Missionärer — Ljusets eller mörkrets verktyg? Del 5

Ett nytt budskap för en ny värld

UTTRYCKET ”Nya världen” användes för första gången om västra halvklotet i början av 1500-talet. När Columbus ”upptäckte” det år 1492, upptäckte han också att det redan bodde människor där och att det hade gjort det i hundratals år. Men nu fick den infödda befolkningen för första gången stifta bekantskap med namnkristendomen. Vad skulle det komma att betyda för Nya världen?

I Europa hade katolska kyrkan i många hundra år utövat så gott som fullständig kontroll över människors liv. Den fastställde normer och föreskrev regler för nästan alla mänskliga angelägenheter, också för statsstyrelsen. Ett sådant samgående mellan kyrka och stat — den allians som låg bakom korstågen — kom också att dominera Nya världen.

Sidney H. Rooy, som är verksam vid Educación Teológica i Buenos Aires, förklarar att de spanska kungarna i slutet av 1400-talet var övertygade om att ”den spanska kronan var Guds utvalda redskap för att frälsa Nya världen”. Påven drog upp en tänkt nord-sydlig demarkationslinje genom Atlanten för att dela upptäcktsrätten mellan Spanien och Portugal. År 1494 undertecknade de båda staterna ett fördrag som innebar att linjen flyttades längre västerut. Medan spanjorerna grep sig an med att kolonisera större delen av Central- och Sydamerika, tog sig portugiserna i land i Brasilien, vars östkust nu låg öster om demarkationslinjen. Enligt Rooy tolkade båda länderna påvens dekret på det sättet att ”rätten till landområdena var förbunden med skyldigheten att ’kristna’ den infödda befolkningen”.

Erövringen av Nya världen

På sin andra resa år 1493 hade Columbus med sig en grupp särskilt utvalda munkar som skulle omvända infödingarna. Från och med då arbetade de europeiska conquistadorerna och prästerna sida vid sida vid erövringen av Nya världen.

År 1519 anlände Hernán Cortés till det som nu kallas Mexico åtföljd av en kaplan och andra präster. På mindre än 50 år ökade antalet missionärer till 800. Ytterligare 350 fanns i Peru, dit Francisco Pizarro hade kommit år 1531.

Påvebullor som hade utfärdats år 1493 gav världsliga myndigheter det moraliska försvar som de ville ha för sin erövringskampanj. De trodde att de kunde räkna med Guds stöd, eftersom de menade att kolonialism var hans vilja. Kyrkliga dignitärer, som var angelägna om att vara till lags, gjorde vad de kunde för att rättfärdiga kolonialsystemet. António Vieira, en jesuit som levde på 1600-talet och som var född i Portugal men uppvuxen i Brasilien, lovordade rentav koloniseringen och sade att inget ”kristnande” hade varit möjligt den förutan.

Missionärerna såg inte något orätt i att använda kolonialism som ett redskap för att sprida sin religion. Men detta gjorde dem till en integrerande del av den värld som Jesus sade att hans efterföljare inte skulle vara någon del av. — Johannes 17:16.

Omvändelsemetoder

Enligt Rooy tog kristenhetens missionärer först itu med att ”utrota gamla riter och flertalet yttre manifestationer av indiansk religion”. Han tillägger: ”Även om våld fortfarande kom till användning när det var nödvändigt, blev många indianer omvända med fredliga metoder genom direktkontakt med prästerna.”

Det fanns givetvis missionärer som ansåg att det aldrig var berättigat att använda våld. Till dem hörde den spanske dominikanprästen Bartolomé de Las Casas, som tog avstånd från de grymma metoder som användes. Han vädjade gång på gång till den spanska regeringen för indianernas räkning, och denna gav honom därför titeln ”Indianernas försvarare”. Hans bemödanden fick emellertid varierande gensvar. Somliga har kallat honom banbrytare, profet, visionär och en Guds tjänare, medan andra har kallat honom förrädare, paranoiker, anarkist och pre-marxist.

Målet att utrota gamla riter övergavs så småningom. När de infödda väl hade tvingats acceptera att de till namnet var kristna, fick de behålla sina hedniska trosuppfattningar och sedvänjor. I boken Man, Myth & Magic står det till exempel: ”Många kristna högtider bland sierraindianerna i Peru inbegriper sedvänjor som är återstoder av bortglömda inkaföreställningar.” I The Cambridge History of Latin America heter det att indianerna i Mexico upptog ”de [kristna] grunddrag som passade deras egna andliga och rituella behov och införlivade dem med grunddrag i sin fäderneärvda tro”.

