Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 18: 1400-talet och framåt — När ”kristna” och ”hedningar” möttes

”Religionen sitter i hjärtat, inte i knäna” — D. W. Jerrold, engelsk dramatiker som levde på 1800-talet

MISSIONSVERKSAMHET, ett av urkristendomens kännemärken, är i linje med Jesu befallning att göra ”lärjungar av människor av alla nationerna” och vara vittnen om honom ”till jordens mest avlägsna del”. — Matteus 28:19, 20; Apostlagärningarna 1:8.

På 1400-talet satte kristenheten i gång ett världsomfattande projekt för att omvända ”hedningar”. Vad för slags religion hade dessa ”hedniska” folk utövat dessförinnan? Och kom deras omvändelse till ”kristendomen” att påverka deras hjärtan, eller fick den dem bara att falla på knä i formalistisk underkastelse?

I Afrika finns uppskattningsvis 700 olika etniska grupper söder om Sahara. Ursprungligen hade var och en av dessa folkstammar sin egen religion, även om likheterna dem emellan tyder på ett gemensamt ursprung. I Australien och Nord- och Sydamerika och på öarna i Stilla havet finns också ett stort antal inhemska religioner.

I de flesta av dessa tror man på ett högsta väsende men ägnar samtidigt polyteistisk dyrkan åt ett stort antal mindre gudomligheter — familje- eller stamgudar. En uppsats om aztekernas religion tar upp mer än 60 olika men inbördes besläktade gudomligheter.

Några av de mest ”primitiva” folken i Afrika och Amerika tror på en övernaturlig varelse som kallas Bedragaren. Han beskrivs ömsom som universums skapare, ömsom som en omdanare av skapelsen, och även om han inte betraktas som direkt ondskefull, uppfattas han alltid som slug, bedräglig och vällustig. De nordamerikanska navajoindianerna tror att det var han som införde döden; indianstammen Oglala Lakota lär att han är en fallen ängel som blev orsak till att de första människorna blev fördrivna från paradiset genom att lova dem ett bättre liv någon annanstans. The Encyclopedia of Religion förklarar att Bedragaren ofta figurerar i ”skapelseberättelser” som ”motspelare till en andlig skapargud”.

I somliga av dessa inhemska religioner tror man på en treenighet — någonting som härstammar från Babylon och Egypten. Boken The Eskimos förklarar att luftens ande, havets ande och månens ande bildar en treenighet som ”ytterst kontrollerade praktiskt taget allting i eskimåernas omgivning”.

Är människan ”andligt oförstörbar”?

Ronald M. Berndt vid University of Western Australia förklarar att australiska urinnevånare tror att en människas livscykel ”fortsätter efter döden, från en fysisk dimension till en rent andlig, för att i sinom tid återvända till den fysiska”. Detta innebär att ”människan är andligt oförstörbar”.

Vissa afrikanska stammar tror att vanliga människor efter döden blir spöken eller vålnader, medan bemärkta personer blir andar som blir föremål för förfädersdyrkan och rådfrågas som stammens osynliga ledare. Invånarna på ön Manus i Melanesien tror att en död mans eller en nära anförvants vålnad fortsätter att ha tillsyn över familjen.

Vissa av Amerikas indianer tror att antalet själar är begränsat, vilket gör att de måste ”återfödas omväxlande som människa och som antingen andevarelse eller djur”. The Encyclopedia of Religion förklarar: ”En människas död frigjorde en själ för liv som djur eller andevarelse och vice versa, vilket gjorde att människor, djur och andevarelser länkades samman i ett kretslopp av ömsesidigt beroende.”

Tidiga forskningsresande fann till exempel till sin förvåning att eskimåföräldrar var släpphänta i sin fostran av barnen och till och med tilltalade dem med uttryck som ”mor” eller ”farfar”. Författaren Ernest S. Burch j:r förklarar att detta berodde på att barnet hade blivit uppkallat efter den släkting som antyddes genom tilltalsordet och att fadern helt naturligt ”ryggade tillbaka inför tanken på att tukta sin mormor, även om hon nu hade förflyttats till hans barns kropp”.

Vissa nordamerikanska indianstammar föreställde sig ”livet efter detta” som ”sälla jaktmarker”, dit både människor och djur kom efter döden. Där blev de återförenade med sina nära och kära men kunde också få möta forna fiender. Somliga indianer skalperade sina fiender sedan de dödat dem, tydligtvis därför att de trodde att detta skulle hindra fienderna från att komma in i andevärlden.

