Inblick i nyheterna
Undvik våldtäkt — kämpa!
● ”Uppfattningen att en kvinna som motstår [en våldtäktsman] löper större risk att bli skadad eller dödad är bara tomt prat”, förklarade polischef James Bannon vid polisen i Detroit. ”Det har aldrig kunnat bevisas.” Doktor Mary Lystad, direktör för National Center for the Prevention and Control of Rape, en amerikansk organisation som arbetar för att bekämpa och förebygga våldtäkter, säger tvärtom att nya undersökningar visar att ”kvinnor som använde sig av alla upptänkliga former av fysiskt och psykologiskt motstånd, såsom att skrika, slåss, bitas, sparkas och försöka fly, lyckades bättre med att undvika våldtäkt”.
Men kvinnor som bara skrek eller försökte prata sig ur situationen blev oftare våldtagna. De passiva kvinnorna löpte faktiskt större risk att bli allvarligt skadade än de som aktivt motstod våldtäktsmannens närmanden. ”Vad man skall akta sig för är att uppföra sig helt passivt”, varnade Lystad. ”När en kvinna uppför sig som om hon är svag och försvarslös, förefaller det öka risken för att hon skall bli våldtagen.”
Liknande råd har sedan länge funnits till hands för bibelläsare. I det gamla Israel föreskrev lagen att en kvinna som blev utsatt för ett våldtäktsförsök skulle skrika och på så sätt aktivt göra motstånd. — 5 Mos. 22:23—27.
Ingen tröst för jordbävningsoffer
● Den våldsammaste jordbävningen i Europa på senare tid, den som skakade södra Italien i november förra året, krävde över 3.000 människoliv. Ett stort antal människor i byn Balvano dog, då deras kyrka rasade samman mot slutet av en söndagsaftonmässa. Vilken andlig tröst kunde församlingsprästen erbjuda sin hjord? ”Jag vet inte varför det hände just oss!” rapporteras han ha utropat. ”Hur kan jag förklara för dessa människor att Gud beslöt att ta ifrån dem deras älskade under en mässa?”
Men vad som hände kan förklaras och det på ett mycket trösterikt sätt. Från bibeln kan vi lära oss vad ”barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd”, har att säga till de efterlämnade vid sådana katastrofer. Nej, det var inte Gud som tog ”ifrån dem deras älskade”. Det är i stället så att för alla människor beror allt ”av tid och lägenhet”. Såsom ”fåglarna, vilka fastna i snaran”, ”så snärjas ock människors barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem”. Sörjande släktingar och vänner som vet detta kan bli ytterligare uppmuntrade av Jesu trösterika löfte: ”Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst och gå ut ur dem”, för att få möjlighet att åtnjuta en lycklig framtid. — 2 Kor. 1:3, 4, 1917; Pred. 9:11, 12; Joh. 5:28, 29, 1917.
Kristi födelsedatum reviderat
● Åtminstone tio planetarier i Västtyskland, Grekland och Förenta staterna reviderade sina föreställningar i vintras för att presentera vad de tror är ett mera korrekt årtal för Kristi födelse. I århundraden har forskarna förlagt tidpunkten för Jesu födelse till år 5 f.v.t. eller tidigare, och det på grund av en månförmörkelse som den judiske historikern Josefos säger inträffade innan Herodes den store dog. Nu säger John Mosley vid Griffithobservatoriet i Los Angeles att nyare forskning ”visar på ett övertygande sätt att den månförmörkelse Josefos nämner ... inte kan ha varit den som inträffade år 4 f. Kr.”.
Den månförmörkelse Josefos menade måste ha varit en av två som inträffade år 1 f.v.t. Därav följer, som en rapport från United Press International säger, att ”Herodes i själva verket dog år 1 f. Kr. och inte år 4 f. Kr. som man i allmänhet har trott. Frågan är väsentlig, eftersom skildringen i Nya testamentet gör det klart att Herodes levde då Jesus föddes.” Så i stället för ett tidigare årtal säger nyhetsbyrån att ”forskningen visar att Jesus föddes på sommaren eller tidigt på hösten år 3 eller 2 f. Kr.”.
