”En vid dörr som leder till verksamhet” öppnas
Berättat av George Fredianelli
SEDAN jag blev en Guds tjänare kan aposteln Paulus’ ord fint sammanfatta mitt liv: ”En vid dörr som leder till verksamhet har öppnats för mig, men det finns många motståndare.” (1 Kor. 16:9, NW) Jag mötte faktiskt motståndare strax efter det jag trätt in genom dörren till arbetet att predika Guds ord. Det var i juli 1940, i San Rafael i Kalifornien, medan jag erbjöd Sällskapet Vakttornets tidskrifter på gatan. En officer vid flygvapnet avbröt mitt arbete och försökte få pöbeln att jaga mig ut ur staden.
Mannen var mycket uppretad över den neutrala ståndpunkt som Jehovas kristna vittnen intog till krig, så han började skrika oanständiga och förolämpande ord åt mig. Allteftersom han fortsatte samlades en folkmassa. Uppeggad av mannen blev folkmassan alltmer hotfull för varje sekund som gick. Då bad jag tyst till Jehova att hjälpa mig att vara trogen, vad än folkmassan beslöt att göra.
Jag hade inte mer än avslutat bönen, när två män trängde sig fram genom folkmassan och ställde sig mellan folkmassan och mig. De började resonera med människorna och frågade: ”Vad nyttar det att föra krig mot dem som förtrycker friheten i andra länder, om vi här hemma själva förtrycker den?” Folkmassan lugnade sig, och en efter en avlägsnade de sig uppför gatan, tills endast flygofficeren återstod. Mycket missräknad knöt han näven framför ansiktet på mig, muttrade ilsket för sig själv och gick sin väg.
Fastän mitt inträde genom ”en vid dörr som leder till verksamhet” lockade fram motståndare, alldeles som det gjorde för aposteln Paulus, så har det också medfört oändliga välsignelser. Men hur kom Guds sanning in i mitt liv, och hur öppnades ”en vid dörr som leder till verksamhet”?
Jag lär känna Guds sanning
En kväll kom min bror Bruno hem från arbetet och hade med sig en trave böcker i lysande färger. Min bror Charles och jag blev nyfikna. Men Bruno låste in dem och sade att de var ”protestantiska” och inte något för oss att läsa.
Du förstår, vi var italienska katoliker, och min far och mor hade invandrat till Amerika i början av 1900-talet. Söndagen betydde i vårt hem att gå i mässan. Troligtvis skulle jag ha fortsatt med detta levnadssätt, om inte min bror Bruno i början av 1930-talet hade haft med sig de där böckerna hem.
Inte många veckor efter det att Bruno hade haft med sig Sällskapet Vakttornets böcker till vårt hem började han berätta för oss vad de innehöll och uppmanade oss att läsa dem. Min bror Charles och jag läste en del av litteraturen. Bibelns budskap lät logiskt för oss, och det erbjöd ett underbart framtidshopp.
Jag satte genast i gång med att i skolan tala med alla mina katolska skolkamrater om bibelns sanningar och väntade mig att de skulle finna dem precis lika logiska och underbara som jag hade gjort. Men hur fel hade jag inte! De motstod kraftigt mitt predikande och kastade glåpord efter mig. Jag hade inte väntat mig så många motståndare till sådana underbara sanningar, och under påtryckning upphörde jag slutligen att läsa och tala om bibelns sanning. Det var inte förrän omkring fem år senare, år 1938, som mitt intresse för Guds sanning återupplivades.
Min far dog det året efter lång tids sjukdom. Innan han dog turades medlemmarna i vår familj om att sitta uppe hela nätterna för att vaka över honom. Under dessa nätter började jag läsa olika av Sällskapet Vakttornets publikationer. Det jag läste om Jehovas kärlek och namn uppväckte i mig en djup känsla av tacksamhet gentemot den sanne Guden för de överflödande anordningar han gjort till vår välsignelse och frälsning. Men mest av allt blev jag djupt gripen av den sanningen att det till och med var viktigare att Jehova blir hävdad och rättfärdigad än att människan blir frälst. Då och där föddes en intensiv önskan inom mig att få del i att hävda och upphöja Jehovas namn.