Bevisar då den bland många av dessa religioner så vanliga uppfattningen om någon form av liv efter döden att kristenheten har rätt när den lär att människan har en odödlig själ? Inte alls. I Edens lustgård, där den sanna religionen fick sin början, sade Gud ingenting om ett liv efter döden; den framtidsutsikt som han höll fram var evigt liv i kontrast till döden. Tanken att döden är en inkörsport till ett bättre liv har sitt ursprung hos Satan och kom senare att få fotfäste i Babylon.

Mänskliga behov eller gudomliga intressen?

I naturfolkens religioner lägger man i regel tonvikten på individens eller gruppens trygghet och välfärd. Ronald Berndt skriver exempelvis om de australiska urinnevånarnas ursprungliga religion: ”[Den] återspeglade människors olika bekymmer och problem i det dagliga livet. Den inriktade sig på sociala relationer, på de stora problemen i människans tillvaro och på praktiska detaljer som hade med överlevnad att göra.”

Bland trosuppfattningar som utformats just för att tillfredsställa sådana mänskliga behov märks till exempel sådana former av tillbedjan som animism, fetischism och shamanism, som i olika kombinationer och med varierande grad av intensitet utövas bland många olika folk.

Animism innebär att man tillskriver materiella föremål som stenar och till och med naturfenomen, till exempel åska och jordbävningar, medvetet liv och en inneboende ande. Den animistiska uppfattningen kan också inbegripa tron på okroppsliga andar som utövar ett antingen gynnsamt eller ogynnsamt inflytande på de levande.

Fetischism kommer av ett portugisiskt ord som ibland används för att beskriva föremål som antas besitta övernaturliga förmågor vilka kan ge ägaren skydd och hjälp. Portugisiska upptäcktsresande använde därför denna term om de amuletter som de fann att västafrikanska folkstammar använde i sin religion. Fetischism är nära besläktad med bilddyrkan och kan ta sig många olika uttryck. Vissa indianstammar tillskrev till exempel fjädrar övernaturliga förmågor och betraktade dem som ett effektivt hjälpmedel för att vidarebefordra böner eller budskap till himmelen.

Shamanism kommer av ett tungus-manchuriskt ord som betyder ”han som vet” och kretsar kring shamanen, en person som anses kunna bota sjuka och kommunicera med andevärlden. Dessa medicinmän, trollkarlar, häxor eller vad man nu väljer att kalla dem påstår sig kunna tillförsäkra människor hälsa och återställa deras fortplantningsförmågor. Behandlingen kan, som brukligt är bland vissa djungelstammar, kräva att patienten genomborrar sina läppar, skiljeväggen mellan näsborrarna eller örsnibbarna, målar sin kropp eller bär särskilda prydnader. Det kan också hända att den hjälpsökande uppmanas att använda stimulantia eller narkotiska medel, till exempel tobak och kokablad.

Alla dessa naturreligioner är mycket diffusa när det gäller lärofrågor och kan därför inte förmedla någon exakt kunskap om Skaparen. Genom att sätta mänskliga behov högre än gudomliga intressen underlåter de också att ge Gud det som tillkommer honom. När kristenheten började sin missionsverksamhet i modern tid var därför frågan: Skulle ”de kristna” kunna nå ”hedningarnas” hjärtan och hjälpa dem att lära känna Gud?

På 1400-talet inledde Spanien och Portugal en intensiv period av utforskningar och kolonialisering. När dessa katolska stater upptäckte nya länder, grep sig kyrkan genast an med att omvända den infödda befolkningen för att få den att acceptera sitt nya ”kristna” styre. Påvliga bullor gav Portugal rätt att missionera i Afrika och Asien. Efter upptäckten av Amerika drog påven Alexander VI upp en tänkt linje mitt igenom Atlanten och tilldelade Spanien rätten till de områden som låg väster om denna linje och Portugal dem som låg öster därom.

Protestanterna var vid denna tid alltför upptagna med att befästa sin egen ställning i förhållande till katolicismen för att hinna tänka på att omvända andra, och de protestantiska reformatorerna hade inte heller uppmanat dem att göra detta. Luther och Melankton trodde tydligtvis att världens ände var så nära att det var för sent att nå ”hedningarna” med budskapet.

På 1600-talet började emellertid den s. k. pietismen att framträda — en protestantisk rörelse som kan sägas vara en direkt följd av reformationen. Den lade större vikt vid individens religiösa upplevelser än vid formalistiska sedvänjor och uppmuntrade till bibelläsning och religiöst engagemang. Dess ”vision av en mänsklighet i behov av Kristi evangelium”, som en skribent uttryckte det, bidrog till att protestanterna till sist trädde ut på missionsfältet i slutet av 1700-talet.

