Bönen, en dyrbar, kärleksfull föranstaltning

”Bekymra eder icke över något, utan lät i allting, genom bön och åkallan jämte tacksägelse, det som ni begära bliva kunnigt inför Gud.” — Fil. 4:6, NW.

1. Vilka förhållanden ställer bönens mirakulösa natur i skarp belysning?

OM VI bara tänker ett slag över denna föranstaltning som bönen utgör, så kan vi inte låta bli att undra över vilket mirakel det hela är. Människan kände sig segerstolt, när hon den 10 januari 1946, efter vidlyftiga förberedelser, först uppnådde kontakt med månen genom radarsignaler, i det att dessas ytterligt svaga eko återvände till henne ”efter ett uppehåll av mellan 2,38 och 2,72 sekunder, motsvarande avståndet mellan månen och jorden, vilket varierar mellan 356.400 och 406.700 km”. Människans radarstrålar kan nå månen med ljusets hastighet, men vad är detta jämfört med våra böner, som når ända fram till Jehovas tron, vilken befinner sig långt ovanför det materiella universum och därför måste vara otaliga ljusår borta, och detta på ett enda ögonblick! Och hur lätt kan vi inte komma i kontakt med Jehova i bön!

2. Vad är första betingelsen för bön, och i vilka två avseenden?

² Men för att detta mirakel skall kunna ske, måste vi bedja till den ende sanne och levande Guden, Jehova. (2 Mos. 6:3; Jes. 46:9) Böner som frambärs till gudar, vilka endast finns till i människors sinnen, blir aldrig hörda, såsom Baals präster på Elias tid till sin harm fick erfara. (1 Kon. 18:26—29; Ps. 115:4—8) Det allra första kravet, när det gäller bön, är därför tro. ”Utan tro [är det] omöjligt att vinna Guds välbehag, ty den som nalkas honom måste tro, att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom.” Lägg märke till att vi inte endast måste ha tro på att Gud existerar, utan också på att han skall belöna dem som allvarligt söker honom, att han kommer att svara på våra böner. Såsom Jakob med eftertryck framhåller: ”Men må han fortsätta med att bedja i tro, utan att alls tvivla, ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives av vinden och kastas omkring. Denne man må verkligen icke antaga, att han skall få någonting av Jehova.” Och såsom Jesus sade: ”Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, ... intet skall då vara omöjligt för eder.” — Hebr. 11:6; Jak. 1:6, 7; NW; Matt. 17:20.

3. a) Vilka exempel ger Guds ord på att Gud hör och besvarar bön? b) Vilka nutida exempel har vi?

³ Och har vi inte en hållbar grund för denna tro? Är inte Gud i stånd att ”göra mer än i överflöd utöver allt det som vi bedja eller uttänka”? Och då han älskar oss, kan vi vara förvissade om att hans villighet är lika stor som hans förmåga — så olik är han den ofullkomliga människan, som så ofta antingen vill göra något, men inte kan, eller kan men inte vill. Ja, ”om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom!” Hörde inte Gud Elias bön, när denne stod ansikte mot ansikte med Baals 450 profeter? Eller Hiskias bön, när Sanheribs här hotade Jerusalem, eller de böner som uppsändes för Petrus, när denne blivit fängslad av Herodes Agrippa? Och den välgång som den nya världens samhälle av Jehovas vittnen röner, till trots för alla hinder, är bevis för att Jehova Gud har lika stor förmåga och är lika villig att höra böner nu för tiden som någonsin i det flydda. Visserligen förstår vi kanske inte alltid genom vilka särskilda medel Gud svarar på bön i våra dagar, men vi vet att han brukar sin organisation, som består av både osynliga och synliga skapelser, samt sitt ord och sin heliga ande eller verksamma kraft. — Ef. 3:20, NW; Matt. 7:11; 1 Kon. 18:36—38; 2 Kon. 19:19, 35; Apg. 12:5, 7.

Vi måste erkänna Guds kanal

4. Genom vem måste vi komma till Gud i bön, och vad var tydligen orsaken till att detta villkor inte omnämndes i Jesu mönsterbön?

