Jag går framåt tillsammans med Guds organisation
Berättat av Grant Suiter
ÅR 1922, när jag var 14 år, flyttade min far vår familj från Chicago i Illinois till Kalifornien. På vägen till Kalifornien besökte vi gamla vänner i Idaho. De talade om för oss att det i Kalifornien fanns människor som sade att det enligt bibeln fanns millioner människor som då levde som aldrig skulle dö.
Kort efter det att vi kommit till Kalifornien såg vi annonsen ”Millioner som nu leva skola aldrig dö” i en tidning. Detta var ämnet för ett offentligt föredrag som skulle hållas i San Jose. Det var på så sätt som min far fann bibelforskarna (som Jehovas vittnen då var kända som) och började ta oss till deras offentliga möten.
Min mor ville att jag skulle vara med i någon kyrklig söndagsskola. Trots att min far var kritisk mot allt vad predikanter hette, så tyckte också han att detta kunde vara bra för mig. Jag började därför regelbundet gå i metodisternas söndagsskola. Jag blev så småningom skolans kassör och spelade med i dess basketbollag. Samtidigt gick vår familj och lyssnade på de offentliga föredrag som hölls av bibelforskarna i San Jose, bara några kilometer från vårt hem i Santa Clara.
Min far ville se förhållandena bli bättre och deltog därför i kampanjer för olika politiska kandidater; han målade till och med namnet på en av dem på vindrutan på vår T-Ford. Vid mötena brukade bibelforskarna vänligt säga till honom att det verkliga hoppet för mänskligheten inte låg i politiska ansträngningar, utan i Guds rike genom Kristus Jesus. Far höll delvis med om detta, men brukade säga att Riket var nog bra för framtiden, men till dess det kom ville han verka för att allt blev så bra som möjligt genom politiska metoder. Men med tiden fick hela min familj — min mor, min far, min syster och jag — större uppskattning av bibelns sanning och Guds ords krav.
Andlig tillväxt
Till slut tillät inte mitt samvete mig att vara kvar i metodisternas söndagsskola längre, och jag begärde därför mitt utträde. År 1923 hade vår familj flyttat några mil i väg till Oakland, där min far drev en liten speceributik och där jag gick på gymnasiet. När jag fick reda på att bibelforskarna inte rökte, försökte jag övertala pappa att sluta sälja cigarretter i sin affär. Han var inte av samma uppfattning som jag, men han resonerade med en annan av bibelforskarna, Robert Craig, om saken.
Efter deras samtal beslöt min far att sälja hela firman och flytta från Oakland. Vad som också påverkade honom att fatta det här beslutet var att en grupp försökte få honom att etablera sig i den illegala sprithanteringen, och han insåg att detta inte var förenligt med det han fick lära sig genom bibelforskarnas församling i Oakland. Ungefär samtidigt slutade jag med mina föräldrars tillåtelse på gymnasiet efter att ha gått där i bara ett och ett halvt år. Jag slutade på grund av det omoraliska inflytandet i skolorna.
Vi flyttade några mil söderut till Mountain View, som låg så pass nära San Jose att vi kunde vara med vid mötena i församlingen där igen. Min far skaffade en ny affär, och jag arbetade i den på heltid; jag fick aldrig någon lön, utan jag bara hjälpte honom. Pappa prenumererade på Vakttornet och Den Gyllne Tidsåldern (nu kallad Vakna!), och jag tyckte särskilt mycket om Den Gyllne Tidsåldern! Jag tyckte att jag lärde mig mer genom den än jag skulle ha gjort om jag hade gått kvar på gymnasiet.
Församlingens möten blev allt intressantare för mig. Artikeln ”Nationens födelse” i Vakttornet (på engelska) för 1 mars 1925 gjorde särskilt starkt intryck på mig. Upplysningarna där markerade ett stort steg framåt i fråga om bibelforskarnas förståelse av Jehovas rike genom Kristus Jesus, nämligen att det hade blivit upprättat eller grundat i himmelen år 1914. Under den här tiden blev vår familj nära vänner med bibelforskare i Mountain View, och vi var mycket hemma hos dem.