Visserligen blev hundratusentals infödda amerikaner döpta, men den ”kristendom” som påtvingades dem var även i bästa fall av ytlig natur. Man ägnade knappast någon tid alls åt att undervisa dem i kristendomens grundläror, som en stark tro kan byggas på. I The Cambridge History of Latin America står det: ”Det fanns oroväckande tecken som tydde på att indianer som hade omfattat den nya tron med synbarlig entusiasm fortsatte att dyrka sina gamla avgudar i hemlighet.” Somliga indianer lär till och med ha placerat hedniska avgudabilder bakom ”kristna” altaren, för den händelse att den ”kristne guden” inte skulle besvara deras böner. De var också tröga att överge vissa vedertagna beteendemönster, till exempel polygami.

Medlemmarna av de romersk-katolska ordnarna uppträdde inte alltid på det sätt som man kunde förvänta att ”kristna” missionärer skulle göra. Strider och misshälligheter ordnarna emellan var vanligt förekommande. I synnerhet jesuiterna blev ofta kritiserade för sina metoder och sitt agerande. År 1759 blev de till och med utvisade från Brasilien.

De protestantiska missionärernas ankomst förändrade inte situationen i någon högre grad. Allteftersom missionärerna ökade i antal, ökade också den splittring som är betecknande för namnkristendomen. Katolikerna anklagade protestanterna för att uppamma imperialism; protestanterna anklagade katolikerna för att sprida hedniska trosuppfattningar och ansåg att de bar ansvaret för att människor hölls i fattigdom. Dessa anklagelser innehöll mer än ett korn av sanning. Varken de katolska eller de protestantiska missionärerna följde Jesu exempel.

Missionsverksamheten överallt i Nya världen var, enligt The Encyclopedia of Religion, ”en integrerande del av den spanska, franska och engelska kolonialsatsningen”. Medan Spanien och Portugal koncentrerade sig på Latinamerika, kom Frankrike och Storbritannien att i huvudsak inrikta sig på vad som längre fram blev Förenta staterna och Canada.a

I likhet med missionärerna i Latinamerika prioriterade de franska och brittiska missionärerna fel saker och blev invecklade i politiska frågor. The Encyclopedia of Religion konstaterar följaktligen: ”I slutet av den franska eran i Canada hade missionärerna lyckats bättre med att göra indianerna till lojala undersåtar under Frankrike än med att omvända dem.”

För Guds eller guldets skull?

Somliga kanske påstår att de första conquistadorernas mål var ”att utbreda Guds rike”, men The Cambridge History of Latin America redovisar en mer realistisk uppfattning med orden ”framför allt ville de ha guld”. Man tänkte sig att när indianerna väl var omvända, skulle de ”undergivet lämna ifrån sig stora kvantiteter guld”.

En del av kristenhetens missionärer kom därför att bli villiga redskap i händerna på personer med låga motiv. En av de första européer som insåg detta var den tidigare nämnde Bartolomé de Las Casas. Enligt The New Encyclopædia Britannica skrev han år 1542: ”Orsaken till att de kristna har dödat och förött så oändligt många själar är att de har drivits av sitt begär efter guld och sin önskan att bli rika på mycket kort tid.”

De europeiska erövrarna förde knappast med sig någon andlig upplysning. Enligt vad James A. Michener skriver i sin bok Mexico påstår kristna apologeter att Cortés, när han erövrade Mexico, ”fann det bebott av barbarer, till vilka han kom med både civilisation och kristendom”. Men Michener konstaterar att indianerna i Mexico ”inte ens år 900 v.t. ... var barbarer, men de blev så försumliga i fråga om att skydda sin underbara civilisation att de lät sig övervinnas av verkliga barbarer”. Dessa ”verkliga barbarer” var en del av de så kallade kristna.

Ett förberedande verk

Kristenhetens missionärer lydde inte Jesu uppmaning: ”Gör lärjungar ... lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matteus 28:19, 20) De nyomvända fick inte lära sig att lägga i dagen Guds andes frukt. De blev inte förenade i en och samma tro.

Inte ens de av kristenhetens missionärer som var uppriktiga kunde göra något annat än att sprida en avfällig form av kristendom. Det ”ljus” som de spred över Nya världen var verkligen svagt och otydligt. Men genom att i viss mån göra Bibeln tillgänglig för människor utförde de ett förberedande verk för den livsviktiga missionskampanj som Jesus förutsade skulle äga rum i ändens tid. (Matteus 24:14) Det skulle vara en enastående kampanj, den mest framgångsrika som bedrivits i kristendomens hela historia, och den skulle bli till nytta för människor av alla nationer. Läs om den i nästa nummer, i artikeln: ”Att göra sanna lärjungar i våra dagar”.

[Fotnot]

[Bild på sidan 21]

Det kom missionärer till Nord- och Sydamerika med de europeiska conquistadorerna

[Bildkälla]

Ur boken Die Helden der christlichen Kirche