⁴ Vidare måste vi, om våra böner skall nå Gud, erkänna det sätt han har förordnat, ty Jehova är en ordningens Gud. Såsom universums store suverän är han inte den som tillåter sina undersåtar att utan åtskillnad tränga sig på honom, och i synnerhet inte sådana som på grund av synden är hans fiender. Han har en kanal, en förbindelseled, som vi måste erkänna, om vi skall få audiens hos honom, om man så får säga. Sedan våren år 33 e. Kr. är Jesus Kristus den kanalen, som han också själv sade: ”Ingen kommer till Fadern annat än genom mig.” Under det att många påstår sig nå Gud genom Maria eller andra så kallade helgon, så tar de dock sorgligt miste i detta, ty var vi än söker i Guds ord, läser vi ingen enda gång om några böner som riktas till Gud genom dessa mellanhänder eller finner några befallningar till oss att gå till väga så. ”Det finnes en Gud, och [endast] en medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla.” Då det förhåller sig så, kan man fråga: Varför inbegrep inte Jesus detta krav i den mönsterbön som han gav sina lärjungar? Otvivelaktigt därför att han, när han gav dem denna bön, ännu inte hade till fullo dokumenterat sig. Men när den sista dagen av hans tjänst kom, hade han fullbordat det verk som hans Fader hade givit honom att utföra, och därför kunde han säga: ”Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn. Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.” — Joh. 14:6; 1 Tim. 2:5, 6; NW; Joh. 17:4; 16:23, 24.

5. Vilken sinnesinställning bör vi ha i bönen, och varför?

⁵ För att våra böner skall nå Gud, måste de också frambäras i all uppriktighet. De som endast beder ”för att bliva sedda av människorna”, de beder förgäves, ty Gud hatar skrymtare. Han hör endast dem som beder ”i ande och sanning”. Endast ”de redligas bön behagar honom väl”, ty det är de som ”skola skåda hans ansikte”. Likaså måste vi komma till Gud i ödmjukhet. I betraktande av hans storhet och vår obetydlighet skulle stolthet vara i högsta grad otillbörlig. För övrigt, när vi kommer till Gud och begär något, så kommer vi som tiggare, inte som kunder. Vi kan inte köpslå med Gud, ty vi har ingenting att erbjuda honom. Det är därför i hög grad passande att Gud står emot de högmodiga och att han ger oförtjänt godhet åt de ödmjuka. — Matt. 6:5; Joh. 4:24; Ords. 15:8; Ps. 11:7; 1 Petr. 5:5.

6. Vad skall vi säga om vår kroppsställning under bönen, men vad kan dock sägas till förmån för knäböjandet?

⁶ Inom parentes sagt finns det ingenting alls i Skriften som stöder bruket att knäppa händerna och inta en skenhelig ställning, när man beder. Som Guds ord visar, har vår kroppsställning ingen betydelse. Men att knäböja, när vi beder enskilt, kan anbefallas som en hjälp för oss att ha den rätta sinnesinställningen av ödmjukhet inför vår Skapare. (Ps. 95:6; Dan. 6:10; Luk. 22:41; Ef. 3:14) Att knäböja hjälper oss också att koncentrera oss. Det är så lätt att låta tankarna irra eller att dåsa till, om vi beder medan vi ligger i sängen. Tvivelsutan var det därför Paulus rådde oss till att inte endast vara ”ihärdiga i bönen”, utan också att förbli ”vakna i den med tacksägelse”. — Kol. 4:2, NW.

I överensstämmelse med Guds vilja

7—10. a) Med vad måste våra böner vara i överensstämmelse för att få svar? b) Vilka exempel från Skriften belyser detta? c) Vilken lärdom bör vi hämta därav?

⁷ Om vi vill att Gud skall höra våra böner, måste vi vidare vara i överensstämmelse med hans vilja. Jesus både lärde oss att bedja: ”Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden”, och bad själv så här: ”Icke såsom jag vill, utan såsom du vill.” Samma villkor påpekas av aposteln Johannes: ”Vad det än är som vi begära i enlighet med hans vilja, så hör han oss.” Detta villkor är så logiskt och självfallet, att det verkar underligt att de flesta människor som beder förbiser det — men ändå är det kanske inte så underligt, när vi lägger märke till hur själviska och mindre välbetänkta de flesta böner är. Kommer inte Guds syften i första rummet? Är de inte långt viktigare än några intressen som vi personligen kan ha? Råkar inte dessutom människors böner ofta i strid med varandra, som t. ex. i krigstid, när båda sidorna beder om seger? Trots sitt allvetande och sin allmakt kan Gud inte svara på sådana böner som strider mot varandra. — Matt. 6:10; 26:39; 1 Joh. 5:14; NW.

