Jehovas vittnen går i spetsen för blodfri kirurgi

JEHOVAS VITTNEN har ofta utgjort rubrikstoff på senare år, eftersom de inte tar emot blodtransfusioner. Även om skälet till deras vägran är bibliskt, så finns det också erkända fysiska risker med blod. (1 Moseboken 9:3, 4; 3 Moseboken 17:10—12; Apostlagärningarna 15:28, 29) Deras ståndpunkt har lett till konfrontationer med läkare och sjukhus, och den har även tagits upp i både rättsliga och sociala instanser. Vuxna vittnen har förvägrats kirurgiska ingrepp därför att de har avböjt transfusion; deras barn har påtvingats transfusioner genom domstolsbeslut.

Man ändrar nu i viss mån ståndpunkt i fråga om blodtransfusioner. Blodförråden är ofta smittade. Sjukdomar, av vilka vissa är dödliga, överförs genom transfusioner. Girighet har kommit in i bilden, eftersom handeln med blod har blivit en lukrativ affär och man uppmuntrar till att använda det rutinmässigt — vilket i onödan ökar riskerna med kirurgiska ingrepp ännu mer.a Av dessa och andra skäl omprövar nu många som inte är Jehovas vittnen sin syn på att ta emot rutinmässiga blodtransfusioner.

Jehovas vittnen har haft stor andel i allt detta. Tusentals vittnen har genomgått operationer och i många fall återhämtat sig snabbare än dem som fått transfusioner. Erfarenheten i förbindelse med vittnena visar att läkare kan genomföra operationer med mycket mindre blodförlust och att blodvärdet i vissa fall kan sjunka mycket lägre än vad man tidigare ansåg vara riskfritt. Deras fall har dessutom visat att det nu finns många alternativa metoder som kostar mindre och eliminerar risken med transfusioner. De domstolsprocesser de vunnit har också återgett patienterna deras rätt att antingen godta eller vägra en viss behandlingsmetod.

Jehovas vittnen har åstadkommit mycket av detta genom att samarbeta med läkare och sjukhus. På senare år har de vid sitt världshögkvarter upprättat en avdelning kallad Hospital Information Services (HIS). Representanter från denna avdelning har rest till många länder i olika delar av världen och lett seminarier vid några av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor och bildat sjukhuskommittéer som tar kontakt med sjukhus och läkare när behov uppstår. Vid större avdelningskontor som besöks av HIS-representanter upprättar de också avdelningar för sjukhusinformation, som skall fortsätta arbetet sedan de rest vidare.

Vid seminarierna utbildas dessa kommittéer, så att de kan tala med läkare och sjukhuspersonal och resonera med dem om lämpliga alternativ till blodtransfusion och förklara att minutiös noggrannhet vid operationen drastiskt kan minska blodförlusten. Till slut får de nya sjukhuskommittéerna praktisk övning genom att följa med de besökande HIS-medlemmarna för att samtala med läkare och sjukhusadministratörer.

Till att börja med hölls 18 seminarier i Förenta staterna. Därefter hölls fyra i Stillahavsområdet, nämligen i Australien, Japan och Filippinerna och på Hawaii, då åtta av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i den delen av världen blev betjänade.b I november och december 1990 ledde tre HIS-medlemmar ytterligare tio seminarier i Europa, Latinamerika och Karibien. Här följer en rapport över vad dessa seminarier ledde till.

Fem seminarier hölls i Europa — i England, Sverige, Frankrike, Tyskland och Spanien.c Dessa fem seminarier betjänade 20 av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor och utbildade mer än 1.700 äldste för arbete i sjukhuskommittéer.

En fransk kirurg erkände att Jehovas vittnen tack vare sin fasta ståndpunkt i blodfrågan har hjälpt läkarkåren att förkovra sig när det gäller blodfri kirurgi. Han sade att ingen annan religion har gjort sådana ansträngningar för att hjälpa sina medlemmar att ta itu med svåra frågor.

Det mest framstående sjukhuset i Madrid har haft en ganska fientlig inställning till vittnena i denna fråga. Ett vittne som behövde genomgå en ryggoperation vägrades behandling därför att hon avböjde blodtransfusion. När hon trots detta inte lämnade sjukhuset, tvingade man henne därifrån genom att inte låta henne få mat och dryck. HIS-medlemmarna avtalade emellertid om ett möte med chefläkaren och kirurgklinikens chef och hade ett två timmar långt samtal med dem. Det hela ledde till att de gick med på att utföra ingreppet och ringde det bortkörda vittnet och bad henne komma tillbaka för operation.

