3C Den hebreiska verbform som anger pågående eller fortskridande handling
Det hebreiska verbet har två aspekter: perfektum och imperfektum. Perfektum anger en fullständig eller avslutad handling. Imperfektum anger en ofullständig eller oavslutad handling, dvs. en pågående, fortskridande eller återkommande handling. I 1Mo 1:1 står det hebreiska verb som har återgetts ”skapade” i perfektum, och det anger att skapandet av himlen och jorden var en fullbordad, avslutad, handling. I 1Mo 2:2 står det hebreiska verb som har återgetts ”började vila” i imperfektum, och det anger en ofullständig eller oavslutad handling, dvs. en pågående eller fortskridande handling. (Jfr Heb 4:4–7.) På hebreiska kan följaktligen en handling som inträffade i det förflutna beskrivas med verb i imperfektum, om handlingen i fråga betraktas som ofullbordad (oavslutad), under det att en handling som inträffar i framtiden kan beskrivas med verb i perfektum, om handlingen i fråga betraktas som fullbordad (avslutad). Det hebreiska verbets imperfektum kan man på svenska återge med en konstruktion där verbformer, sådana som ”började”, ”fortsatte” och ”grep sig an med att”, eller adverb, sådana som ”då”, ”sedan” och ”vidare”, ingår.
Beträffande det som framför allt kännetecknar hebreiskans imperfektum har James Washington Wattsa skrivit följande i A Distinctive Translation of Genesis, Grand Rapids, Michigan (USA) 1963, sid. 129, 130: ”Det som fundamentalt kännetecknar alla imperfektformer är ofullständighet. ... Ofullständigheten hos dessa imperfekter, när de står i indikativ, kommer till synes genom att de antingen beskriver något pågående eller något återkommande. Sammanhanget får avgöra om det är det ena eller det andra; verbets form är densamma i båda fallen.
Om det av textsammanhanget framgår att det rör sig om en enstaka handling eller ett enstaka tillstånd eller förhållande innehåller verbet tanken på något pågående eller fortskridande. Handlingen beskrivs mitt under själva händelseutvecklingen. I ett sådant fall är grundtanken i ett verb på engelska inte tillräcklig för att återge den fulla innebörden [vilket ofta är fallet även på svenska]. Översättaren måste tillfoga ett annat verb, t.ex. ’fortsatte’, eller ett adverb, t.ex. ’så småningom’, ifall han finner anledning att återge den fulla innebörden. När tempot i en skildring är snabbt och händelseförloppet är viktigare än den livfulla framställningen av hur en bestämd händelse fortskrider, får översättaren uteslutande lita till bindeord, t.ex. ’därefter’ och ’sedan’, för att beskriva såväl händelseförloppet som det fortskridande momentet. I det fallet återges inte det fortskridande momentet helt och fullt. Man redogör bara för en förflyttning från en handling till en annan eller från ett tillstånd till ett annat utan att egentligen beskriva det fortskridande momentet i verbformen. När översättaren använder denna begränsade översättning, betyder det att han inte ser något särskilt skäl till att kraftigare framhäva tanken på fortskridande just på den punkten. Skildringen skulle på engelska [liksom på svenska] bli mycket tröttande att läsa, om han gjorde det. Ifall översättaren däremot anser att skildringen berikas genom att han återger verbets fulla innebörd, står det honom fritt att göra det.
Om det av sammanhanget framgår att handlingen eller tillståndet förekommer mer än en gång, innehåller verbformen tanken på något som återkommer, upprepas. Återigen är det så att verbets grundtanke på engelska [liksom ofta även på svenska] inte är tillräcklig för att återge den fulla innebörden. Man måste tillfoga ett annat verb, t.ex. ’brukade’, ’fortsatte’, eller ett adverb, t.ex. ’ständigt’, ’gång på gång’, för att tanken på upprepning eller vanemässighet skall poängteras.”
