Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 23: 1945 och framåt — Räkenskapens dag är nära!

”Det första som krävs för att folket skall bli lyckligt är att avskaffa religionen.” — Den tyske sociologen och ekonomen Karl Marx

TROTS att Karl Marx var av judisk härkomst och hade rabbinska förfäder på både fädernet och mödernet, blev han döpt som protestant vid sex års ålder. Men redan i tidiga år blev han besviken på både religion och politik. Han hävdade att om människorna någonsin skulle bli lyckliga, måste båda dessa företeelser förändras på ett drastiskt sätt.

Detta är också vad bibeln säger. Men medan de drastiska förändringar som Marx föreslog inte har lett till några verkliga förbättringar, kommer de förändringar som bibeln förutsagt skall äga rum i vår generation att krönas med bestående framgång. Det råder inget som helst tvivel om den saken.

I synnerhet sedan år 1914 har den falska religionens blodskuld nått en omfattning som saknar motstycke. Sedan dess har den falska religionen också brottats med växande likgiltighet och minskande stöd från allmänheten. (Se de två föregående artiklarna i denna serie.) I skarp kontrast till detta har den sanna religionen blomstrat mer och mer för varje år.

Men hur skall det gå i fortsättningen? Det är nu viktigare än någonsin tidigare att vi ställer oss frågan: Vad är religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna?

Vad säger bibeln?

Vissa händelser som inträffade under det första århundradet v.t. kan kasta ljus över denna fråga. Israel hade beblandat sig med falsk religion och hotades därför av framtida händelser som enligt förutsägelserna skulle kulminera i Guds dom mot denna nation. Men föranstaltningar gjordes för att de som utövade den sanna religionen skulle kunna undgå att förintas tillsammans med den judiska tingens ordning. Jesus sade till sina lärjungar: ”När ni ... får se Jerusalem vara omringat av lägrade krigshärar, vet då att dess ödeläggande har närmat sig. Då må de som är i Judeen börja fly till bergen, och de som är mitt i Jerusalem bör dra ut.” — Lukas 21:20, 21.

År 66 v.t. omringades Jerusalem av romerska härar. Staden tycktes dömd till undergång. Men plötsligt drog sig härarna tillbaka, vilket gav de kristna en möjlighet att sätta sig i säkerhet. Eventuella tankar på att det avfälliga Israel hade sluppit ifrån sitt straff skingrades emellertid fyra år senare, då romarna återvände, belägrade staden ännu en gång och slutligen intog den med fruktansvärd manspillan bland de instängda judarna. Masada, det sista judiska fästet, föll tre år senare. Den sanna religionen, som utövades av trogna kristna, överlevde emellertid.

Nu, i vår generation, står hela världsväldet av falsk religion öga mot öga med katastrof. Ännu en gång står ”lägrade krigshärar” beredda att verkställa Guds dom. I likhet med de romerska härarna under det första århundradet, vars syfte var att upprätthålla pax romana (romersk fred), är de lägrade krigshärarna i våra dagar också en fredsbevarande institution. Bibelns profetior tyder på att militariserade styrkor bland FN:s medlemsnationer kommer att bli det redskap som Jehova använder sig av när han slutgiltigt gör upp räkningen med den nutida motsvarigheten till Jerusalem, kristenheten, liksom också med resten av det stora Babylon. — Uppenbarelseboken 17:7, 16.

När kommer detta att ske? Första Tessalonikerna 5:3 ger svaret: ”Närhelst de säger: ’Fred och säkerhet!’ då skall i ett nu plötslig undergång komma över dem, liksom födslovåndan över en havande kvinna; och de skall på inga villkor komma undan.”

”Fredsepidemin”

Förre amerikanske utrikesministern George Schultz sade år 1988 att ”fred håller på att bryta ut överallt”. En annan utrikespolitisk expert talade om en ”fredsepidemi”. Den ansedda tyska veckotidningen Die Zeit ställde frågan: ”Skulle det kunna vara så att vårt katastroffyllda århundrades sista decennium markerar slutet på en destruktiv period och början på en konstruktiv och fredlig era?” Och i tidskriften Time kunde man för en tid sedan läsa: ”Fred hotar i Iran—Irak, Kampuchea, Afghanistan, Sydafrika och till och med i Centralamerika.”

Under år 1989, som nu går mot sitt slut, har man också talat mycket om fred. I februari sades det i en ledare i den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung: ”Sedan mitten av 1980- talet har vi levt i ett skede då supermakterna har gått ett steg längre än till att bara dra in klorna. ... I dag finns det knappast någon plats på jordklotet där inte de två supermakterna har gjort vissa närmanden mot varandra. ... Under alla omständigheter har utsikterna aldrig tidigare varit så gynnsamma, båda sidor varit så angelägna eller så många åtgärder samtidigt vidtagits i rätt riktning.”

Så sent som för sex år sedan såg situationen inte så ljus ut. Journalisten Roy Larson skrev till exempel: ”Under hela 1983 har religiösa ledare världen utöver ropat ’fred, fred’, men det var ingen fred.” Är de förvånansvärda händelser som ägt rum i världen sedan dess en uppfyllelse av 1 Tessalonikerna 5:3? Det kan vi inte säga. Men det är tydligt att ”fred och säkerhet” i dag, i december 1989, är närmare sitt förverkligande än tidigare.

De religiösa ledarna flitigt upptagna — med vad?

