När jag närmade mig Gud, fick jag hjälp

JAG var inte intresserad av religion. All organiserad religion verkade vara skrymtaktig. Jag kunde inte se att den gjorde mycket annat för människorna än att göra dem intoleranta. Det var i slutet av 1960-talet. En amerikansk president hade blivit lönnmördad, och tusentals människor dog i Vietnamkriget. Det rådde stor oordning i världen. Mitt eget liv höll på att falla sönder. Hur kunde det finnas en Gud som brydde sig om mig eller mänskligheten?

Jag var 27 år, gift, hade två barn och arbetade heltid på en institution för psykiskt sjuka, när en granne började tala med mig om Bibeln. Till min förvåning lyssnade jag. Hon talade om det hon kallade de sista dagarna. Det hon sade lät annorlunda, och jag ville ha svar. Hon lämnade mig en bok som hette Sanningen som leder till evigt liv. Jag läste igenom den på en natt, slog upp alla skriftställen och undrade för mig själv: ”Har jag verkligen funnit sanningen?”

Om jag hade det, skulle det skapa problem. Jag var född i en judisk familj, gift med en jude och hade två små barn och judiska släktingar. Jag visste att de skulle bli upprörda om jag blev ett Jehovas vittne. Eftersom jag inte ville såra min familj i onödan, måste jag vara säker. Jag började sluka biblisk litteratur. Inom en vecka var jag övertygad om att det var sanningen. Detta var ett måste för mig. Så jag började studera tillsammans med Jehovas vittnen. Inom några veckor predikade jag för alla och envar. Det var en upplevelse att få veta att Guds namn är Jehova, att han bryr sig om mig och hela mänskligheten och att det är möjligt att få leva för evigt i ett paradis på jorden. Jag blev döpt den 12 juni 1970.

Som väntat blev både min familj och mina ingifta släktingar upprörda, och en del av dem stötte ut mig. Min man studerade av och till under flera år men blev aldrig troende, men mina barn blev Jehovas vittnen. Redan från början ville jag predika de goda nyheterna om Guds kungarike från dörr till dörr som heltidsförkunnare. Men jag hade de uppväxande barnen att ta hand om, och min man var icke troende. Fastän jag arbetade heltid förlorade vi två hus, och många gånger hade vi ingenstans att ta vägen. Livet var verkligen svårt.

Vid ett tillfälle drabbades vi av utmätning. Vi var tvungna att vara ute ur huset vid middagstid en söndag, och vi hade ingenstans att ta vägen. Jag gjorde allt jag kunde, och slutligen på lördagsmorgonen, dagen innan, bestämde jag mig för att göra som Jesus sade i Matteus 6:33 — att först söka Guds kungarike och vänta på att Jehova skall ge oss det vi behöver. Jag gick ut i förkunnartjänsten, och jag minns att jag grät på grund av all den stress som situationen orsakat, men inom fem minuter kände jag mig bättre. Predikandet har alltid påverkat mig positivt, det lyfter upp mig över problemen, och Jehovas ande håller mig lycklig och produktiv och ger mening åt mitt liv. När jag kom hem den dagen, hade vi fortfarande inte någonstans att ta vägen, men jag kände mig i alla fall bättre.

På kvällen ringde de från det fastighetskontor som behandlade våra behov. Klockan var halv tolv, och den som skötte ärendet på fastighetskontoret var så bekymrad över att vi inte hade någonstans att ta vägen att han ordnade med ett ställe där vi kunde bo tillfälligt, tills det var ordnat med den bostad som det var meningen att vi skulle få. Så mina medkristna hjälpte oss att flytta till den bostaden på söndagen. Där bodde vi i kappsäck i tre veckor och flyttade slutligen in i vårt hus när det var färdigt. Det var inte lätt, men Jehova såg till våra behov. Det styrkte mig mycket och byggde upp min tro. Det var alldeles som kung David sade i Psalm 37:25: ”En ung man har jag varit, jag har också blivit gammal, och ändå har jag inte sett den rättfärdige helt övergiven eller hans avkomma söka efter bröd.”

Det var svårt att få familjens ekonomi att fungera. Ibland fick jag ta på mig ansvaret att sköta det ekonomiska och reda ut allt. Under de där åren försökte jag förtvivlat att hålla samman äktenskapet, till största delen för att jag älskade Jehova och på grund av hans syn på äktenskapsanordningen, och innerst inne hoppades jag att min man skulle ändra sig och komma med i sanningen.