Århundradena igenom har de lärda förvånats över den möjlighet som det hebreiska språket har att beskriva händelser i det förflutna med verb i imperfektum och att beskriva framtida händelser med verb i perfektum. I ett försök att förklara denna egendomlighet utvecklade man teorin om waw consecutivum. (En tidigare använd benämning var waw conversivum; se Gesenius Hebräische Grammatik (GK), § 49 b, not1.) Om denna teori skrev O. L. Barnes i A New Approach to the Problem of the Hebrew Tenses and Its Solution Without Recourse to Waw-Consecutive, Oxford 1965, sid. 4, 5: ”Frågan har blivit onödigt komplicerad genom att man har infört och slaviskt hållit fast vid läran om waw consecutivum eller dess äldre föregångare waw conversivum (det senast föreslagna namnet är waw conservativum). Även om det har förekommit ett flertal variationer på temat, går teorin i korthet ut på att det waw (ו ’och’) som står före det första i en rad av på varandra följande (konsekutiva) hebreiska verb i imperfektum, om de föregås av ett hebreiskt verb i perfektum, anger att de allesammans bör läsas eller uppfattas som om de var perfektformer (i stället för vad de verkligen är: imperfektformer) och omvänt, förutsatt naturligtvis att waw (ו) är förbundet med de bestämda vokalpunkter som kännetecknar imperfektformen.”
Angående den här teorins giltighet skrev O. L. Barnes på sid. 1 i sin bok: ”Man kan med rätta fråga varför ett waw (ו ’och’) skulle ha denna märkliga konverterande kraft. Några nyare läroböcker i grammatik uppger, i ett försök att komma förbi problemet, att det egentligen inte är waw (ו ’och’) som har den konverterande kraften, men att det däremot är den nyckel eller ledtråd man måste söka efter som kännemärke på konverteringen, vilket till sist går ut på ett och detsamma. Jag hoppas att det, av vad som uppges här, kommer att stå klart att waw (ו ’och’) i själva verket inte har denna kraft och att det inte heller är nödvändigt att anta den här teorin för att förklara den snabba, ibland tvära, växlingen i raden av hebreiska verbformer. Vi kan med andra ord fullständigt bortse från den mytiska teorin om waw consecutivum som grammatiker har hittat på.”
För mer än hundra år sedan tog Benjamin Wills Newton i The Altered Translation of Genesis ii. 5, London 1888, sid. 49–51, klart avstånd från teorin om waw consecutivum. Efter att ha gett ett prov på en översättning av 1Mo 1:3–8 säger han på sid. 50, 51: ”Hela kapitlet igenom används futurum [som numera kallas imperfektum] för att skildra fortskridande handling. I vår översättning använder vi med all rätt förfluten tid, eftersom vi inte med vårt futurum på ett liknande sätt kan skildra fortskridande handling. Den hebreiska futurumformen kan användas i långt större utsträckning än vi kan använda vårt futurum, och futurumformen ger följaktligen större exakthet när det gäller formuleringen. Jag kan tillägga att det sannerligen inte finns någon plats för teorin om waw conversivum i det här kapitlet och att det inte finns någon grund till att påstå (när nu vårt futurum inte kan anpassa sig efter tänjbarheten hos hebreiskans futurum) att hebreiskt futurum fördenskull skall berövas sina rättigheter och omvandlas till en form som skildrar förfluten tid. Det är förunderligt att någon alls har kunnat inlåta sig på att föreslå något så absurt.”
Här följer tre olika översättningar av 1Mo 1:3–8: Benjamin Wills Newtons översättning, New World Translation och James Washington Watts översättning (alla i svensk översättning).
Benjamin Wills Newtons översättning (1888) (hakparenteser av författaren)
Och Gud sade sedan [futurum]: Må Ljus bli till, och då blev det [futurum] Ljus.
