Guineamaskens sista dagar

Från Vakna!:s korrespondent i Nigeria

DAGEN är varm, som alla andra dagar. Chinyere knyter fast sitt lilla barn på ryggen, tar upp två uttorkade kalebasser och slår följe med andra bybor längs den dammiga vägen. Tillsammans vandrar de över fält uttorkade av solen till den lilla sjön, den enda vattenkällan i trakten. När hon kommer fram till sjön, tar hon sig över den hala, leriga stranden och vadar ut tills vattnet når till knäna för att hämta vatten.

Hon lägger märke till krokodilerna — de som ligger och slöar i det torra gräset längs stränderna och de som uppehåller sig strax under vattenytan — men hon är inte rädd för dem. Det är som en man på stranden säger: ”De stör inte oss, om vi inte stör dem.”

Det är mer än man kan säga om en del andra varelser som lever i sjön. Chinyere ser dem inte, och hon kan inte se dem; de är för små. De finns i det vatten som rinner in i hennes vattenbehållare.

Den farliga guineamasken

Chinyere återvänder till sitt hus med lerväggar och halmtak och häller vattnet i en lerkruka. Sedan det som är uppslammat i vattnet har sjunkit till botten, dricker hon. Ett år senare lägger hon märke till något på sitt underben som ser ut och känns som ett litet åderbråck. Men det är ingen åder. En mikroskopisk varelse som fanns i vattnet hon drack har vuxit till en smal, 80 centimeter lång guineamask.

Det dröjer inte länge förrän masken orsakar en smärtsam blåsa i huden. Sedan går blåsan sönder, och den gulvita masken börjar komma fram ett par centimeter för varje dag. Det kommer att ta två till fyra veckor — kanske mer — innan den kommit fram helt. Under en stor del av den tiden kommer Chinyere att vara ur stånd att arbeta och ha intensiva smärtor. Den brustna blåsan kan infekteras av bakterier och medföra stelkramp, blodförgiftning, ledinflammation eller en böld.

Chinyere har bara drabbats av en mask, men det är inte ovanligt att ett offer infekteras av flera maskar samtidigt — rentav ett dussin eller fler. De kommer vanligtvis ut i den nedre delen av kroppen, men ibland vandrar de till andra kroppsdelar, sådana som hårbottnen, bröstet och tungan, och kommer ut där.

Tack vare en internationell utrotningskampanj kan masken snart vara besegrad. Enligt WHO hemsöker den nu mindre än tre miljoner människor, av vilka flertalet bor i Pakistan, Indien och 17 afrikanska länder. För mindre än tio år sedan hemsökte den upp emot tio miljoner. I Asien är guineamasken nu på randen till utrotning; i flertalet drabbade afrikanska länder kan parasiten vara utrotad vid slutet av år 1995.

En lång historia

Guineamasken har hemsökt människan sedan antiken, i synnerhet i Mellersta Östern och Afrika. Man fann en förkalkad guineamask i en 13-årig flicka vars mumie hittades i Egypten. Sorgligt nog hade båda hennes ben amputerats, kanske för att behandla kallbrand till följd av infektion orsakad av guineamasken.

Det finns många omnämnanden av den i forntida skrifter. Det tidigaste omnämnandet av guineamask återfinns i en egyptisk text. Den beskrev metoden att rulla upp masken, som kommer ut, på en pinne. På 100-talet f.v.t. skrev en grek vid namn Agatharchides från Cnidus: ”De människor som insjuknade vid Röda havet drabbades av många egendomliga och dittills okända angrepp, bland dem maskar, små ormar, som kom ut ur dem. De gnagde bort deras ben och armar, och när man rörde vid dem drog de sig tillbaka, ringlade in sig i musklerna och orsakade de mest outhärdliga plågor.”

Behandling

Talesättet ”bättre förebygga än bota” är verkligen sant när det gäller sjukdomar orsakade av guineamask. Någon bot finns helt enkelt inte. Så snart någon dricker vatten som innehåller guineamasklarver kan inte något göras medicinskt förrän masken orsakat en blåsa och det är dags för masken att komma ut. I det stadiet kan en duktig läkare ibland avlägsna parasiten sedan han lagt ett litet snitt i patientens hud längs masken vid mitten av den. Han använder sedan ett instrument försett med en krok för att ta ut en del av masken, så att det blir en ögla utanpå huden. Slutligen drar han försiktigt ut det återstående av masken, en operation som är över på några minuter.

Så snart masken börjar komma ut av sig själv gör inflammation i öppningen det svårare att dra ut masken. Bland det bästa den drabbade då kan göra är att följa den uråldriga metoden att försiktigt linda upp masken runt en liten pinne allteftersom den kommer ut. Man måste noga se till att masken inte går av. Om den gör det, drar den sig tillbaka in i offret och orsakar ytterligare inflammation, smärta och infektion.

Det är inte mycket som kan göras medicinskt för att bekämpa en guineamask inne i den drabbade människan. Men man kan göra en hel del för att besegra parasiten utanför människokroppen.

Att besegra guineamasken

Ett sätt är att ordna med sådana säkra vattenkällor som borrade brunnar, som inte kan förorenas av guineamasklarver. Ett annat sätt är att lära byborna att antingen koka sitt dricksvatten eller att filtrera det genom att hälla det genom ett tunt tyg. En tredje möjlighet är att behandla sjön med en kemikalie som tar död på larverna utan att skada människor eller djur.

I de nationer där sjukdomen ännu är allmänt förekommande har man satt i gång kraftfulla utrotningsprogram genom att ta reda på vilka byar som är drabbade och förebygga infektioner bland invånarna. Hittills har ansträngningarna haft stor framgång. Det verkar nu som om guineamasken ser sina sista dagar, och ingen kommer att känna någon saknad när den är borta.

[Bild på sidan 26]

Förorenat vatten bör inte drickas förrän det kokats eller filtrerats