ODELAD HÄNGIVENHET

Det här uttrycket syftar på att Jehova inte tål någon rivalitet, någon tillbedjan av andra gudar. Det hebreiska ordet qannạ’ används enbart om Gud, och det betyder ”som kräver odelad hängivenhet”, ”svartsjuk”. (2Mo 20:5, not; se SVARTSJUKA.)

Gud låter inte någon annan få den ära som tillkommer honom själv. (Jes 42:8) Om man inte visar honom odelad hängivenhet, drabbas man av hans nitälskans brinnande vrede. (5Mo 4:24; 5:9; 6:15) Israel betraktades som Jehovas hustru. Som äkta man krävde Jehova odelad hängivenhet, lojalitet och trohet av Israel. Han skulle försvara nationen med glödande nitälskan. (Hes 36:5) Men om israeliterna var olydiga och följde andra gudar, skulle de begå äktenskapsbrott, något som skulle framkalla Jehovas rättfärdiga vrede och hans svartsjuka nitälskan för sitt namn. (5Mo 32:16, 21; Hes 16:38, 42)

Vad innebär den odelade hängivenhet som Jehova kräver av sina tjänare?

Ordet ”odelad” betyder ”oinskränkt”, ”fullständig”. Hängivenhet innebär stark tillgivenhet och innerlig kärlek. Att visa Gud odelad hängivenhet innebär därför att man håller andra borta eller utestänger andra från den plats i sitt hjärta och i sina handlingar som tillkommer Gud. Alla andra och allt annat hålls utanför denna hedersplats som bara han kan inta.

Jehova Gud tål ingen rivalitet. I det andra av de ”tio orden”, de tio budorden, som Jehova skrev med sitt finger, angav han att han kräver odelad hängivenhet: ”Jag är Jehova, din Gud. ... Du skall inte ha några andra gudar inför mitt ansikte [el.: ”i opposition mot mig”, ”för att trotsa mig”] ..., ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” (5Mo 5:6–9) Enligt en fransk bibelöversättning (Sainte Bible, Drioux, 1884) lyder 2 Moseboken 34:14: ”Gud vill bli älskad på ett unikt sätt”, dvs. på ett sätt som står i en klass för sig, som är ensamt i sitt slag. Jesus gav uttryck åt samma tanke när han talade med en jude som försökte sätta honom på prov. (Mt 22:37) Jehova var både Gud och Kung över Israel; han var alltså både det religiösa överhuvudet och statsöverhuvudet. En israelit som bröt mot det första och det andra budet genom att tjäna andra gudar gjorde sig därför skyldig till majestätsbrott, högförräderi, det allvarligaste brottet av alla med strängaste straff som följd. Vid ett tillfälle gjorde israeliterna sig skyldiga till både avgudadyrkan och omoraliska handlingar och var på väg att bli utrotade, eftersom Jehova kräver odelad hängivenhet. Men tack vare att Pinehas, Arons sonson, ingrep snabbt därför att ”han inte tålde någon som helst rivalitet” gentemot Jehova räddades Israel. (4Mo 25:11)

Det var för sitt namns skull Jehova förde tillbaka sitt folk från landsflykten i Babylon. (Hes 39:25–28) Andra Moseboken 34:14 lyder enligt Ferrar Fentons översättning: ”Den EVIGE är svartsjuk för SITT NAMN.” Eftersom han är svartsjuk för sitt namn eller odelat hängiven det, tålde han ingen rivalitet och tillät inte sitt folk att ge ära åt en annan guds namn.

Som förhållandet mellan herre och slav. Uttrycket ”odelad hängivenhet” för också tanken till förhållandet mellan en herre och hans slav. Som Skaparen är Jehova ägare och herre. Han är Gud eftersom han har skapat allt. Han har rätt att få odelad hängivenhet av sina skapelser, och de är förpliktade att göra hans vilja. En rättsinnig människa som lär känna Jehova Gud och uppskattar sitt förhållande till honom visar honom självmant odelad hängivenhet av hela sitt hjärta, och det är vad Jehova önskar. Han avskyr en rent formell hängivenhet eller tillbedjan. (Mt 15:8, 9) Det här förhållandet och den frivilliga hängivenhet som Jehova önskar belystes av en bestämmelse i Moses lag. En hebreisk slav skulle friges på det sjunde året han tjänade som slav. ”Men om slaven enträget säger: ’Jag älskar verkligen min herre, min hustru och mina söner; jag vill inte bli frigiven’, då skall hans herre föra fram honom till den sanne Guden och föra fram honom till dörren eller dörrposten; och hans herre skall genomborra hans öra med en syl, och han skall vara hans slav till oöverskådlig tid.” (2Mo 21:2, 5, 6) Paulus skrev till icke-judar i församlingen i Thessalonike om hur de av fri vilja hade överfört sin hängivenhet till Gud när de blev kristna. De upphörde att vara slavar åt avgudar och blev ”slavar åt en levande och sann Gud”. (1Th 1:9)

Jesu odelade hängivenhet för Gud. Som det framgår av Filipperna 2:5–8 erkände Jesus, både när han var i himlen och när han var på jorden, sin Faders särskilda ställning och visade honom odelad hängivenhet. Jesus framhöll att det viktigaste budet i lagen var att man skulle älska Gud av hela sitt hjärta. (Mt 22:37) Dessutom visade Jesus odelad hängivenhet för Jehovas namn och betonade att hans lärjungar skulle ha samma inställning. Den bön han lärde sina lärjungar inleddes med orden: ”Vår Fader i himlarna, låt ditt namn bli helgat.” (Mt 6:9) Jesu hängivenhet var förbunden med en brinnande nitälskan, som visade sig när han renade templet och därigenom uppfyllde profetian: ”Nitälskan för ditt hus skall förtära mig.” (Joh 2:17; Ps 69:9) Ingenstans finns ett tydligare exempel på Jesu odelade hängivenhet för sin Fader än i 1 Korinthierna 15:24–28, där det sägs att han, när han genom sitt himmelska kungarikes styre har gjort all annan myndighet och alla fiender till intet, överlämnar kungariket åt Fadern och underordnar sig honom för att ”Gud skall vara allt för alla”.