Den dagen min far begravdes gav jag denna önskan till känna för Bruno. Vid denna tid uttryckte också min yngre bror Charles en önskan att tjäna Jehova. Och så kom det sig att samma dag som jag sörjde över förlusten av min far fylldes mitt hjärta med det hopp och den glädje som en människa erfar när hon lär känna Guds sanning.
”En vid dörr” öppnas
En månad senare, den 17 mars, gick jag glatt över tröskeln till den ”vida dörr” som skulle föra mig in på ett underbart verksamhetsfält i min fars land, Italien. Den dagen började jag förkunna de goda nyheterna om Guds rike från hus till hus. Min lycka fortsatte därefter att växa för varje vecka, allteftersom jag regelbundet delade med mig av Guds sanning till andra. Efter en veckas samvaro med världsliga arbetskamrater vederkvicktes jag av att ta del i predikoverket.
Bruno, Charles och jag brukade tillbringa kvällarna tillsammans och samtala om bibelns sanning och den lycka den hade medfört för oss. Det var medan vi begrundade Jehovas välsignelser som vi fattade ett viktigt beslut. Vårt resonemang var att om bara tre eller fyra predikotimmar i veckan gjorde oss så lyckliga, vilken större lycka skulle vi då inte känna, om vi blev pionjärer eller heltidsförkunnare! Så vi slutade våra arbeten, fick distriktstilldelning från Sällskapet Vakttornet och förberedde oss på att ge oss av från vårt hem i Pittsburgh till vårt första pionjärförordnande i Clay County i North Carolina.
Jag går vidare mot större lycka
I april 1939 styrde vi kosan söderut. Vi var mycket entusiastiska och undrade hur vårt första distrikt skulle vara. Det fanns bara en familj i Clay County som vandrade i sanningen, och det var familjen Coffey. Jag skall aldrig glömma deras varma välkomnande, deras vänlighet och gästfrihet. Distriktet bestod av landsbygd; människorna var fattiga men gästvänliga, och de hade stor respekt för bibeln. De lyssnade villigt till bibelns budskap. Det vill säga, de gjorde det ända tills prästen på orten fick dem att vända sig mot oss genom att säga att vi var ”folket utan helvete”. Jag skall aldrig glömma kvinnan som med kvasten i högsta hugg frågade mig: ”Tror ni på helvetet?” Det var en lättnad att kvasten sänktes till marken, när jag svarade att jag trodde på bibelns helvete och hon lät mig tala med henne om Guds rike.
När jag senare tjänade som heltidsförkunnare i och omkring San Francisco i Kalifornien, inträffade en mycket viktig händelse i mitt liv. En dag, när mina bröder och jag kom hem från tjänsten på fältet, fann vi ett brev till oss var, ett brev från Sällskapet Vakttornet. Vilka underbara nyheter det innehöll! Sällskapet gjorde föranstaltningar för att öppna en skola för att öva missionärer som skulle sändas till främmande länder. Vi inbjöds att komma dit i februari 1943 för att vara med i den första klassen!
Dessa fem månader vid Gilead visade sig sannerligen vara minnesvärda! Vilken lycklig tid vi elever hade, när vi förberedde våra läxor tillsammans varje kväll för lektionerna nästa dag! Veckosluten erbjöd oss tillfredsställande möjligheter att i praktiken på fältet tillämpa vad vi hade studerat i klassen. Vi tillbringade ofta lördagskvällarna med att berätta om våra många erfarenheter i heltidsförkunnararbetet. Dessa dagar gick så fort att examensdagen, den 23 juni 1943, kom innan vi visste ordet av.
Efter sitt tal till den utexaminerade klassen läste Sällskapets president, N. H. Knorr, upp distriktstilldelningen för var och en av oss. Många av oss skulle inte ge oss av till främmande länder ännu, eftersom kriget fortfarande pågick. Men hur hänförd blev jag inte över att höra att mitt förordnande var att som kretstillsyningsman besöka och uppmuntra församlingarna av Jehovas vittnen i staterna i nordöstra USA! Charles och Bruno skulle också bli resande tillsyningsmän — Charles i Texas och Bruno i Minnesota. För första gången i vårt liv skulle vi skiljas åt.