Från att ha omfattat omkring en femtedel av världens befolkning år 1500 hade andelen till bekännelsen kristna ökat till omkring en fjärdedel år 1800 och omkring en tredjedel år 1900. Var tredje person i världen var nu ”kristen”!

Gjorde de verkligen kristna lärjungar?

De spår av sanning som fanns i ”hedningarnas” religioner drunknade i de många falska, babyloniska lärorna, men samma sak kan sägas om den avfälliga kristenheten. Detta gemensamma religiösa arv gjorde det tämligen lätt för ”hedningar” att bli ”kristna”. Boken The Mythology of All Races förklarar: ”Ingen religion i Amerika torde ha företett så många eller så slående likheter med kristen ritual och symbolism som mayafolkets.” Dyrkan av korset och andra ritualmässiga likheter ”gjorde att bytet av religion kunde genomföras med ett minimum av friktion”.

Afrikanska folk — som under en tidrymd av några hundra år kidnappades av ”kristna” och fördes till nya världen för att tjäna som slavar — kunde också byta religion ”med ett minimum av friktion”. ”Kristna” i Europa dyrkade ju döda ”helgon”; vad var det då som hindrade att ”hednakristna” i Afrika dyrkade sina döda förfäders andar? Det sägs således i The Encyclopedia of Religion: ”Voodoo ... , en synkretistisk religion som är ett lappverk av västafrikanska religioner, trolldom, kristna trosuppfattningar och folksägner ... , har blivit den religion som i praktiken omfattas av många haitier, också av dem som bekänner sig till katolicismen.”

Uppslagsverket Concise Dictionary of the Christian World Mission medger att omvändelsen av folken i Latinamerika och Filippinerna var mycket ytlig och tillägger att ”kristendomen i dessa områden i våra dagar är genomsyrad av vidskepelse och okunnighet”. Samma verk säger beträffande aztekerna, mayafolket och inkaindianerna: ”Deras ’omvändelse’ innebar endast att deras panteon utökades med ännu en gudomlighet.”

Forskaren Michelle Gilbert vid Peabody Museum of Natural History säger beträffande akanfolken i Ghana och Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten): ”Folkreligionen lever kvar, eftersom den av de flesta människor uppfattas som det mest effektiva trossystemet, ett som fortsätter att ge tillvaron mening.”

M. F. C. Bourdillon, som är verksam vid University of Zimbabwe, talar om en viss ”religiös rörlighet” bland medlemmar av shonareligionen och förklarar: ”De olika formerna av kristendom bildar tillsammans med alla de olika traditionella kulterna en förrådskammare av föreställningar ur vilken den enskilda individen kan välja och vraka alltefter sina egna aktuella behov.”

Men om de ”hednakristna” kännetecknas av ytlighet, okunnighet, vidskepelse och polyteism, om de betraktar de hävdvunna religionerna som mer effektiva än kristendomen, om de anser att religion bara är en fråga om tycke och smak och menar att de kan hoppa från den ena till den andra allteftersom omständigheterna växlar — kan man då säga att kristenheten har gjort dem till sanna kristna lärjungar?

Om de inte är Kristi lärjungar, vad är de då?

Det är sant att kristenhetens missionärer har upprättat hundratals skolor för att lära människor läsa och skriva. De har byggt sjukhus för att bota människor. De har också uppammat en viss respekt för bibeln och dess principer.

Men har ”hedningarna” blivit mättade med fast andlig föda från Guds ord eller bara med den avfälliga kristendomens brödsmulor? Har de fått hjälp att överge sina hedniska trosuppfattningar och sedvänjor, eller har dessa bara fått en ”kristen” fernissa? Kort sagt: har kristenhetens missionärer vunnit ”hedningarnas” hjärtan för Gud, eller har de bara tvingat dem att böja knä framför ”kristna” altaren?

De som omvänds till denna avfälliga form av kristendom lägger till sina tidigare begångna okunnighetssynder de nya synder som kännetecknar den skrymtaktiga kristenheten och fördubblar därigenom sin skuldbörda. Följande ord av Jesus är därför tillämpliga på kristenheten: ”Ni färdas över havet och torra landet för att göra en enda proselyt, och när han blir det, gör ni honom till föremål för gehenna i dubbelt så hög grad som ni själva.” — Matteus 23:15.

Det är tydligt att kristenheten har misslyckats med uppgiften att göra kristna lärjungar. Har den lyckats bättre med att klara av den utmaning som en förändrad värld utgör? I nästa nummer kommer artikeln ”Kristenheten konfronteras med en förändrad värld” att besvara den frågan.

[Bild på sidan 17]

Dessa sanna kristna missionärer i Dominikanska republiken når människors hjärtan, inte bara deras knän