⁸ Lägg märke till hur denna princip verkade i Mose liv. När han ropade till Jehova vid det tillfälle då Farao och hans krigshärar hade stängt in israeliterna liksom i en fälla, utförde Gud ett mirakel och öppnade en väg i Röda havet, ty den bönen var i överensstämmelse med Jehovas uppsåt att göra sig ett namn och att befria sitt folk ur den egyptiska träldomen. Likaså, när Israels nation förtjänade att tillintetgöras, därför att de hade gjort guldkalven, och längre fram återigen, därför att de gjorde uppror sedan de hade hört de trolösa spejarnas rapport, skonade Jehova israeliterna det oaktat, emedan Mose vädjade till honom på grund av Hans namn och Hans förbund med deras förfäder. Jehova hörde och besvarade också Mose böner för hans folk vid andra tillfällen. — 2 Mos. 14:15—28; 32:7—14; 4 Mos. 11:1, 2; 12:1—15; 14:11—20; 21:5—9.

⁹ Men så gick det inte när Mose bad om tillåtelse att få komma in i löftets land. Mose hade förverkat sin rätt, därför att han hade tillåtit de knorrande israeliterna att förbittra hans ande, så att han talade och handlade obetänksamt vid Meriba, och Jehova ändrade sig inte. Och fastän Mose prisade Jehova och tackade honom för hans godhet och höll i med att bedja: ”Låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon”, bad Mose förgäves. I stället för att få sin önskan uppfylld fick han denna skarpa tillrättavisning: ”Låt det vara nog; tala icke vidare till mig om denna sak.” Tydligtvis hade Mose nått gränsen för Jehovas långmodighet. Mose drevs helt och hållet av känsloskäl, ty hans närvaro i det utlovade landet var inte alls nödvändig för utförandet av Jehovas syften. Hade inte Josua blivit utsedd till att leda folket? Jo, det hade han. — Ps. 106:32, 33; 5 Mos. 3:24—28.

¹⁰ Det finns några lärdomar att hämta av Mose erfarenheter, som ger oss en nykter syn. För det första är det sannolikare att våra böner blir hörda om de har med Jehovas namn att göra. Och vad som vidare bringar oss till besinning är att Jehova inte alls låter sentimentala synpunkter påverka sig, utan hans handlingar framspringer ur och leds av vishet, rättvisa och kärlek. Av den mönsterbön, som Jesus lärde oss, får vi hjälp att vänja oss av med all sådan egocentrisk sentimentalitet, ty den sätter de främsta tingen främst. Och vad är det då som kommer i främsta rummet? ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bliva helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” Om vi låter rättfärdighetens universella triumf genom hävdandet av Jehovas namn och suveränitet vara det förnämsta ämnet för våra böner, så hjälper det oss att låta dessa ting vara det viktigaste för oss också i vårt dagliga liv. — Matt. 6:9, 10, NW.

Personliga angelägenheter

11. Vilka skriftställen visar att personliga angelägenheter är tillbörliga böneämnen?

¹¹ Att personliga angelägenheter, andliga och materiella, också är tillbörliga böneämnen, även om de kommer i andra rummet, det anger Skriften, ty den säger: ”Bekymra eder icke över något, utan låt i allting, genom bön och åkallan jämte tacksägelse, det som ni begära bliva kunnigt inför Gud.” Och återigen: ”Kasta allt edert bekymmer på honom, ty han vårdar sig om eder.” Vadhelst vi är intresserade av eller vadhelst som berör oss eller tynger våra sinnen är ett lämpligt ämne för bön, det må vara av andlig eller av fysisk art. Tala om det för Far! Och då vi har lättat vårt hjärta, bör vi sluta upp att oroa oss och i stället tro att ”Gud låter allt sitt verk samverka till gagn för dem som älska Gud”. — Fil. 4:6; 1 Petr. 5:7; Rom. 8:28; NW.

12, 13. Vad kan vi begära, såsom det framgår av Skriften?