På den tiden var kretstillsyningsmannens besök i församlingarna rätt annorlunda mot nu. Mitt schema såg ut så här: Jag skulle tillbringa en dag i varje församling som hade mellan en och tjugo förkunnare, när församlingen hade mellan tjugoen och fyrtio förkunnare besökte jag den i två dagar, och om den hade över fyrtio, så varade besöket i tre dagar. Jag kommer ihåg att jag en månad betjänade trettio församlingar. Nätterna tillbringade jag vanligtvis med att resa från ett besök till ett annat — jag gav mig av efter mötet i den ena församlingen och anlände tidigt nästa morgon till mitt nästa besök.
Vidare till Italien
I mars 1946 mottog jag ett brev från Sällskapet med inbjudan att resa till Italien som missionär. Den 30 september 1946 avseglade jag från New York och styrde kosan mot Italien på ett fartyg som hade använts till att transportera trupper. Den 19 oktober 1946 landsteg jag i Neapel. Neapel, med sin myllrande befolkning på över en million invånare och inte en enda förkunnare av de goda nyheterna om Riket, fick mig att inse vilket ofantligt fält för predikoverksamhet Italien utgjorde. På detta vidsträckta fält med över fyrtiofem millioner människor fanns det mindre än ett hundra förkunnare av de goda nyheterna. Jag hade verkligen trätt in genom ”en vid dörr som leder till verksamhet”.
Från Neapel begav jag mig till Milano, där Sällskapets avdelningskontor då var beläget. Jag skall aldrig glömma det första mötet som jag besökte i Italien. Det var Vakttornsstudiet som hölls på en söndag, dagen efter min ankomst till Milano. Vi var sju närvarande vid mötet, som leddes av broder Giuseppe Tubini, som nu tjänar vid Sällskapets avdelningskontor i Rom.
Mitt förordnande i Italien var att tjäna som kretstillsyningsman. Hur stort område omfattade min krets? Hela Italien med öarna Sicilien och Sardinien! Den närmaste uppgiften, som kunde kallas min första missionärsresa, var att besöka de få församlingar som redan grundats, organisera nya och besöka människor som man visste var intresserade av Guds sanning.
Det var ett trosstärkande privilegium att under denna första resa genom Italien möta kristna bröder, som orubbligt hade upprätthållit den sanna tillbedjan under de kärva fasciståren.
Mina år av tjänst i Italien har inte gått förbi utan att jag stött på många hinder. Först av allt var det italienska språket ett problem för mig. Fastän mina föräldrar var italienare, så var det språk jag lärt av dem en hybriditalienska, som bestod av italianiserade engelska ord. Jag kommer fortfarande ihåg de förbryllade uttryck som mötte mig, när jag försökte använda några av dessa ord. För att lösa mitt problem tänkte jag att det skulle vara en bra idé att förbereda ett manuskripttal. Men detta visade sig inte vara så bra. Bröderna var vanligtvis mycket trötta efter att ha arbetat hårt från soluppgång till solnedgång, och därför sov många medan jag läste mitt manuskript. Jag lade därför manuskriptet åt sidan och började tala extemporerat, och jag bad mina åhörare hjälpa mig till rätta, när jag körde fast. Detta artade sig bra både för dem och mig, eftersom det höll dem vakna och hjälpte mig att göra framsteg i språket, så att det nu är svårare för mig att tala engelska än italienska.
Mitt hjärta rördes av den stora fattigdom som rådde i landet. Det hände att jag träffade människor som inte hade ätit den dagen. Därför köpte jag litet mat och åt den tillsammans med dem samtidigt som jag gav dem andlig näring. Mina kristna bröders nitälskan och frikostighet var helt rörande. De kunde dela den lilla mat de hade med mig, och ofta insisterade de på att jag skulle sova i deras säng, medan de sov på golvet utan täcke. För att komma till distriktet fick vi gå till fots, ofta många kilometer.
