mark. 1:14, 15; Matt. 4:12—17.

33. Hur kommer det sig att Jesus Kristus i motsats till Salomo nu lever, och varför kan han införa en tusenårig fred?

³³ I dag, efter nästan tre tusen år, sover ännu den otrogne Salomo i döden hos sina fäder. (1 Kon. 11:41—43) Men Jesus Kristus lever i dag, mer än nitton hundra år efter sin offerdöd på avrättningspålen utanför Jerusalems murar! På tredje dagen uppväckte den allsmäktige Guden, Jehova, honom från de döda till liv som sin andlige Son i himmelen och beklädde honom med odödlighet och oförgänglighet. Då Jesus Kristus under de fyrtio dagarna mellan sin uppståndelse och himmelsfärd visade sig för sina lärjungar, blev över fem hundra människor ögonvittnen till att Jesus Kristus var uppstånden. (Apg. 1:1—5; 2:22—36; 1 Kor. 15:3—9) Då han nu är vid liv för alltid, kan han verkligen bli ”Evig fader” åt den döende människovärlden. Och hans fridfulla herradöme över mänskligheten skall också bli ”utan ände”. (Jes. 9:6, 7) Han är den himmelske härskare som är i stånd att införa en tusenårig fred åt den krigshärjade mänskligheten. Förenta nationerna kan det inte!

Den tusenåriga freden närmar sig

34. a) Varför tycks vi nu ha nått den tid då det är allra lämpligast för honom att börja sin fredsregering? b) Vem är det framför allt som först måste avlägsnas, och varför?

³⁴ När börjar då Fridsfursten sitt herradöme av fred utan ände? Rättskaffens människor ropar i våra dagar efter ett sådant herradöme. Visar inte världssituationen av i dag att vi nått den tid då det skulle vara som lämpligast för Jehova att införa ett sådant herradöme enligt sitt obrytbara löfte i Jesaja 9:6, 7? Det verkar så. Men först måste fridstörarna röjas ur vägen. Den störste fridstöraren kan varken Förenta nationerna eller någon enstaka nation eller något folk tygla, därför att han är övermänsklig. Det var han som erbjöd Kristus Jesus alla världens riken, om han i stället för att tillbedja Jehova som Gud ville tillbedja den store frestaren. Denne, den störste av alla fridstörare, heter Satan, djävulen. Han är de många onda andarnas eller demonernas furste. (Matt. 4:8—11; 12:24—28) Jesus Kristus kallade honom också ”denna världens furste”, medan den kristne aposteln Paulus kallade honom ”denna tingens ordnings gud” (NW). Aposteln Johannes säger: ”Hela världen är i den ondes våld.” — Joh. 12:31; 14:30; 2 Kor. 4:4; 1 Joh. 5:19.

35. a) Enligt vilken profetisk titel kan Kristus ta ifrån Satan hans makt? b) Vilka är det här på jorden som har visat sig utgöra hinder för freden, och när och hur måste Kristus undanröja dem?

³⁵ Det behövs mer än alla människor tillsammantagna för att rycka makten över mänskligheten ur händerna på denne den störste av alla fridstörare. Men den himmelske Jesus Kristus kan göra detta, därför att han, i enlighet med de många namn som han skulle få, är en ”Väldig Gud”. Men han skall göra det först sedan han undanröjt de synliga fridstörarna här på jorden. (Upp. 19:11—20:3) Därför måste han först bli en krigförande konung, som skulle regera mitt ibland sina jordiska fiender för att slutligen lägga dem helt under sina fötter, alldeles som konung David förutsade i Psalm 110:1—6. Han har varit tvungen att göra detta, därför att denna världens nationer och välden, sedan ”hedningarnas tider” utlöpte år 1914, har vägrat att frivilligt lämna ifrån sig sin jordiska konungavärdighet åt honom. Till och med kristenheten har vägrat att göra det. (Luk. 21:24; Ps. 2:1—6) Intill detta år, efter mer än ett halvsekel, har nationerna vägrat att göra det. Vad kommer det inom kort att innebära för mänskligheten? Jo, detta: att ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” bryter ut när världen råkat in i den situation som kallas Harmageddon. (Upp. 16:14, 16) Det kriget kommer att undanröja alla mänskliga fridstörare.

36. Vilken period börjar, sedan dessa som utgör hinder för freden blivit undanröjda, och hur påminde Amerikas president i sitt installationstal om den?

