Frågor från läsekretsen

◼ Vem eller vad visas i bild genom ”Leviatan” i Jesaja 27:1?

Jesaja 27:1 lyder: ”På den tiden skall Herren [Jehova] med sitt svärd, det hårda, det stora och starka, hemsöka Leviatan, den snabba ormen, och Leviatan, den ringlande ormen, och skall dräpa draken, som ligger i havet.” Vi förstår denna profetia så att den är tillämplig på både Satan, djävulen, och hans onda organisation på jorden.

I Vakttornet för 15 oktober 1985 förklaras det att Jesajas 27:e kapitel är en återställelseprofetia. Dess första uppfyllelse hade att göra med Israels nation i forna tider, som skulle återställas till sitt hemland efter 70 års fångenskap i Babylon. Fastän de flesta av fångarna kom från Babylon, skulle en del återvända från Egypten och från Assyriens område. Jehova Gud hade bestämt att hans folk skulle friges, och dessa nationer kunde därför inte hindra honom genom oberoende eller samfällda ansträngningar. De kan för människor ha verkat vara mäktiga och lömska, som en forntida Leviatan (förmodligen en krokodil), men Jehova skulle ha framgång till förmån för det forntida Israel. — Jämför Job 40:20—41:25.

Vad skulle då ”Leviatan” kunna vara en bild av i en större uppfyllelse av Jesajas 27:e kapitel? Förståeligt nog kommer man att tänka på Satan, djävulen, för i Uppenbarelseboken 12:9 beskrivs han som ”den store draken” och ”den ursprunglige ormen”. Han har länge varit en fiende till Gud och hans folk. Dessutom görs det klart i Skriften att Satan kommer att möta sitt slut. Gud har fastställt en dag då han skall utöva sin makt genom sin Son för att skaffa undan djävulen. Den ”draken” eller ”ormen” kommer därför att huggas ner som med ett stort och kraftigt svärd. — Hebréerna 2:14; Uppenbarelseboken 20:1—3, 10.

Men kom ihåg att de omedelbara fiender som det forntida Israel stod inför var synliga nationella motståndare, sådana som Egypten, Assyrien och Babylon. Guds kristna tjänare i våra dagar ställs likaledes världen runt inför påtagliga motståndare i det oroliga hav som det från Gud fjärmade människosläktet utgör. (Uppenbarelseboken 17:1, 15) Satan behärskar en världsvid organisation, som han använder till att motstå dem ”som håller Guds bud och har arbetet att vittna om Jesus”. (Uppenbarelseboken 12:17) Denna av djävulen behärskade organisation har visat sig vara slug och vild, lik en leviatan. Men i början av vårt århundrade förlorade likväl denne ”Leviatan” sin makt över det andliga Israel, nämligen Jehovas smorda kristna vittnen. Och den kommer att bli fullständigt avskuren när Jesus, åtföljd av änglahärskaror, rider åstad med ”ett långt, skarpt svärd, för att han skall kunna slå nationerna med det”. — Uppenbarelseboken 19:11—16.

Även om Satan alltså i en bemärkelse kan omtalas som Leviatan i Jesaja 27:1, inbegriper den profetian mer än bara ”den ursprunglige ormen”. Den riktar uppmärksamheten särskilt mot den synliga jordiska organisation, som behärskas av honom. Vakttornet som nämndes här ovan riktar därför läsarnas uppmärksamhet till den tid, när ”den nuvarande onda ordningen, som Satan, djävulen, har styrt över som dess gud, inte längre [kommer] att finnas till. Jehova kommer att ha vänt sin uppmärksamhet till den symboliske Leviatan, den glidande, slingrande ormen, som befinner sig mitt i människohavet. Han och nationerna, och även förbund av nationer, kommer då att vara borta.”

◼ Åsyftade Jesus endast smorda kristna i Johannes 6:53, när han sade: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inget liv i er själva”?

Vi har i många år förklarat dessa ord på så sätt att de var begränsade till de smorda kristna som skall tas till himmelen för att härska tillsammans med Jesus Kristus. Men ett ytterligare studium av detta ämne rekommenderar en vidare tillämpning av Johannes 6:53.

Vi har under årens lopp betraktat den här texten i ljuset av andra verser som använder liknande uttryck. Uttrycket ”liv i er själva” liknar till exempel Jesu ord i Johannes 5:26, som uteslutande handlar om Jehova och Jesus. Men som det förklarades på sidorna 11 och 12 i numret för 15 februari 1986 av denna tidskrift ger sammanhanget till Johannes 5:26 utgångspunkten till förståelsen av orden ”ha liv i sig själv” i den versen. Men orden i Johannes 6:53 uttalades ett år senare, och de står i ett annat sammanhang.

En annan sak som påverkade vår tidigare syn på Johannes 6:53 var det Jesus sade om att äta hans kött och dricka hans blod. Detta hade likheter med det Kristus sade när han instiftade Herrens kvällsmåltid. När han instiftade den talade han om sitt kött och blod, och han gav anvisningar om att de som skulle ta del av emblemen för hans kött och blod (osyrat bröd och vin) skulle vara hans efterföljare som skulle föras in i det nya förbundet och in i ett förbund om ett rike. (Lukas 22:14—22, 28—30) Men återigen måste man förstå sammanhanget till Johannes 6:53.

När Jesus sade det som finns nedtecknat i Johannes 6:53, låg hans instiftande av Herrens kvällsmåltid fortfarande ett år framåt i tiden. Ingen av dem som hörde Jesus hade någon aning om ett årligt firande med bokstavliga emblem som representerade Kristi kött och blod. Jesu tema eller argumentering i kapitel 6 i Johannes hade i stället att göra med att hans kött kunde jämföras med manna. Men det fanns en skillnad. Hans kött (och han lade också till sitt blod) var större än bokstavligt manna på så sätt att hans kött gavs för världens liv och gjorde evigt liv möjligt. — Johannes 6:48—51.