De sanitära förhållandena var på grund av kriget mycket usla. Jag hade många sömnlösa nätter med vägglöss och kackerlackor, som ibland var så talrika att golvet och väggarna tycktes röra sig. Vid ett tillfälle satt jag uppe på ett bord tre nätter i rad, eftersom det var omöjligt att komma i närheten av sängen. Förhållandena har naturligtvis förändrats mycket sedan dess.
När jag begav mig till staden Caltanissetta på centrala Sicilien, färdades jag med ett tåg som hade ånglok. Det tog mig från sex på morgonen till omkring tio den kvällen att färdas de åtta, nio milen. Hur gladde jag mig inte åt att komma till Caltanissetta, eftersom jag nu kunde ta in på hotell, få ett välbehövligt bad och gå till sängs! Men det skulle inte bli så. Det pågick en fest i staden till skyddshelgonet ”sankt” Micheles ära, med den påföljd att varje hotell i staden var fullbelagt, huvudsakligen med nunnor och präster. Jag gick tillbaka till stationen och planerade att sträcka ut mig på en bänk som jag hade lagt märke till i väntsalen. Men det skulle inte bli så heller. Stationen var låst. Så det var inget annat att göra än att sitta ner på stationstrappan och försöka få litet vila.
”Det finns många motståndare”
Naturligtvis är den vida dörr till verksamhet som öppnats för Guds ords predikare inte utan motståndare. Och detta har varit sant också på det stora verksamhetsfältet här i Italien. Prästerskapet har tillgripit åtskilliga metoder i sina bemödanden att hålla de ödmjuka människorna borta från att höra Guds sanning. De uppeggade folk och myndigheter att störa vårt predikoarbete från hus till hus. När vi predikade i små städer, strömmade människorna ut från sina hem, omringade oss och skrek åt oss att ge oss i väg. Antingen skrämde detta den besökte, som vi för ögonblicket talade med, så att han stängde dörren för oss eller också förenade han sig med folkmassan i att vålla oss obehag.
För att utföra något predikande i den lilla staden Monte Pagano med utsikt över Adriatiska havet måste ett annat vittne och jag lämna staden fyra gånger. Närhelst de tvingade oss att ge oss i väg från en ända av staden, for vi omkring den och gick in i den från andra sidan. Så var vi i stånd att besöka några få hem, tills folkmassan på nytt upptäckte oss och tvingade oss att ge oss i väg. Hur underbart det är att se att trots sådant motstånd finns det nu blomstrande församlingar av Jehovas folk i nästan alla städer där denna taktik tillämpades!
I staden Taranto hade jag erfarenheten att hålla ett offentligt tal medan bakom mig en pöbelhop utanför skrek alla slags hädelser och även försökte slå in dörren. Men Jehova gav mig styrka att fortsätta talet till slut, och pöbelns ansträngningar att avbryta det misslyckades.
Underbara välsignelser
Men sådana svårigheter var ingenting jämfört med de glädjerika erfarenheter som jag har haft genom åren. Hur många gånger har jag inte haft erfarenheter liknande den aposteln Petrus hade vid sitt besök hos den hedniske härhövitsmannen Kornelius! Vid ankomsten till en intresserad persons hem kunde jag ofta finna huset fullt av hans ”fränder och närmaste vänner”. — Apg. 10:24.
Detta hände till exempel i staden Bisceglie. Vid min ankomst fann jag att Pasquale De Liddo väntade på mig vid stationen tillsammans med nästan fyrtio av sina grannar och släktingar, som önskade höra de goda nyheterna. De ställde frågor om bibeln hela dagen och var överlyckliga över sanningen. I norra Italien fanns det i Battista Dialleys hem omkring sextio människor, som väntade på mig, när jag anlände. Vi började då en fråge- och svarssession, som slutade fram på småtimmarna följande dag.