Vittnen i Italien återvände från seminariet och blev genast konfronterade med ett försök att påtvinga ett förtidigt fött barn en blodtransfusion. De säger själva: ”Tack vare informationen vi fick på seminariet kunde vi avstyra det hela, och barnet behandlades framgångsrikt utan blod.”

Vidare till Latinamerika och Karibien

Därpå hölls fem seminarier i Mexico, Argentina, Brasilien och Ecuador och på Puerto Rico. Trettiotvå av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor betjänades av dessa fem seminarier.

Chefen för Mexico Citys blodbank sade att Jehovas vittnen hade gått i spetsen för blodfri kirurgi och att det nu fanns tillräckligt med expertis på området för att också andra skall kunna få nytta av dessa banbrytande ansträngningar. Han läste igenom HIS-listan över alternativa sätt att behandla fall av blödning.d Sedan sade han: ”Jag skulle vilja göra kopior av det här och sätta upp på anslagstavlorna på varje sjukhus i Mexico City. Jag skall be läkare kopiera det för egen information. Sedan, i framtiden, när de ringer den här blodbanken för att få blod, kommer vi först att be dem ta fram listan och sedan fråga dem: ’Har ni använt det här? Har ni provat det?’ Har de inte provat dessa alternativ först, kommer de inte att få blod från oss förrän de har gjort det!”

Chefen för blodbanken i norra Argentina var också hjälpsam. I det området har man som policy att den som läggs in på ett statligt sjukhus måste ordna med att släktingar eller vänner donerar åtminstone två påsar blod i förväg — i annat fall får man ingen behandling. Detta kunde vittnena inte gå med på, så de förvägrades operationer. Sedan vi förklarat vår djupa övertygelse när det gäller bruket av blod, sade chefen att han skulle se till att policyn ändrades nästa gång den skulle revideras. Tills vidare blir vittnen som visar upp sitt blodkort när de tas in på sjukhus undantagna från kravet att donera blod.

I Ecuador finns det en framstående och inflytelserik kirurg som har utfört mer än 2.500 kirurgiska ingrepp på vittnen och icke-vittnen utan att använda blod. Han säger att han planerar att sätta i gång en kampanj för att uppmuntra till blodfri kirurgi där i landet med anledning av de många risker för patienten som blodförrådet utgör.

Strax efter seminariet i Ecuador sade en kirurg som var med vid ett möte med HIS-representanter på ett sjukhus: ”Om dessa människor håller en sådan klass på sin medicinska forskning, säger det något om deras studium av bibeln, och det ger mig en känsla av att deras religion är värd att undersöka.”

En välkommen attitydförändring märktes på Puerto Rico. Tidigare hände det ibland att vuxna vittnen blev fastspända och påtvingade blod, efter vilket en del av dem avlidit. HIS-representanter sammanträffade med både vice ordföranden och juridiska ombudet för Puerto Ricos sjukhusförbund; den senare var också sjukhusdirektör. Så fort de inledande formaliteterna var över och innan HIS-representanterna började sin framställning sade juristen att han hade något att säga. Till vittnenas förvåning började han beskriva en plan för att förbättra patienternas rättigheter på öns sjukhus, och den innehöll i stort sett samma huvudpunkter som vittnenas framställning! Han frågade också om han fick kopiera en del av informationen han hade fått; han ville ta med den i en artikel som höll på att sammanställas för sjukhusförbundets tidskrift.

Resultat som uppnåtts i Förenta staterna

En läkare — James J. Riley, ordförande för kirurgenheten på sitt sjukhus — gjorde ett intressant uttalande inför den lokala sjukhuskommittén: ”Ni är, som jag uppfattar det, de ledande förkämparna för medicinsk och juridisk information om bruk av blod.”

På ett stort sjukhus i staden Washington sammanträffade sjukhuskommittén med en grupp administratörer och läkare som lovade stödja dem och som särskilt uttryckte sin uppskattning av ”Vakttornets engagemang för att hjälpa sina egna medlemmar när de som bäst behöver det med ett biståndsprogram som det här”.

Föreståndaren för en vårdavdelning på ett sjukhus i Wisconsin talade om hur felinformerad hon hade varit om Jehovas vittnen. Hon uppmuntrade sjukhuskommittén att ”kämpa vidare för att få ut detta budskap till alla som arbetar inom medicinen”.

En del av arbetet som utförs av Hospital Information Services består i att skicka medicinska och juridiska artiklar till läkare, sjukhus och läkarförbund. Ett svar från ett sjukhus i Baltimore i Maryland löd: ”Tack skall ni ha för det omfattande materialet som blev mig tillsänt angående blodtransfusioner och Jehovas vittnen. Denna information blir till mycket stor nytta för att hjälpa vårt sjukhus att justera rutinerna när det gäller behandlingen av Jehovas vittnen.”