Så småningom lärde vi oss att bön inte bara var en del av församlingsmötena, utan att vännerna också bad i sina privata hem, bland annat genom att uttrycka tack vid måltiderna. Det var till heder för min far att han önskade betrakta bön på rätt sätt; han hade nämligen betraktat den som någonting som vanligtvis var skrymtaktigt. Jag kommer ihåg att jag var närvarande, när han och en av bibelforskarna, som var på besök i hans affär, resonerade om bön. Besökaren påpekade att vi bör ge uttryck åt tack till Jehova Gud för våra välsignelser. Men min far frågade honom hur det kunde komma sig att vi skulle tacka Jehova för alla våra välsignelser, då vi helt visst inte gav honom skulden för alla våra problem. Men så småningom förstod vi som familj tydligt detta med bön och utnyttjade helt och fullt denna kärleksfulla anordning.
En församlingsanordning som jag hade stor nytta av var profeternas skola. Detta möte var avsett för äldste och andra manliga medlemmar i församlingen — det skulle ge dem övning i att tala offentligt. Eleven brukade hålla ett tal som han hade förberett över ett tilldelat ämne, och de andra brukade ge honom värdefulla råd. Men den konstruktiva kritik som jag fick i skolan var ingenting i jämförelse med den kritik jag fick av min far personligen, när han hade varit med vid ett av dessa möten för att lyssna på mig, när jag försökte hålla ett tal.
Min familj och jag fick stor hjälp av pilgrimerna, som var speciella representanter för Sällskapet Vakttornet. Församlingarna ansökte varje år hos Sällskapet om att få besök av dem. J. A. Bohnet gjorde särskilt starkt intryck på mig och hjälpte mig speciellt mycket. Han var en man som hade sådana egenskaper att vissa människor tyckte mycket om honom, medan andra däremot inte gillade honom alls. Han älskade Jehova och var av allt att döma anspråkslös, men den egenskapen höll han rätt dold under ett barskt yttre.
Dop och kristen tjänst
Ett tal, som broder Bohnet höll hemma hos en bibelforskare i Mountain View, kom att påverka mitt liv djupt. När jag hörde honom tala om de privilegier man får genom att tjäna Jehova och om förpliktelsen att göra detta, insåg jag vad jag borde göra och också vad jag önskade göra. Jag gjorde således ett personligt överlämnande åt Jehova, och de andra i familjen gjorde det ungefär samtidigt. Den 10 oktober 1926 symboliserade vi alla vårt överlämnande åt Jehova Gud genom att bli döpta i vatten i San Jose i Kalifornien.
Dopet förrättades lite annorlunda på den tiden än vad det gör nu. Den äldstebroder som utförde dopet sade till mig: ”Broder Grant, i Faderns och Sonens och den heliga andens namn döper jag dig nu till Kristus.” Alla vi som blev döpta bar långa svarta dräkter som gick från halsen ända ner till anklarna och som hade halvlånga ärmar. För att garantera att dräkten inte åkte upp, utan anständigt skylde kandidaten, var den försedd med tunga blytyngder i den nedre fållen.
Efter dopet och efter det att vi hade klätt på oss sade min far till den äldstebroder som övervakade dopet: ”Ni går ut med litteratur, eller hur? Nu vill vi också göra det.” Vår familj började alltså i tjänsten på fältet.
Första gången jag var ute i tjänsten på fältet var när en äldste, H. O. Lawrence, avtalade om att ta mig med. Han försåg mig med några broschyrer och körde till distriktet i San Jose. Jag trodde att han skulle arbeta med mig från hus till hus, men han bad mig att gå ut ur bilen och sade: ”Nu tar du den här sidan av kvarteret.” Sedan körde han sin väg. Jag tog alltså den sidan av kvarteret och lämnade tre broschyrer mot ett bidrag av 25 cent, och jag var mycket glad. Att jag på så sätt tog del i den kristna tjänsten fick till följd att jag verkligen kände mig som en del av Guds organisation.
Ungefär vid den här tiden fick vi anvisningar i vårt månadsblad Bulletin (nu Tjänsten för Guds rike) om att säga något om djävulens organisation till den besökte. När människor avfärdade mig genom att säga att de inte var intresserade, brukade jag därför lite envist börja tala om för dem att djävulens organisation existerade och att den snart skulle tillintetgöras. Detta skilde sig en hel del från vår vanliga framställning om utsikten till evigt liv på en paradisisk jord utan att någonsin behöva dö.