Än en gång leder bevisen experterna till en slutsats som är i överensstämmelse med bibelns historiska skildring. Lukas’ evangelieskildring säger att Jesus var ”omkring trettio år gammal”, då han döptes av Johannes, som började sin verksamhet sex månader tidigare, ”i kejsar Tiberius’ femtonde regeringsår”. Enligt profanhistorien var detta år 29 v.t. Att Jesus kan ha fötts ”på hösten år ... 2 f. Kr.” stämmer således väl överens med att han var ”omkring trettio år gammal” vid sitt dop. — Luk. 1:34—36, 60; 3:1, 2, 23.
Sinnestillståndet och hälsan
● ”Vid sjukvårdsanstalter i hela nationen har det hopat sig många bevis för att sorg och glädje ... påverkar våra kroppar i långt större utsträckning än vetenskapsmännen hittills trott”, uppges det i en artikel i New York Times Magazine i USA. Man börjar nu förstå att negativa känslor spelar åtminstone en viss roll i ”sänkningen av den kritiska tröskeln”. Artikeln framhåller: ”Forskningen visar att vrede och oro tycks spela en betydelsefull roll, när det gäller att bereda vägen för det vanliga viruset som framkallar herpes simplex (blåsliknande hudutslag) att bryta ner det immunologiska systemet och ge upphov till sårbildning.”
Artikeln innehöll också en rapport om de rön som gjorts av dr Barbara Betz, som undersökte elever som utexaminerats vid Johns Hopkins Medical School. Under en period på 30 år fann hon att bland dem som hade god mental hälsa och ett positivt känsloliv var det bara 25 procent som drabbats av hjärtattack eller cancerangrepp. Men bland dem som var lynniga och lättretliga steg antalet drabbade till 77 procent. ”En persons temperament och livsåskådning”, framhåller hon, ”förefaller med säkerhet att utöva inverkan på hans eller hennes motståndskraft mot sjukdomar.”
Fastän det tagit lång tid för somliga inom läkarkåren att urskilja sammanhanget mellan känslor och hälsa, påvisade bibeln detta tydligt för länge sedan: ”Ett glatt hjärta är en god läkedom, men ett brutet mod tager märgen ur benen.” — Ords. 17:22.
Vetenskapsmän och bedrägeri
● I en gästartikel i tidskriften American Laboratory i USA framhåller biokemisten Donald F. Calbreath tre sätt på vilka evolutionisterna bedrar allmänheten. För det första är de motståndare till undervisning i skolan om skapelseläran, eftersom de menar att det rör sig om religion. ”Det är emellertid så”, skriver han, ”att den världsliga humanism som är rådande både i klassrummet och inom lärarutbildningen i lika stor utsträckning måste betraktas som religion. ... Eftersom det i båda fallen rör sig om områden som man inte fullständigt kan få grepp om med hjälp av vetenskapliga experiment, är ett visst troselement nödvändigt, för att man skall kunna acceptera systemets lärosatser.”
Den andra omständigheten är enligt Calbreath: ”För [skol]barnet framläggs inte evolutionen som en teori. Utstuderade påståenden görs i vetenskapliga texter redan i andra klass (enligt de läroböcker för barn som jag läst). Evolutionen framläggs som ett faktum och inte som ett antagande som kan ifrågasättas.”
För det tredje försöker man ”utmåla detta som en strid mellan å ena sidan vetenskapsmän som understöder evolutionen och å andra sidan de som tror på skapelsen utan att vara vetenskapsmän”. Det är ”oriktigt att göra så”, framhåller han. Varför det? Därför att ”en stor del av motståndet mot evolutionen kommer från vetenskapsmän, män och kvinnor som uppnått akademisk ställning, vilka är välunderrättade när det gäller forskning och vetenskapliga metoder och som förkastar evolutionen på grundval av sin vetenskapliga insikt. ... När kvalificerade vetenskapsmän förkastar evolutionsteorin och framlägger vägande argument som dokumenterar deras ståndpunkt, måste det nog kanske finnas viss giltighet i deras argument.” — November 1980, sid. 8, 10.