Olivétan – ”den enkle lille översättaren” av Bibeln på franska

Det var den 13 september 1540, och polisen gjorde en husrannsakan hos Collin Pellenc. I ett hemligt rum fann de några tvivelaktiga dokument, bland annat en stor bok. På första uppslaget stod det: ”P. Robert Olivetanus, den enkle lille översättaren.” Det var en valdensisk bibel! Collin Pellenc arresterades, dömdes för kätteri och brändes på bål.

I FRANKRIKE och övriga Europa förföljde katolska kyrkan protestantiska reformatorer för att utrota deras ”försåtliga” läror. En av reformatorerna var den energiske Guillaume Farel. Han hade bestämt sig för att försöka få den fransktalande världen att omfatta Martin Luthers läror. Farel kom från provinsen Dauphiné i sydöstra Frankrike, och han förstod hur viktigt det var att utnyttja det tryckta ordet för att vinna kampen. För att lyckas behövde han pamfletter, avhandlingar och biblar. Men vem kunde finansiera ett så stort projekt? Varför inte valdenserna, en oberoende religiös grupp som hängivet predikade om Bibeln?

Synoden i Chanforan

I mitten av september 1532 hade valdensiska ledare, barbes, hållit en synod i den lilla byn Chanforan nära Turin i Italien. Under flera års tid hade valdenser och ledare för reformationen utbytt tankar och idéer. Därför inbjöds Farel och flera andra till den här konferensen. Valdenserna ville ta reda på hur deras uppfattningar stämde med det som Luther och hans efterföljare lärde ut.a

De församlade i Chanforan tog intryck av Farels vältalighet. När de valdensiska barbes visade honom sina gamla, handskrivna biblar på sin egen dialekt, övertalade han dem att finansiera tryckningen av en bibel på franska. År 1523 hade Lefèvre d’Étaples gett ut en översättning som var baserad på en latinsk text. Till skillnad från den ville man nu översätta Bibeln direkt från den hebreiska och grekiska grundtexten. Men vem var kvalificerad för det arbetet?

Farel kände någon som var perfekt för uppgiften – Pierre Robert, även kallad Olivétan.b Han var en ung lärare från Picardie i norra Frankrike och var kusin till Jean Calvin. Olivétan betraktades som en pålitlig man och hade tidigt anslutit sig till reformationen. Han hade också varit flera år i Strasbourg och ägnat sig åt intensiva studier i hebreiska och grekiska.

Olivétan hade precis som Farel och många andra flytt till Schweiz. Hans vänner vädjade att han skulle gå med på att utarbeta översättningen. Han avböjde flera gånger, men till slut tog han sig an projektet att översätta Bibeln ”från de hebreiska och grekiska språken till franska”. Samtidigt kunde valdenserna erbjuda 500 av de 800 guldmynt som behövdes för att finansiera tryckningen – en hel förmögenhet!

Kråkan och näktergalen

I början av 1534 drog sig Olivétan tillbaka till Alperna och påbörjade arbetet omgiven av sina ”tysta lärare”, som han kallade sina böcker. Hans bibliotek skulle göra vilken nutida bibelkännare som helst avundsjuk. Där fanns syriska, grekiska och latinska biblar, rabbinska kommentarer, kaldeiska grammatikböcker och mycket annat. Men framför allt hade han tillgång till en samtida venetiansk utgåva av den hebreiska bibeltexten.

Olivétan valde att använda Lefèvre d’Étaples franska text som grund för sin översättning av det som kallas Nya testamentet, men många gånger vände han sig till den grekiska text som hade utarbetats av den holländske bibelkännaren Erasmus. Olivétans terminologi var ofta tänkt att försvaga inflytandet från katolska kyrkan. Han föredrog till exempel att skriva ”tillsyningsman” i stället för ”biskop”, ”hemlighet” i stället för ”mysterium” och ”församling” i stället för ”kyrka”.

När det gällde det många kallar Gamla testamentet hade Olivétan bestämt sig för att återge den hebreiska texten ord för ord. Med glimten i ögat beskrev han arbetet att översätta från hebreiska till franska som att ”lära den sköna näktergalen kraxa som en kråka”!

Olivétan stötte på Guds namn i form av tetragrammet tusentals gånger i den hebreiska texten. Han valde att översätta det med ”den Evige”, ett uttryck som blev vanligt i franska protestantiska biblar. Men på flera ställen valde han att använda namnet ”Jehova”, som i 2 Moseboken 6:3.

