Tour de France – 100 år med världens hårdaste cykeltävling

Tour de France – 100 år med världens hårdaste cykeltävling

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I FRANKRIKE

I NOVEMBER 1902 var Henri Desgrange, chefredaktör för den dagliga sporttidningen L’Auto, på jakt efter en idé om hur man skulle kunna krossa den konkurrerande tidningen Le Vélo. ”Hur vore det om vi skulle arrangera en cykeltävling Frankrike runt?” föreslog Géo Lefèvre, en ung journalist på L’Auto. Idén verkade till en början orealistisk, men den tog snart form. Den första upplagan av Tour de France startade den 1 juli 1903, exakt 16 minuter över tre på eftermiddagen, då 60 proffs och amatörer gav sig av från Paris för en tre veckor och 2 428 kilometer lång tävling.a

”Vägarnas slitvargar”

Tävlingen blev en omedelbar publiksuccé. Över hela Frankrike kom stora folkskaror för att se och heja på ”vägarnas slitvargar”, som den franske reportern Albert Londres kallade dem. Under tourens första år var förhållandena minst sagt primitiva – enkel utrustning, vägar fulla av potthål, etapper som startade på natten och andra som aldrig verkade ta slut.

Eftersom cyklisterna fick ta emot teknisk hjälp enbart vid fasta depåer, var de tvungna att själva laga sin 20 kilo tunga cykel när den gick sönder. Så till exempel fick den olycksdrabbade Eugène Christophe laga sin trasiga framgaffel i en bysmedja både 1913 och 1919.

Nya grepp och mediabevakning

För att hålla intresset vid liv var tävlingsledningen tvungen att komma med nya grepp från år till år. Bland förändringarna fanns fler och kortare etapper, avstickare in i angränsande länder, landslag eller märkesstall, både individuella tempoetapper och lagtempoetapper samt målgång på Champs-Élysées i Paris. År 1919 blev en milstolpe när den som hade den sammanlagda ledningen i loppet fick ta på sig en tröja i samma färg som de gula sidorna i L’Auto – den eftertraktade maillot jaune, den gula ledartröjan. För att finansiera loppet organiserade Desgrange 1931 en karavan som kommer en timme före klungan för att liva upp åskådarna utmed vägen.

Försäljningen av L’Auto, som nu heter L’Équipe, sköt i höjden. Vid premiärloppet 1903 gav man ut en specialutgåva i 130 000 exemplar – sju minuter efter det att segraren Maurice Garin gått i mål – och den tog slut på en gång. I dag följer mer än 150 länder Tour de France genom TV, vilket gör det till världens tredje mest mediabevakade idrottsevenemang efter OS och fotbolls-VM. För att belysa hur populärt loppet är kan vi nämna att 1987 avbröt spanska parlamentariker en debatt för att följa sin landsman, Pedro Delgado, när han tog sig genom 21 hårnålskurvor och vann den mycket ansträngande bergsetappen i Alpe d’Huez.

Mot bergen

I början gick touren mestadels på platt terräng. Men så i juni 1910 sände Alphonse Steinès, journalist vid L’Auto, ett telegram från Pyrenéerna till Desgrange, där han skrev att vägarna i bergspasset var helt farbara. Steinès rapport var inte helt sanningsenlig. Han hade gått vilse och irrat runt hela natten i snön på 2 200 meters höjd! Likväl antog de tuffaste cyklisterna utmaningen månaden därpå. Fransmannen Gustave Garrigou var inte snabbast, men han cyklade uppför Tourmaletpasset i Pyrenéerna utan att sätta ner foten en enda gång. Sedan dess har tourens sträckning utökats med andra bergspass i Alperna och Pyrenéerna.

I utförskörningarna når cyklisterna svindlande hastigheter, uppemot 100 kilometer i timmen, och det är vanligt att de kör omkull. År 1951 föll holländaren Wim Van Est, som bar den gula ledartröjan, ner i en 50 meter djup ravin och halades upp med hjälp av ett rep gjort av innerslangar från cykeldäck. Andra olyckor har fått en mer tragisk utgång. År 1935 dog spanjoren Francisco Cepeda efter att ha vurpat i Galibierpasset i Alperna. År 1995 omkom italienaren Fabio Casartelli i en olycka i en utförsbacke med 17 procents lutning i Portet d’Aspet i Pyrenéerna.

Toppdueller

År 1964 utkämpade fransmännen Jacques Anquetil och Raymond Poulidor en uppseendeväckande kamp sida vid sida uppför Puy-de-Dôme i bergsområdet Auvergne. Poulidor, den evige tvåan, vann, men missade den gula ledartröjan med några få sekunder.

År 1971 kämpade belgaren Eddy Merckx och spanjoren Luis Ocaña om ledningen. På väg ner genom Mentepasset i Pyrenéerna den 12 juli föll Ocaña. Han skadades och kunde inte fortsätta loppet. För att hedra sin motståndare avstod Merckx från att bära den gula ledartröjan dagen därpå.

Bergsetapperna har varit skådeplats för andra exempel på sportsmannaanda. På väg uppför branterna i Izoard i Alperna 1949 grävde till exempel ärkerivalerna Gino Bartali och Fausto Coppi tillfälligt ner stridsyxan och hjälptes åt.