Som framgår av Roy Larsons uttalande har de religiösa ledarna inte legat på latsidan när det gäller fredssträvanden. När han fortsätter att blicka tillbaka på år 1983 nämner han bland annat den ”pilgrimsresa för freden” som Johannes Paulus II gjorde till Centralamerika och öarna i Karibiska havet. Under samma år godkände också den amerikanska nationalkonferensen för katolska biskopar ett herdabrev betitlat ”En uppfordran till fred”. Kort därefter samlades representanter för mer än 300 kyrkosamfund från 100 länder till Kyrkornas världsråds sjätte generalförsamling och antog en liknande resolution. Många protestanter smittades också av vad Larson kallade ”det globala, allt överskuggande intresset för fred”.

Både när Kyrkornas världsråd grundades år 1948 och vid den konferens som hölls år 1966 fördömde man mycket kraftigt bruket av moderna förintelsevapen. Ett stort antal präster och teologer har därför tagit upp kampen för fredens sak, till exempel den tyske protestantiske teologen Helmut Gollwitzer. Med anledning av hans 80-årsdag lovordades han tidigare i år i en schweizisk protestantisk veckotidning som en ”politiskt aktiv teolog, som alltid kämpar för freden” och som ”genom sin undervisning och sitt politiska engagemang har utövat ett starkt inflytande på många teologer och på fredsrörelsen inom kyrkan”.

Vi bör därför inte bli förvånade över att det stora Babylon aktivt stödde Internationella Fredsåret som år 1986 utropades av Förenta nationerna, vars syfte enligt stadgarna är att ”upprätthålla internationell fred och säkerhet”. Det året samlades den katolske påven, den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury och 700 andra religiösa ledare, däribland till bekännelsen kristna, buddister, hinduer, muslimer, afrikanska animister, indianer, judar, sikher, anhängare av zoroastrismen, shintoister och jainister, i Assisi, i närheten av Rom, för att frambära böner om fred.

Så sent som i januari 1989 skrev tidningen Sunday Telegraph i Sydney att medlemmar av ”buddismen, kristenheten, hinduismen, judendomen, islam, sikhsamfundet, unitarianismen, bahai, konfucianismen, jainismen, shintoismen, taoismen, raja yoga och zoroastrismen” hade samlats i Melbourne för att närvara vid den femte sammankomsten som hölls av Världskonferensen för religion och fred. Det är intressant att lägga märke till att ”mer än 600 delegater från omkring 85 länder ... erkände att spänningar förorsakade av religiösa meningsskiljaktigheter i långliga tider med orätt utnyttjats som en av de främsta orsakerna till krig”.

De religiösa organisationernas inblandning i fredssträvandena bekräftar något som Dag Hammarskjöld, en av FN:s tidigare generalsekreterare, en gång sade: ”Organisationen [FN] och kyrkorna arbetar sida vid sida i de strävanden som alla välvilliga människor, oavsett tro eller gudsdyrkan, måste göra för att upprätta fred på jorden.”

Detta till trots kommer det stora Babylons protestmarscher, demonstrationer och andra, mer försåtliga, former av religiös inblandning i de politiska angelägenheterna att leda till dess undergång.a Det har redan förorsakat en hel del friktion, något som Albert Nolan, en dominikanmunk från Sydafrika, nyligen medgav, då han sade: ”Det enda effektiva sättet att åstadkomma fred i enlighet med Guds vilja är att slåss för den. ... Om man vill få till stånd en nedrustning, är konflikter med regeringen nära nog oundvikliga.”

Låt det stora Babylon fortsätta att tigga om fred. Låt påven fortsätta att utdela sin sedvanliga välsignelse Urbi et orbi (För staden [Rom] och världen) varje jul och påsk. Låt honom fortsätta att tro — som han gjorde i maj i år — att den nuvarande politiska avspänningen är Guds svar på ”kristna” böner. Det stora Babylon kan inte få absolution från sitt blodiga förflutna genom att predika om fred och förmätet tillvälla sig själv rätten att utdela Guds välsignelse. Det stämplar i stället denna organisation som det största hinder för fred människor emellan, liksom också mellan människor och Gud, som någonsin har existerat. Ja, alla mänsklighetens problem kan, direkt eller indirekt, spåras tillbaka till det stora Babylon!

Ironiskt nog fortsätter den falska religionen att i förening med FN sträva efter att åstadkomma just den ”fred och säkerhet” som kommer att utgöra upptakten till dess ödeläggelse! Tillintetgörandet av den falska religionen kommer att hävda och rättfärdiga den sanna religionens Gud, som säger: ”Bli inte vilseledda: Gud driver man inte gäck med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” — Galaterna 6:7.

Låt ingen tid gå förlorad — fly för ditt liv!

Räkenskapens dag för den falska religionen är nu nära. Det enda sättet att rädda sitt liv är att skyndsamt överge den. (Uppenbarelseboken 18:4) Nedräkningen för dess slutliga tillintetgörelse har redan börjat.

När Guds vackra jord har blivit befriad från all falsk religion och pseudoreligiös nationalism, kommer endast den sanna religionen under Guds eget styre att finnas kvar. Vilken hänförande framtidsutsikt för dem som överlever dessa drastiska förändringar! Kommer du att höra till dem? Skulle du uppskatta att för evigt få glädja dig åt ”Den sanna religionens eviga skönhet”? I så fall kan du lära känna hur genom att läsa den sista artikeln i denna serie i Vakna! för 22 december 1989.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

FN:s högkvarter i New York med den berömda fredsstatyn av en man som smider svärd till plogbillar