inte bli honom förlåtet, nej, varken i denna tingens ordning eller i den som skall komma.” — Matt. 12:31, 32, NW.

Ja, när dessa män såg Guds heliga ande i verksamhet i Jesus — genom att den drev ut demoner, botade sjuka och uppväckte döda — och de hånleende sade att han gjorde det genom djävulens kraft, hädade de sannerligen Guds heliga ande. Det var med rätta Jesus tuktade dem: ”Ni ormar och ormyngel. Hur skall ni kunna komma undan att dömas till Gehenna?” — Matt. 23:33, B. Gärtners sv. övers.

Att sanna kristna måste vara på sin vakt mot att begå oförlåtliga synder framgår tydligt av aposteln Paulus’ ord: ”Ty det är omöjligt vad dem beträffar, som en gång för alla har blivit upplysta ... och som har blivit delaktiga av helig ande ... men som har avfallit, att återuppliva dem till sinnesändring, då de ju på nytt fastnaglar för sig Guds Son vid pålen och utsätter honom för offentlig skam.” Och på nytt: ”Ty om vi uppsåtligt bedriver synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finns det inte längre kvar något offer för synder, utan ... det finns en glödande nitälskan, som kommer att förtära dem som står emot.” — Hebr. 6:4—6; 10:26, 27; NW.

Att en kristen kan begå synder som Gud inte förlåter bör tjäna som en nyttig varning för alla kristna, att de bör vaka över sina hjärtan så att de aldrig gör sig skyldiga till sådana synder. Men lägg märke till att det, utom när det gäller de fullkomliga människorna Adam och Eva, alltid är så att sådana synder inbegriper inte enbart en enda synd, utan innebär att man bedriver synd. Det var således somliga kristna som kompromissade, då de utsattes för påtryckningar i Nazisttyskland och i Liberia, men som efteråt ångrade sig och gav bevis för att de hade blivit förlåtna av Jehova Gud. Både kung David och aposteln Petrus blev förlåtna trots att de begått allvarliga synder, men vi lägger märke till att de inte bedrev sådana synder.

Så länge som vi blir djupt bedrövade över att vi har syndat och vi är uppriktigt ångerfulla och strävar efter att bli bättre i fråga om att hålla fast vid Guds norm, kan vi hämta tröst av följande ord som ger tillförsikt: ”Om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, ... [renar] Jesu, hans Sons, blod ... oss från all synd.” Från all synd? Ja, från alla synder som vi kan begå medan vi vandrar i ljuset, ty medan vi gör det kan vi inte bli skyldiga till att bedriva uppsåtlig, oförlåtlig synd. (1 Joh. 1:7) Vi kan också hämta tröst av att Jehova är förstående och finner glädje i att visa barmhärtighet genom Kristus. — Ps. 103:8—14; Mik. 7:18, 19.

Predikandet om Guds rike — vilken verkan har det i det katolska Spanien?

LÖRDAGEN den 11 maj 1974 var 22.417 kristna vittnen för Jehova församlade i ett tjurfäktningsstadion i Barcelona. Detta var verkligen en betydelsefull sammankomst — den största som vittnena dittills haft i Spanien. I själva verket är det bara sedan 1971 de har kunnat hålla sammankomster i detta land.

Tidigare vägrade de spanska myndigheterna att låta vittnena hålla möten för bibelstudium eller bedriva sin offentliga predikoverksamhet. Vittnena utstod trakasserier, fick sina tillhörigheter beslagtagna, misshandlades, blev utan berättigande satta i fängelse och utstod många andra kränkningar, och allt detta underblåstes i synnerhet av de katolska prästerna.

Men trots detta motstånd fortsatte Jehovas kristna vittnen i Spanien att tala med sina medmänniskor om ”evangelium om Guds rike”, efter den förebild Jesus Kristus gav. (Luk. 8:1) De trodde fullt och fast att många invånare i detta land uppriktigt önskade lära känna Gud och göra hans vilja. Resultaten av deras beslutsamma ansträngningar att predika i det övervägande katolska Spanien är hjärtevärmande.

”Stor utvidgning” trots motstånd

En rapport i Jehovas vittnens årsbok för år 1949 visade att bara 34 vittnen var verksamma i Spanien vid den tiden. I rapporten hette det emellertid att de var beslutna att ”fortsätta att lovsjunga Jehova, om Herren så vill. De är angelägna att ta del i det stora utvidgningsprogrammet.”