¹² I detta avseende kan det väl sägas att det vi beder om anger graden av vår andliga mogenhet. Om vi ger Jehova ”odelad hängivenhet” och först söker efter ”riket och hans rättfärdighet”, så kommer de personliga ting, som vi beder om, att i första hand vara av andlig natur och kommer därför också att mest sannolikt vara i enlighet med Guds vilja. Bland sådant som vi får och bör bedja om åt oss själva är en ännu större del av Guds heliga ande eller verksamma kraft, som Gud med glädje ger oss, alldeles som Jesus visar i Lukas 11:13. Vishet är en annan gåva som Gud frikostigt ger åt alla som begär den och varom vi bör bedja. (Jak. 1:5) Och likt David bör vi alltid bedja: ”Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud.” Vi kan bedja förgäves om att få en prövning tagen ifrån oss, men vi kommer inte att bedja förgäves, om vi beder om vishet att ta itu med den och styrka att uthärda under den. Detta var vad Paulus fick erfara, ty sedan han tre gånger förgäves hade bedit till Gud angående en plågsam ”törntagg i köttet”, tröstade Gud honom med dessa ord: ”Min oförtjänta godhet är tillräcklig för dig, ty min kraft fullkomnas i svaghet.” — Ps. 143:10; 2 Kor. 12:7—10, NW.

¹³ Och eftersom var och en måste säga: ”I synd har min moder avlat mig”, behöver vi beständigt bedja: ”Förlåt oss våra synder”, och som grund härför åberopa Kristi offer, såsom redan har påpekats. ”Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” Då det förhåller sig så, hur dåraktigt är det då inte att bära på syndaskuldens börda, när vi kan bli befriade från den genom bön, varvid vi beslutar att handla bättre i framtiden! — Ps. 51:7; Luk. 11:4, NW; 1 Joh. 1:9.

14. Beträffande vilka bör vi bedja, såsom det visas i 1 Timoteus 2:1, 2, och av vilken orsak?

¹⁴ Det stämmer också överens med Guds vilja att vi beder ”beträffande människor av alla slag, beträffande konungar och alla dem som intaga en hög post, för att vi må kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och med fullt allvar”. Inte så att förstå, att vi skall bedja om att dessa människor måtte omvända sig till Jehovas rena tillbedjan trots sina böjelser, utan endast att de inte måtte motstå vår ämbetsutövning. Dessa böner är således inte själviska. I dem torde inbegripas en begäran om att Guds vilja måtte ske i rättssaker som antingen nu är föremål för domstols prövning eller ännu är oavgjorda. — 1 Tim. 2:1, 2, NW.a

15. Vilka materiella ting får vi framställa en begäran om?

¹⁵ Att vi också får bedja om materiella ting visade Jesus genom att i sin mönsterbön inbegripa denna begäran: ”Giv oss i dag vårt bröd för denna dag.” Inga lyxartiklar, inte mer än vi behöver, utan vi bör nöja oss med ’Vårt uppehälle och någonting att kläda oss med”. Såsom vi läser på ett annat ställe: ”Om två ting beder jag dig, vägra mig dem icke intill min död: Låt fåfänglighet och lögn vara fjärran ifrån mig; och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd mig tillkommer. Jag kunde eljest, om jag bleve alltför mätt, förneka dig, så att jag sporde: ’Vem är HERREN [Jehova]?’ Eller om jag bleve alltför fattig, kunde jag bliva en tjuv, ja, förgripa mig på Guds namn.” I förbigående sagt lägger vi här om igen märke till att det materiella kommer i andra rummet efter det andliga! — Matt. 6:11; 1 Tim. 6:8; NW; Ords. 30:7—9.

Att bedja om Guds välsignelse och handla i enlighet därmed

16, 17. a) Vad visar Nehemjas erfarenhet att vi bör bedja om? b)Hur visar Paulus, att han insåg detsamma?

¹⁶ Vidare behöver vi alltid bedja Jehova välsigna våra ansträngningar, ty om Jehova inte bygger huset och bevarar staden, så bygger och vaktar vi fåfängt. (Ps. 127:1) Bland tjänare åt Jehova som insåg denna sanning var Nehemja. När kung Artasasta frågade honom vad han önskade, vad gjorde Nehemja då först av allt? ”Då bad jag en bön till himmelens Gud.” Och Jehova svarade omedelbart på hans bön. I ett ögonblick hade den nått Jehovas tron och föranledde en åtgärd, ty konungen beviljade varje begäran från Nehemja, och Nehemja fick sitt hjärtas förnämsta önskan förverkligad: Jerusalems murar blev återuppbyggda trots våldsamt motstånd, och detta på endast femtiotvå dagar. — Neh. 2:1—8; 6:15.