Vilket underbart privilegium Jehova har gett mig genom att få vara ögonvittne till den stora tillväxt Rikets verk har haft i detta land! Nyligen blev jag hänförd över nyheten att Italien hade en rekordsiffra på 30.822 Rikets förkunnare under juni 1973. Mitt hjärta vill brista av tacksägelse till Jehova, när jag ser på Neapel i dag, med dess elva församlingar av lovprisare för Jehova, och åter erinrar mig den tid då jag kom till Neapel och det inte fanns en enda förkunnare av de goda nyheterna där. Hur är det med staden Milano, där jag sammanträffade med sex andra till Vakttornsstudiet, när jag kom till Italien? Det finns tretton församlingar där nu.
Behovet av en områdestillsyningsman på heltid uppstod i och med att antalet församlingar växte. Detta var ett annat verksamhetsfält till vilket Jehovas organisation förordnade mig 1954. Alldeles som vid början av mitt tjänsteförordnande omfattade mitt distrikt åter hela Italien från Alperna till ön Sicilien. Det var medan jag höll en kretssammankomst i Alessandria 1954 som jag mötte Eva Celli, en heltidsförkunnare av Guds sanning. Vi gifte oss i juli följande år, så efter att ha rest ensam i nästan tjugofem år hade jag nu en hustru som följde med mig. Åren under 1950-talet var mycket upptagna år, besök i församlingar, tjänst vid kretssammankomster och dessemellan förberedelse för områdessammankomster eller landskonvent.
År 1959 lät Jehova ännu en välsignelse och ett privilegium komma mig till del. Jag inbjöds att delta i Skolan i Rikets tjänst som då hölls i South Lansing i staten New York. Avsikten var att jag skulle förbereda mig att tjäna som instruktör för Skolan i Rikets tjänst i Italien.
I januari 1961 började jag undervisa församlingarnas tillsyningsmän i Italien i den skola som jag hade genomgått i South Lansing. I januari 1963 uppsköts skolan för att jag skulle kunna tjäna som tillsyningsman för sammankomsten ”Eviga goda nyheter” i Milano det året. Vid min ankomst till Italien sjutton år tidigare hade jag aldrig väntat att jag inte bara skulle vara närvarande vid en sammankomst av sådan stor omfattning i Italien, utan också ha privilegiet att organisera den. Vilken glädje det var att se 20.000 människor samlade i Vigorelli Volodrome vid det offentliga talet! Och 1973 var det en ännu större hänförelse att vara närvarande, när över 57.000 samlades till den internationella sammankomsten ”Guds seger” i Flaminiostadion i Rom.
Under senare delen av 1960-talet började mina fötter att besvära mig mycket, och problemet förvärrades allteftersom åren gick. Jag insåg att jag inte längre kunde göra rättvisa åt min tjänst som områdestillsyningsman, och jag ansökte hos Sällskapets president att få tjäna vid avdelningskontoret i Rom. Jehova och hans organisation vare tack, min ansökan beviljades, och min hustru och jag blev medlemmar av Betelfamiljen i april 1970.
Jag är mycket tacksam mot Jehova för detta förordnande i Italien, som låter mig få ha del i att bidra till utbredandet av den sanna tillbedjan i detta land. Det är också ett stort bevis på Jehovas godhet att få bo i det nya Betelhemmet i Rom, som byggdes häromåret. Det råder ingen brist på arbete för mig, allteftersom utvidgningen i Italien fortskrider. Jag är djupt tacksam mot Jehova för att han har utrustat mig med uthärdande under dessa gångna år i Italien! Eftersom Jehova öppnat en ”vid dörr som leder till verksamhet” för mig, vill jag fortsätta att förtrösta på honom, när det gäller att utrusta mig med det uthärdande som behövs för att utföra vilken som helst framtida verksamhet, som han väljer att tilldela mig.
”Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. Därifrån for vi längs kusten och kom till Regium. När en dag hade gått, fick vi sunnanvind, och vi kom på andra dagen till Putéoli. Där fann vi några bröder, och vi hade glädjen att stanna hos dem en hel vecka. Sedan fortsatte vi resan till Rom. Bröderna där hade fått höra om oss och hade kommit oss till mötes ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem, tackade han Gud och fick nytt mod. Och då vi hade kommit in i Rom, fick Paulus tillåtelse att bo för sig själv, tillsammans med en soldat, som skulle bevaka honom.” — Apg. 28:12—16, Hd.