Enbart i Förenta staterna finns nästan 10.000 läkare på listan över dem som är villiga att utföra blodfri kirurgi på Jehovas vittnen.

Hittills har 32 seminarier hållits och sjukhuskommittéer bildats i länder som sorterar under 62 avdelningskontor för att tillgodose Jehovas vittnens behov i olika delar av världen. De är nu redo att ta hand om miljoner Jehovas vittnen. Resultaten visar att Jehova verkligen välsignar de ansträngningar som görs av Hospital Information Services.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 10]

Att undvika blödningar och få dem under kontroll utan blodtransfusion

1. Kirurgiska hjälpmedel:

a. Elektrokauterisation

b. Laserkirurgi

c. Argonstrålekoagulator

d. Gammastrålkirurgi

2. Metoder och hjälpmedel för att lokalisera och stoppa inre blödningar:

a. Endoskopi för att lokalisera inre blödningar

b. Flexibel sugkoagulatorelektrod (J. P. Papp: JAMA, 1 november 1976, sid. 2076—2079)

c. Arteriell embolisering (JAMA, 18 november 1974, sid. 952, 953)

d. Kontrollerad blodtryckssänkning (tills blödningen kan stoppas)

e. Vävnadslim (Dr S. E. Silvas: MWN, 5 september 1977)

3. Metoder vid anestesi och operation:

a. Hypotensiv anestesi (att sänka blodtrycket)

b. Hypotermi (att sänka kroppstemperaturen)

c. Hemodilution under operation

d. Apparatur för återanvändning av blod under operation, t. ex. ”cell-saver”

e. Minutiöst noggrann hemostas och operationsteknik

f. Fler medlemmar i operationslaget för att minska operationstiden

4. Övervakningsapparatur:

a. Syremätning genom huden

b. Oximeter

5. Volymhöjande medel:

a. Kristalloider

1) Ringers laktat (E. R. Eichner: Surgery Annual, januari 1982, sid. 85—99)

2) Fysiologisk koksaltlösning

b. Kolloider

1) Dextran

2) Gelatin (P. J. Howell: Anaesthesia, januari 1987, sid. 44—48)

3) Hydroxietylstärkelse

6. Blodstillande ämnen:

a. Avitene

b. Gelfoam (gelatinpreparat)

c. Oxycel (blodstillande cellulosapreparat som används vid operationer)

d. Surgicel

e. Ett flertal andra ämnen

7. Medel vid lågt hemoglobinvärde:

a. Syrgas

b. Syrekammare med övertryck (G. B. Hart: JAMA, 20 maj 1974, sid. 1028, 1029)

c. Järndextran (S. J. Dudrick: Archives of Surgery, juni 1985, sid. 721—727)

d. Folsyra

e. Erytropoietin (stimulerar benmärgen att producera blod)

f. Anabola steroider (t. ex. Deca-Durabol) eller syntetiskt tillväxthormon

g. Vitamin B-12 intramuskulärt

h. Vitamin C

i. Vitamin E (speciellt till nyfödda)

8. Yttre åtgärder:

a. Vid blödning:

1) Anbringande av direkt tryck

2) Isinpackning

3) Kroppsställningen (t. ex. att höja skadad lem  för att minska en blödning)

b. Vid chock:

1) Att anbringa tryckmanschetter på benen

2) Antichockbyxor

3) Att höja bägge benen för att hålla blodtrycket uppe

9. Medicinering för patienter med blodproblem:

a. DDAVP, Desmopressin (N. L. Kobrinsky: Lancet, 26 maj 1984, sid. 1145—1148)

b. Aminokapronsyra (S. I. Schwartz: Contemporary Surgery, maj 1977, sid. 37—40)

c. Vitamin K

d. Bioflavonoider (Physician’s Desk Reference)

e. Carbazokromsalicylat

f. Tranexamsyra (Transfusion Medicine Topic Update, maj 1989)

g. Danazol

10. Andra punkter:

a. Ett måttligt blodtrycksfall till cirka 90—100 mm Hg kan hjälpa till att stoppa blödningar genom naturlig koagulation i en avskuren artär

b. Regeln om minst 100 g hemoglobin per liter vid kirurgiska ingrepp saknar giltigt vetenskapligt stöd

c. Patienter har överlevt operationer med ett så lågt hemoglobinvärde som 18 (Anaesthesia, 1987, Årgång 42, sid. 44—48)

d. Om blodvolymen har återställts, resulterar det lägre hemoglobinvärdet i lägre viskositet hos blodet, vilket i sin tur minskar belastningen på hjärtat och förbättrar genomblödningen och syrsättningen av vävnaderna