En lagsport

Långa soloutbrytningar är spektakulära. En fantastisk sådan var schweizaren Hugo Koblets 140 kilometer långa utbrytning under etappen mellan Brive och Agen 1951. Men för det mesta är seger ett resultat av lagarbete. Oftast tävlar 20 proffsstall som består av vardera nio cyklister. Medlemmarna i lagen samarbetar helt och hållet med försteåkaren och är alltid beredda att stödja honom om han skulle tröttna, om cykeln skulle gå sönder eller om han skulle vurpa.

René Vietto, en 20-årig fransk cyklist, visade sådan laganda i loppet 1934. Fastän han hade en god chans att vinna etappen, tvekade han inte att cykla tillbaka upp i det pass som han just hade kommit genom för att lämna över cykeln till försteåkaren, Antonin Magne, vars cykel hade gått sönder.

Tidernas stora mästare

Att vinna touren mer än en gång är en enastående bedrift. Hittills har fyra cyklister vunnit fem gånger: Jacques Anquetil (Frankrike, 1957, 1961–1964), Eddy Merckx (Belgien, 1969–1972, 1974), Bernard Hinault (Frankrike, 1978, 1979, 1981, 1982, 1985) och Miguel Indurain (Spanien, 1991–1995). Men vem vet hur många gånger belgaren Philippe Thys (vinnare 1913, 1914, 1920) hade vunnit om inte första världskriget, som tog flera mästares liv, hade kommit emellan.

Många anser att världens genom tiderna främste cyklist är Eddy Merckx, med smeknamnet ”Kannibalen”. Han vann 34 etappsegrar och var bäst på alla områden – tempoetapper, spurter, utförskörning, släta etapper och bergsetapper. ”Han lämnar bara smulorna åt oss”, klagade hans utklassade konkurrenter. Andra anser att Fausto Coppi, som vann två gånger, är den mest professionelle och elegante cyklisten genom tiderna.

Seger till varje pris

Att fuska på touren har alltid utgjort en frestelse. De fyra främsta i tävlingen 1904 blev diskvalificerade för att bland annat ha tagit genvägar och åkt bil.

Av alla former av fusk är doping den som fortsätter att hemsöka cykelsporten. Under de första åren gavs egendomliga drycker till en del tävlande, och 1920 publicerade L’Auto en artikel där doping som skedde under läkares överinseende fördömdes. År 1924 erkände bröderna Pélissier att de ”gick på dynamit”, med andra ord missbrukade farliga medel. Under åren har droger misstänkts ligga bakom flera olyckor, till exempel den brittiske cyklisten Tom Simpsons tragiska död efter att ha kollapsat på väg uppför Mont Ventoux 1967.

År 1998 blev omfattande doping under överinseende av läkare förstasidesstoff. Ungefär 400 doser av prestationshöjande medel, däribland EPO, upptäcktes i en bil som tillhörde en massör i ett av stallen. Ett lag blev diskvalificerat, och ett annat drog sig ur tävlingen. Förra året fläckade skandaler anseendet hos tredjepristagaren. Tävlingsledaren för Tour de France, Jean-Marie Leblanc, skriver i förordet till sitt jubileumsverk 100 ans de Tour de France (Tour de France – 100 år), utgivet av L’Équipe, att ”doping, orimlig utvidgning av loppet och pengar” hotar tourens fortsatta överlevnad.

Trots olika slags problem har de tävlande inte förlorat sin passion och glöd för tävlingen. Lance Armstrong från Texas har vunnit fyra gånger och är obestridd favorit inför jubileumsloppet 2003, som i stort sett kommer att ha samma sträckning som loppet 1903. Han förklarar att touren ”har ett anseende, en historia och utformning som inget annat lopp kan mäta sig med. Vad som än händer kommer den aldrig att bli ett lopp vilket som helst.” Alla proffscyklisters dröm är att vinna Tour de France.

[Fotnot]

a I dag är touren normalt 3 600 kilometer lång och uppdelad på 20 dagsetapper.

[Diagram/Karta på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

Jubileumsloppets sträckning 5–27 juli 2003

–– Tempoetapper

—— Transport mellan etapper

• Start

○ Mål

• PARIS

-- ——

○ Sedan

-- ——

○ Saint-Dizier

-- ——

○• Nevers

○• Lyon

○ L’Alpe d’Huez

○ Marseille

——

• Narbonne

○• Toulouse

-- ——

○ Cap’ Découverte

-- ——

○ Bayonne

-- ——

○• Bordeaux

-- ——

○ Nantes

——

• Ville d’Avray

○ PARIS

[Bildkälla]

[Bilder på sidan 22]

1903 Maurice Garin, den förste vinnaren av Tour de France

1927 Fabriksarbetare avbryter sitt arbete för att se på

[Bildkälla]

[Bild på sidan 23]

1910 Octave Lapize, med innerslangar i reserv runt halsen, går med cykeln i Pyrenéerna

[Bildkälla]

[Bilder på sidan 24]

1951 Italienaren Fausto Coppi, tvåfaldig segrare

1964 Anquetil och Poulidor i en rafflande duell

[Bildkälla]

[Bilder på sidorna 24, 25]

1991–1995 Miguel Indurain (Spanien), med den gula ledartröjan, har vunnit Tour de France fem gånger

1999 Lance Armstrong i en tempoetapp

[Bildkälla]