De som strävar efter friden

OM DITT hjärta trängtar efter en tid då jorden kommer att vara fri från krigets härjningar, så är den inspirerade maningen att ”söka friden och sträva efter den” någonting som i hög grad angår dig. (1 Petr. 3:11, NW) Det är inte bara fråga om att söka leva i frid med sin nästa, utan vi måste först och främst söka frid med Gud, i det vi bringar vårt liv i överensstämmelse med hans ord. Då finner vi att vi kan leva i frid med våra medmänniskor, och för oss öppnas utsikten till liv i Guds fridfulla nya tingens ordning, som nu är nära.

Det är därför med levande intresse som de fridsälskande läser vad Guds eget ord, bibeln, har förutsagt skulle ske i vår tid: ”Och han [Jehova Gud] skall förvisso avsäga dom bland många folk och bringa ordning i förhållandena beträffande mäktiga nationer långt borta. Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar. De skola icke lyfta svärd, nation mot nation, ej heller skola de mer lära sig att kriga.” — Mik. 4:3, NW.

Man kunde vänta sig att i uppfyllelsen av dessa ord skulle prästerna gå i spetsen och följa Guds anvisningar, men de verkliga förhållandena visar att religiösa ledare gång på gång givit sin välsignelse åt det meningslösa förödandet av människoliv. Det stöd som Adolf Hitler fick från de katolska och lutherska prästerna är ett i nutidens historia välkänt faktum. Detsamma gäller om det stöd som Vatikanen gav åt fascisten Mussolini; och de protestantiska prästerna världen över har inte visat sig mindre villiga att bedja för framgång i krig som deras respektive länder varit inbegripna i.

Inte heller har ”icke-kristna” religiösa ledare varit mindre entusiastiska i detta hänseende. I ett sådant land som Japan har shintoismens representanter och de flesta buddistgrupperna spelat en viktig roll, när det gällt att bereda människornas sinnen till att tro att masslaktandet av människor i ett annat land var gudarnas vilja och att den största ära en människa kunde röna var att dö för kejsaren. Att massornas tillit till de religiösa ledarna, som å ena sidan beder om frid och fred och å den andra välsignar kriget, har rubbats betänkligt i både ”kristna” och ”hedniska” länder är inte att undra på.

Det är förståeligt att Uppenbarelseboken i bibeln samlar ihop all denna falska religion under symbolen av en kvinna, som är drucken av människoblod, kallar henne ”det stora Babylon, modern till skökorna och till jordens vämjeliga ting”, och säger att hon bär ansvaret för ”alla deras blod, som hava blivit slaktade på jorden”. — Upp. 17:5, 6; 18:24; NW.

Detta ömkliga misslyckande å de religiösa ledarnas sida har vållat besvikelse, det är sant, men det finns kristna världen runt som har bevarat sig fria från denna blodskuld och som har tagit Guds befallning att sträva efter friden i akt. De har rättat sin livsföring efter hans befallning att de skall ”smida sina svärd till plogbillar”. Om denna sak sägs det bland annat i ett uttalande i South African Voice för 5 april 1964: ”De sydafrikanska kyrkosamfundens ståndpunkt i fråga om militärtjänsten ... har förändrats i sådan utsträckning att det faktiskt finns bara en enda religiös grupp som förblir orubblig i sitt ’uppror’ mot [den]. ... Av en grundlig undersökning, som företagits av Die STEM, framgår det att det bara är Jehovas vittnen som fortfarande bestämt vägrar att gå med på militärutbildning och obligatorisk militärtjänst. ... [De] förblir orubbliga i sin ståndpunkt mot militärutbildning eller krigföring.”

I själva verket är Jehovas vittnen inte ”upproriska” mot någon regerings strävanden, men de bevarar en orubblig neutralitet med avseende på världens politiska och militära angelägenheter, i det att de följer Skriftens befallning att ”söka friden och sträva efter den”. De är inte pacifister. De opponerar sig inte mot någon regerings värnpliktsprogram eller demonstrerar mot det, men de är undergivna Guds tingens ordning. Om dem säger bibeln: ”Fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke krig enligt vad vi äro i köttet. Ty vår krigförings vapen äro icke köttsliga.” — 2 Kor. 10:3—5, NW.

När en ung medlem av Jehovas vittnen för knappt ett år sedan dömdes till fem års fängelse i Förenta staterna, uttalade sig tidningen Evening Journal (Wilmington, Delaware, 5 mars 1964) om vittnenas här nämnda inställning och sade frimodigt: ”Visserligen protesterar inte denna religiösa grupp mot sådan behandling från den federala regeringens sida, och den förväntar att bli förföljd för sina trosuppfattningar, men hur berör det oss, samhällets övriga medlemmar, att en man döms till fem år på grund av arten av hans religiösa övertygelse?

Denna fråga går till själva grunden av vår konstitution och de medborgerliga och religiösa friheter som den förkunnar. Det är en fråga som i dubbel måtto stinger vårt samvete på grund av den ädla ostrafflighet och det exemplariska liv som kännetecknar unga män sådana som Silvernail och på grund av den i våra dagar så allmänt utbredda åsikten att världen inte skulle kunna överleva ännu ett alltomfattande krig. ... Det är viktigt att inse att hos somliga människor går den religiösa övertygelsen så djupt, att deras samvete inte tillåter dem att samverka med någon del av krigsmaskineriet och krigsförberedelserna.” De rättar sig samvetsgrant efter bibelns befallning att sträva efter friden.

Deras strävan efter friden går mycket längre än till att endast undvika delaktighet i krigen mellan världens nationer. Att de följer de sunda råden i Guds ord hjälper dem att hindra personliga missförstånd från att ge upphov åt varaktigt agg och en ande av ovilja mot samarbete. Det gör det möjligt för dem att lösa husliga problem på ett sådant sätt att familjebanden stärks. Därför att de har förnyats i den kraft som påverkar deras sinnen, dras de inte in i världens raskäbbel och dess ekonomiska ävlan. De åtnjuter en världsvid enhet, som inte vet av några sociala, rasbetingade eller nationella skillnader. Som ett enigt folk bär de alltså till människorna överallt ut de goda nyheterna om Guds rike, det rike varigenom Gud själv skall bringa ”krigen att upphöra intill jordens yttersta ända”. — Ps. 46:10; Ef. 4:20—24; NW.

Du kan också få åtnjuta denna frid. Den kommer dem till del som lyssnar till ”den Gud som giver frid” och de domar han uttalar samt underordnar sig dessa. (Rom. 16:20, NW) Detta kan du göra genom att studera hans ord, tillägna dig dess sanningar och vara tillsammans med dem som har bevisat sig vara vänner av frid.