¹⁷ Aposteln Paulus insåg också denna sanning. Han betonar gång på gång bönen i sina brev, i det han nämner den på en mängd ställen. Han litade inte på att hans naturliga förmågor eller hans övernaturliga krafter skulle förhjälpa honom till resultat. Han visste att det var Guds välsignelse, inte att Paulus planterade eller att Apollos vattnade, som kom det att växa. Han slutar vart och ett av sina fjorton brev med vad som i grund och botten är en bön om att oförtjänt godhet må vara med dem som han skriver till. (1 Tess. 5:28) Detta ser vi också därav att han om och om igen bad de olika församlingarna att bedja för honom och hans arbete, såsom när han skrev: ”Slutligen, bröder, fortfar att bedja för oss, att Jehovas ord alltjämt må röra sig framåt med hast och bliva förhärligat, såsom det ju verkligen blir hos eder.” Om den med gåvor rikt utrustade aposteln Paulus insåg behovet av Guds välsignelse över hans tjänst, så bör vi göra det ännu mer! — 2 Tess. 3:1, NW; Ef. 6:18—20.

18, 19. Vilka förpliktelser ikläder vi oss genom själva våra böner?

¹⁸ När vi beder om Jehovas välsignelse över våra ansträngningar, så förutsätter det naturligtvis att vi själva gör allt vi kan och bemödar oss av alla krafter. Om vi skulle bedja utan att handla i enlighet med våra böner, vore det faktiskt skrymteri. Gud gör inte det åt oss, som vi själva kan göra åt oss. Vi kan hoppas få skörda, endast om vi inte ger tappt i att göra vad som är rätt. Visserligen är det ”Gud, som kommer det att växa”, men vi får inte glömma att det inte hade funnits något för Gud att ge växt åt, om inte Paulus först hade planterat och Apollos hade vattnat. Inte heller kan vi vänta att Gud skall ge svar på våra böner, när vi handlar i strid med det sätt varpå vi beder. Hur kan Gud svara på vår bön: ”För oss icke i frestelse”, om vi blir försumliga i att göra räta stigar för våra fötter eller, ännu värre, om vi medvetet utsätter oss för frestelse? Vad än den exakta innebörden i dessa Jesu ord må vara, så är en sak säker: de bjuder oss att undvika frestelser. Vad det än är vi beder om: vishet, helig ande, frid, andlig välgång, vårt bröd för dagen, är det alltså så, att vi genom själva vår bön förpliktar oss till att göra vår del. — Gal. 6:9; 1 Kor. 3:7; Matt. 6:13; NW; Hebr. 12:13.

¹⁹ En annan sida av denna följdriktighetens princip är vår förpliktelse att handla på samma sätt som vi beder Gud om att handla, i den utsträckning som det står i vår makt att göra det. Vi måste handla mot andra på det sätt som vi vill att Gud skall handla mot oss. Vill vi röna barmhärtighet? Då måste vi visa barmhärtighet. (Matt. 5:7) Endast om vi visar barmhärtighet mot andra, kan vi uppriktigt anropa Gud om barmhärtighet. Det var därför Jesus formulerade sin mönsterbön så som han gjorde (Nya Världens översättning): ”Förlåt oss våra skulder, såsom vi också hava förlåtit dem som äro oss skyldiga.” Lägg märke till tempus perfektum — inte endast såsom vi ämnar förlåta andra, när vi ber om förlåtelse för oss själva, fastän vi kanske helt glömmer bort att förlåta dem, sedan vi har fått förlåtelse, utan såsom vi verkligen utövar förlåtelse! — Matt. 6:12.

Bön och kärlek

20, 21. a) I vilka avseenden är bönen ett uttryck för kärlek? b) Hur kan detta illustreras?