Församlingen i San Jose brukade resa långa vägar för att nå människor med Rikets budskap. Så kallade propagandagrupper for regelbundet ut i Santa Clara Valley och till de omkringliggande höjderna. Jag kommer ihåg hur man kunde se blommande fruktträdgårdar så långt ögat kunde nå. Vi brukade ta med oss matsäck och vara borta hela dagen, och ibland färdades vi 12 mil eller mer för att komma till det område där vi skulle vittna.
Radiostationen KFWM i Oakland användes i många år till att sända Rikets budskap, och olika församlingar i trakten där omkring turades om med att förse stationen med program under veckosluten. Jag hade privilegiet att läsa upp bibliska föredrag över KFWM-stationen, till exempel det som hölls den 24 juli 1927. Anropsbokstäverna för den här radiostationen skulle ha kunnat vara initialerna till ”Kingdom For World of Mankind” (Riket för människovärlden).
Jag utökar min tjänst
En dag, när vi körde hem från ett möte, erbjöd broder Lawrence, som hade tagit med mig ut i tjänsten på fältet för första gången, mig en ansökan om att tjäna vid Sällskapets huvudkontor i Brooklyn i New York. Någon tid dessförinnan, kort efter vårt dop, hade jag råkat få höra min far säga till min mor att om han vore i mitt ställe, så skulle han göra Jehovas tjänst till sin livsuppgift. Detta var också vad jag önskade göra, och jag tyckte att jag genom att söka till Betel fick tillfälle att göra detta.
I numret av Vakttornet (på engelska) för 15 maj 1928 meddelades det att från den 30 juli till den 6 augusti skulle bibelforskarna ha ett internationellt konvent i Detroit i Michigan. Jag ville väldigt gärna vara med, och min familj och mina vänner gjorde det möjligt för mig att kunna vara det. Under konventet meddelade en av J. F. Rutherfords sekreterare, Donald Haslett, från podiet att man behövde bröder till Beteltjänst. Han sade att de som önskade ansöka kunde bli intervjuade av broder Rutherford. Jag bad om att få bli det och fyllde i en ny Betelansökan, och broder Rutherford bad mig att inställa mig vid Betel den 13 augusti 1928.
Vi var allt som allt 13 stycken som anmälde oss till Beteltjänst den 13 augusti, bara en vecka efter konventet i Detroit. På den tiden arbetade 95 medlemmar av Betelfamiljen med att framställa och skicka ut biblisk litteratur vid det nyligen färdigbyggda tryckeriet vid 117 Adams Street, och ett något mindre antal arbetade vid Betelhemmet och på Sällskapets olika kontor. Mitt första arbete vid Betel var att avlägsna broschyrer från en maskin som vek broschyrerna efter det att pärmarna hade häftats fast med klamrar. Jag arbetade inte fullt två veckor i tryckeriet och blev sedan förflyttad till kontoret, till avdelningen för tjänst på fältet. Att ha del i den här verksamheten gav mig verkligen en känsla av att gå framåt tillsammans med Guds organisation.
Eftersom jag inte hade någonstans att resa under min första semester år 1929, tillbringade jag den vid Betel. Jag var alltså närvarande, när broder Rutherford höll sitt tal i Frimurartemplet i Brooklyn om varför Jehova tillåtit ondskan och om hävdandet av hans namn. Dessförinnan hade vi inte förstått detta, och broder Rutherfords tal var därför en spännande förklaring av ett livsviktigt och grundläggande ämne.
Att gå framåt på 1930-talet
En verklig höjdpunkt år 1931 var när vi fick namnet Jehovas vittnen — därigenom fick Guds folk överallt ett enhetligt namn. Följande år ändrades uttrycket för att identifiera en församling av Guds folk från ”ecclesia” till ”grupp”, en förändring som grundade sig på att man begrundat Psalm 68:12 (Engelska auktoriserade översättningen). Över hela världen hade vi alltså ”grupper” av Jehovas vittnen och inte ”klasser” eller ”ecclesias”.