³⁶ Sedan alla de människor och demoner som stör världsfreden blivit undanröjda, kommer Fridsfurstens herradöme att råda över hela jorden. Guds fastställda tid för detta närmar sig och därmed också en tusenårig fred. Ett tusen år motsvarar ett millennium. Det påminner oss om något som den förut nämnde amerikanske presidenten yttrade i sitt installationstal den 20 januari 1969. Han påminde om tilldragelser som var av intresse för det amerikanska folket och hela kristenheten. Den nyinstallerade presidenten sade nämligen: ”Om åtta år kommer Amerika att fira sitt 200-årsjubileum som nation. Och inom de flesta nu levande människors livstid kommer mänskligheten att fira det storslagna nya år som inträffar bara en gång på tusen år — början av det tredje årtusendet.” Presidenten syftade på år 2001 e. Kr.a

37. Av vilket millennium är gudfruktiga människor som studerar den Heliga skrift mer intresserade, och varifrån räknar man detta millennium?

³⁷ De ord som presidenten sedan yttrade visade att han förväntade att det skulle finnas ett Amerika detta det tredje millenniets första år. Men för gudfruktiga människor som studerar den Heliga skrift, innehållande både de forntida hebreiska skrifterna och de kristna grekiska skrifterna, finns det ett mera betydelsefullt millennium som kräver deras uppmärksamhet. Det är det sjunde millenniet! Nej, inte det sjunde millenniet räknat från år 1 e. Kr., utan det sjunde millenniet av människans tillvaro här på jorden, det sjunde millenniet räknat från den tid då Gud skapade den fullkomlige mannen och den fullkomliga kvinnan i Edens lustgård. Denna tid räknar man vanligen efter Anno mundi-regeln eller ”i världens år”-kalendern, varvid man med värld menar människovärlden.

38. a) När ägde den amerikanske presidentens installation rum enligt de ortodoxa judarnas sätt att mäta tiden? b) När utlöper det sjätte millenniet av människans existens enligt Usshers kronologi?

³⁸ Står detta i något samband med det förhållandet att en tusenårig fred närmar sig? Ja, det förefaller verkligen så! Enligt de ortodoxa judarnas kalender höll den nye amerikanske presidenten sitt installationstal i början av den femte månmånaden år 5729 A. M., ett datum som grundar sig uteslutande på de forntida hebreiska skrifterna eller det så kallade Gamla testamentet. Men den judiska kalendern är mer än två hundra år efter sin tid, enligt de kronologer, eller människor som forskar i tideräkning, som i sina beräkningar också tar med de inspirerade kristna grekiska skrifterna eller det så kallade Nya testamentet. I vissa utgåvor av den Heliga skrift, såväl katolska som protestantiska, har det uppgetts tidpunkter som fastställts av den bemärkte irländske anglikanske prelaten, ärkebiskop James Ussher (1581—1656 v.t.). Usshers tidsangivelse för människans skapelse är 4004 f.v.t. Enligt denna beräkning skulle en tid av sex tusen år eller sex millennier av människans existens utlöpa hösten 1996 v.t., varefter det sjunde millenniet av människans tillvaro skulle börja.

39. När slutar det sjätte millenniet enligt mer sentida efterforskningar i den bibliska kronologin?

³⁹ På senare tid har noggranna bibelforskare kommit fram till nya rön i fråga om denna kronologi. Enligt deras beräkningar skulle de sex millennier som människan har funnits till på jorden utlöpa i mitten av 70-talet. Således skulle det sjunde millenniet sedan människan blev skapad av Jehova Gud börja inom mindre än tio år.b

40. Vilken lag beträffande en sabbat gav Gud åt sitt utvalda folk till minne av att han vilar på den sjunde dagen?

⁴⁰ Frånsett den globala förändring, som enligt vad de nuvarande världsförhållandena visar närmar sig med hast, ser det ut som om inträdet av det sjunde millenniet av människans tillvaro på jorden kommer att innebära en glädjande förändring för den krigshärjade mänskligheten. Enligt bibelns två första kapitel skapades människan mot slutet av den sjätte skapelsedagen. Vi lever nu på den sjunde skapelsedagen, och under denna sjunde dag har Jehova Gud vilat i fråga om att skapa jordiska ting. Som en parallell till att han själv vilade på sin sjunde skapelsedag föreskrev han i det fjärde av de tio budord som han gav sin profet Mose att hans utvalda folk skulle vila på veckans sjunde dag. (2 Mos. 20:8—11) Denna dag var därför veckans sabbatsdag, den dag då man skulle avhålla sig från hårt arbete.