Hela tiden bad jag om att få ta del i den reguljära pionjärtjänsten, och jag var hjälppionjär så ofta jag kunde.a Jag visste att det bästa och viktigaste jag kunde göra med mitt liv var att predika. Jag älskade Jehova och ville tjäna honom av hela mitt hjärta, och dessutom älskade jag människor och ville hjälpa dem. Mitt eget svåra liv lärde mig vilken nytta vi har av Bibelns principer och att människor behöver det hopp som Guds kungarike ger. Men jag var rädd för att min familj inte skulle klara sig om jag inte arbetade. Det var knappt vi klarade oss ändå.

Jag skrek, och då flydde våldtäktsmannen

Då hände något i mitt liv som gav mig tillförsikten att Jehova alltid skulle sörja för och ta vård om mig. Någon bröt sig in i mitt hem och försökte våldta mig. Han angrep mig medan jag låg och sov, och när jag vaknade hotade han att döda mig om jag skrek eller rörde mig. Även om jag blev förskräckt, hjälpte Jehova mig att bevara mitt lugn och ha sinnesnärvaro att be och överväga alternativen. Jag visste vad Bibeln säger om att skrika, men jag kände också på mig att han troligen skulle döda mig om jag skrek, att barnen skulle vakna och att han skulle döda också dem. Jag såg mitt namn skymta förbi i dödsannonserna och bad Jehova beskydda barnen om jag dog. Trots det gjorde jag som det står i Bibeln — jag skrek. (5 Moseboken 22:26, 27) Våldtäktsmannen flydde. Jag var helt säker på att jag skulle dö den natten. Jag drogs ännu närmare Jehova.

Jag sade upp mitt arbete och började som reguljär pionjär år 1975. I sex år var jag pionjär, medan min man betalade räkningarna. Tyvärr utvecklade jag diabetes när jag var ung, och en tid var jag mycket dålig. För att klara av det fortsatte jag att förtrösta på Jehova ännu mer. Trots mina omständigheter var de här åren de lyckligaste och mest produktiva fram till dess. Jehova välsignade mig så att jag fick studera Bibeln med många som gjorde framsteg hänemot dop. En del av dem fortsatte vidare och blev själva pionjärer.

År 1980 föll så våra liv isär. Ett kyligt förhållande utvecklades mellan min man och mig. Barnen blev mycket bestörta, så för deras skull försökte jag rädda äktenskapet, men min man gav inget positivt gensvar på mina ansträngningar. Då förstod jag att det var tid att ta ut skriftenlig skilsmässa. Att han lämnade oss fick en förödande verkan på barnen.

Under den här tiden försökte jag förtvivlat att fortsätta som pionjär och kunde hålla ut i ungefär ett år. Min dotter klarade emellertid inte av situationen, utan började göra uppror mot allting, däribland mig och sanningen. På grund av hennes uppförande gjorde jag uppehåll i pionjärtjänsten under den här tiden. Det gjorde mig förkrossad; min livlina var avklippt. Jag kände mig väldigt ensam — som om jag förlorat allt utom Jehova.

Det var vid den här tiden som Jehova ordnade med två kära bröder som hjälpte mig mer än de någonsin kan ana. En av dem var kretstillsyningsman, och den andre var äldste i en annan församling, och han kände till våra förhållanden, eftersom han hade studerat med min man. Jag kan inte nog tacka Jehova för dessa gåvor i form av människor. De kommer alltid att vara mycket kära för mig.

En kort tid därefter gifte sig min dotter i mycket unga år utanför sanningen. Familjen splittrades, vilket gjorde oss fullständigt förtvivlade. Strax därefter flyttade min son hemifrån och började leva sitt eget liv. Jag bad ständigt Jehova hjälpa min familj att förbli i sanningen. De betydde så mycket för mig, och det jag mest av allt önskade var att de skulle förbli hos Jehova. Under hela mitt liv i sanningen har jag bett om det. Den här tiden var svårare än alla de 20 åren som gift — och de var inte lätta. Men på något sätt visste jag att Jehova skulle hjälpa oss igenom det, och jag ville göra hans vilja till vilket pris som helst.

En händelse kommer jag mycket väl ihåg. Jag var fortfarande pionjär, och vi var utan pengar, men vi behövde ungefär 70 dollar för att klara av veckan och ha till resor för arbetet veckan därpå. Jag hade haft ett tillfälligt arbete i två dagar. Vanligtvis fick jag vänta omkring en vecka för att få de pengar — ungefär 40 dollar — som var min lön. Jag hade inga matpengar, än mindre några pengar till resor. Kvällen därpå ledde jag ett bibelstudium med en kvinna som kunde hjälpa mig med pengar till tunnelbanan.