År 1932 sålde min far sin affär i Kalifornien, och han och min mor och min syster började i pionjärtjänsten. De byggde sig en husbil, och under de följande 20 åren tjänade den som mina föräldrars pionjärhem. Min syster, Grace, tjänade tillsammans med dem till år 1939, då hon inbjöds att bli medlem av Betelfamiljen i Brooklyn. Hon fortsätter att tjäna här, sedan år 1959 som Simon Krakers hustru.
Tryckeriföreståndaren, Robert J. Martin, dog den 23 september 1932, och Nathan H. Knorr förordnades i hans ställe av broder Rutherford. Broder Knorr hade tidigare arbetat på tryckerikontoret.
Följande år började verkliga svårigheter för Guds folk. Den 30 januari 1933 blev Adolf Hitler rikskansler i Tyskland, och den 28 juni 1933 konfiskerades och stängdes Sällskapet Vakttornets tyska avdelningskontor i Magdeburg. Påven Pius XI förklarade år 1933 som ett ”heligt år”, och strax därefter talade broder Rutherford över 55 radiostationer över ämnet ”Det heliga årets inverkan på fred och välstånd”. Jag hade privilegiet att få introducera honom vid det programmet.
I början på 30-talet utvecklades ett avsevärt motstånd mot vårt arbete, och det var omfattande förföljelse. Jehovas vittnen organiserades i ”divisioner” i syfte att avge ett koncentrerat vittnesbörd i besvärliga områden. I Tyskland ökade förföljelsen till en sådan omfattning att församlingar av Guds folk i många länder den 7 oktober 1934 skickade telegram till Hitler, där man uppmanade honom att sätta stopp för detta.
På den tiden var det mycket diskussioner bland Guds folk angående vilka som utgjorde den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9. Man trodde allmänt på den tiden att detta var en himmelsk andrahandsklass som var mindre trogen. Vid ett studium vid Betel, som leddes av broder T. J. Sullivan, frågade jag: ”Eftersom den stora skaran får evigt liv, bevarar då de som utgör den gruppen sin ostrafflighet?” Det var många kommentarer, men inget otvetydigt svar. När jag uppmanades att säga vad jag själv trodde, sade jag att jag bara försökte få ett ja eller ett nej som svar på frågan.
Men den 31 maj 1935, vid konventet i Washington, talade broder Rutherford över just det här ämnet. Jag satt på läktaren och tittade ner på publiken, och hur spännande var det inte att höra honom utveckla ämnet! Med hjälp av bibeln identifierades den stora skaran tydligt som de som överlever Harmageddon med utsikten att få leva för evigt på jorden. Ja, här fick vi ytterligare upplysningar om de millioner som nu lever som aldrig skulle dö.
Den 12 juli 1937 förordnades jag av broder Rutherford som Beteltjänare. Under de sista fyra och ett halvt åren av broder Rutherfords liv hade jag privilegiet att få samarbeta intimt med honom. Under senare delen av år 1937 ändrades namnet The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern) till Consolation (En Ny Värld), vilket fick broder Rutherford att fälla en humoristisk anmärkning till mig, medan jag körde honom genom Scranton i Pennsylvania i närheten av C. J. Woodworths, tidskriftens redaktörs, hemstad. Det var svårt att komma igenom Scranton med bil på den tiden, och Rutherford, som då kallade broder Woodworth för ”Woody”, sade: ”Det är inte så konstigt att Woody vill ha tröst (consolation), när han bor på ett sådant här ställe.”
Andra världskriget, en prövande period
I september 1939 bröt andra världskriget ut. I oktober stängdes vårt avdelningskontor i Paris, och vårt arbete förbjöds i Frankrike. Följande år förbjöds vår verksamhet i Canada. Den sommaren, år 1940, var broder Rutherford sjuk, och vi visste inte om han skulle kunna vara med vid det konvent som planerats i Detroit i Michigan. Han var med, men under hans offentliga tal fick jag ett meddelande från honom, som löd att han omedelbart skulle återvända till Betel och att jag skulle göra anordningar för detta.