Ytterligare forskning på senare tid har följaktligen riktat uppmärksamheten på att det var en tidsskillnad på ett år mellan Jesu ord i Johannes 5:26 och hans kommentarer i kapitel 6 i Johannes; därefter gick det ytterligare ett år innan han instiftade Herrens kvällsmåltid. Man har också lagt större vikt vid det omedelbara sammanhanget i Johannes 6:53. På sidorna 15—20 ger artikeln därför en vidare tillämpning av Johannes 6:53 och inbegriper både dem som tas in i det nya förbundet för himmelskt liv och dem som har utsikten till ändlöst liv på en paradisisk jord.

◼ Kan den som överlämnar sitt liv åt Jehova Gud med rätta tala om sitt överlämnande som ett löfte?

Den som fattar kärlek till den sanne Guden och som beslutar att tjäna honom fullständigt bör överlämna sitt liv åt Jehova och sedan bli döpt. Även om bibeln inte använder ordet ”löfte” om det kristna överlämnandet, tycks det inte finnas något att invända mot att man använder ordet så.

I Aid to Bible Understanding förklaras det att ett löfte enligt bibeln är ”ett högtidligt löftesord om att utföra någon viss handling, offra eller ge något eller träda in i någon form av tjänst eller ett visst förhållande; en utfästelse, antingen positiv eller negativ”. Några avgivna löften som skildras i bibeln inbegrep en utfästelse om att man skulle följa en bestämd kurs om Gud först gjorde något visst. Så till exempel berättas det i 4 Moseboken 21:2: ”Då gjorde Israel ett löfte åt Herren [Jehova] och sade: ’Om du ger detta folk i min hand, så skall jag ge deras städer till spillo.’” (1 Moseboken 28:20—22; Domarboken 11:30—39) En kristens överlämnande av sitt liv åt Gud är helt visst inte ett sådant villkorligt löfte. Han säger inte ungefär så här: ”Om du, Jehova, gör mig lycklig och framgångsrik nu och garanterar mig evigt liv i den nya tingens ordning, lovar jag att tjäna dig hela mitt liv.”

I bibeln skildras några löften som getts utan att vara begärda, dvs. de är spontant givna löften. I Wilson’s Old Testament Word Studies sägs det om just detta hebreiska ord: ”[na·daŕ] att lova [högtidligt], dvs. att frivilligt lova att ge eller göra något; den främsta tanken är den att man skall reservera något.” En människa ger alltså frivilligt ett löfte åt Gud. Kan man därför resonera som så att den som blir en överlämnad, döpt lärjunge till Jesus inte ger ett löfte, eftersom Gud nu kräver att alla som vill vinna hans godkännande skall överlämna sig?a

Men det förhållandet att Jehova ställer vissa krav för att någon skall bli hans vän innebär inte att något personligt val inte är inbegripet. Mose sade till israeliterna: ”Jag har förelagt dig liv och död, välsignelsen och förbannelsen. Och du måste välja livet för att du må förbli vid liv, du och dina avkomlingar.” (5 Moseboken 30:19, 20, NW; Psalm 15:1—5; jämför Josua 24:15; 1 Kungaboken 18:21.) Kom ihåg vad Jesus sade: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er. Ta på er mitt ok och bli mina lärjungar, för jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar.” (Matteus 11:28, 29) Är detta ett godtyckligt, despotiskt krav, en begäran? Eller är det en inbjudan som ger möjlighet till ett frivilligt gensvar?

Jesus föddes i en nation som var överlämnad åt Gud; många sidor av hans liv och död var förutbestämda i profetiorna; och Gud beredde en kropp åt Jesus som han skulle offra. Ändå återspeglas Kristi frivilliga beslut att framställa sig själv för en särskild tjänst i hans ord: ”Då sade jag: ’Se, jag har kommit (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.’” (Hebréerna 10:5—10) På liknande sätt måste varje individ personligen besluta sig för att bli en överlämnad, döpt kristen.

Dessutom inser de kristna i dag att bruket av ett sådant ord som ”löfte” inte är begränsat till bara det sätt varpå det användes i bibeln. Jehovas vittnen har länge använt uttrycket ”äktenskapslöften” i samband med vigslar i sina Rikets salar.b Detta stämmer med den allmänna innebörden i ordet ”löfte”, enligt definitionen: ”ett högtidligt löftesord eller åtagande, i synnerhet i form av en ed till Gud”. — Oxford American Dictionary, 1980, sidan 778.

Följaktligen verkar det inte vara nödvändigt att begränsa bruket av ordet ”löfte”. Den som beslutar sig för att tjäna Gud kan räkna det oförbehållsamma överlämnandet som ett personligt löfte — ett överlämnandelöfte. Han lovar högtidligt eller åtar sig att göra något, vilket är vad detta slags löfte innebär. I det här fallet gäller saken att han skall använda sitt liv till att tjäna Jehova, utföra hans vilja troget. Den som har avgett ett sådant löfte bör ta allvarligt på det. Det bör vara som med psalmisten som sade med hänsyftning på vad han hade lovat: ”Hur skall jag löna Herren [Jehova] alla hans välgärningar mot mig? Jag vill ta frälsningens bägare och åkalla Herrens [Jehovas] namn. Jag vill infria åt Herren [Jehova] mina löften.” — Psalm 116:12—14; se också Psalm 50:14.

[Fotnoter]