²⁰ Inte heller bör vi förbise hur nära förbundna med varandra bön och kärlek är. Uppenbarar inte Guds dyrbara föranstaltning om bönen hans kärlek för oss? Att universums store suverän sörjer för att svaga, ofullkomliga och syndiga människor av stoft skall kunna komma in i hans närvaro, närhelst de önskar och med vadhelst de har på hjärtat och i sinnet, det är förvisso ännu ett bevis för att ”Gud är kärlek”. Och är inte bönen, om vi vänder på saken, ett uttryck för kärlek å vår sida, kärlek till Jehova, till våra bröder, ja, och kärlek till oss själva, därför att vi är medvetna om vårt andliga behov?

²¹ Såsom det tidigare har blivit väl framhållet i denna tidskrift, är det vid vårt överlämnande inte åt en opersonlig sak vi överlämnar oss, utan åt en person, vår kärleksrike himmelske Fader, Jehova Gud. Våra böner kan därför liknas vid ”interurbana” telefonsamtal, som ett barn som är borta och går i skola på annan ort för med sin far där hemma. Vår himmelske Fader har gjort alla anordningarna, han har sörjt för alla utgifterna — och tro inte att det inte har kostat honom något. Det har det gjort, nämligen hans enfödde Sons liv — och det gläder hans hjärta att vi anropar honom i bön, ty han älskar oss i sanning. Vi tycker om att göra besök hos dem vi älskar, inte sant? Om vi älskar vår himmelske Fader, besöker vi honom ofta. Gör vi det så mycket vi kan, eller brister vi i uppskattning?

22. Hur kommer kärleken till Gud ytterligare att påverka våra böner?

²² Kärleken kommer oss att uppskatta vad Gud beständigt gör för oss, och den kommer oss att önska gå till honom ofta i en lovprisningens och tacksägelsens anda och att dröja kvar i hans närhet. Liksom tankarna hos dem som älskar oupphörligt går tillbaka till föremålet för deras kärlek, så bör våra tankar, när vi älskar Jehova, oupphörligt gå tillbaka till honom och hans godhet, närhelst de inte är sysselsatta med ting som kräver uppmärksamhet och koncentration. Och i synnerhet när vi blir djupt rörda på grund av någon välsignelse vi fått röna, kommer kärleken våra hjärtan att flöda över i spontana uttryck av lovprisning. Låt oss därför frambära ”tacksägelser i samband med allting. Ty detta är Guds vilja ... med avseende på eder.” Om vi, som Job uttrycker det, finner ”utsökt lust” i den Allsmäktige, skall vi ropa till Gud alltid. Då kommer vi att beständigt prisa Jehova, ”sju gånger om dagen”. — 1 Tess. 5:18; Job 27:10; NW; Ps. 119:164.

23, 24. a) Nämn ett annat sätt, varpå vi kan visa kärlek genom våra böner, såsom vi ser av vilka exempel från Skriften? b) Vilka särskilda privilegier har vi i detta hänseende i våra dagar?

²³ Älskar vi våra bröder? Ett sätt att visa detta är att bedja för dem. Förutom det goda exempel på detta som gavs av Jesus, såsom vi redan har talat om, har vi Paulus’ exempel. Han inte endast tjänade sina bröder offentligen och i deras hem och skrev kärleksfulla brev, i vilka han undervisade och uppmuntrade dem, när han inte personligen kunde vara hos dem, utan han bad också ständigt för dem. För att nämna endast två exempel: ”Det är därför som jag ... icke upphör att frambära tacksägelser för eder. Jag fortfar att nämna eder i mina böner.” ”Detta är vad jag ständigt beder om: att eder kärlek måtte överflöda allt mer och mer, med exakt kunskap och full urskillning.” Låt oss också i detta hänseende efterlikna Paulus, såsom han efterliknade Kristus. — Ef. 1:15, 16; Fil. 1:9; 1 Kor. 11:1; NW.

²⁴ I synnerhet bör vi komma ihåg att bedja för våra bröder som har de större och mera ansvarsfulla förpliktelserna och för dem som kanske lider förföljelse. Låt oss vara uthålliga i dessa böner, alldeles som Jesus kraftigt framhöll för oss i sin liknelse om den efterhängsna änkan: ”Skall Gud då icke förvisso låta rättvisa vederfaras sina utvalda som ropa högt till honom dag och natt, även om han är långmodig mot dem? Jag säger eder: Han skall låta rättvisa vederfaras dem med hast.” Om våra hjärtan verkligen klappar varmt för dessa bröder, så följer vi uppmaningen: ”Fortsätt att bedja” till gagn för dem. — Luk. 18:7, 8; Matt. 7:7; NW.