Följande sommar var det ett stort konvent i St. Louis i Missouri, det största konvent som dittills hade hållits av Jehovas vittnen. Jag hade fått i uppgift att ta emot varor till cafeterian, och jag kom bara in i huvudsalen sista dagen under den del av programmet då boken Barnen kom ut. Under det här konventet kom också broschyren Jehovah’s Servants Defended (Jehovas tjänare försvarade) ut, och den innehöll upplysningar för att hjälpa oss att bekämpa religiöst inspirerade polisaktioner mot vår tjänst från hus till hus.
Broschyren kom verkligen ut i rätt tid. Senare under det året blev min far arresterad och fängslad för att han tog del i predikoarbetet. Mamma, som därigenom lämnades ensam i husbilen, blev överfallen av pöbeln. Hon blev inte fysiskt skadad, men pöbeln plundrade husbilen, och hon tvingades därför att söka skydd hos vittnen i trakten.
Den 1 oktober 1941 hade jag privilegiet att i broder Rutherfords frånvaro presidera vid årsmötet för Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania. Det var vid det mötet som jag valdes till styrelsemedlem i Sällskapets Pennsylvaniakorporation.
Två månader senare, söndagen den 7 december 1941, var N. H. Knorr, G. E. Hannan och jag på väg hem i bil från tjänsten på fältet i ett närbeläget område på Long Island. Vi lyssnade på bilradion och fick höra det chockerande meddelandet att japanerna hade bombat Pearl Harbor. Detta kunde föra med sig mycket för Jehovas folk — Förenta staterna var i krig, Sällskapets president var allvarligt sjuk och fiender ansatte oss från alla håll för att stoppa vår predikoverksamhet.
Broder Rutherford dog bara en månad och en dag senare, men Rikets verk gick framåt med oförminskad fart. Broder Knorr valdes till president, och ett år senare, den 1 februari 1943, meddelade han att Vakttornets Bibelskola Gilead öppnats för utbildning av missionärer.
Den 8 maj 1945 meddelade Förenta staternas president, Harry S. Truman, att Tyskland kapitulerat. I augusti fällde Förenta staterna atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki, och så var vi inne i efterkrigsperioden.
Utvecklingen efter kriget
Staden New York meddelade att man skulle ta den bakre delen av vårt Betelhem vid Columbia Heights, som sträckte sig ner mot Furman Street, för att bygga en promenadväg och en motorväg. Men Sällskapet kunde köpa fastigheter vid Columbia Heights för en tillbyggnad av Betelhemmet, och den 11 oktober 1946 fick vi byggnadslov för byggnaden. Den 27 januari 1947 började alltså rivningen av den bakre delen av vår byggnad vid Furman Street, och under åren 1948 och 1949 byggdes den nya Beteltillbyggnaden. Denna fina nya tillbyggnad överlämnades år 1950. Ungefär samtidigt fullbordades en stor, nio våningar hög tillbyggnad till tryckeriet vid 117 Adams Street.
Sällskapets sekreterare och kassaförvaltare, W. E. Van Amburgh, kunde på grund av hög ålder och sjukdom inte längre arbeta och avgick från sin befattning. Den 6 februari 1947 valdes jag till att efterträda broder Van Amburgh, som dog följande dag.
Kort därefter, på våren 1947, skickades jag av Sällskapet till att besöka flera europeiska länder, som hade härjats av andra världskriget. Det var verkligen ett privilegium att få umgås med trogna Jehovas tjänare, som nyligen hade blivit frigivna efter många och långa år i nazistiska koncentrationsläger. Det var en glädje för mig att som huvudtalare under de konvent som då hölls få ge dem andlig uppmuntran.
Jag hade inte varit i Kalifornien sedan jag kom till Betel år 1928. Mina föräldrar tjänade mest som pionjärer i de östra staterna, så jag kunde träffa dem allt emellanåt, och speciellt då vid stora konvent. Men sommaren 1947 dök det upp ett tillfälle för mig att återigen få besöka Kalifornien. Man planerade ett konvent i Los Angeles mellan den 13 och den 17 augusti, och Sällskapet stod för resan för dem som hade varit medlemmar av Betelfamiljen i 15 år eller mer. Vilken trevlig resa och vilket trevligt konvent!
