Bibelns syn

Vad du bör göra om du sårat andra

NÅGONTING är fel. Du bara känner det. Din kristne broder undviker dig. Han har inte sagt vad som plågar honom, men han hälsar nätt och jämnt — och då bara om du hälsar först! Bör du ta kontakt med honom för att få veta vad som är fel?

”Det är hans problem”, kanske du tänker. ”Om han har något emot mig, borde han komma och tala med mig om det.” Det är sant att Bibeln uppmuntrar en person som känner sig sårad att ta initiativet till att sluta fred med sin broder. (Jämför Matteus 18:15—17.) Men hur är det då med den som har förbrutit sig? Vilket ansvar, om alls något, vilar på honom?

Jesus sade i sin bergspredikan: ”Om du nu kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.” (Matteus 5:23, 24) Lägg märke till att Jesu ord här riktas till syndaren. Vilket ansvar har han att ordna upp saken? Låt oss, för att få svar på det, begrunda vad Jesu ord innebar för hans judiska åhörare i det första århundradet.

”Kommer med din offergåva till altaret”

Jesus ger här en livfull beskrivning: En jude har kommit till Jerusalem för en av de årliga högtiderna. Han har en gåva — troligen ett djur — att offra till Jehova.a Att frambära ett offer var sannerligen ingen meningslös ritual. Boken Judaism—Practice and Belief förklarar: ”Att välja ut välgödda, felfria offer, se dem bli granskade av sakkunniga, föra dem nära altarets lågor, avlämna dem där, lägga händerna på djurets huvud och bekänna orenhet eller skuld, eller överlämna djuret av något annat skäl, skära upp dess hals, eller bara hålla i det — detta gjorde helt visst stunden betydelsefull och respektingivande. ... Ingen som var övertygad om att Gud hade gett anvisningarna till denna ceremoni ... kunde genomföra den utan att bli känslomässigt påverkad.”

Jesu ord i Matteus 5:23, 24 förflyttar alltså hans åhörare till ett tillfälle som för judarna var fyllt av innebörd och ingav dem djup respekt. En bibelkännare beskriver situationen så här: ”Gudsdyrkaren hade kommit till templet; han hade vandrat genom dess olika förgårdar: hedningarnas förgård, kvinnornas förgård, männens förgård. Längre in låg prästernas förgård, och dit kunde lekmannen inte gå. Den offrande står där framför inhägnaden, beredd att lämna över sitt offer till prästen; han har lagt sina händer på djurets huvud för att göra en bekännelse.”

I detta avgörande ögonblick kommer den som vill frambära offer ihåg att hans broder har något emot honom. Det är kanske så att hans eget samvete säger det, eller också har hans broders attityd fått honom att förstå att denne tagit anstöt. Vad skall han göra?

Låt ”din gåva bli liggande ... och gå bort”

”Låt då din gåva bli liggande där framför altaret”, säger Jesus, ”och gå bort.” Varför? Vad skulle vid detta tillfälle kunna vara viktigare än att frambära ett offer åt Jehova? Jesus fortsätter med att säga: ”Slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.” Den som vill frambära offer lämnar alltså sitt offerdjur levande vid brännoffersaltaret och ger sig i väg för att söka efter sin förorättade broder.

Eftersom det är en högtid, är den broder som tagit anstöt med all sannolikhet bland de pilgrimer som har strömmat till Jerusalem. Staden har, med tanke på att gatorna är trånga och husen ligger tätt intill varandra, en ganska stor befolkning. Men nu när det är högtid är staden fylld av besökare.b

Även om de som kom från samma stad färdades och bodde tillsammans, skulle det kräva en viss ansträngning att ta sig igenom den överfyllda staden för att söka upp någon. Under lövhyddohögtiden, till exempel, byggde besökare lövhyddor över hela staden och på vägarna och i parkerna överallt i Jerusalem. (3 Moseboken 23:34, 42, 43) Trots det måste den jude som förbrutit sig söka efter sin förorättade broder tills han finner honom. Vad händer sedan?

”Slut ... fred med din broder”, säger Jesus. Det grekiska uttryck som översatts med ”slut ... fred” kommer från ett verb (di·al·lạs·so) som betyder ”förändra, utbyta [ett mot ett annat]” och även ”försona, förlika”. Efter att verkligen ha ansträngt sig för att finna sin förorättade broder försöker han sluta fred med honom. Därpå, säger Jesus, kan han återvända till templet och frambära sin offergåva, för nu kommer den att vara godtagbar för Gud.

Jesu ord i Matteus 5:23, 24 ger oss alltså en mycket viktig lärdom: Försoning eller fred kommer före offer. Vårt förhållande till Gud har ett direkt samband med hur vi behandlar våra medtroende. — 1 Johannes 4:20.

Vad du bör göra om du sårat andra

Hur är det om du själv befinner dig i den situation som beskrevs i början av artikeln — du känner att du har sårat en medtillbedjare? Vad bör du göra?

Tillämpa Jesu råd och ta initiativet till att inleda ett samtal med din broder. Med vilket mål? För att övertyga honom om att han inte har någon orsak till att känna sig sårad? Absolut inte! Problemet kan vara mer än ett litet missförstånd. ”Slut ... fred”, sade Jesus. Försök, om möjligt, få bort det agg han känner i sitt hjärta. (Romarna 14:19) För att uppnå det kan du behöva erkänna, inte förneka, att du sårat hans känslor. Du kan också behöva fråga dig själv: ”Hur kan jag gottgöra detta?” Ofta är det enda som behövs att man uppriktigt ber om ursäkt. I en del fall kan emellertid den som blivit förorättad behöva lite tid på sig för att komma över sina känslor.

Men hur blir det om du trots upprepade ansträngningar inte kan åstadkomma en försoning? Romarna 12:18 säger: ”Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor.” När du väl har gjort vad du kan för att sluta fred, kan du lita på att Jehova med glädje kommer att ta emot din tillbedjan.

[Fotnoter]