New World Translation (1953) Nya världens översättning (2003)
3 Sedan sade Gud: ”Må det bli ljus.” Då blev det ljus.
James Washington Watts översättning (1963) (hakparenteser av författaren)
3 Därefter sade Gud: ”Må det bli ljus”; och undan för undan blev ljuset till.
Benjamin Wills Newtons översättning (1888) (hakparenteser av författaren)
Och Gud såg då [futurum] Ljuset, att det [var] gott; och Gud skilde sedan [futurum] Ljuset från mörkret;
New World Translation (1953) Nya världens översättning (2003)
4 Därpå såg Gud att ljuset var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret.
James Washington Watts översättning (1963) (hakparenteser av författaren)
4 Vidare betraktade Gud ljuset [och såg] att det var gott; så skilde han ljuset och mörkret åt.
Benjamin Wills Newtons översättning (1888) (hakparenteser av författaren)
och Gud kallade sedan [futurum] ljuset Dag, och mörkret kallade Han [inte ”kallade Han sedan”; här används perfektum] Natt; och så blev det [futurum] kväll, och så blev det [futurum] morgon Dag ett.
New World Translation (1953) Nya världens översättning (2003)
5 Och Gud kallade sedan ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev kväll, och det blev morgon, den första dagen.
James Washington Watts översättning (1963) (hakparenteser av författaren)
5 Så började Gud kalla ljuset Dag, och mörkret kallade han Natt. Således blev det en kväll och en morgon, ja en dag.
Benjamin Wills Newtons översättning (1888) (hakparenteser av författaren)
Och Gud sade sedan [futurum]: Må det bli ett firmament mitt i vattnen, och må det bli ett åtskiljande mellan vattnen och vattnen.
New World Translation (1953) Nya världens översättning (2003)
6 Och Gud sade vidare: ”Må det bli en öppen rymd mitt i vattnet, och må vatten skiljas från vatten.”
James Washington Watts översättning (1963) (hakparenteser av författaren)
6 Så fortsatte Gud med att säga: ”Må det bli en öppen rymd mitt i vattnen, och må det vara ett åtskiljande mellan vattnen.”
Benjamin Wills Newtons översättning (1888) (hakparenteser av författaren)
Och Gud gjorde sedan [futurum] firmamentet och skilde sedan [futurum] vattnen som [är] nedanför i förhållande till firmamentet från vattnen som [är] ovanför i förhållande till firmamentet;
New World Translation (1953) Nya världens översättning (2003)
7 Därefter grep Gud sig an med att göra den öppna rymden och att skilja det vatten som skulle vara under den öppna rymden från det vatten som skulle vara ovanför den öppna rymden. Och det blev så.
James Washington Watts översättning (1963) (hakparenteser av författaren)
7 Följaktligen skilde Gud sedan de vatten som var under den öppna rymden från de vatten som var ovanför den öppna rymden; och undan för undan blev det så.
Benjamin Wills Newtons översättning (1888) (hakparenteser av författaren)
och Gud kallade sedan [futurum] firmamentet Himmel; och därefter blev det [futurum] kväll, och därefter blev det [futurum] morgon andra Dagen.
New World Translation (1953) Nya världens översättning (2003)
8 Och Gud kallade sedan den öppna rymden himmel. Och det blev kväll, och det blev morgon, den andra dagen.
James Washington Watts översättning (1963) (hakparenteser av författaren)
8 Därefter började Gud kalla den öppna rymden Himmel. Således blev det en kväll och en morgon, en andra dag.
I New World Translation och i översättningar av den till andra språk har man inte vid översättning av hebreiska verb följt den ogrundade teorin om waw consecutivum. Denna teori förmedlar inte den kraft och dynamik som ligger i de hebreiska verbformernas ursprungliga aspekter. New World Translation försöker återge de hebreiska verben exakt och bevara den dynamiska kraft som ligger i skillnaden mellan perfektum och imperfektum.
a Författare till A Distinctive Translation of Genesis; A Distinctive Translation of Exodus With an Interpretative Outline; A Distinctive Translation of Isaiah With an Interpretative Outline, Grand Rapids 1963, 1977, 1979.