Speciella tjänsteprivilegier
Under årens lopp har jag också åtnjutit enastående privilegier i förbindelse med utvidgningen av Guds synliga organisation. Det allra senaste av alla de förvärv som Sällskapet Vakttornet gjort, och som jag har hjälpt till att förhandla om, var köpet av våra nya fastigheter vid 175 Pearl Street och 360 Furman Street i Brooklyn i början av år 1983. Jag hoppas innerligt att dessa nya fastigheter kommer att användas i samband med ytterligare enorm utvidgning av förkunnandet om Riket utöver hela jorden.
Jag har rest hundratusentals kilometer inte bara i Förenta staterna, utan också i många andra länder, och hållit tal för stora åhörarskaror av Guds folk för att uppmuntra dem i deras kristna tjänst. Under konventet ”Eviga goda nyheter”, som hölls jorden runt år 1963, tjänade jag till exempel som en av Sällskapets officiella representanter. Detta är bara ett av alla de privilegier jag är så tacksam mot Jehova för. Att få tjäna som talare under de många historiska konvent Jehovas vittnen har haft på Yankee Stadium — till exempel det som hölls år 1958, när över en kvarts million människor var närvarande — har också varit ett speciellt privilegium.
En framåtgående organisation
Åren medför förändringar för oss människor och kräver tyvärr ibland sin tribut, som i fallet med min far, som dog den 31 december 1954 i Illinois, den stat där han sist tjänade som pionjär. Följande år hjälpte min syster, Grace, och jag min mor att flytta från Illinois till New York, där hon bodde till sin död den 6 maj 1962. Men en mycket lycklig förändring för mig inträffade när Edith Rettos, en nitisk pionjär, blev min hustru den 12 maj 1956. Hon har sedan dess tjänat troget tillsammans med mig här vid Betel.
Det som särskilt gläder mitt hjärta, när jag lägger år bakom mig i tjänst här vid Jehovas synliga organisations huvudkontor, är det fortsatta beviset på Guds välsignelse över den verksamhet som han har gett sitt folk i uppdrag att utföra, nämligen predikandet av dessa goda nyheter om Riket på hela jorden innan slutet kommer. (Matteus 24:14) Jag var med om utökningen av den styrande kretsen år 1971 och år 1974, och sedan dess har jag varit med om att fatta många av de ansvarsfulla beslut som har påverkat avdelningskontoren och det världsvida predikoarbetet. Jag har också fått se antalet förkunnare av Riket växa från de 44.080 förkunnare som fanns jorden runt, när jag kom till Betel år 1928, till de omkring 2.500.000 som nu tar del i denna verksamhet. Guds organisation har verkligen gått framåt, och jag är tacksam över alla de tjänsteprivilegier som jag har blivit betrodd med i förbindelse med att avge det slutliga stora vittnandet.
Min tro på bibelns löften om Guds rättfärdiga regering och de välsignelser den kommer att skänka jorden är starkare nu än någonsin. Om jag finge leva om mitt liv, kan jag inte tänka mig att leva det på något annat sätt. Vilken glädje och vilket privilegium har det inte varit att få tjäna här vid Betel dessa gångna 55 år tillsammans med den största och underbaraste kristna familjen på jorden!
[Infälld text på sidan 29]
Medan ovanstående artikel gjordes i ordning för publicering ramlade broder Suiter och skadade sig allvarligt på sitt rum på Betel i Brooklyn. Han fick en allvarlig skada på ryggraden. Då detta skrivs, får han all den kärleksfulla omvårdnad som går att få på Sällskapet Vakttornets sjukavdelning på Betel. Hans tillstånd beskrivs som kritiskt men stabiliserat. Vi ber Jehova att han skall sörja för denne lojale broder och trösta honom och medlemmarna av hans familj under denna tid då han är invalidiserad.
[Bild på sidan 23]
J. A. Bohnet påverkade i hög grad mitt liv
[Bild på sidan 25]
Tillsammans med min syster och mina föräldrar
[Bild på sidan 26]
I 20 år bodde mina föräldrar som pionjärer i denna husbil
[Bild på sidan 27]
W. E. Van Amburgh som jag efterträdde är 1947 som kassaförvaltare för Sällskapet Vakttornet
[Bild på sidan 28]
Jag talade många gånger vid stora konvent — som till exempel här på Yankee Stadium år 1958
[Bild på sidan 29]
Edith har varit min trogna kamrat sedan år 1956