25. Vilken verkan kommer en rätt kärlek till vårt eget jag att ha på våra böner?

²⁵ Likaså innebär en rätt kärlek till oss själva att vi är medvetna om vårt andliga behov, och detta kommer oss att vilja gå till Gud i bön, som vi tidigare har framhållit. Det kommer oss att vilja ”besöka” Gud regelbundet, varje morgon när vi har stigit upp och varje kväll innan vi går till sängs samt vid måltiderna. Vidare skall vi också komma ihåg att bedja innan vi tar del i tjänsten och medan vi håller på därmed och i synnerhet om vi har privilegiet att offentligen predika ordet från talarstolen. Dessutom kommer vi också att lyssna uppmärksamt till de böner, som andra frambär i vår närvaro, t. ex. vid möten i församlingen, och försöka tränga in i den ande som präglar dessa böner, i stället för att låta tankarna irra. Och skulle det bli vårt privilegium att frambära bön offentligen, känner vi oss manade att tala tydligt, med sammanhang och allvar, så att alla som hör det av hjärtat kan säga ”Amen!”

26. Varför och hur kommer bönen kärleken att växa?

²⁶ Låt oss så till sist påpeka att bön inte endast är ett uttryck för kärlek, utan bön kommer oss också att tillväxa i kärlek. Hörbar bön, som uttalas i närvaro av våra bröder, binder oss tillsammans i kärlek; de hjärtats känslor som vi hör uttryckas är också våra känslor; vi tänker och känner lika. Vilket privilegium var det inte för apostlarna att få höra Jesus uttala den bön som är återgiven i Johannes 17! Detsamma kan sägas om dem som hörde de böner som finns återgivna i 1 Konungaboken 8:15—54: Esra 9:6—15; Nehemja 9:5—38; Jesaja 37:14—20. Bön i familjen binder familjen närmare samman, och bön vid församlingens olika möten binder församlingens medlemmar närmare samman. När vi frotterar oss med vår nästa i vår familj eller vår församling, kan vi ibland få våra känslor sårade och fördenskull hysa en smula agg till honom. Men när vi hör honom ödmjukt, allvarligt och med barnalik enkelhet tala å våra vägnar i bön till Gud, då smälter allt agg bort.

27, 28. Vad anger att bönen är en dyrbar, kärleksfull föranstaltning av Jehova för vår räkning?

²⁷ Bönen är i sanning ett häpnadsväckande mirakel, en dyrbar, kärleksfull föranstaltning. Vi kan inte bevara vår ostrafflighet gentemot Gud utan dess hjälp. Onda människor kan ta ifrån oss våra biblar, våra tillfällen att vara tillsammans med våra bröder och att ta del i tjänsten på fältet, men de kan aldrig ta ifrån oss den dyrbara föranstaltning som bönen utgör. Och vi vet vad vi skall bedja om, först av allt om att rättfärdigheten må triumfera i universum, och därpå om vad det vara må som är i harmoni med Jehovas vilja i fråga om oss: hans ande, vishet, förlåtelse för synder, hans välsignelse över våra ansträngningar samt vår dagliga nödtorft. Och att Jehova ger bönesvar i denna tid kan vi se av den rena tillbedjans utvidgning, av lyckan och glädjen hos hans folk, såväl som av det förhållandet, att hans tjänare bevarar sin ostrafflighet trots hätskaste motstånd och förföljelse.

²⁸ Emedan vi lever i kritiska tider, som är svåra att komma till rätta med, behöver vi mer än någonsin vara vaksamma, undvika den alltför stora självsäkerhetens snara, vara medvetna om vårt andliga behov, och detta kräver ökat studium av Guds ord, begrundan, samvaro med våra bröder, tjänst på fältet och i synnerhet bön. Och har vi inte, med tanke på det andliga välståndet inom den nya världens samhälle och det ökade ljus som lyser på vår stig, mer orsak än någonsin förut att frambära lovprisning och tacksägelse till vår himmelske Fader? Bönens dyrbara privilegium är i sanning bevis för att Gud är kärlek, och förmedelst den ger vi bevis för att vi älskar honom och vår nästa.

[Fotnot]

(The Watchtower, 15 augusti 1958)