Otroligt nog var Olivétan klar med sitt arbete redan den 12 februari 1535, efter bara omkring ett år. Han sade själv att han ”hade burit detta ok [översättningsarbetet] ensam under så lång tid”. Årsskiftet 1534/1535 var uppenbarligen kulmen på en mödosam och krävande process. ”Jag har gjort så gott jag kunnat”, sade han anspråkslöst. Det enda som återstod av arbetet var att lämna boken för tryckning – den första bibelutgåvan på franska som huvudsakligen var översatt från originalspråken.

I Pirots tryckeri

Nu var det dags för en annan man att ta vid: Pierre de Wingle, också känd som Pirot Picard. Förutom att han var en av Farels vänner var han också tryckare och stödde reformationen. Han hade körts bort från Lyon av katolska kyrkan och bosatt sig i Neuchâtel i Schweiz 1533. Med valdensiska pengar hade han börjat trycka ”omstörtande” budskap i stora mängder. Det var i hans tryckeri man framställde dokument som fördömde mässan och som nådde hela vägen till Frankrike och den katolske kungen Frans I.

Nu fick de Wingle sätta fart på pressarna igen och börja trycka en bibel. För att öka takten fick två arbetslag på fyra eller fem arbetare sköta de två pressarna och sätta och trycka texten. Slutligen, den 4 juni 1535, signerade de Wingle utgivarsidan i Olivétans bibel. I förordet skrev översättaren att hans verk tillägnades de stackars troende som är ”krossade och nedtyngda ... av meningslösa traditioner”.

Slutprodukten levde upp till allas förväntningar. Skönheten och enkelheten i den franska texten framhävdes av ett lättläst och vackert gotiskt typsnitt i två spalter. Texten delades upp i kapitel och stycken, och de förklarande noterna vittnar om översättarens kunskap och noggrannhet. Inledande kommentarer, appendix, förteckningar och dikter förhöjer intrycket. På de sista sidorna finns ett akrostikon med budskapet: ”Valdenserna som evangeliet predikar, med denna skatt människor berikar.”

Mästerverk ... och misslyckande

Längre tillbaka föraktades Olivétans verk, men i dag betraktas hans översättning allmänt som ett akademiskt mästerverk. Hans text har legat till grund för protestantiska översättningar under tre hundra års tid.

Man tryckte omkring tusen exemplar av Olivétans översättning, men försäljningen gick dåligt. Det berodde på att det inte fanns någon kedja av distributörer samt att det franska språket genomgick snabba förändringar under den här tiden. Och en bibel som vägde 5 kilo var inte särskilt idealisk för resande predikanter eller diskreta bibelläsare.

Som vi såg i inledningen av artikeln hade ett exemplar av Olivétans bibel letat sig fram till Collin Pellenc i Frankrike, men den var ändå ett kommersiellt misslyckande. År 1670, efter nästan 150 år, fanns det fortfarande ett exemplar till salu i en bokhandel i Genève.

”Någon okänd från okänd ort”

När Olivétans uppdrag var klart återgick han till en relativt anonym tillvaro. Under olika namn reviderade han Nya testamentet och delar av Gamla testamentet. Han valde också att ägna sig åt sitt andra stora intresse – att undervisa. Helt i enlighet med sin metodiska läggning omarbetade han en lärobok som han tidigare hade gett ut, L’Instruction des enfans. Den skulle ge barn undervisning i moraliska frågor och stimulera barnens lust att läsa och skriva på franska. Den hade dessutom helt och hållet sin utgångspunkt i Skriften. En av de pseudonymer han använde sig av var Belisem de Belimakom, som betyder ”någon okänd från okänd ort”.

Olivétan dog 1538, möjligen i Rom, bara drygt 30 år gammal. Det är inte många som är medvetna om vilken betydelse den här unge bibelkännaren från Picardie har haft för Bibeln på franska. Louys Robert, alias Olivétan, nämns sällan i uppslagsverk, och för det mesta inte alls. Men förmodligen är det helt i den enkle lille översättarens smak.

[Fotnoter]

[Bildkälla på sidan 18]

Archives de la Ville de Neuchâtel, Suisse /Foto: Stefano Iori.

[Bildkälla på sidan 19]

Foto till vänster: Alain Leprince - La Piscine-musée, Roubaix / Genom tillmötesgående från tidigare Musée Bouchard, Paris.

Mitten och höger: Société de l’Histoire du Protestantisme Français, Paris.

[Bildkälla på sidan 20]

Société de l’Histoire du Protestantisme Français, Paris.