Frågor från läsekretsen

● Hur kommer det sig att Jehovas vittnen inte firar födelsedagar?

Det är i huvudsak för att de respekterar Guds ord och är angelägna att följa vad som framgår av det.

Över hela världen är det populärt att fira födelsedagar, och det har varit så under årtusenden. Det är vanligt att man har ett kalas, där gästerna kommer med presenter. Men säger bibeln något om födelsedagar?

Låt oss redan från början slå fast att bibeln inte har något att invända emot att man ger frikostigt åt någon man älskar. (1 Mos. 33:10, 11; Luk. 15:22; 2 Kor. 8:19) Inte heller invänder den emot att man har trevligt vid en fest eller ett kalas, för ett måttligt bruk av mat och dryck rekommenderas som ett sätt att njuta av livet. (Pred. 3:12, 13) Jesus var med på ett bröllop. Jobs barn firade vad som kan ha varit skördefester, vilka gav familjen anledning att träffas. Abraham ställde till en fest, när Isak blev avvand. (Joh. 2:1, 2; Job 1:4, 5, 13; 1 Mos. 21:8) Och även om Gud inte hade befallt det, så firade judarna en årlig fest på årsdagen för templets återinvigande, en fest som även Jesus var med vid. — Joh. 10:22, 23.

Men bibeln visar att man måste vara försiktig, för det skulle inte vara rätt att vara med på vad firande som helst utan hänsyn till vad det är som firas eller på vilket sätt det firas. (2 Mos. 32:1—6; 1 Petr. 4:3; 1 Kor. 10:20, 21) Men vad kan man då säga om att hålla reda på och fira födelsedagar?

Det framgår klart att många sanna tillbedjare höll reda på vilken dag de var födda på. Präster och andra kände till sin ålder. Åldern var inte något som man bara gissade sig till. (4 Mos. 1:2, 3; 4:3; 8:23—25) Men det finns ingenting i bibeln som antyder att de sanna tillbedjarna årligen firade födelsedagar.

Bibeln berättar bara om två födelsedagsfiranden, och i bägge fallen var personerna inte den sanne Gudens tjänare. Den första födelsedagen bibeln nämner var Faraos i Egypten. Det som hände då var att Faraos bagare, som varit fängslad tillsammans med Josef, blev hängd. (1 Mos. 40:18—22) I en kommentar till 1 Moseboken 40:20 säger dr Adam Clarke: ”Av det här stället verkar det som om det var en mycket gammal sed att göra skillnad på en födelsedag och andra dagar genom att ha en fest. Seden härstammar antagligen från föreställningen om själens odödlighet, eftersom livets begynnelse måste ha förefallit som mycket viktig för den människa som trodde att hon skulle leva för evigt.”

Den andra var Herodes Antipas’ födelsedag, som firades omkring 1.800 år senare. Berättelsen i Markus 6:21—24 lyder:

”Men så kom en lämplig dag då Herodes hade en kvällsbjudning på sin födelsedag för sina stormän och militärbefälhavarna och de främsta i Galileen. Och själva Herodias’ dotter kom in och dansade och behagade Herodes och dem som låg till bords med honom. Kungen sade till flickan: ’Be mig om vad du vill, och jag skall ge dig det.’ Ja, han svor henne en ed: ’Vad du än ber mig om skall jag ge dig, ända till hälften av mitt rike.’ Och hon gick ut och sade till sin mor: ’Vad skall jag be om?’ Hon sade: ’Johannes’, den där döparens, huvud.’” — Se också Matteus 14:6—11.

Doktor Richard Lenski säger angående berättelsen om Herodes’ födelsedag: ”Judarna avskydde firandet av födelsedagar såsom varande en hednisk sed, men herodianerna överträffade till och med romarna i sådant firande, så att ’Herodes’ födelsedag’ (Herodis dies) kom att bli ett stående uttryck för överdådigt festande.”

Hur bör vi betrakta firandet av de här båda födelsedagarna? Är det bara en händelse att de är omnämnda i bibeln och att det i bägge fallen gällde människor som inte hade Guds godkännande? Eller kan det vara så att Jehova med avsikt lät nedteckna de här detaljerna i sitt ord, om vilket han säger att det är nyttigt ”till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering”? (2 Tim. 3:16) Man kan inte säga annat än att bibeln genom de här båda berättelserna får födelsedagar att framstå i en dålig dager som en sedvänja som firades av dem som var främmande för Gud.

Det är också värt att lägga märke till att Gud inte lät uppteckna exakt datum för Jesu födelse. Hans födelsedag skulle förvisso vara den viktigaste födelsedagen, om det vore så att Guds tjänare skulle fira födelsedagar. Men bibeln anger i stället datum för Jesu död och ger de kristna anvisningar om att fira den dagen som en åminnelse varje år. (Luk. 22:19; 1 Kor. 11:23—26) Detta stämmer överens med det faktum att bibeln säger att en människas dödsdag är av större betydelse än hennes födelsedag, under förutsättning att hon har gjort sig ett gott namn inför Gud under sin livstid. — Pred. 7:2,  9.

I överensstämmelse med det som framgår av bibeln firade inte de första kristna födelsedagar.

”Idén om en födelsedagsfest var mycket fjärran från de kristnas föreställningsvärld under denna period i allmänhet.” — Augustus Neander: The History of the Christian Religion and Church During the First Three Centuries.

Allteftersom tiden gick och det blev ett avfall från den rena kristendomen, började man fira döden, inte födelsen.

”Den aktning man hyste för martyrerna ledde till att man fäste otillbörlig vikt vid platsen för deras död och deras dödsdag. Genom en lycklig ingivelse kom martyrens dödsdag att kallas hans födelsedag. De platser där martyrerna hade dött betraktades med helig vördnad. ... På minnesdagarna ägnades gudstjänsterna [i kyrkorna] i huvudsak åt att påminna om det han hade uträttat och om hans karaktär. ... Men man måste komma ihåg att dessa [årliga] minnesgudstjänster inte var någon del av den allmänna kyrkliga ritualen.” — Doktor John F. Hurst: History of the Christian Church, band 1, sidorna 350, 351.

Så även om bibeln inte innehåller ett uttryckligt förbud mot födelsedagsfirande, så har Jehovas vittnen sedan länge lagt märke till de antydningar bibeln ger i saken, och de har därför inte firat födelsedagar. I detta avseende följer de de första kristnas mönster.

Och fastän det inte finns någonting i bibeln som rättfärdigar att man årligen firar en kristens dödsdag, så kan vi hålla med om att dödens dag är bättre än födelsedagen. Därför bör vi inrikta oss, inte på födelsedagen, utan på att varje dag efterlikna Kristus och återspegla Guds avbild. Om vi skulle dö, så har vi ärat Gud genom vårt sätt att leva, och han kommer helt visst att komma ihåg oss. — Hebr. 5:9; 11:6; Fil. 3:8—11.