41. a) Vilken större sabbatsdag pekade Jesus fram emot på en viss sabbatsdag? b) Vad kan Kristi regering i tusen år sägas motsvara, enligt Guds sätt att mäta tiden?

⁴¹ Herren Jesus Kristus, den framtida Fridsfursten, pekade fram emot en större sabbatsdag. Sedan han en sabbatsdag blivit kritiserad, sade han i det han pekade fram emot denna större sabbat: ”Människosonen är herre över sabbaten.” (Matt. 12:1—8) Han syftade då på sin tusenåriga fridsregering. Jehova Gud mäter mänskliga skeenden efter en måttstock som är tusen år lång. Han inspirerade profeten Mose att skriva i Psalm 90:4: ”Tusen år äro i dina ögon såsom den dag, som förgick i går.” Han inspirerade också den kristne aposteln Petrus att skriva: ”En dag är för Herren såsom tusen år och tusen år såsom en dag.” (2 Petr. 3:8) I en profetisk syn fick aposteln Johannes se Satan, djävulen, och hans demoner fängslas och kastas i avgrunden för tusen år, under vilka tusen år Jesus Kristus, tillsammans med sina lärjungar som vunnit seger, skulle regera över hela mänskligheten. (Upp. 5:9, 10; 20:1—7) Enligt Guds sätt att betrakta tiden skulle således dessa tusen år som hans Son, Jesus Kristus, regerar bara motsvara ”en dag”.

42. a) Inom vilken tidsperiod måste Jesu tusenåriga regering infalla, om Jesus skall vara ”herre över sabbaten”? b) Varför skulle slutet av sex tusen år av mänsklighetens slaveri under Satan vara en passande tid för sabbatsvila?

⁴² För att Herren Jesus Kristus skall kunna vara ”herre över sabbaten” måste hans tusenåriga regering vara den sjunde av en serie tusenårsperioder eller millennier. (Matt. 12:8) Det skall alltså vara en sabbatsregering. Satan, djävulen, har haft fria tyglar sedan tidigt i mänsklighetens historia. Han tvingade den mänskliga familjen in under hårt slaveri och fick jorden att uppfyllas av våld före den världsomfattande floden på Noas tid och är också skuld till att samma gamla jord i våra dagar fylls med ännu mera våld. I snart sex millennier har han ondskefullt utnyttjat människorna som sina slavar, och dessa sex millennier utlöper nu inom kort, inom den generations livstid som har varit vittne till världshändelserna alltsedan hedningarnas tider utlöpte år 1914 till våra dagar, enligt vad Jesus sade i sin profetia i Matteus 24:34. Skulle inte då slutet av sex tusen år av mänsklighetens hårda slaveri under Satan, djävulen, vara en passande tid för Jehova Gud att införa ett sabbatsmillennium åt hela sin mänskliga skapelse? Jo, sannerligen! Och hans konung, Jesus Kristus, kommer att bli herre över den sabbaten.

43. a) Vad slags dag var den forntida veckosabbaten med avseende på arbete? b) Kommer Kristus eller hans undersåtar på jorden att lata sig under hans sabbatslika herradöme?

⁴³ Då Guds folk i forna tider lydde under de tio budord som Gud gav dem genom sin profet Mose, var veckosabbaten en fridfull dag. Liksom Gud själv vilade från jordiskt arbete på sin sjunde skapelsedag, gav han också sitt folk befallning att vila efter sex dagars hårt arbete, något som också arbetsdjuren skulle göra. (2 Mos. 20:1—11) På liknande sätt kommer Kristi tusenåriga, sabbatslika herradöme att bli en fridfull tid för denna jord och dess invånare. Det kommer att bli en tid av vila från all krigföring och allt våld som förekommit under de föregående sex millennierna. Svärden, som symboliserar bloddrypande krigföring, kommer att smidas om till plogbillar och spjuten till vingårdsknivar. Livet under denna tusenåriga vilosabbat kommer inte att bli trist. Det blir ingen tid av lättja. Sabbatens herre, konungen Jesus Kristus, kommer inte att lata sig, och inte heller kommer han att låta sina jordiska undersåtar göra det.

44. a) Varför utförde Jesus, då han var här på jorden, så många av sina underverk på veckosabbaten? b) Hur stämmer detta överens med aposteln Paulus’ ord i Hebréerna 10:1?