Morgonen därpå var det fredag. Jag gick för att hämta posten, och där fanns två brev. Ett av dem innehöll den check som jag inte väntade förrän veckan därpå. På mindre än tre dagar hade checken nått fram till banken, blivit bokförd och sedan hunnit tillbaka. Jag var förbluffad. För att klara mig behövde jag fortfarande 29 eller 30 dollar. I det andra kuvertet låg en check på 29 dollar, precis vad jag behövde. Det som var så häpnadsväckande var att myndigheterna i februari det året hade beviljat mig ett bidrag till olja för uppvärmning av huset. Nu var det augusti, och de bestämde sig för att de var skyldiga mig 29 dollar — för uppvärmning i augusti! Varför skulle de mena sig vara skyldiga mig någonting, och till på köpet olja i augusti? Det här styrkte verkligen min tro!

Materiella ting är ingen lösning

Jag började arbeta heltid och lärde mig använda datorer i de arbeten jag fick. De år jag inte var pionjär var mycket svåra. Fastän jag hade ett utmärkt arbete och hade viss ekonomisk trygghet och materiella ägodelar, var jag inte lycklig. Mina barn levde sitt eget liv och hade stora problem. Min dotter höll på att komma tillbaka till sanningen men hade ändå problem. Även min son hade problem. Efter en tid kändes det som om jag höll på att förlora det nära förhållande till Jehova som jag hade uppskattat så mycket. Det kändes som om jag gled bort från Jehova, även om ingen annan märkte det. Jag gick på alla möten, studerade och gick i tjänsten, men det räckte inte. Jag försökte umgås mer med vännerna, men inte heller det hjälpte.

Jag började tycka synd om mig själv. Jag blev inåtvänd och började tänka på mig själv. Förtjänade jag inte något mer? Det var tydligen just vad Satan ville. För första gången kände jag att jag började dras till mina arbetskamrater. ”Nåja, jag skall predika för dem”, tänkte jag. Och det gjorde jag. Men djupt i mitt inre kände jag att mitt hjärta började se genom fingrarna med sådant som det inte borde. Jag hade inga synliga problem. Det var jag själv som blivit problemet. Jag kunde inte fly från mitt av Bibeln övade samvete, så jag bad till Jehova.

Jag arbetade heltid. Det jag måste göra var att ge upp den materiella trygghet jag byggt upp. Varje dag pendlade jag tre timmar mellan Long Island och Wall Street. Alldeles för lång tid! Att behöva ha att göra med en massa världsliga människor på tåget gjorde inte heller saken bättre. Jag började samtala med de äldste och vara med vid sammankomster under veckosluten för att kunna koncentrera mig på de viktigare tingen. För första gången i livet behövde jag inte bekymra mig för det materiella, så varför ville jag nu kämpa för sådant igen? Efter att under ett år under bön omsorgsfullt ha tänkt över om jag borde göra något åt saken gjorde jag det.

Jag flyttade till området Brooklyn Heights i New York. Jag hade besökt församlingen och visste att andligheten där var precis vad jag behövde. Så många trogna vittnen som varit i heltidstjänsten så många år — det kändes som att komma hem. Inom sex månader var jag redo att ge upp min yrkeskarriär och bli pionjär. Jag tog ett deltidsarbete, och år 1984 blev jag på nytt förordnad som reguljär pionjär.

Jehova har gett mig storslagna välsignelser under åren, såväl som många, många värdefulla lärdomar. Jag har försökt att förbli positiv och dra ut lärdomarna ur varje prövning. Det är inget skamligt i att ha problem; däremot blir synd följden när man inte gör bruk av Bibelns principer för att lösa dem. Här i Brooklyn har jag inte samma problem som jag hade under mina första år i sanningen. Ekonomin utgör inte längre något problem. En icke troende man utgör inte längre något problem. Mitt hjärta har blivit återställt. Jag har välsignats med många andliga barn.

Men det kommer hela tiden nya problem och utmaningar. År 1987 bröt min son, Marc, samman och drabbades av en djup depression, men Jehova har hjälpt oss igenom det. Marc traktar nu efter att gå framåt och sköter sig mycket bra i församlingen. Min dotter, Andrea, kom tillbaka till sanningen och blev döpt och fostrar nu sina barn i sanningen. Eftersom vi snabbt närmar oss den stora vedermödan, räknar jag med att problemen skall fortsätta och kanske bli ännu större, men Jehova kommer alltid att finnas där för att hjälpa oss igenom vilket som helst hinder eller vilken som helst utmaning som kan komma i vår väg.

Jehova har i sanning hjälpt mig till ett mycket lyckligt och produktivt liv. Jag ser fram emot att få använda resten av livet i hans närhet och till att göra hans vilja. — Berättat av Marlene Pavlow.

[Fotnot]

[Bild på sidan 23]

Marlene Pavlow, heltidsförkunnare av de goda nyheterna om Guds kungarike