⁴⁴ Om Jesus Kristus var jude och således lydde under de tio budorden då han var på jorden, varför utförde han då så många av sina mirakulösa kraftgärningar — botade sjuka och ofärdiga — på sabbatsdagen? Inte bara för att visa att det var rätt att göra gott på sabbaten. Det var också för att på förhand visa hur han, under sitt sabbatslika herravälde, skall befria mänskligheten från slaveriet under Satan, djävulen, och hans demoner och befria människorna från de dödsbringande verkningarna av den synd och den ofullkomlighet som vi har ärvt från våra första jordiska föräldrar, Adam och Eva. Krig och våld under de gångna sex tusen åren har vållat millioner människor en förtidig död och lagt dem i graven; men han som är herre över sabbaten, Jesus Kristus, skall uppresa milliarder döda människor ur gravarna, alldeles som han förutsade att han skulle göra. (Joh. 5:28, 29) Hans trogne apostel Paulus menade vad han sade, då han skrev att Guds sabbatslag innehöll en ”skugga av det tillkommande goda”. — Hebr. 10:1; Kol. 2:16, 17.

Plogbillar, vingårdsknivar för paradiset

45. a) Hur har Jehovas vittnen redan handlat enligt Jesaja 2:4? b) Varför kommer denna del av profetian att fortsätta att gälla efter Harmageddon och sedan Satan blivit kastad i avgrunden?

⁴⁵ Redan nu, till och med under denna tid då krigsfaran är så stor, har Jehovas kristna vittnen handlat i enlighet med profetian i Jesaja 2:4 och smitt om svärden till plogbillar och spjuten till vingårdsknivar. Efter den universella striden vid Harmageddon och sedan Satan och hans demoner har blivit fängslade och kastade i avgrunden, kommer denna profetia att fortsätta att gälla. Varför det? Därför att de människor som överlever ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” skall använda sina plogbillar och vingårdsknivar till att förvandla denna krigshärjade jord till det underbara paradis som Jehova Gud ursprungligen uppmanade människorna att göra den till. (1 Mos. 1:26—28; 2:8—14) Guds ord kommer inte att vända tillbaka till honom fåfängt, ouppfyllt. Nej, under de tusen år som hans Son, Jesus Kristus, regerar skall hela jorden uppodlas och beredas till att bli ett evigt paradis, fyllt av fria, fullkomliga människor. Under detta sabbatslika sjunde millennium kommer sabbatens konung och herre att undanröja allt det som den störste av alla fridstörare, Satan, djävulen, har byggt upp. — Luk. 23:43.

46. Vad utgjorde behandlingen av dem som bröt mot den forntida sabbatslagen en förebild till med avseende på dem som kan söka störa friden under den tusenåriga sabbaten och vid slutet av den?

⁴⁶ På den tid då de tio budorden gällde bland Guds forntida utvalda folk blev alla som bröt mot sabbaten avrättade, och på samma sätt kommer också de som inte vill lyda den kommande tusenåriga sabbatens herre och stör friden att bli tillintetgjorda. (4 Mos. 15:32—36; 2 Mos. 31:13—17) Sedan Satan, djävulen, och hans demoner har släppts lösa ur avgrunden och ännu en gång försökt störa freden på jorden, kommer de att bli tillintetgjorda och med dem alla de som ännu en gång försöker göra denna jord till ett slagfält, en krigsskådeplats. (Upp. 20:7—10, 15) De som håller frid med Gud kommer att få leva kvar i det jordiska paradiset för att bruka och bevara det för alltid.

47. Hur länge skall den jordiska freden vara enligt Psalm 72:7, som hänsyftar på den större Salomo?

⁴⁷ Sedan blir det inte nödvändigt att sända i väg en raket till månen för att finna en fridfull planet. Då kommer den bön som är upptecknad i Psalm 72:7 och som gäller den större Salomo, konungen Jesus Kristus, att bli uppfylld: ”I hans dagar blomstre den rättfärdige, och stor frid råde, till dess ingen måne mer finnes.” Denna frid eller fred skall aldrig upphöra, lika litet som månen skall upphöra att finnas till. Den fred på jorden som sålunda har upprättats och vidmakthållits under Messias’ tusenåriga sabbat kommer att fortsätta att råda för alltid.

48. Vilka bereder sig nu för denna tusenåriga fred, och vilka inbjuds att förena sig med dem i att göra detta?

⁴⁸ Jehovas kristna vittnen i vår tid bereder sig nu med glädje för denna annalkande, tusenåriga fred. Alla som längtar efter att få uppleva denna utlovade ”frid på jorden bland människor, till vilka han [Gud] har behag”, inbjuds hjärtligen att sluta sig till dem för att bereda sig för denna välsignelserika tusenåriga fred.

[Fotnoter]